Vad man kan göra utan en ätstörning

Sitter och läser på en instagram av en person som kämpar med anorexi. Utifrån kanske det ser ut som att det är långt i det förflutna för mig men det känns riktigt nära, det är fortfarande jag. Jag har fortfarande dessa tankarna om hur äckligt stor jag är, tung, dålig, ful, måste göra av med kalorierna, tvångsträning, jag är så "duktig" om jag äter lite mindre. Men det är betydligt mer sällan att jag faktiskt gör något åt det, just därför får jag inget återfall trots att tankarna springer runt i huvudet på mig då och då. Nu förstår jag att ni som fortfarande lider av en ätstörning kanske önskar att ni också kunde ha dem tankarna, men sedan inte följa dem i praktiken. Det är för att jag äntligen blivit starkare än Ana.
 
Hur blir man starkare än det? Ana, Mia, alla andra. Precis som det sägs överallt så ska du kämpa emot gång efter gång tills du blir starkare och tillslut vinner du matchen enkelt varje gång. Jag har ju som sagt dessa tankarna, och önskar ibland att jag inte vore så stark, att jag vore svagare och lät Ana vinna över mig. För ni vet, ni som har eller har haft en ätstörning, att man vill på sätt och vis ha kvar sjukdomen. På något sätt tycker man ändå om det, trots att det är ett helvete. För er som inte förstår orkar jag inte ens förklara varför det är så, gå till mina gamla inlägg från 2014-2015 så beskriver jag det säkert nån stans. Undra hur många inlägg jag pratat om ätstörningar i? Haha...
 
Alltså, jag vill ju lite ändå och tänker, jag kan bara låta henne vinna gång efter gång så att jag tillslut är fast igen och är tillbaka på samma ställe som förut. Men dessa instagrams om folk som så fanatiskt pratar om sin mat, träning, kalorier mm, har ett så extremt enformigt olyckligt liv. Jag kommer att tänka på hur deras vardag ser likadan ut hela tiden, och det är ingen rolig vardag. Dem hade aldrig kunnat uppleva alla dessa underbara saker som livet kan erbjuda. Det finns alltid något ivägen som stoppar en om man har en ätstörning, man "måste ju följa sitt schema".
 
Och jag är så glad att jag ändå kan vinna över dessa tankarna och trycka i mig mitt älskade Marabou och inte få någon ångest utav det. Kan ni förstå detta: man kan må BRA av att äta godis och choklad. Detta är riktat till personer med ätstörningar, alla andra bara "wtf det är väl klart man blir glad av choklad". Höll på att skriva "alla normala människor", vilket fick mig att tänka på då jag var inlagd på sjukhuset och en gång pratade om när jag gjort en sak med mina kompisar och sa att "så gör ju normala människor, så det borde vi också göra", utan att ens tänka på vad jag sa. Sköterskan påpekade såklart att jag påståd att människor utan en ätstörning är normala, och vi är inte. För trots att ätstörningar har blivit större genom åren, så är det normala att vilja äta godis och choklad. Det är det hälsosamma. Din psykiska hälsa är minst lika viktig som din fysiska.
 
Och i allt detta tänket så kommer jag fram till allt jag är med om, och KAN vara med om i och med hur mitt liv ser ut nu. Jag kan träna min älskade sport, läsa på högskolan, resa, vara spontan, sova över med kompisar, jobba, gå en promenad för att det är härligt och inte för att bränna kalorier. Det finns SÅ mycket jag kan göra!! Tyvärr är det faktiskt en del jag är lite rädd för än. Det här med att bli au pair, det vill jag så gärna göra igen. När jag var i England gick det inte så bra med mat och träning, jag insåg det inte men jag var för sjuk för att göra en sån grej. Om jag nu skulle åka till en annan familj så som jag mår i dagsläget så är jag faktiskt fortfarande osäker på om jag skulle klara det. Man bor ju med en annan familj, i ett nytt land, nya matvanor och träningsmöjligheter, allt blir nytt och man kan inte kontrollera det lika mycket själv. Jag klarar det bra nu, när jag inte behöver anpassa mig efter någon annan. Men hur blir det när det tillkommer? När livet ska funka ihop med andra människor?
 
