3 oktober

Lite lagom med bloggtorka här som ni ser... Men tittade igenom gamla bilder och kom att tänka på hur mycket livet förändras hela tiden. Det tycker jag är underbart. Jag har varit med om så mycket jag aldrig kunnat föreställa mig att skulle hända. Det gör mig nyfiken på vad som kommer hända mig i framtiden! Det bästa av allt är att jag gått igenom så många år av psykisk ohälsa men nu mår jag faktiskt bra igen. Det GÅR att må bra igen! Jag är väl inte fullt ut överlycklig men livet är ändå bra, allt är helt okej liksom. Inga ångesattacker här och där, självskador, tvångstankar mm. Livet är ganska okej nu. Så tänkte just då igenom vad jag gjorde och var jag var i mitt liv för exakt ett, två, tre år sen.
 
3 oktober 2016
Bilden visar väl hur bra jag mådde för ett år sedan... Då gick jag i Obsession i CIA, pluggade på folkhälsopedagog på HKR, har för mig jag gick hos psykologen då. Mådde inte bra nånstans...
 
3 oktober 2015
För två år sen gick jag mitt första år i Infinity, i Vain, och hade tydligen koreografihelg den 3 oktober. Det var en rolig helg, men inte superbra eftersom jag kände mig väldigt utanför i det laget.
 
3 oktober 2014
För tre år sen var jag inlagd på psykiatrin och hade bland dem sämsta perioderna i mitt liv. Ser dock glad ut på bilden, men det var jag nog för jag hade fått en delicatoboll, haha! Minns att jag inte fick ha egen mat eller godis på rummet men mamma och pappa smugglade in sånt till mig ändå. ♥ Det kanske inte riktigt höll vårdplanerna men det boostade mig psykiska mående enormt när dom kom med delicatoboll, kanelbulle, chokladdricka mm i smyg. I övrigt var det en riktigt hemsk tid...
 
3 oktober 2013
Gjorde uppenbarligen ingenting den 3 oktober 2013 då jag inte kan hitta minsta spår av liv från mig den dagen! Hahah....
 
 
Nu är det 3 oktober 2017 och där lär inte finnas minsta spår av liv från mig idag heller haha... Jag är ledig från jobb, jobbar annars nästan varje dag, tränar cheer, är tränare för två lag, letar boende, pluggar körteori mm. Livet rullar på och det är jätteskönt! :)

Till minne av världens bästa katt Tuss


#tb DM södra 2015

A la Super Novas & MAC

Oktober 2014

 
Kom förbi gamla foton på mig från oktober 2014 och sitter och analyserar dem. Alltid när jag ser en bild på mig själv så får jag en känsla inombords, den känslan jag hade på den tiden. Är det någon mer som gör det? Inte från när jag var liten, minnena blir svagare och svagare såklart från yngre åldrar men vid 10-11 års åldern kan jag fortfarande få en känsla när jag ser mig själv på bild. För jag vet hur jag mådde då. Bilder från just denna tiden ger mig en tomhetskänsla med rädsla och osäkerhet. Det var så jag mådde på den tiden och när jag ser bilderna så påminns jag om det, som om det vore just nu.
 
Jag hade faktiskt gått upp kanske 5 kg på dessa bilderna men ändå känner jag den där evigt tomma magen och rädslan för att äta. Samtidigt som jag mår dåligt av att se mig själv här så påminns jag om att jag aldrig vill göra det igen. Better go and get a mjölkchoklad. Jag ser så liten ut, pytteliten och osäker. Jag var ju bara hemma på några timmars permission från sjukhuset där jag annars satt inlåst med folk med psykiska problem. Gud vad jobbigt det var. Men vad jag saknar från denna tiden är mitt hår. Kolla så fiiint. Det var mycket fylligare och glansigare än det är nu, hurdå?? Jag åt ju knappt nånting men mitt hår var mycket finare. Jag saknar det blonda också, men jag har alldeles nyss färgat mörkt så jag får ju låta tiden gå lite först.

Småbarnsminnen

 
Innan vi skaffade DVD spelare och digitalkamera hade vi ett stort lager av VHS band med köpte filmer eller egeninspelade band. Jag var medveten om vad VHS band var för något och att man filmade med dom, men bestämde mig för att ta en närmare titt och upptäckte då att den där glansiga biten rent av är ett band som man kan dra i. Tänka sig! Vad händer om man drar ut bandet då? Drog och drog tills mamma kom och började skrika. Förstod inte hysterin kring det, vad har jag gjort?
 
