.

Vet ni, jag är lite ledsen nu. Ledsen över olika saker. Ledsen över att jag inte vet om jag nånsin kommer kunna gå vidare från vad som hänt förr och slippa all ångest och hemska tankar pga något som hände för längesen. Jag vill inte att det ska förstöra hela mitt liv. Men just nu gör det det. Jag är också ledsen över att det är dumma regler med att gå hos en psykolog. För jag tycker om psykologen jag har nu men där kommer jag bara kunna gå några gånger till sen måste jag vänta ett helt år. Why? Dum regel. Visst kan jag gå nån annan stans men det känns onödigt. Måste bara berätta om allt och börja på nytt, och då känns det inte som att jag kommer någon vart. Jag bara går i cirklar. Det kanske aldrig hjälper att gå till någon psykolog eller kurator alls, jag kanske alltid kommer att må såhär. Några idioter som har förstört mitt liv för alltid isåfall. Men jag försöker, jag vill må bra. Så egentligen kanske jag bara borde ge upp och se om jag lyckas må bättre på egen hand men gör jag inte det så...

23:59

Hej bloggiiiisshh ♥
 
Jag är inte särskilt trött men behöver verkligen sova för ska upp till en jobbintervju imorgon, och sedan en lång dag med plugg. Vi har hemtenta nu, där jag troligtvis ska skriva om cheerleading (vi har precis börjat alltså). Jag är lite nervös inför jobbintervjun men vi får se, det kanske går bra. Sen så behöver man inte få varje jobb man söker heller, men det vore bra med extra cash.
 
Har varit hos min psykolog idag. Det är bara några få samtal kvar, sedan är det slut hos henne... Jag tycker det är jättejobigt att man inte kan få mer kontinuerligtet. Det går inte att lösa sina livs problem på 10-25 samtal. Jag har 25 men det behövs mer känner jag. Dessutom tycker jag hon jag går hos nu är väldigt bra så jag vill inte byta bara för att antalet samtal tar slut. Jag kan ju också skippa att ha någon att prata med alls för att slippa börja om, men det vill jag inte heller. Jag känner att jag behöver någon att prata med. Så det här med att aldrig få en fast plats där man kan jobba färdigt med allt istället för att bara påbörja sen sluta igen är jobbigt.
 
Nu får jag försöka sova, det blir inte bättre av att sitta framför en skärm. Sov gott finisar :* Och grattis till pappsi som fyllde 58 år idag (så gammal!! :o).

Tomhet

Google bild
 
Heeej. Hoppas det är bra med alla fina. ♥ Jag känner mig ganska... tom. Var väl det jag tänkte på när jag la in bilden. Jag har inte mått särskilt bra den senaste tiden, men går hos psykolog och pratar med vänner hela tiden så det underlättar mycket. Jag är osäker på allt, vad jag vill göra, vad jag gör, hur jag presterar, hur jag uppfattas av andra osv. Det blir inte heller bättre av att det är väldigt stressigt med plugg nu. Vi har stressiga grupparbeten, jag har en omtenta, högskoleprov och körkort att plugga till. Kan säkert vara alla dessa stressmoment och prestationsmoment som får mig att må sämre också. Jag vet aldrig om jag gör rätt val, ångrar mig hela tiden men hade ångrat mig minst lika mycket om jag gjort tvärtom. Menmen, stay positive, även om det är svårt.
 

Upp & ner humör

Mitt humör går i väldiga svängar. Mestadels dåligt dock... Just nu mår jag rätt bra, men för det mesta mår jag skit. Varför har det blivit såhär helt plötsligt? Livet har väl sina ups & downs men jag mår bra i korta perioder sen går jag tillbaka till "det vanliga". Riktigt deprimerande inlägg, förlåt. Blev lite känslosam som vanligt. Har så mycket tankar kring olika saker, oroar mig så mycket.
 
Jag har redovisning som jag inte är nervös för alls men det är en lång dag och sedan ska jag träna till kl 22 på kvällen. Just nu känner jag att jag verkligen har ingen som helst energi till något. Direkt när jag kommit hem från skolan idag gick jag direkt till sängen och bara låg där och mådde dåligt flera timmar. Bajs liv. Blä. Jag vill också resa till Shanghai, LA, Kapstaden, Antarktis, Kanada etc etc etc och leva ett roligt och spännande liv. Men här sitter jag och gråter istället...

Vad man kan göra utan en ätstörning

Sitter och läser på en instagram av en person som kämpar med anorexi. Utifrån kanske det ser ut som att det är långt i det förflutna för mig men det känns riktigt nära, det är fortfarande jag. Jag har fortfarande dessa tankarna om hur äckligt stor jag är, tung, dålig, ful, måste göra av med kalorierna, tvångsträning, jag är så "duktig" om jag äter lite mindre. Men det är betydligt mer sällan att jag faktiskt gör något åt det, just därför får jag inget återfall trots att tankarna springer runt i huvudet på mig då och då. Nu förstår jag att ni som fortfarande lider av en ätstörning kanske önskar att ni också kunde ha dem tankarna, men sedan inte följa dem i praktiken. Det är för att jag äntligen blivit starkare än Ana.
 
Hur blir man starkare än det? Ana, Mia, alla andra. Precis som det sägs överallt så ska du kämpa emot gång efter gång tills du blir starkare och tillslut vinner du matchen enkelt varje gång. Jag har ju som sagt dessa tankarna, och önskar ibland att jag inte vore så stark, att jag vore svagare och lät Ana vinna över mig. För ni vet, ni som har eller har haft en ätstörning, att man vill på sätt och vis ha kvar sjukdomen. På något sätt tycker man ändå om det, trots att det är ett helvete. För er som inte förstår orkar jag inte ens förklara varför det är så, gå till mina gamla inlägg från 2014-2015 så beskriver jag det säkert nån stans. Undra hur många inlägg jag pratat om ätstörningar i? Haha...
 