Just därför ska jag fortsätta kämpa emot anorexin, även om det inte syns utifrån alls längre. Jag är en bra bit över den vikt som läkaren krävde som minst och får en del ångest över det ibland - varför kan jag inte vara på den lägsta vikten som är okej istället? Jag kan faktiskt gå ner en del och ändå vara normalviktig. Men god no, allt handlar inte om siffran på vågen. Skulle jag göra det så skulle jag inte må lika bra psykiskt längre, trots att vikten är normal. Ätstörningen sitter på insidan, inte utsidan.
 
Jag vill göra sååå mycket, uppleva sååå mycket i mitt liv! Och när jag tänker på det, visst är jag hellre riktigt stark, pigg och vältränad än en svältande, svag pinne? Hell yes. Jag ska visstdå kunna bli au pair igen om det är det jag vill, jag ska kunna göra allt jag vill och samtidigt må bra. Nu vet jag att jag kan svälta mig, bli supersmal och underviktig, jag behöver inte bevisa det för mig själv igen. Inte för någon annan heller. Det finns så mycket i livet som jag kan göra utan en ätstörning, och just det motiverar mig till att inte gå tillbaka till det gamla beteendet. Skrev nu av mig betydligt mycket längre än tänkt, men kan vara bra för personer som kämpar med det att läsa detta och se vad man kan göra utan en ätstörning.

Olika tankar

 
Honestly, jag har så j*a ångest över min storlek. Jag försöker vara en bra rolemodel nu när jag ska ha recovered from anorexi (sorry för min fina svengelska). Anorexin är det värsta som nånsin hänt mig. Sist hade jag ingen aning om vart banting och svält skulle leda när man redan har en frisk och hälsosam kropp som fungerade precis som den skulle. Nu vet jag exakt vilka tankar som tillhör friskt och hälsosamt och vilka som inte gör det. Jag brukar säga att jag har blivit frisk från anorexin för jag är fullt normal viktig, en BRA bit över vad jag "behöver" väga som minst. Men det beror också på att dem flesta inte vet ett skvatt om vad en ätstörning egentligen innebär. Det sitter på insidan, inte utsidan.
 
I och med att jag redan råkat ut för det hemskaste som hänt mig så har jag lika stor dragningskraft mot att svälta mig som att vräka i mig godis och leva livet. En del verkar ha det jättebra med 100% "clean food" och träning all day long, men nä, jag älskar godis och mest av allt choklad. Så jag vill kunna slippa ångest över sockrad mat, snabba kolhydrater mm. Men jag går så hemskt mycket fram och tillbaka vilket rent av ger mig mer ångest i dem stunder då jag är bombsäker på att jag ska bli ett ruttet skelett igen. För då syns det inte på utsidan. Sorgligt nog så ser nästan alla andra enbart det yttre och vet inte om hur det egentligen är på insidan. Är jag inte väldigt smal så blir det bara pinsamt att prata om att jag fortfarande har ångest över mat. Även om en del inte säger det rakt ut så ser man deras tanke i blicken "Men du måste ju vräka i dig onyttigheter när du har en sådär stor och mullig kropp, du kan ju inte ha några ätstörningsproblem"
 
Jag vill bli en liten topp. Nu menar jag inte att jag vill vara den medelmåttiga toppen utan jag vill vara minst, väga minst. Men varför?? Jag har faktiskt fått påpekat utav folk att jag har betydligt bättre teknik nuförtiden, och skillnaden på mig "nu" och "då" är musklerna (jaja fett i överflöd också). Jag vill ju inte förlora musklerna för att ha en pinnsmal kropp som dessutom bara ger mig ångest. Men jag klarar inte av att vara "den stora". Jag vill inte vara "biffig" som är ett riktigt positivt ord, alltså, det är en komplimang att säga att någon är biffig. Så varför tolkar jag det som något dåligt?
 
Dock har jag hört, utav andra, att jag är "för stor" för att toppa. Det sårar mig något enormt och jag önskar att jag kunde svälta ihjäl mig och dö bara för att visa dem att dem ska akta sina ord. Jag var ju faktiskt nära på att dö just på det sättet för inte särskilt längesen. Och just därför vet jag ju också hur det är. Mitt i min plan på att bli en pinne igen så tänker jag "Vaf*n, varför ska jag förstöra MITT liv pga ANDRA?". Tankarna går så mycket fram och tillbaka och nu ska jag ut och röra på mig för jag fick ångest över chokladet jag åt tidigare. Blä på dig anorexi.

Svar på fråga

Hej, du jag har en liten fråga som du kanske kan svara på.... hur vet man om man har en ätstörning?
Jag måste säga att detta var en svår fråga. Men jag funderade och skulle säga att det som jag ska ha klarat av för att anse mig själv som frisk, är vad man inte klarar av om man har en ätstörning. Komplicerat? Jag ska förklara.
 