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
 
Tillsammans med min mormor och morfar gick jag och resten av min familj till ett fik nära vårt hem. Det var en solig och fin dag då alla äldre ville sitta ute men både jag och min syster ville trots det sitta inomhus. Stora som vi var (jag ca 3, Miriam ca 4) så fick vi sitta därinne själv om vi skötte oss väl. Visst gjorde vi det. Ingen annan satt i caféet förutom vi, och kvinnan i kassan försvann en stund. Oj, vad spänningen steg. Hur minns jag inte, men vi kom fram till att vi skulle ringa vår pappa. Med vad?
 - Dem har en telefon i köket, sa min syster.
 - Men där får jag väl inte gå in, sa jag.
 - Såklart inte. Du kommer aldrig våga.
OBS! SÄG ALDRIG SÅ TILL ETT SMÅBARN!
 - Klart jag gör.
Jag gick in, såg mig omkring. Ingen där. Spänt satt min syster kvar vid bordet och såg min smyga fram till telefonen på bordet. Jag fick sträcka mig på tår för att nå luren och tryckte på några siffror (troligtvis inte rätt siffror). Plötsligt kom en kvinna inrusande i köket med en stekpanna i högsta hugg och skrek:
 - STANNA!!! DU DIN..... men! En sån liten en...
Jag, helt vettskrämd, gömde mig bakom bordet och trodde att detta var min sista stund i livet. Kvinnan lyfte upp mig, bar mig ut till matsalen och gav mig en glass. Tänk, jag fick belöning för att göra inbrott.
 
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
 
En julafton firades i Klutmark, en by utanför Skellefteå, med min släkt. Hur gammal kan jag ha varit? Inte säker, år 99 tror jag, alltså cirka 3 år gammal. Tomten kom som vanligt på besök och såg som alltid alldeles förlamad ut i ansikten då han pratade men munnen rörde sig aldrig. Dagen efter stod jag och min syster i vårt sovrum och pratade.
 - Jag har en hemlis, sa min syster med ett stort leende. Tomten finns inte.
VA? Han var ju där! Hela världen stod stilla. Jag som har träffat honom vartenda julafton sen jag föddes. Hon fick förklara hur hon kunde vara så säker på att hon sett att tomten bar en mask, och därav betyder det att det var en annan person som bara låtsades vara tomten för oss. Okej, så vi träffade inte den riktiga tomten, var är han då?
 
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
 
Som nyinflyttade fanns där en del justeringar att fixa med, bland annat att fönstrena inte hade några spärrar. Viktigt när där finns barn i närheten. Speciellt när barnen drömmer om att bli änglar. Änglar som är så fina med sina vingar och lyser upp. Sån ville jag vara. Och dom kan flyga! Kanske kan jag det också? Jag klättrade upp på fönsterskivan, öppnade fönstret och tittade ut. Eftersom inga spärrar fanns var det inga problem att få fönstret vidöppet så att jag kunde gå ut och ställa mig på fönsterkarmen. Andra våningen. En buske nedanför. Om jag hoppar, så kommer jag antingen börja flyga som en ängel, eller så landar jag mjukt i busken. Väl??? Men först måste jag visa mamma.
 - MAAAAMMAAAA!!!!!!
 - Jaaaaaaa, svarade hon irriterat.
 - KOOOM jag är en ÄNGEL!
 - Jaja
 - På riktigt! Mamma kolla! Kolla! Kolla!
 - Jag har inte tid.
 - Joooo, bara kom och kolla snabbt.
Några sekunder senare stod mamma i dörröppningen med stora ögon.
 - Ja Ida, du är en ängel. En jättefin ängel.
Sakta närmade hon sig mig och lyfte ner mig och stängde fönstret.
 - Men nu måste lilla ängeln vila, sa hon.
 
 
 
 
 
 
 

Mitt 2015 del 4

Koreogfraficamp med cheerleadingen. Jag har ALLTID varit topp förut och till och med frågat tränarna om jag får prova basa men nej, dem vill ha mig som topp. När jag bytte förening och kom i mitt nuvarande lag Vain blev jag först satt som bas, vilket förvånade mig en del och plötsligt fick jag vara topp igen. Så det jag mest undrade angående programmet var vilket plats jag skulle få i byggen. Jag blev topp, och bakperson i ett stunt. Inte bas i någon faktiskt!
 