Alltså, jag vill ju lite ändå och tänker, jag kan bara låta henne vinna gång efter gång så att jag tillslut är fast igen och är tillbaka på samma ställe som förut. Men dessa instagrams om folk som så fanatiskt pratar om sin mat, träning, kalorier mm, har ett så extremt enformigt olyckligt liv. Jag kommer att tänka på hur deras vardag ser likadan ut hela tiden, och det är ingen rolig vardag. Dem hade aldrig kunnat uppleva alla dessa underbara saker som livet kan erbjuda. Det finns alltid något ivägen som stoppar en om man har en ätstörning, man "måste ju följa sitt schema".
 
Och jag är så glad att jag ändå kan vinna över dessa tankarna och trycka i mig mitt älskade Marabou och inte få någon ångest utav det. Kan ni förstå detta: man kan må BRA av att äta godis och choklad. Detta är riktat till personer med ätstörningar, alla andra bara "wtf det är väl klart man blir glad av choklad". Höll på att skriva "alla normala människor", vilket fick mig att tänka på då jag var inlagd på sjukhuset och en gång pratade om när jag gjort en sak med mina kompisar och sa att "så gör ju normala människor, så det borde vi också göra", utan att ens tänka på vad jag sa. Sköterskan påpekade såklart att jag påståd att människor utan en ätstörning är normala, och vi är inte. För trots att ätstörningar har blivit större genom åren, så är det normala att vilja äta godis och choklad. Det är det hälsosamma. Din psykiska hälsa är minst lika viktig som din fysiska.
 
Och i allt detta tänket så kommer jag fram till allt jag är med om, och KAN vara med om i och med hur mitt liv ser ut nu. Jag kan träna min älskade sport, läsa på högskolan, resa, vara spontan, sova över med kompisar, jobba, gå en promenad för att det är härligt och inte för att bränna kalorier. Det finns SÅ mycket jag kan göra!! Tyvärr är det faktiskt en del jag är lite rädd för än. Det här med att bli au pair, det vill jag så gärna göra igen. När jag var i England gick det inte så bra med mat och träning, jag insåg det inte men jag var för sjuk för att göra en sån grej. Om jag nu skulle åka till en annan familj så som jag mår i dagsläget så är jag faktiskt fortfarande osäker på om jag skulle klara det. Man bor ju med en annan familj, i ett nytt land, nya matvanor och träningsmöjligheter, allt blir nytt och man kan inte kontrollera det lika mycket själv. Jag klarar det bra nu, när jag inte behöver anpassa mig efter någon annan. Men hur blir det när det tillkommer? När livet ska funka ihop med andra människor?
 
Just därför ska jag fortsätta kämpa emot anorexin, även om det inte syns utifrån alls längre. Jag är en bra bit över den vikt som läkaren krävde som minst och får en del ångest över det ibland - varför kan jag inte vara på den lägsta vikten som är okej istället? Jag kan faktiskt gå ner en del och ändå vara normalviktig. Men god no, allt handlar inte om siffran på vågen. Skulle jag göra det så skulle jag inte må lika bra psykiskt längre, trots att vikten är normal. Ätstörningen sitter på insidan, inte utsidan.
 
Jag vill göra sååå mycket, uppleva sååå mycket i mitt liv! Och när jag tänker på det, visst är jag hellre riktigt stark, pigg och vältränad än en svältande, svag pinne? Hell yes. Jag ska visstdå kunna bli au pair igen om det är det jag vill, jag ska kunna göra allt jag vill och samtidigt må bra. Nu vet jag att jag kan svälta mig, bli supersmal och underviktig, jag behöver inte bevisa det för mig själv igen. Inte för någon annan heller. Det finns så mycket i livet som jag kan göra utan en ätstörning, och just det motiverar mig till att inte gå tillbaka till det gamla beteendet. Skrev nu av mig betydligt mycket längre än tänkt, men kan vara bra för personer som kämpar med det att läsa detta och se vad man kan göra utan en ätstörning.

Våldtäckter

Jag läste nyss ännu ett inlägg på Facebook om en kille som hade märkt att en tjej framför honom trodde att han var en våldtäcktsman. Nu känner jag att jag vill berätta lite vad jag tycker eftersom senast idag hände en liknande situation, och omedvetet så går jag på vakt så fort jag lämnar mitt hus.

Detta var ingen kille som klagade på att det är synd om honom som blir dömd direkt, han påstod tvärtom, att det är synd om tjejer som ständigt går med rädslan över att bli våldtagna. Det är sant, det är ju synd om alla tjejer i den punkten. Men det är också synd om alla jättetrevliga killar med vett i huvudet och någon slags självkontroll blir dömda direkt. De allra flesta skulle ju aldrig få för sig att våldta en annan person.

Idag när jag var ute och gick fick jag efter ett tag syn på två män i 25-30 års ålderns gåendes en bit bakom mig. Jag började direkt gå snabbare och försökte snegla bakåt då och då lite diskret men tror dom såg det ganska tydligt. När dem sedan där vägen skildes tog samma väg som mig blev jag nästan lite arg. Jag vill ha en pepparspray med mig överallt. Tyvärr hade jag inte ens en ficka eftersom jag hade mina träningstights utan fickor och ett linne, plus mobilen i handen och hörlurar i öronen. När jag en kort stund senare svängt av igen och tittade bakåt såg jag dem inte. En stund senare kollade jag igen, och igen, och igen. Dem var inte kvar, inget hände, jag blev inte våldtagen.

När jag tänker på det här är det så himla fördomsfullt. Dem brydde sig säkert inte ett dugg om mig men blev kanske kränkta av att dem än en gång misstogs för att vara våldtäcksmän. Förlåt.