Inom vården ansågs jag frisk så fort jag nåt BMI 18.5, DETTA ÄR SÅ FEL. Jag, precis som nästan alla andra med ätstörningar var fortfarande i samma tankebanor, bara med en högre vikt. En del ätstörningar är man dessutom överviktig av, eller fullt normalviktig, så att säga att ett hälsosamt BMI gör dig frisk är helt fel. Tyvärr kan man bara bli sjukare av ett högre BMI om inte tankarna hänger med på samma gång.
 
För kanske 3 månader sedan skulle jag kunna säga att jag var fullt frisk. Med det betyder det att jag äter när jag är hungrig, äter normalt, varken för mycket eller för lite, äter varierat, räknar inga kalorier, väger inte mig. Blir glad av choklad och inte ångestfylld. Äter godis och kakor när jag känner för det men inte på ett överdrivet ohälsosamt sätt. Lägger till mayonnaise, ketchup, creme fraiche eller vad jag känner för för att göra maten godare. Äter oavsett klockslag. Äter oavsett sorts tillagning. Äter när det behövs trots att jag inte är hungrig, t.ex. en stadig frukost eller efter träning. Tvångstränar aldrig. Tränar för hälsan, inte för vikten. Tränar vad jag tycker är roligt. Latar mig så mycket jag känner för. Kan äta samtidigt som jag gör annat, t.ex. kollar på TV, pratar, läser etc. Inte tänker på mat 24/7. Ger mig själv komplimanger. Ser det som en självklarhet att aldrig någonsin gå samma väg igen, inte ens en miljondels sekund ska du tänka på att vilja gå ner till en ohälsosam vikt eller svälta dig. Tycka det är viktigare att vara glad och trevlig än smal och sur. Kan anpassa mig efter var jag är, t.ex. om en kompis vill fika eller en restaurang inte har det jag ville ha. Se mat som bränsle. Kunna lyssna på andras dieter och bara tänka "Bullshiiiiiiiit". Tycka minimala anorektiska kroppar är extemt oattraktivt. Äta något för att det är bra för hälsan, inte för att det ökar ämnesomsättningen eller har ett fåtal kalorier. Inte ständigt känna sig i behov av att hetsäta. Aldrig vilja spy upp maten. Aldrig ens tänka en tanke på laxeringsmedel om du inte faktiskt är väldigt hård i magen. Köpa den godaste och/eller billigaste maten, inte den med mest kalorier eller minst fett. Förstå att lågkalori produkter och produkter med låg fett halt är dåliga. Kunna se att du är normalstor och tycka det är jättebra. Vilja ge dietister a slap in the face, with a chair. Somna mätt. Inte undvika sociala sammanhang pga maten. Dricka för att du är törstig eller behöver vätska av någon riktig orsak. Bli glad av mat. Kunna överraskas med mat eller godsaker helt utan ångest. Vara kritisk mot dumma dieter och kaloriräknande. Endast fundera på att gå ner i vikt om du är överviktig. Är du överviktig så ska du gå ner i vikt på ett hälsosamt sätt. ÄLSKA MAAAAATTTTTTTTTT.
 
Jag kan nog komma på mer. Det finns så mycket. Om du gör något av detta jag inte längre gör så skulle jag säga att du har en ätstörning, för du har problem med maten på något vis.
 
Det finns så mycket. Läkares punkter stämmer inte alltid in, men såklart i de flesta fall. Vad jag skulle säga kortsagt är att du ska ha ett avslappnat förhållande till mat, träning och vikt.

Blogg.se & Nyheter 24


Hej ALLIHOPA!
 
Alla nya, alla gamla. Alla nya kanske försvinner direkt och var här enbart pga dagens två mega händelser, men ändå, himla kul att folk hittat hit. Som jag visade i tidigare inlägg så ville både blogg.se ha mig på deras startsida, och Nyheter 24 återpublicera mitt inlägg om kommentarer om ätstörningar. Det inlägget skrev jag lite snabbt och inte alls genomtänkt så att just DET inlägget som jag knappt la någon tid på var ett inlägg som blev väldigt uppmärksammat är ganska kul.
 