Jag hade en jättetrevlig tjejkväll med mina närmsta vänner.
 
Lärde mig framåtmjukis, inte så fin, men jag klarade det!
 
Gick på en modevisning med Amanda, där jag såg Lars Wallin som jag tyckte var sååå coolt. Och en massa snygga killar!
 
 
Jag klarade bakåtmjukis med upphöjning!!! Höjdpunkt!!!
 
Julbakade med twinsen.
 
Coachade på en massa av Happiness träningar. Så duktiga, så söta, så bra.
 
En jobbig sak hände... Pappa hittades medvetslös mitt i natten av mamma och fick åka med ambulans in till akuten. Han mår bra nu, men det var riktigt läskigt.
 
November Cup! Jag och mitt cheerleading lag Vain åkte till Borås för att tävla i November Cup och tog brons.
 
 
Uppvisning med cheerleadingen, min första med den nya föreningen Cheer Infinity Athletics.
 
Var sjuk ganska länge där också, mellan november-december. Men blev frisk innan jul igen.
 
Fick världens finaste persondesignade cheerbow i julklapp. 

Mitt 2015 del 3

 
Lilla Aurelia, jag saknar henne. Jag var au pair i England åt en supersöt flicka som var livlig och glad. Väldigt social dessutom, hon hittade snabbt kompisar var hon än var. 
 
Alla härliga, fina stunder med henne.
 
Levde livet i England med trevliga vänner.
 
Min no1 Englands-kompis Pamela ♥
 
 
Det var nån gång här jag började dricka en massa latte's. Kaffesmaken är så *** äcklig, men en del latte's funkar. Sen har jag fortsatt med det + Celsius. En hel del av tiden jag var i England trixade jag också med maten och provade olika dieter, dieter är ju meningslösa.
 
Träffade Lara, en ny kompis.
 
Sedan blev det problem i min värdfamilj så jag åkte hem till Sverige igen, och fick säga hejdå till mina vänner.
 
Färgade håret ljusbrunt.
 
Fick veta att jag vuxit TVÅ centimeter!!!! Höjdpunkt!!!
 
Bytte cheerleading förening från Malmö All Star Cheer till Cheer Infinity Athletics, och fick en plats i seniorlaget Vain.
 
 
Fyllde 19 år, woop woop, och bakade goda nutella cupcakes tillsammans med min syster och kompis Amanda.
 
Min syster flyttade till London för att plugga på UCL. (Jag, mamma, Miriam och morbror på bilden)
 
Fick börja vara hjälpcoach åt mini-miniorlaget Happiness på cheerleadingen. Det har fått upp mina ögon ganska mycket för att bli coach, så himla kul!
 

Mitt 2015 del 2

 
Min syster bodde i Paris och jag och resten av min familj åkte till henne och hälsade på. Det är ett underbart minne men jag minns också något som jag troligtvis inte delade av mig på bloggen med då. Det var första gånge jag var helt utan en våg på ett helt okänt ställe vilket gjorde mitt anorexi monster i huvudet riktigt jobbigt. Jag blev skräckslagen och ångestfull över att väga mig när jag kom hem då jag gått UPP i vikt. Precis vad jag inte ville. Det var hemskt. Skratta ni åt hur dumt det låter men det var riktigt hemskt, så himla dåligt mådde jag.
 
Annars var Paris en FANTASTISK upplevelse och resa!
 
Fick hem min superfina studentmössa, rosa och silvrig. Gah, I love it!!!
 
Vi hade det här seminariet man har efter gymnasiearbetet vilket jag tyckte var jättejobbigt. Jag ville ju verkligen inte stå och prata om anorexi inför hela min klass, men då var en av mina lärare så himla snäll och gjorde upp grupperna så som jag skulle må bra av. Dvs halva klassen i en grupp, halva klassen i den andra, och en tredje grupp med BARA mig och två kompisar. Det underlättade jättemycket. Sen fanns hon där för mig en del när jag mådde riktigt dåligt så därför förtjänar hon också en bild, världens bästa lärare Sara Böök. (hon ser dock lite rolig ut på denna bilden hahah)
 
 
Jag var på Sveriges Radio för att intervjua Danina som jobbar på P3 Din Gata till ett av mina skolarbeten. Media är så himla kul och jag tyckte det var jätteroligt att få komma dit och intervjua henne.
 