Jag har som tur är inte råkat ut för något så hemskt som en våldtäckt, men jag har fler gånger än jag kan minnas haft män som följer efter mig hem från tåget, som vill ta med mig hit och dit, som vill veta mitt namn och adress, som vill ta mig till en ensam plats. Allt detta skrämmer mig. Trots att jag aldrig råkat ut för en våldtäckt är jag livrädd för det bara för att vi har så dumma lagar. Att personer som faktiskt blir våldtagna plötsligt förvandlas till gärningsmannen istället för offret för att dem "hade en halv millimeters urringning och blir en man kåt så blir han". Även om jag inte tänker på det ständigt så reagerar jag varje gång en man/kille tittar på mig längre än en halv sekund. Jag vågar heller inte ha magtröja på mig utan en jacka ovanför oavsett hur varmt det är, hur snygg tröjan är och hur bra jag trivs i den. Folk stirrar sönder sig på min mage.

Det är tråkigt att det ska vara så. Att det blir ett vardagligt beteende för mig precis som för många andra att alltid hålla avstånd till män, aldrig gå ensamma och alltid vara rädda. Jag längtar till den dagen då våldtäcksmän får det straff dem förtjänar, och offret den hjälp och stöd hen behöver. Om jag ens kommer uppleva den dagen...

23:34

watch, flowers, and gold-bild
weheartit.com
 
Jag satt nyss och tänkte på hur allt vore om man kunde få se på en film varje gång man lär känna en ny människa ifall man träffats förut. Alltså, jag tänker på dem personer jag känner idag som jag bor i närheten av. Eller dom jag inte bor i närheten av också, absolut, vägarna kan ha korsats ändå men år, eller en vecka senare kan man lära känna varann. Jag kan säkert ha pratat med mina närmsta vänner år innan jag lärde känna dom, gått in i en framtida lärare, pratat i telefon (som telefonsäljare) med min framtida man osv. Det är det jag menar. "Världen är liten", som folk säger. För tänk om kvinnan som frågade mig på ICA om jag visste var Felix färdigrätter fanns är min framtida kollega och bästavän, eller den lilla flickan på Espresso House blir min granne som jag sitter barnvakt åt och blir rik på? Det skulle vara jättekul att få se en film där olika klipp visas på när man mötts tidigare, eller bara gått förbi varandra.
 
Konstiga tankar? Ja, men så är det. I'm weird.

Ångest & träning


Hejhej. Jag har sån j*a ångest och vet inte vad jag ska göra. Ingenting känns bra. Dessutom saknar jag min katt något enormt, här finns ingen pälsboll att gosa med som tröstar mig.

Jag har iallafall tänkt försöka take my mind off of it med att prata om träningen. Jag hade dålig aptit och åt pyttelite innan träningen, så på uppvärmningen blev jag alldeles yr och kände mig nästan svimfärdig. Sedan körde vi program genom hela träningen. Vi finslipade allt och körde sedan fullouts. Det var en väldigt rolig träning. Jag längtar till Summer Finals.

Jag vill ha dig här igen




Tuss 9/5 2005 - 10/5 2016

Foton tagna nån timme innan veterinärbesöket, båda helt ovetande om kvällens slut.
 
Hej.
 
Nu ska jag berätta en helt ofattbar sak. En sjukt hemsk sak, som jag inte vill inse, men måste. Min katt är död.
 
För mig är detta jättestort. Jag vet att många förstår mig, det finns många som själv har haft husdjur dem älskat något enormt och sedan förlorat, men det finns också många som inte förstår. Förstår ni inte, så får det vara så. Men ni kan ändå respektera att detta är något riktigt tufft för mig att gå igenom.
 
Min andra katt Tuffis, födde kattungar år 2005 där Tuss var en av dem. Han är den enda av de fem kattungar vi behållit sedan födseln. Jag har haft 8 andra katter i mitt liv förutom Tuss, men han är den som kommit mig närmast och betytt som mest för mig. Jag har haft honom i 11 år. Han är en innekatt som älskar att gosa och äta. Vi myser med varandra minst fem gånger per dag, speciellt nu när jag är hemma mycket om dagarna. Vi leker och har roligt ihop. Jag behöver inte göra någonting för att visa hur jag mår, behöver inte gråta eller se ledsen ut. Han vet alltid när jag mår dåligt och kommer alltid direkt till mig och tröstar mig.
 
Han är väldigt speciell, på många sätt, och jag älskar det. Han kan vara gullig och le mot mig samtidigt som han jamar lite sött, eller så kan han få världens spel och ha gigantiska stirrande ögon, springa runt och attackera luften (hallucinerar?? Haha) och jama som om han vore från mars. "Marskatten" är ett av hans många smeknamn.
 
Han väcker mig nästan varje morgon för att få ligga bredvid (eller på) mig i sängen och mysa, dregla och spinna. Han är ett riktigt dregelmonster. Han klöser alltid med sin tass när han är glad, lite mjukt mot t.ex. min arm men det gör ändå ont så måste alltid lägga något emellan. Han pälsar av sig något enormt. "Pälsboll" är ett till namn han har fått. När jag ligger kvar i sängen länge om morgonarna kan han komma till mig i omgångar och gosa, ner och äta, upp och gosa igen. Om och om igen i ett par timmar tills jag går upp. Jag älskar det.
 
Han gillar rabatter men håller sig mest i skuggan när han är utomhus. Utomhus är han dock sällan, bara korta stunder. När han är ute är han oftast fortfarande den lugna lilla katten som bara chillar i värmen. Nån gång har han dragit in en mus, och lämnat ett par fåglar utanför dörren. Men han är en katt, han är som han ska vara. Konstigt nog är han inte tjock alls trots sin lata livsstil och kärlek till mat. Kan bero på vilken finsmakare han är. Fisk är hans favorit. Billiga företag men ihop slaffsade köttbitar i lite sås går aldrig ner, men gourmet maten slinker ner direkt. Och räkor, han största favorit, räkor.
 