Men jag vill verkligen påpeka en sak. Nyheter 24's artikel har såklart ändrat saker så som styckesindelning men artikeln ser jättebra ut tycker jag. Däremot sa jag aldrig det som är artikelns rubrik. Jag sa aldrig "Säg aldrig de här sakerna till den som lider av det". Den meningen lades säkert till för att dra till sig läsare till artikeln eftersom det är väl det som tidningar gör, men läser man vad jag skrivit så säger jag flera gånger att min text inte är någon exakt vägvisning på vad man ska säga eller inte säga, det är väldigt individuellt.
 
Lade faktiskt märke till att rubriken var nästan likadan på blogg.se's startsida trots att jag fick se ett utkast som jag tyckte såg jättebra ut innan det publicerades. Så det är ingen biggie, men vill påpeka det. Läser man texten och inte bara rubriken så framgår det troligtvis! Jag vill inte orsaka problem för andra.
 
Men, jag tycker det är väldigt kul att bli lite uppmärksammad och att få mycket respons på vad jag skrivit. Himla kul!

Vad jag inte tyckte om att höra förr

Asså kolla, jag såg ju ut som en vandrande pinne. Helt beige och pinnig.
 
Jag såg ett inlägg på fb som handlade om kommentarer man inte ska ge till människor med en ätstörning, och det fick mig att tänka på hur jag tolkade olika kommentarer vilket delvis stämde överens med texten, delvis inte ALLS. Så, hur folk tolkar en kommentar är verkligen helt olika från person till person. Men jag kan säga en sak som är väldigt viktig att komma ihåg - ätstörningar är helt individuella och de som har en kan misstolka vartenda ord du säger. Det går att vrida och vända på meningar och ord hur som helst så att säga saker som påverkar positivt är riktigt klurigt. Så detta jag skriver gäller INTE alla, utan hur jag såg det och vad jag hellre hade hört, eller hellre inte hade hört.
 
"Du äter mer än mig!" 
Detta hörde jag när jag var inlagd på sjukhuset och inte hade någon som helst chans att minska mina portioner efter en sådan kommentar. Tur. För i den situationen hade jag bara direkt avslutat min recovery och slutat äta om jag vore hemma. Men att jag var på sjukhuset blev inte så mycket bättre eftersom jag bara fick tusen gånger mer ångest och himla mycket svårare att äta maten vid måltiderna vilket ledde till sur personal, kortare permissioner, längre s.k. "vila" och absolut fler tårar. Påpeka helst inte storleken på portionen mat överhuvudtaget, det är vad jag tycker.
 
"Vad fin du har blivit"
Denna hade tydligen en del tolkat som att dem var fula förr, men inte jag. Den låte ju väldigt positiv och trevlig, men i mitt huvud hade det sista ordet extremt stor betydelse. "Blivit", jaha, då menar hon alltså "Vad tjock du har blivit". Alla ville ju se mig gå upp i vikt och jag hörde hela tiden hur mycket finare jag förr innan anorexin, när jag plöstligt ansågs fin igen ansåg jag det som att jag var tjock. I mitt fall blev jag däremot väldigt glad av kommentaren "Vad fin du ÄR", inte "har BLIVIT".
 
"Ät en cheeseburgare för fan"
Denna kommentaren är fel på många sätt. Den påpekar att jag uppenbarligen är ful och behöver mer mat, men mat är ett så ångestfyllt att det inte bara går att äa hursomhelst. Därför visar den ingen som helst medkänsla för hur jobbig en ätstörning är och hur mycket jobbare det är att bli frisk från den. Den visar också att en cheeseburgare, eller vilken annan mat som föreslås, kommer göra mig tjock. Så är ABSOLUT inte fallet, men att påpeka att man behöver specifik mat för att gå upp i vikt och bli lite större är bara fel, fel, fel. Hur jag lyckade stå emot monstrena var att fokusera på det positiva i maten som vad vitaminerna gör för mig, t.ex finare hår och hud, eller att fett får en att tänka snabbare och protein ger större muskler. INTE att maten kommer göra mig fysiskt större och tyngre, utan att den kommer att få mig att må bättre från insidan och ut.
 