Fika med kompisar.
 
Mitt lag slogs ihop med Bellatrix, Super Novas + Bellatrix = Supertrix. Hände egentligen under april nån gång.
 
Balen!!
 
 
 Jag tog STUDENTEN!! Förstår ni lyckan? Nääää. Bara om ni varit med om det själva. 
 
Uppvisning med cheerleadingen.
 
Fotade fina bilder med min trio.
 
Flyttade till England för att jobba som au pair åt världens sötaste lilla flicka. Skaffade lite kompisar där jag till och med hittade en svennebanan, Emelie (första bilden), men även Iris och Luisa (andra bilden).
 
Underbara dagar hemma i Hertford med min lilla fina Aurelia.
 
Hann jag med någt mer? JADÅ! Jag hann åka till Paris ännu en gång men nu utan mina föräldrar. Med mig i England (bodde strax utanför London) och min syster i Paris var det inte en jättelång resa för att hälsa på henne vilket betydde att jag for över till Frankrike över en helg för att hälsa på ma soeur Miriam och en del av hennes franska vänner.
 
Vi var bland annat med i Paris Gay Pride Parade, stekande het sol men det fanns folk som sköt vatten med vattenpistoler vilket var jätteskönt.
 
Vi var också i Versailles, drack en varm choklad som var utsedd till Paris godaste, åkte nån karusell helt random osv. Synd att jag inte kan bättre franska, började verkligen tycka om Paris efter den vistelsen där.

Mitt 2015 del 1

 
 
Januari, månaden då jag slängdes tillbaka till verkligheten helt oförberedd men målinriktad. Jag var nyss utskriven från sjukhuset efter 3½ plågsamma månader där och hade spenderat den första tiden därifrån i England hos min dåvarande pojkvän. Det var väldigt ovant... Jag hade som levt i en annan värld och plötsligt var jag tillbaka där jag var innan. Andra som varit inlagda en tid på psykiatrin förstår nog hur jag känner, det är riktigt konstigt.
 
Jag fick i alla fall börja i cheerleading laget jag gjort tryout för sommaren innan, senior level 2 Super Novas i Malmö All Star Cheer. Under hösten fick jag inte träna men till vårterminen började jag både skola och cheerleading igen.
 
Åkte även upp till Stockholm över en helg tillsammans med mamma för att se på EM finalen i konståkning.
 
Februari är ganska suddig. Jag gjorde mycket skolarbeten eftersom jag missat hela höstterminen i skolan, och fick chansen att gå ett fjärde år för att hinna med allt vilket jag är otroligt tacksam för. Dock valde jag att tacka nej eftersom jag inte vill låta Ana styra över mig, jag var, som jag skrev om januari, målinriktad och visste att jag ville tillbaka till ett vanligt och friskt liv och om det händer, så klarar jag även skolan. Många av arbeten från höstterminen tog jag tag i under februari, så effektiv måste jag ha varit eftersom båda höstterminens och vårtterminens skolarbeten blev gjorda. Bilden är från radiostudion på Malmö Latin. Jag gick samhäll-media så vi hade många roliga media projekt, troligtvis gjorde jag en podcast här. Ser ut så.
 
Jag åkte också till min dåvarande pojkvän Luke som bor i England. För er som inte vet så hade vi ett distansförhållande med mig i Sverige och honom i England. Första bilden är från Costa Coffee, Englands bästa café, och den andra är från Hyde Park i London.
 
Fixade färdigt en del saker till balen så som att sy in klänningen och köpa skor. Känner mig väldigt bortskämd när jag tänker på priset mamma la ner på klänningen. Minns inte exakt med den kostade 3-4000 kr. Den kändes helt rätt på alla sätt men det var ändå väldigt dyrt. Tack mamma, verkligen. ♥
 
Den bästa delen av mars och en av de bästa delarna av hela året var absolut DM i Borås med mitt cheerleading lag Super Novas. Placeringen var inte den bästa men minnet är underbart.
 
Var också i England hos Luke och hälsade på.