Jag har haft så många bra stunder med honom. Så många glada, så många ledsna. Men allt detta har byggt upp ett riktigt starkt band mellan mig och min älskade Tuss. Av någon läskig anledning, så har jag de senaste månaderna tänkt en hel del på hans död. Hur mycket jag kommer sakna honom, och att jag verkligen måste ta vara på vartenda lilla stund jag har med honom, för jag vet inte när han försvinner. Vad kan det bero på? Hur kunde jag undermedvetet börja "förbereda" mig på hans död genom att tänka att jag måste vara med honom mycket innan jag förlorar honom, hur kunde jag göra det? Nu i efterhand är det ganska läskigt att jag aldrig tänkt mycket på hans död, men den sista tiden innan han dog tänkte jag mycket på det. Jag vet inte om ni märker det, men jag skriver om honom i presens. Att han ÄR en innekatt osv, för jag har fortfarande inte smält att han inte finns kvar. Att han VAR en innekatt, den meningen stämmer inte i mitt huvud. Den finns inte.
 
Nu kan ni tro att detta var något väntat, nej, inte ett dugg. Detta var extremt oväntat och kom som en chock. Iförrigårkväll påstod papppa att han haltade, vilket vi såg att han gjorde. Kvällen därpå hade vi en tid hos veterinären. Men under dagen, igår, hade han bara blivit sämre. I slutet på dagen kunde han inte längre gå. Han kunde inte använda sina bakben alls, han hasade sig fram men sina framben och såg ut att ha det riktigt kämpigt. Hans energi var helt borta. Han gick aldrig till matskålen vilket jag tänkte berodde på att han inte kunde ta sig dit, så varje gång jag gick till honom med en skål mat tryckte han i sig allting direkt. Men annorlunda. Han satte sig inte upp och gjorde som han brukar, han klarade inte av att resa sig så att han låg kvar och försökte sträcka in ansikten över matskålen.
 
Nu i efterhand, när jag vet vad som hänt, så önskar jag att jag aldrig aldrig aldrig någonsin hade åkt iväg den dagen och lämnat honom ensam i flera timmar. Jag hade jättetrevligt med Amanda, absolut. Men hade jag vetat att det var hans sista dag i livet hade jag aldrig åkt iväg. Jag hade knappt gått på toa och lämnat honom i några sekunder. Han låg utomhus i rabatten, så innan jag åkte lyfte jag in honom på soffan och satte fram en skål med kyckling i blötfoder. Jag vet att jag sa till Amanda ett par gånger under dagen att han hade sett så ledsen ut, han gjorde verkligen det. Han bara låg där på soffan och såg så hjälplös ut. "Du ska få hjälp Tuss, vi ska till veterinären ikväll, det är lungt". Lungt, det var det inte...
 
Tidigare har han haft problem med sin höft vilket var troligt att han hade igen. Men SÅ mycket problem har han aldrig haft. Jag såg ju att han inte ens kunde stå upp längre. När veterinären upptäckte vad som var fel sa han upprepade gånger "Det här är mycket allvarligt...". Tuss hade blivit förlamad i ryggen, vilket gjorde att han inte kommer kunna använda någonting nedanför. T.ex. sina bakben, svansen, kissa och bajsa osv, vilket gör att han är helt okapabel till att fortsätta leva. Det fanns inget vi kunde göra åt det. Ingen medicin, ingen behandling, ingen operation. Det FANNS en dyr operation på djursjukhus, men skadan var så dålig att där var en minimal chans att det skulle göra någon skillnad. Dessutom kunde han hinna dö innan vi ens fått en tid till operation. Den här veterinären har vi gått till i många år och jag vet att han är jätteduktig, han tar alltid rätt beslut. När han plötsligt sa "Det bästa ni kan göra är att ta bort honom", sa jag bara nej direkt. Skrattade lite nervöst för han måste ju skämta. Nej?! Han ska leva så länge det går. I många år till.
 
Min mamma försökte få tag på min syster medan jag fortsatte neka vad han sa och sa att jag gör vad som helst för att behålla honom. Långsamt insåg jag att jag aldrig kommer vinna i detta och att veterinären hade rätt. Det vore rent av egoistiskt av mig att låta Tuss leva i ens en dag till i denna smärta. Jag tog ut honom ur buren, satte mig i ett hörn och grät med honom i famnen. Tuss, min älskade Tuss.
 
Emellanåt tog veterinären en annan patient och jag satt ute med Tuss och pratade med honom.Tårarna rann som aldrig förr och jag kände mig nästan panikslagen över att behöva snabbt komma på vad jag ska göra får att komma ur denna situation och rädda livet på Tuss. Men det vore, som sagt, egoistiskt av mig att låta honom lida ännu mer. För hans eget bästa, skulle han få en snabb och icke plågsam död på några sekunder hos veterinären. Av allt Tuss har gett mig i alla dessa år, så kan jag väl låta bli att ge honom en långsam, plågsam död, vilket han annars hade fått.
 