"Jag borde inte äta detta, så onyttigt. Så mycket kalorier."
Även om jag många gånger hörde det som i ett litet skämtsamt sammanhang att personen som sa det inte brydde sig att hen åt något onyttigt, och kanske tänkte att jag inte heller ska bry mig, så blev inte det mitt synsätt på kommentaren. För som sagt var mitt effektivaste sätt att bli frisk att fokusera på det positiva maten gör för mig, som kanske vitare tänder. Och trots att jag absolut var mycket väl medveten om att vissa saker är uppenbarligen onyttiga så vill man aldrig höra det, det medför bara med fearfoods. Och antal kalorier är bland det dummaste att prata om med en person med ätstörning. Jag hade helst inte haft detta ämnet uppe över huvudtaget, prata med era friska vänner om ni måste påpeka nyttigt vs onyttigt och kalorier.
 
 
"Men bara ät"
Detta sa min REKTOR till mig, kan man säga något dummare? Hon hade uppenbarligen aldrig hört talas om ätstörningar och hade ingen förståelse alls. Kul för henne, men även om man inte förstår hur någon kan få sådan ångest över mat kan man väl ändå förstå att ångest är något jobbigt. Det är inte bara att äta, det är så mycket mer komplext än så. Hade det bara varit att äta hade jag aldrig svält mig som jag gjorde, är inte det uppenbart. Jag har ett tips till alla som hör den kommentaren, svara "Men bara gå och dö" så får vi se om den likvärdigda kommentaren verkar okej.
 
"Se det som en vinst för varje litet gram du går upp"
Nja, man ska inte uppmuntra personer med ätstörningar att väga sig alls. För mig tog det ett par månaders tvång och övning att kunna gå upp ur sängen på morgonen, utan att automatiskt gå till vågen och bestämma hur mycket jag fick äta. Påstå istället att vikten inte spelar någon roll, för det gör den inte.
 
 
Kommentarer som JAG mådde bra av (dvs ALLA kanske inte gör det)
  • "Tycker du om det?" "Jo..." "Men vad bra att du åt det då!"
  • "Jag bryr mig verkligen om dig."
  • "Det låter inte konstigt, jag tänker ju inte likadant själv men förstår att det är jobbigt."
  • Jag: "Det har så mycket kalorier". Annan: "Men det som är så nyttigt! Det är ju bra för .... och .... och ... osv"
  • "Jag skulle aldrig klara det, jag älskar mat."
  • "Men märker du inte? Du har ju blivit bättre trots att du väger mer, du har ju talangen!"
  • "Varför spelar vikten någon roll...?"

Ett år sedan utskrivning


Okej, det blir ett till inlägg idag för jag har inte så mycket annat att göra än att scrolla igenom instagram, stalka personer på fb, spela om personers mystory femton gånger om och plötsligt råka komma förbi en bild från den 15 december 2014 då jag fick lämna sjukhuset efter 3 månader. Jesus christ vad annorlunda det är nu. Ibland vill jag inte äta, tänker igenom hur mycket kalorier jag ätit än så länge idag men sen blir jag sur på mig själver och säger åt mig att sådär får jag inte göra. Så det går upp och ner men 90% är det bra gällande mat. Sen har det dock blivit lite sämre på senaste tiden med andra delar av mitt liv... Men mat & vikt funkar bra.

När jag blivit utskriven och fick bo hemma, känna friheten av en vanlig vardag och komma tillbaka till dem gamla miljöerna där jag när jag var där senast inte ville äta mer än en jordgubbe om dagen kändes allt jättekonstigt. Det gick liksom inte att komma tillbaka till hur mitt liv var tidigare eftersom jag kände en så stor skillnad inombords. En del av varför mitt & Luke's förhållande tog slut var min förändring, så vi passade inte ihop på samma sätt längre. Det låter väldigt sorgligt men vi är vänner och jag kommer hitta någon ny vid ett senare tillfälle. En som kan hänga med i mitt liv. För övrigt kände jag mig modigare, räddare, gladare, ledsnare, snyggare, fulare. Som att jag levt ett annat liv och kommer tillbaka till mitt förra liv som inte rört sig en millisekund på några månader.

Men oavsett vad så har jag lärt mig mycket. Väldigt mycket. Mer än jag lärt mig alla 13 år i skolan. Eller, 12,5 blev det ju. Jag söker lycka och lycka kommer inifrån. Inte från vågen, inte från likes, inte från bekräftelse, inte från vinst, inte från höga betyg, inte från pengar, inte från en svag kropp, inte från popularitet, inte från kalorier. Precis som att folk tror att man blir lycklig bara av att gå upp i vikt. Nej, du måste jobba minst lika mycket med insidan men troligtvis mer. Tyvärr är det väldigt svårt för insidan att hänga med viktuppgången i en ätstörning. Tjock eller smal, det avgör inte lyckan. Den får du inifrån.