Jag ♥ rosa 24/7


Min familj ♥


TB - Julen 2013

Hittade bilder från julen 2013 när jag lånade pappas dator, och som ni kanske vet så älskar jag throwbacks. Julen 2013 firades i Skellefteå med släkten och jag är så ledsen över att vi inte ska dit denna julen igen som var tänkt. Jag hoppas på mycket snö och en fin vinter ♥

Aldrig igen

När jag satt på tåget för några dagar sedan kom ett vuxet par på och satte sig mittemot mig. Jag slängde en snabb blick på dem men vände sedan snabbt blicken dit igen och tittade på kvinnan, jag kände igen henne. Det slog mig direkt vem hon liknande men jag ville allt annat än inse att det faktiskt var hon. Hn såg så annorlunda ut påbylltad i tjocka kläder på grund av det kalla vädret, med en mössa på huvudet, bredvid sin man och omgivningen omkring henne som förvandlats från en sjukhuskorridor till ett Öresundståg. Det var en kvinna från personalen på sjukhuset, dessutom en av dem "värsta" eller vad jag ska kalla det. Då slog det mig vad som hänt.
 
För ett år sedan satt jag inlåst i ett rum på sjukhuset och ville inget annat än att dö, eller åtminstone få komma ut och känna lite på gräset utanför sjukhusets dörrar. Se den vackra himmeln och höra fåglarna kvittra. Det vanligtvis inte särskilt omtyckta regnet längtade jag något otroligt efter, att få känna regndropparna mot huden och bli alldeles dyngsur av frihet. Då satt jag där, månaderna jag spenderade på sjukhuset kändes som minst tre år och undrade hur mitt liv skulle se ut efter det här. Jag ville bara sudda ut den perioden av mitt liv men det är inte så lätt som det låter. Det har hänt mig och det var ingen liten sak. Och inte gör jag det mindre för att jag pratar om det igen, men inte blir det bättre av att hålla allt för sig själv.
 
Jag försökte smygtitta på kvinnan mittemot mig men tror inte jag gjorde det så bra eftersom blicken drogs automatiskt tillbaka så fort jag tittade bort. Det är en sån känsla som när man ser något man aldrig någonsin förväntat sig, en radikalt stor skillnad att man knappt kan fatta att det är sant. När man ser sin lilla nyfödda bebis fylla 40 år, när man ser skolans rektor på en strippklubb. Ja, ni fattar grejen. Dem vita sjukhuskläderna var inte där, den offentliga plats som ett Öresundståg är är inte ett dugg likt sjukhusets strikta matsalsmiljö eller dagrummets spänningar bland personal och patienter. Jag fick lite smått panik över hur jag skulle agera och hade precis tänkt ta upp ett mellanmål ur väskan och äta på tåget när hon steg på. En fd "ätstörningspersonal" som jobbade heltid med att få i mig mat kunde jag inte sitta och frivilligt äta framför som ingenting. Det skulle bara bli för awkward. Mina tankar for snabbt till mitt utseende där jag tänkte "Fan, vad tjock hon måste tycka att jag är!" nu när jag gått upp en 10-15 kilo sen sist. Det vet jag att jag inte är, men tanken kommer ändå.
 
För ett år sedan såg mitt liv helt annorlunda ut och jag visste inte vad jag skulle förvänta mig av tiden därefter. Jag hoppas för allt i världen att jag aldrig behöver hamna på ett sådant ställe igen. Det medförde ett litet motto jag drar för mig själv i huvudet när jag behöver som lyder "Ät upp och sen lite extra så slipper du sjukhuset." Låter kanske inte så speciellt men *** vad det driver mig till att äta. Jag kan inte fatta att det verkligen gått ett helt ÅR sedan dess. Ett ÅR.

Pariiiis






2007

Jag älskar att kolla på gamla bilder så blev jätteglad när jag hittade ett USB-minne fullt med bilder från 2007. DET var ett tag sen, 8 år sen! Härliga minnen.

2014

 2014, det har till största del varit ett ganska dåligt år. Jag tror jag satte lite för höga krav på mig själv att jag skulle toppa 2013, som var ett riktigt bra år för mig. 2015 ska definitivt bli bättre, men utan särskilda mål så jag inte pressar mig själv och blir missnöjd. Det fanns bra stunder också såklart, men mestadels har året fyllts med ångest, tvångstankar, faktiskt självmordstankar, svält, tvånsträning osv. Kort sagt - anorexin. 2015 ska aldrig bli som 2014, no way!
 