När vi skulle in igen, och det var dags, tog jag så långt tid på mig som jag kunde. Det var dags att ta slut på hans lidande, genom att överföra lidandet till mig. Så mycket som jag älskar honom så gör jag vad som helst för att han ska må bra, och all den smärta jag känner nu är för honom. Veterinären gav honom lugnande, jag satte mig mittemot honom och såg honom i ögonen. Jag vet inte hur många gånger jag sa "Jag älskar dig" men det känns inte som jag sagt det tillräckligt. Sedan kom veterinären igen, men den sista sprutan. Sprutan som skulle ta slut på denna underbara själens liv. Jag höll honom om framtassarna, såg honom rakt i ögonen. Han visste inte vad som hände, men han såg panikslagen ut. Han andades snabbt och tungt, och jag såg verkligen rädslan i hans ögon. Något jag aldrig kommer glömma är dem sekunderna jag satt där, och såg honom rakt i ögonen medan han fick sprutan. Jag såg hur livet tog slut. Jag såg i ögonen att han var rädd, och plöstligt var dem rädda ögonen helt livlösa. Jag behövde inte undra hur lång tid det skulle ta för honom att försvinna, jag såg det. Jag såg honom rakt i ögonen, jag såg hur han försvann och hans ögon fortsatte att titta rakt ut i tomma intet. Men det fanns ingen själ bakom ögonen. Jag visste, att nu är han borta. Föralltid.
 
Sekunderna efter levde jag i den största ånger jag någonsin haft då jag visste att han bara för några sekunder sedan var vid liv, och jag kunde ha ändrat på det. Jag kunde ha tagit honom sprungit därifrån, stoppat veterinären, behållt honom vid liv. Men jag vet, att detta var det bästa för Tuss. Detta var för att han ska slippa lida.
 
Hela kvällen, hela natten, hela dagen har jag gråtit. Det har lugnat sig ett tag, och därför fick jag någon ork att berätta för er på bloggen vad som hänt. Berätta hur hela mitt liv vänts upp och ner sedan mitt senaste inlägg. Men nu när jag skriver kommer tårarna tillbaka.
 
Jag höll honom i min famn länge igårkväll, och det var bara som att han sov. Han var varm och mjuk. Men under natten har hela hans kropp stelnat till, mycket, och blivit kall. Den varma, dreglande, spinnande Tuss finns inte längre kvar. Jag vaknade dessutom mitt i natten av en konstig lukt, och insåg att det var lukten av döden. Det var hans kropp som luktade, det luktade dött. Idag har han lämnats till kremering. Han ska få världens finaste grav. Jag kan inte fatta att han är död, jag kan inte fatta det.
 
 
Jag kommer alltid att älska dig. Jag kommer aldrig att glömma dig. Min älskade Tuss. Min älskade, älskade Tuss.
Tuss - Bullen, Bollen, Knubbis, Tjockis, Boll, Bull, Bullegull, Dregelmaskin, Bläckan, Alien, Slemmis, Spinnmaskin, Puss, Tussepuss, Tusspuss, Pussen, Tönt, Cooling, Knäppis, Knäppgök, Miffo, Psycho, Psykopat, Bullenull, Bollis, Bullis, Pussis, Kramis, Matvrak, Sömtuta, Idiot, Skitunge, Bebis, Småbarn, Gubbe, Gubben, Lillen, Freak, Ängel, Boyfriend, Mannen, Klumpen, Klumpis, Väldtäcktsman, Pervers, Gosis, Gullunge, Nöt, Sötnöt, Sötis, Gullebull, Nöten, Apa, Puma, Mästerkocken, ÄLSKLING.
 
 
Tuss Steinwall
9/5 2005 - 10/5 2016

Högskoleprovet


Idag skrev jag högskoleprovet från 8.30-16.15, med pauser såklart. Jag hade några vänner och min syster som också skrev idag, men ingen var på samma ställe som mig. Första delen (av fem) gick skitdåligt, men som tur var så var det just den delen som räknades bort. Sedan kändes det helt okej. Inte som 2.0, men helt okej. Väl hemma igen började jag rätta mitt prov eftersom facit lagts upp på studera.nu och fick den vanliga besvikelsen över att jag är en hemskt dålig person. Mitt resultat såg ut att bli densamma som båda förra gånger jag skrivit det, vilket inte räcker någonstans. Jag kanske kan bli en städares vikaries assistent.

Det känns som att det är meningen att det ska gå dåligt för mig. Det är meningen att jag inte ska lyckas med nånting i livet. Jag kommer aldrig kunna jobba och utbilda mig till det jag vill, jag är för dålig. Jag har alltid haft problem med kompisar, jag är för illa omtyckt. Jag ska alltid ha hemskt dåligt självförtroende för tycker jag om något med mig själv ser folk till att hacka på mig rejält tills det inte finns något självförtroende kvar, jag är för dålig. Jag lyckas äntligen få bra med vänner och må bättre, då får jag anorexi och blir inlåst och bortträngd från världen för jag vill bli smal, jag är för ful. Jag får himla starka känslor för människor men ingen tycker samma om mig tillbaka, jag är inte ett dugg älskvärd. Jag hittar en hobby jag verkligen brinner för, lägger all min tid och energi på men blir aldrig bra på det. Går till och med ner en level, jag är för dålig.

Citat jag behövde just nu







Ja, jag borde sova. Nej, jag kan inte.

Kärlek

Från instagram

Ligger och tänker på kärlek. Åh, sånt härligt. Who doesn't love love? Det är helt underbart. Kärleken är ju inte bara mellan två personer som är attraherade av varann, utan kärlek finns överallt. Bland vänner, familj, husdjur och till och med människor man inte känner.

Fast i just denna stunden tänker jag faktiskt på just den romantiska kärleken, att hitta the one. Jag tror på att man kan hitta the one, dock är jag orolig eftersom inte alla gör det. Jag har märkt att jag har "en typ", haha . Jag dras mestadels till personer som är på ett visst sätt, och dessa personer stöter jag på här och där i livet vilket jag troligtvis kommer fortsätta göra.

Jag är 19 år, jag behöver inte oroa mig. Jag är inte stressad över att hitta någon, jag är faktiskt inte alls särskilt intresserad av ett förhållande just nu. Singellivet är bra. Men jag vill inte behöva leta efter någon. Antagligen behöver jag göra det, den vanliga vägen via appar och onlinesidor. För dem jag stött på i verkligheten och blivit intresserad av har inte varit intresserade av mig. Därför tänker jag på hur det blir i framtiden. Kommer jag nånsin hitta den rätta?