Still Ana?

Jag slåss fortfarande mot Ana inombords ibland. Det är egentligen inte ett dugg ovanligt eftersom det för många tar flera år att bli friska, och jag har väl haft min anorexi i ca 1,5 år. Men eftersom jag på utsidan vill se stark ut och visa vad real recovery är för de som har ännu större problem så vill jag inte dela med mig lika mycket som förr. Det finns inte lika mycket som förr att berätta om, men när jag gräver ner mig i tankarna och låter ångesten omsluta mig så är inte bloggen min prio 1. Dessutom är tankarna samma inom mig som troligtvis många andra - är jag inte pinnsmal och extrem underviktig kan jag inte prata om mina problem, det ser dumt ut. I min nuvarande, normalviktiga, hälsosamma kropp som är precis som den ska vara så känns det dumt att dra upp saker som anorexi. Det får mig bara att känna mig ännu tjockare. Men förståelse för den känslan har kanske några fler av mina läsare.

Nuförtiden tränar jag mycket, vill bygga muskler och få en snygg form. En snygg form är inte rak som en linjal, dvs kroppsformen av underviktig och olycklig anorektiker. Då behöver jag också mycket mat vilket jag absolut är medveten om. 90% av tiden slänger jag i mig vad jag vill ha och när jag vill ha det. Något fast tidsschema för mina måltider är long gone och gärna lite extra smör på mackan. Men sen kommer där ett tillfälle då jag hör en liten röst i bakgrunden som skriker åt mig att sluta äta, det är alldeles för mycket kalorier och bara något skadligt. Jag lyssnar noggrannare för att höra argumenten om varför jag inte skulle äta mer och plötsligt sitter jag där med en klump i magen, smått skakande händer och tänker "Fan Ana, dra åt helvete". Så trycker jag i mig maten eller dricker upp det där glaset mjölk bara för att visa att jag är starkare än så.

Rösten säger mig att jag är svag om jag inte kan stå emot hungern och frestelser, men det är precis det som är svaghet. Är jag svag så tar jag inga egna beslut och låter en sjukdom styra mitt liv, men är jag stark så äter jag lite extra bara för att retas. Tyvärr Ana, men det är vinter nu, jag behöver ett extra fettlager som isolering. Jag undviker alltså aldrig mat eller slutar äta för att detta händer, men det händer ändå, och jag måste alltid kämpa emot. Ibland flera gånger per dag. Och fyfan vad stolt jag känner mig varje gång, för jag är jag. Jag är inte Ana, jag är jag.

En lätt topp

Flyin' high no matter what size
 
Jag har nyss satt mig upp i sängen igen efter att ha legat och blundat och försökt stänga av omvärlden. Ibland vill man bara försvinna, och det finns inget mer att göra än att bara ligga och blunda. Jag behövde ligga där och tänka, fast helst av allt önskar jag att jag inte behövde tänka alls. 
 
En stund tidigare hade jag ställt mig på vågen och satt en gräns att "Om det är under detta så är det okej" men naturligtvis hamnade siffran på ca tre kilo mer än det. Tre kilo, det är ju inte så mycket, det är ju okej. Eller? Jag är inte lika fast i det destruktiva tänkande med exakta siffror och decimaler, faktiskt inte alls särskilt fast i det. Kaloriräknande är long gone så jag har inte den minsta aning om hur mycket kalorier jag stoppa i mig och min vikt vet jag inget om, för jag bryr mig sällan längre.
 
Vad fick mig då att gör något så dumt som att släpa fram vågen som jag inte använt på länge när jag vet vilka konsekvenser det ger? Jo, tidigare idag satt jag och pratade med några cheer kompisar och ämnet om att vara tunga toppar kom upp. Personen i fråga som "Var så extremt tung att jag nästan började gråta" var inte jag, men storleksmässigt så ser jag och den personen ganska lika ut. Samtidigt som jag kände en lättnad att höra att någon annan var tung att lyfta så kröp sig ångesten fram och ryste i hela kroppen då jag vet att jag själv är minst lika stor som henne.
 
Vad ska det spela för roll? Är tekniken bra så är man en bra topp ändå. Precis som förr, nu är det ganska länge sedan, innan jag bantade bort halva mig och blev inlagd på sjukhuset så uppstod också den extrema rädslan över att vara tung. Jag. Måste. Vara. En. Lätt. Topp. Blir jag inte topp tar jag åt mig lika mycket och tänker "Nähä, nu är jag för tjock och tung för att vara topp", även om jag samtidigt kan förstå att så inte är fallet.
 