Januari
Året började med nyårsfirande med Luke och Patricia. Luke var hos mig till den 7 januari och hade en underbar tid med honom som vanligt. Han gav mig också världens finaste present - att han döpt en stjärna efter mig. Sen började skolan och jag fick äntligen slippa Heleneholms äckliga lokaler och börja på Malmö Latin, detvar då skolan hackades hela tiden och vi fick massor av roliga mail från rektorn. Önskar att några av dom vore sanna, haha... När skolan började mådde jag skitdåligt av olika anledningar.
Minns att jag helst inte ville äta den där pizzan men Luke fick mig att göra det. Älskar pizza ^^
 Och Luke som döpte en stjärna efter mig, såååå fin present ♥
 
Februari
Jag började bli ännu mer noggrann med vad jag åt och tror det var nånstans i februari jag började tvångsträna riktigt mycket. Märkte att jag tydligen skrev ett inlägg i februari om att "Jag siktar ju inte på att få anorexi", eehmm... Tja, vad ska jag säga om det nu? Haha... Nej, herregud, det har aldrig varit mitt mål, det jag menar är att det var så det blev tillslut även om det inte var meningen. Vet att jag sa till jättemånga hur mycket jag älskar att träna, vilket är sant. Men inte SÅ som jag gjorde då, för då var det tvång. Jag var bara rädd att någon skulle stoppa mig och ville därför försäkra mig om att alla trodde att jag älskade det. Sen började jag också vara med Sofia, Ida och Marie i skolan och mådde mycket bättre. Sen var jag hos Lukie Cutie över lovet.
 Första fikan med Ida, Marie & Sofia, sen har det blivit många fler.
Minns när jag tog den bilden, på Alla Hjärtans Dag. Tog en bild och låtsades att jag hade ätit av det bara för det skulle se bra ut, men egentligen åt jag ingenting.
 
 Mars
Mars var nästan bara fyllt med matte, annat plugg & träning. Det måste varit nån gång vid den tiden jag började känna av att jag inte orkade träna när jag inte åt, för jag märkte hur jobbiga cheerleading träningarna plötsligt var när jag aldrig hade energi. Och träningen hemma blev mycket tyngre vilket gjorde det ännu mer till ett tvång. Plus att jag var såååå spelberoende.
Så många försök till att göra nyttiga snacks, ush vad äckliga dom chokladbollarna blev.
 
April
Som Mars fast x1000. Ännu mer matte, vartenda lediga sekund. Hade min mattelärare från Allakando hos mig flera gånger i veckan och räknade, räknade, räknade. Tvångstränade så in i *** mycket. Men jag var hos Luke också och hade en jättebra påsk.
Min syster fyllde 19 ^^
 
Maj
Maj är också ganska bortglömd. Det var nästan bara matte hela tiden och efter att ha lagt ner vartenda lediga sekund i några månader plus ha anställt en privatlärare några gånger i veckan så klarade jag PRECIS provet, med två poäng över E. Som ni nog förstår har jag ingen särskilt stor talang i matte, haha, ush nej, men det var värt allt plugg för jag klarade det! Utöver det var det samma som tidigare, men såklart ännu mer. Ännu mer kaloriräknande, mindre mat, träning osv. Jag tror det var i maj jag fick höra första gången av lite olika att dom trodde jag hade anorexi, min enda tanke var "Dom är bara avundsjuka för jag har gått ner lite i vikt, men det syns ju ändå inte"
 Samma som med bilden från Alla Hjärtans Dag, nästan. Hällde på grädde för det skulle se bra ut, tog bild, och sen plockade jag bort grädden med en sked och drack. Why, why, why?
Och här pluggade jag ihjäl mig inför matte nationella, den dagen var det enda jag åt/drack den juicen jag håller i på bilden. Inget annat än den juicen på hela dagen. Hur överlevde jag...
 
Juni
Juuuuniiii, där hände det lite mer. Skolavslutning, Miriams student & bal, cheerleading uppvisning och jag åkte till Luke. Åt nästan bara äpplen och chokladpudding då, mono diet typ. Veckorna hos Luke, om jag ska vara helt ärlig, kändes ganska bortkastade. Jag var trött och sur hela tiden, men fattade inte varför. Det var ju för att jag inte åt men det fattade jag inte då. Jag var nära på att svimma flera gånger och började trilla ihop lite här & där för jag inte orkade stå upp. Men vi hade det bra också såklart, bowling, Leicester, Costa Coffee t.ex.
 