Troligtvis hittar jag en partner tillslut, men man vet ju inte. Jag tänker mycket på framtida barn och familj, så underbart. Jag vill inte ha barn NU, men jag längtar absolut till den dagen jag kan kalla mig själv för en mamma. Men man behöver ju en partner till det. Ett hållbart förhållande, inte ett one night stand.

Ibland känns det som jag kommer spricka av all kärlek jag känner för andra, bokstavligen. Speciellt dem jag fått ett annorlunda intresse för, alltså dem jag känt mig aningen intresserad av på ett mer-än-vän sätt. Jag undrar ofta om någon annan känner likadant. Kanske inte för mig, utan för någon annan. Eller är det bara jag som är annorlunda och fastnar helt för en person utan att se något annat omkring? Är det bara jag som ligger vaken om nätterna av fjärilarna i magen? Är det bara jag som hittar helt perfekta människor?

Om det nu är så, thank god, jag är normal. Men vad jag vill så gärna är att någon av dem jag fastnar för ska känna likadant för mig så kärleken kan byggas vidare och inte lämna mig med ett brustet hjärta. Jag har ärligt talat önskat att jag vore död i stunder då jag inser hur mycket jag tycker om någon som inte tycker om mig tillbaka. Jag kan iallafall säga att jag varit olyckligt kär minst två gånger, sådär madly in love, sådär crazily euphoric men sådär extremely heartbroken på samma gång. Kärlek är så STORT.

Jag kan ärligt säga att jag känner mig ganska oattraktiv, ointressant då jag hittar underbara människor här och där som bara ser mig som en minimal del av deras vardag. Därför känner jag lite, vem är nästa jag blir galet kär i som inte tycker om mig tillbaka? Som sårar mig, som trycker bort mig, som äcklas av mig.

Folk blir kära och tillsammans här och där, alltid lyckliga slut. Men dem som inte får någon besvarad kärlek då?

Är det ingen annan som fått obesvarade känslor? Eller kärlekshistorier slutar alltid lyckligt hos alla förutom mig antar jag...

Ännu en kväll med ångest


Från instagram

Barbiedrogen

Lånad från mondoblog.se

För en stund sen kom mina tankar in på den s.k. Barbiedrogen som jag tror de flesta hört talas om. Den ska göra dig brun, smal och kåt. Brun verkar man bli, men kåt och smal har varit olika enligt mina upptäckter. Jag har suttit och googlat och läst lite här och där om det bara för något så skrämmande väckte mitt intresse. Ja, det är skrämmande, håller ni inte med?

Kul för dem som mår bra och är nöjda med användningen av drogen - men det är ju bara att börja med namnet. En drog, det antyder ju ganska tydligt att det inte är något positivt. Folk som stolt visar upp sin användning av den, har dom tänkt på att dem är stolta drogmissbrukare? Det är inget man med stolthet borde visa upp...

Jag kan inte all fakta och detaljer (men ni får gärna kommentera så jag lär mig mer) men spraytan och brun-utan-sol är inte heller särskilt bra. Dock känns det betydligt mer pålitligt än vad det gör att spruta i sig hormoner. Spraytan eller brun-utan-sol är något som sprayas/smörjs ut på huden och vad jag hört kan ha biverkningar, men det beror nog också på hur man använder sig av det. Rätt användande TROR jag inte skadar särskilt mycket. Men jag kanske har fel?

Däremot känner jag rädslan över att spruta i sig hormoner. Det bästa är att vara så naturlig som möjligt vilket inte är lätt i dagens samhälle där nästan allt är onaturligt - smink, hårspray, sönder sprutade frukter o mat, osv osv. Det är ganska få människor som håller sig 100% naturliga i dagens samhälle och jag är inte en av dem. Men det är skrämmande hur allting blir mer och mer onaturligt. Har ni hört det här med att någon skulle sätta in minneskort i människors hjärna för att i princip kunna fungera som robotar? Så sjukt läskigt. Please don't do it. Mänskligheten strävar efter perfektion men trots önskan att bli brun, smal och kåt tror jag inte på något tillgjort så som en "Barbiedrog" ska vara lösningen. Man kan bli brun, smal och kåt på andra sätt. Även alla bleka, mulliga och okåta (???) människor. Själv tyckte jag det var löjligt läskigt att ta p-piller vilket jag efter en tid slutade med. Att stoppa i sig hormoner skrämmer mig galet mycket.

Jag säger inte vad som är rätt och fel utan bara mina tankar kring det.

Min största förebild

 
En fin bild från @sugarfairydesserts på instagram 👌 Kärlek, kärlek, kärlek. 💗
 
I mina ögon är hon perfekt. En superbra personlighet, som alla tycker om. Rolig, snäll, omtänksam, kreativ, smart, trygg, social, ödmjuk, hjälpsam, ärlig, pålitlig, positiv, energisk. The list goes on. Jag är en sån tönt som inte kan släppa taget om folk jag tycker mycket om. "Det är en del av att växa upp", alltså att folk gör stora intryck i ens liv men sedan försvinner. Men åh, varför ska det göra så ont att växa upp, om det är verkligheten?
 
Men jag har nog aldrig varit så svag (fysiskt och psykiskt), känt mig så liten och hjälplös som då denna person fanns för mig. Men hon är en stor del av vem jag är idag. "Du har mognat mycket på senare tid" har jag hört. Jo, det känner jag själv. Med inspiration, styrka och kärlek från en person som bara gjort bra saker för mig. Nu vet jag precis vad jag vill, jag ska vara en lika bra person mot andra som hon var mot mig. Jag fastnade för omtänksamheten och kärleken jag fick av en person som inte har någon som helst skyldighet att lägga tid på mitt välmående.
 