Jag blir så avundsjuk, nästan alla andra toppar verkar antingen inte bry sig ett dugg eller så är dem redan naturligt smala och lätta. Jag vet att det bara ligger i mina egna tankar men även när folk inte pratar om MIG, utan om en annan person så tar jag åt mig. Har tidigare hört att jag var lättare än den personen men det var visserligen bara två personers åsikter av... 19 (?) personer i laget. Och OAVSETT om jag är lättare än henne eller inte - vad ska det spela för roll?
 
Tyvärr slingrar sig ångesten fast i mig och gör ont, så ont. Allting blir mörkt och hemskt. Ska jag sluta äta? Ska jag extremt mycket överträna? Ska jag göra si och så? Ja och nej. Okej, eller kanske inte. Möjligtvis, fast troligvtis inte. Jag vill säga "Jag vill bara vara smal och lätt utan problem", men det skulle inte ge någon lycka eftersom jag i den stund jag till och med förlorat 25 kilo och skickats till akuten för extrem undervikt, lagts in i förtid för min låga vikt och låtit ätstörningen dra sig så långt att jag inte kan ta den minsta tugga ens när mitt liv står på spel inte kan se verkligheten. Jag kan inte förstå hur siffran på vågen kan vara så låg när den i mina ögon är så hög. Jag kan inte heller förstå hur jag kan ha en sådan undervikt då min kropp är i XXXXL. Jag vill kunna sluta bry mig och låta mig själv må bra både fysiskt och psykiskt, det är rätt mening. Tyvärr har jag en viss tendens att förstöra både mitt fysiska och psykiska välmående.

Prat om anorexi

Att bli fri från ätstörningar är inte en enkel match. Jag vågar inte ställa mig på vågen längre för ångesten kommer minst lika mycket som förr när jag ser siffran. Dessutom är den ca 25 kilo mer än den var när jag vägde som minst. Jag styrketränar en del och troligtvis växer musklerna och därav väger jag också mer som jobbigt nog syns på vågen. Och den kära, hatade, älskade, hemska, livräddande, ångestdämpande, ångestökande djävulsvågen ligger fortfarande på samma plats som alltid. Jag gick upp ca 20 kg, stannade där ett tag och började känna mig okej med det. Sen började jag våga satsa mer på styrketräning. Innan har det mest varit cardio för att förbränna så mycket som möjligt men nu har min träning tagit andra mål som att bli vig och stark.
 
När jag kom ut från sjukhuset i december verkade det troligtvis utåt sett som att jag mestadels var på god väg. Nja, har man en ätstörning vill man sällan nämna sina problem just i stunden, utan det kan erkännas efteråt när det eskalerat till det värsta. En ätstörning sitter inte i vikten, den sitter i tankarna. Det är på insidan sjukdomen sitter. Demonen, rösten, frenemie, Ana. Osäkerheten i mig själv låter Ana ta över mig från insidan och ut. Olika dieter, måltidsersättningar, shakes, piller mm har jag försökt ta mig ann för att hemlighålla min plan om att göra Ana till min bästa vän igen. "Snart kan jag få återfall igen, snart kan svälta mig och låta Ana styra mig ännu en gång. Vi hade så roligt när vi vann över hungern varje gång." Det är en farlig tanke. Visst var det härligt att se minus på vågen och veta hur stark jag är som kan stå emot hungern. Men det är tusen gånger starkare att stå emot Ana. För hungern är stark, men Ana är starkare. Kan du stå emot Ana är du en extremt stark person. ❤️
 
I England i somras, då åt jag normalstora portioner och hade en normal vikt. Jag tror knappast att jag nämnde något i bloggen om hur jag egentligen mådde vid varje tillfälle jag var ute med vänner, tittade igenom min värdfamiljs kylskåp efter någon "accepterad" mat och tvångstränade på gymmet som jag egentligen inte hade råd med. Mina värdföräldrar påpekade ett flertal gånger att jag borde slappna av med maten och speciellt min värdmamma pratade mycket om att mina olika dieter var farliga på olika sätt. Mina kompisar sa nästan varje gång vi träffades "You really should stop thinking about that, you're way to obsessed with it". I know, I was.
 