Juli
Till den sjätte juli var jag hos Luke, dagen efter började jag direkt att jobba som servitris på Åkersberg. Det var faktiskt ett ganska kul jobb, förutom att det blev riktigt jobbigt fysiskt ibland. Jag märkte hur mycket muskler jag förlorat då. Jag skulle flytta tallrikar från ett ställe till ett annat, men kunde inte lyfta mer än TRE tallrika åt gången. Tre, helt vanliga tallrikar. Fyra var alldeles för tungt för mig. Kan man vara svagare? Jag kunde inte ens lyfta fyra helt vanliga tallkrikar samtidigt. Jag råkade ha sönder massor av glas för jag inte orkade hålla i dom.
 
Det var även i juli mamma tog mig till läkaren och jag fick veta att jag har anorexi, som kom som en jättechock för mig. Visst var jag kanske lite underviktig men inte SÅ underviktig och jag åt inte SÅ lite, tyckte jag. Dessutom tyckte jag att jag bara kan börja äta igen när jag vill, kunde jag det? Nej. I slutet åkte jag & familjen till Stockholm där vi träffade våra kusiner från Skellefteå som var i Stockholm samtidigt. Den stockholmsresan var både bra och dålig. Jag brukar alltid leka med mina små kusiner men orkade ingenting, gick bara med dit vi skulle och satt på en bänk. Dessutom försökte alla anpassa sig efter mig när vi skulle äta men jag kunde aldrig bestämma mig vilket bara fick mig att må ännu sämre eftersom jag måste vart väldigt jobbig.
Falsterbo Horse Show med cheerleadingen. ^^
 
Augusti
Augusti var nog den sämsta månaden, tror jag. Åt som minst och hade som lägst ett BMI på 12,7. Jag började inse att hösten inte kommer bli som vanligt med cheerleading, skola och åka till Luke. När skolan började fick jag inte gå dit, läkaren ansåg att jag inte skulle klara det och jag blev skitsur.
 
September
Min syster flyttade hemifrån, till Frankrike, samma dag som jag fyllde 18. Så halva födelsedagsfirandet fick bli på Köpenhamns flygplats. Tillslut fick jag gå två dagar i skolan, som var riktigt jobbiga. Inte lektionerna utan lunchen. Jag fick ångest, sprang på toan och spottade ut maten och grät. Jag åt mindre igen och fortsatte gå ner ännu mer i vikt så den 10 september blev jag skickad till akuten där dem lade in mig. Det fanns ingen plats på ätstörningsavdelningen där jag egentligen skulle vara, så jag fick vara på en allmänpsykiatrisk så länge. Ush, den var hemsk. Mycket hemskare än ätstörningsavdelningen. Där var jag bara någon vecka innan jag flyttades till en annan allmänpsykiatrisk avdelning som tydligen skulle kunna mer om ätstörningar. Det kunde dom, men bara lite, det var fortfarande mycket dom inte visste. Innan jaag lades in hann jag i alla fall ha min lilla 18 års fest med mina närmsta vänner, och det positiva med att jag var på fel avdelning var att dom inte visste om att jag inte fick ha permissioner förrän BMI 15, så jag fick permission till Ida's fest också. ^^
 
Oktober
Jag nådde BMI 15 någong gång så jag fick äntligen ta permissioner, tillåtna denna gången. Annars var det inte så mycket mer än bara sjukhus, sjukhus & sjukhus hela oktober. Precis i slutet flyttade jag till rätt avdelning, ätstörningsavdelningen som fortfarande var hemskt men ändå mycket bättre än båda dem allmän psykiatriska.
 
 November
Jag fick min första nattpermission, wihoo! Fast jag sov faktiskt väldigt dålit den natten, trots att jag äntligen var tillbaka i min egna sköna säng. Jag träffade också Nicki & Fia vilket gjorde hela sjukhusvistelsen miljontals gånger bättre. Jag och mamma började också julbaka som vi fortsatte med varje helg jag var hemma på permission.
 