I en tid då jag helt tappat bort mig själv, allt jag byggt upp inom mig som kallas självförtroende och liknande. Man behöver en förebild, man behöver kärlek och man behöver armar som håller om en. Jag vill bara ge all kärlek tillbaka och jag önskar att denna personen fanns här med mig nu, eller kunde läsa detta. Kärlek är det bästa som finns. Jag vill ge kärlek till er alla för jag ska bli en lika fin person som henne. Jag ska bli så bra man kan bli, för det var hon. Min största förebild någonsin.
 
Söta små bloggläsare, inte lönt att ni sitter och funderar för denna personen har ändå nämts max två gånger i min blogg.

Lev i nuet

Jag blir så stressad över saker som håller på. "Leva i nuet" låter så klyschigt men det är faktiskt det som får mig lugn i denna stressen. Förhoppningsvis kommer jag kunna berätta om detta i bloggen men för tillfället går är jag i ena sekunden stensäker, supertaggad, effektiv och planerar för fullt. I andra sekunden är jag ångestfylld, nere, osäker och vill bara lägga mig i ett mörkt rum och få det bortglömt. Det handlar om tilliten. Det är så svårt att ha tillit för någon/något. Dem man minst anar kan hugga en i ryggen.
 
Jag tänker på vad som är bäst för framtiden, JAG VET INTE. Hur ska jag veta det? Jag vet inte vad jag vill och vad som kommer hända. Jag vill våga chansa och inte låta mig fega ur för att saker och ting ibland misslyckas. Jag har världens chans här och hoppas på att det blir som det ska. Oh gosh. Please help me. Helt otroligt att mitt ansikte inte är knallrött av finnar från all stress. Och jag bara klämmer på dem, inte bra.
 
Men man ska leva i nuet. Vad är bäst för mig, just NU? Vad känner jag just NU? Vad är jag kapabel att göra precis i denna stund? Då är svaret enkelt, knuten i magen försvinner och jag mår jättebra. Man måste leva i nuet, oavsett hur klyschigt det låter.

Perfekt betygsystem

Läser om hur betygen tar på den psykiska hälsan här och där, troligtvis även den fysiska. Jag var väldigt insatt i det förr men har släppt det lite nu för att jag är så glad att jag inte är där längre. Jag förstår poängen med betyg, men det jobbiga är att man lätt identifierar sig själv med sitt betyg och antar att betyget visar hur mycket man är värd. De som får höga betyg, kanske A i allt eller iallafall nästan allt, dem är ju dem "duktiga" som kan så mycket. Att ens sänka sig till ett B gör dom plötsligt mycket mindre värda. Det är såklart inte sant, men detta är faktiskt hur samhället agerar.

De som är riktigt duktiga och kämpar hårt för höga betyg men ändå inte når särskilt högt anses sämre. Det är inte bara personerna själva som ser det så, utan det formas mycket av hur lärarna, syskonen, kompisarna, grannarna och många andra beter sig. Jag minns en gång då jag pratade med en man om min syster som är väldigt duktig i skolan och frågade sedan hur det går för mig där han fick veta att jag inte ligger på lika höga betyg som henne "Jaha, det är inte då viktigt för dig med bra betyg." När sa jag det? Jag har kämpat extremt mycket men kommer ändå inte på högre betyg än vad jag gjort.

Något en riktigt klok kvinna sa till mig en gång var att betygssystemet anpassar sig enbart efter en sorts personlighet, därför behöver en del knappt anstränga sig för ett A medan andra sätter sitt liv på spel för att bara bli godkänd. Hade betygssystemet utformat sig för personen som i nuläget har det svårt, då hade den som tidigare fått A utan särskild ansträngning plötsligt fått kämpa för att ens komma över gränsen till ett E. Så sant. Tyvärr är det så. Folk offrar sin hälsa för att få bra betyg, inklusive jag. Jag känner av pressen extremt mycket.

Men utöver att betygssystemet enbart anpassar sig för en viss personlighet så är det nya betygssystemet ett snabbt och enkelt sätt och låta barn utveckla depressioner och tappa all självkänsla och självförtroende som föräldrarna uppfostrat dem med. Har hört många lärare ansett det vara enklare att sätta betyg, men vem fick idén att betygssystemet ska sättas efter lärarnas behov och inte elevernas? Perfektion är vad betygssystemet letar efter och uppnår man inte detta kan man lika bra ge upp sin dröm för betyget sänks flera steg. Överallt är folk överens om att livet inte måste vara perfekt, alla gör misstag och det förstör inte hela livet. Men jo, detta nya betygssystem låter hela personens chanser till drömutbildningar försvinna på en sekund. Så varför har ett betygssystem satts som grundas i perfektion? Endast dem perfekta barnen klarar sig. Och alla vet att det inte finns något perfekt barn, eller vuxen, ingen är perfekt. Bakom ett A och bakom ett F finns samma sak - en människa med ett psykiskt välmående som dragits till botten oavsett vad bokstaven på pappret betyder. Den psykiska ohälsan ligger kvar långt efter skolans slut, medan dessa jävla gubbar och tanter tror att bokstaven avslutar det kapitlet av livet och sedan går man vidare. Tyvärr, vi är människor, vi gör fel.

Ett år sedan utskrivning


Okej, det blir ett till inlägg idag för jag har inte så mycket annat att göra än att scrolla igenom instagram, stalka personer på fb, spela om personers mystory femton gånger om och plötsligt råka komma förbi en bild från den 15 december 2014 då jag fick lämna sjukhuset efter 3 månader. Jesus christ vad annorlunda det är nu. Ibland vill jag inte äta, tänker igenom hur mycket kalorier jag ätit än så länge idag men sen blir jag sur på mig själver och säger åt mig att sådär får jag inte göra. Så det går upp och ner men 90% är det bra gällande mat. Sen har det dock blivit lite sämre på senaste tiden med andra delar av mitt liv... Men mat & vikt funkar bra.