December
Första december hade jag och Luke vår två års dag, som vi länge planerat att vi skulle träffas på. Men nu satte ju sjukhuset stopp för det, så det fick bli Skype igen. Jag var och såg min klubbs cheerleading uppvisning och herregud vad jag saknar det, och tillslut fick jag ÄNTLIGEN flytta hem igen. Jag fick lämna avdelningen på sjukhuset och flyttas till öppenvården, efter 3 månader och 5 dagar inlåst på ett fult & äckligt mentalsjukhus. Men jag hann knappt vara hemma för bara några dagar efter det for jag till England och träffade ÄNTLIGEN min Luke igen, och hade världens bästa jul där. När jag kom hem var min syster hemma från Fankrike igen, och igår/inatt firades nyår med Nicki & Fia! ♥

Det är kul att kolla på gamla bilder


Saknar julen ♥

Åh vad jag saknar julen. Hela december som är en så mysig månad med snö som faller ner utanför fönstret, fullt med julpynt och stearinljus tända. Att få pynta julgranen och julbaka, ha lådor fulla med nybakade pepparkakor, lussekatter och annat gott. Julmusik som spelas om och om igen och mysa med julfilmer och en massa skumtomtar. Jag saknar det så otroligt mycket och önskar att det vore december nu. I december, då SKA jag vara hemma från sjukhuset igen, förmodligen har jag tagit något beslut om hur det blir med skolan och jag är betydligt friskare och kan leva som vanligt igen. Dessutom får jag träffa min syster som äntligen kommer hem från Frankrike, dock vet jag inte hur länge jag hinner träffa henne för över jul ska jag till Luke och ha den bästa julen som finns. Fira julafton den 25:e för första gången och vara lyckligare än någonsin igen, både för att allt jobbigt och hemskt ska vara ute ur mitt liv och för att det är JUL. Julen är nog den bästa tiden på året, jag älskar det så mycket. Längtar till julen mer än något annat. ♥

Sommaren 2013

Sommaren 2013, det var en härlig tid. Jag har nästan bara bra minnen från den sommaren, det var verkligen en av de bästa somrarna på länge. Både med resor, vanliga dagar hemma och minnen med vänner. Helt underbart! Jag var i Turkiet, i Stockholm, hade Luke här, åkte till stranden flera dagar i rad, shoppade, hängde med vänner och hur mycket mer som helst. Nu är det sommar igen, och jag är sjukt taggad! Undra hur denna sommaren kommer bli? Lika bra som förra? Nej, den ska bli ännu bättre! Har en känsla av att den kan bli det också, men vi får väl se. Bara att hoppas på det bästa och det tror jag på. Undra vilka bilder jag kommer kunna lägga upp från denna sommaren nästa år, om jag gör ett inlägg som detta då? ;)
 
Lite av sommarens planer
  • Tre veckor hos i England hos Luke
  • Åka till Lomma beach (har aldrig varit där! :O)
  • Cheerleading uppvisning
  • Sommarjobba som servitris
  • Resa till Stockholm
  • Umgås med vänner 24/7
Det mesta är ännu helt oplanerat. Jag vet att jag ska vara tre veckor i England, jobba 3 veckor, och direkt efter det åker jag till Stockholm med familjen och kanske att Luke hänger med då. Speciellt slutet av sommaren är helt oplanerad. Inget jobb och jag och Luke har tänkt träffas igen i slutet men vi vet inte när och var. Vad jag och Luke ska ha för oss dessa tre veckor tillsammans är inte alls bestämt heller, vi har snackat en hel del om olika saker men vi får se vad som blir av och vad vi vill göra. Veckorna då jag är hemma igen och jobbar ska fyllas med roliga minnen med mina underbara vänner också, och det får vi se senare vad det blir för roliga grejer! Tycker det känns skönt, att sommaren är sådär halvt planerad. Jag vet en del jag ska göra men har samtidigt mycket oplanerat så jag kan leva helt spontant och njuta av sommaren, wohoo! (y)

Throwback - Nyår 2012-2013

Det var första gången jag träffade Luke, första gången jag flög till honom. Herregud, förstår ni hur nervös jag var? Men så sjukt excited. Och det var helt rätt val, att jag valde att ta chansen att träffa honom på riktigt och verkligen satsa på vårt förhållande trots avståndet – något av det bästa jag gjort.


Tidigare inlägg
RSS 2.0