När jag blivit utskriven och fick bo hemma, känna friheten av en vanlig vardag och komma tillbaka till dem gamla miljöerna där jag när jag var där senast inte ville äta mer än en jordgubbe om dagen kändes allt jättekonstigt. Det gick liksom inte att komma tillbaka till hur mitt liv var tidigare eftersom jag kände en så stor skillnad inombords. En del av varför mitt & Luke's förhållande tog slut var min förändring, så vi passade inte ihop på samma sätt längre. Det låter väldigt sorgligt men vi är vänner och jag kommer hitta någon ny vid ett senare tillfälle. En som kan hänga med i mitt liv. För övrigt kände jag mig modigare, räddare, gladare, ledsnare, snyggare, fulare. Som att jag levt ett annat liv och kommer tillbaka till mitt förra liv som inte rört sig en millisekund på några månader.

Men oavsett vad så har jag lärt mig mycket. Väldigt mycket. Mer än jag lärt mig alla 13 år i skolan. Eller, 12,5 blev det ju. Jag söker lycka och lycka kommer inifrån. Inte från vågen, inte från likes, inte från bekräftelse, inte från vinst, inte från höga betyg, inte från pengar, inte från en svag kropp, inte från popularitet, inte från kalorier. Precis som att folk tror att man blir lycklig bara av att gå upp i vikt. Nej, du måste jobba minst lika mycket med insidan men troligtvis mer. Tyvärr är det väldigt svårt för insidan att hänga med viktuppgången i en ätstörning. Tjock eller smal, det avgör inte lyckan. Den får du inifrån.

Transgender

Varsågoda att skratta åt bilden.
 
Såg ett program på TV som handlade om att vara trans. Det var en 7-årig pojke som var stensäker på att hen var tjej, och en liten 7-årig flicka som var stensäker på att hen var en kille. Skriver hen, för vet inte om man ska skriva hon eller han i dem olika lägena. Troligtvis hon på pojken och han på flickan eftersom det är bara deras utsida som är det andra könet.
 
Visst har jag hört talas om det många gånger och undrat hur man kan födas i en kropp men känna sig som ett annat kön. Jag tycker om en del saker som är stereotypiskt manligt, annars älskar jag väldigt tjejiga saker så som rosa, glitter, konståkning, cheerleading, mode, kjolar, smink osv. Det finns absolut killar som tycker om detta med, men stereotypiskt så är det något kvinnligt/tjejigt. Jag tänker inte att man är ett kön och föds i en viss kropp, så som jag är en tjej och också föddes i en kvinnlig kropp. För om jag skulle välja ett kön så hade jag helst velat vara tjej, vilket jag också är, både på insidan och utsidan. Men hade jag tyckt om mer stereotypsikt manliga saker så hade det också varit okej. Jag hade ansetts vara en manligare person, trots att jag är en tjej. Däremot finns det andra människor som hade klagat på det, mobbat mig, hånat mig, sett mig som annorlunda - på ett negativt sätt.
 
Tur för mig att jag trivs med att vara en tjejig tjej när det finns så trångsynta människor i världen, men ändå tycker jag att det är långt ifrån mitt ansvar att jag ska passa in i andras mallar för hur en tjej och kille ska vara. Jag tänker liksom, jag är en väldigt tjejig tjej, får jag en son i framtiden och han ärver en del av mina egenskaper och intressen som anses kvinnliga så är det stor risk att han far illa på grund av det om inte samhällets syn ändras. Vad jag alltid brukar tänka är att man är en person, föds i en kropp som råkar rent fysiskt tillhöra ett visst kön, och sedan har samhället ordnat så att en del intressen och egenskaper är kvinnliga och en del manliga. Skulle man nu vara man och tycka om det kvinnliga mer så får man göra det, och vice versa.
 
Men, redan dessa små barn på endast 7 år känner att de är födda i fel kropp. Då kanske det inte är som jag tänkt, att man bara är en person som föds i en viss kropp och har intressen och egenskaper som sedan stämmer in på det ena elle andra könet, oftast är där någon blandning, de flesta är inte 100% manliga eller kvinnliga även om det finns personer som är sådana. Man kanske föds med ett visst kön på insidan också. Där kanske rent av är egenskaper som bara kvinnor kan ha, men anledingen att vissa män idag har dem egenskaperna är för att dem på insidan är kvinnor men på utsidan män. Att helt neutralisera könen tror jag inte på, som jag sagt tidigare, utan jag anser att det finns olika kön men inget kön är bättre eller sämre än det andra. Rent vetenskapligt så har tex män lättare för att bygga muskler än tjejer, och tjejer är mer känslosamma men det betyder inte att det inte finns män som är känslosamma och kvinnor som har stora muskler. Nu påstår jag INTE att en muskulös kvinna är en man på insidan... Det är betydligt tyngre grejer än så för att man ska kunna anse sig vara trans och tillhöra ett annat kön. Jag tycker ju brottning är intressant men är inte man för det.
 
Människor ska få vara det kön dem vill och därför tycker jag det är bra att det finns möjlighet att byta kön. I programmet togs det upp att många klagade på föräldrarna att det var fel att "uppmuntra" trans men jag tror inte på att man kan tvinga en kille att vilja bli tjej, man föds ju med sin personlighet och sina intressen, och de råkar stereotypiskt tillhöra ett visst kön. Personer som känner att dem är det andra könet än dem fötts som är då alltså det könet dem känner på insidan, varför ska det vara så provocerande?

Tidigare inlägg
RSS 2.0