Det känns som att jag förändras så mycket på insidan hela tiden, men hur mycket syns det på utsidan? Jag belönade mig själv efter en jobbig arbetsdag med en frapino. Jag häller i EXTRA socker i latten som redan har en hel del socker, bara för att det är gott. Jag brer på lite extra smör för att annars är mackan för torr för min smak. Ändå ser jag ingen större skillnad på utsidan, och därför känner jag inte lika stora problem över att göra det. Men ställer jag mig på vågen, då j*vlar. Nu låter det som att jag lever ganska ohälsosamt istället, eller? Nej. Jag äter sallad till lunch nästan varje dag, massor med proteinbars, dricker inga juicer som har tillsatt socker eftersom jag redan tillsätter tillräckligt i mina latte's. Dessutom tränar jag och har ett aktivt jobb. Men vet ni vad det viktigast är? Jag mår bra på insidan. Jag har märkt skillnaden på då jag unnar mig något lite då och då och när jag inte gör det för att se vilket jag mår bäst av. Jag blir INTE mer nöjd med mitt utseende eftersom jag blir bara mer kritisk då jag inte ser drastiska resultat av en köttbulle mindre, men jag blir tusen gånger mer tillfredsställd på insidan när jag kan njuta av något gott samtidigt som jag faktiskt inser att där inte är någon skillnad så länge jag inte ställer mig på vågen och inbillar mig att varje 0.00000001 kg berodde på den där godisbiten.
 
Äter man i helhet hälsosamt och rör på sig så är det inga problem. Dagens samhälle är alldeles för fixerat vid vad som är "hälsosamt". I hälsotidningar skrivs det oftast om väldigt tränings inriktade människor. Det är sällan att dem skriver om en fullt normalt aktiv person som lever 80/20. Dvs 80% hälsosamt med kost och träning, och 20 % unnande för sitt psykiska välmående. Man behöver inte vara en bodybuilder eller maratonlöpare för att vara hälsosam. Var bara så som du själv vill vara och då är du precis rätt.
 
Vad var mitt syfte med detta? Jag vet inte, jag kom av mig lite. Men att bara följa sin egen vilja, inifrån, kommer föra dig rätt väg och du är starkare än du tror. Du kan vinna över Ana och du behöver inte bli en bodybuilder för det. Vill jag unna mig en frapino för att jag jobbat bra så kan jag göra det. Mår du bra på insidan så syns det också på utsidan. ❤️

Aldrig igen

När jag satt på tåget för några dagar sedan kom ett vuxet par på och satte sig mittemot mig. Jag slängde en snabb blick på dem men vände sedan snabbt blicken dit igen och tittade på kvinnan, jag kände igen henne. Det slog mig direkt vem hon liknande men jag ville allt annat än inse att det faktiskt var hon. Hn såg så annorlunda ut påbylltad i tjocka kläder på grund av det kalla vädret, med en mössa på huvudet, bredvid sin man och omgivningen omkring henne som förvandlats från en sjukhuskorridor till ett Öresundståg. Det var en kvinna från personalen på sjukhuset, dessutom en av dem "värsta" eller vad jag ska kalla det. Då slog det mig vad som hänt.
 
För ett år sedan satt jag inlåst i ett rum på sjukhuset och ville inget annat än att dö, eller åtminstone få komma ut och känna lite på gräset utanför sjukhusets dörrar. Se den vackra himmeln och höra fåglarna kvittra. Det vanligtvis inte särskilt omtyckta regnet längtade jag något otroligt efter, att få känna regndropparna mot huden och bli alldeles dyngsur av frihet. Då satt jag där, månaderna jag spenderade på sjukhuset kändes som minst tre år och undrade hur mitt liv skulle se ut efter det här. Jag ville bara sudda ut den perioden av mitt liv men det är inte så lätt som det låter. Det har hänt mig och det var ingen liten sak. Och inte gör jag det mindre för att jag pratar om det igen, men inte blir det bättre av att hålla allt för sig själv.
 
Jag försökte smygtitta på kvinnan mittemot mig men tror inte jag gjorde det så bra eftersom blicken drogs automatiskt tillbaka så fort jag tittade bort. Det är en sån känsla som när man ser något man aldrig någonsin förväntat sig, en radikalt stor skillnad att man knappt kan fatta att det är sant. När man ser sin lilla nyfödda bebis fylla 40 år, när man ser skolans rektor på en strippklubb. Ja, ni fattar grejen. Dem vita sjukhuskläderna var inte där, den offentliga plats som ett Öresundståg är är inte ett dugg likt sjukhusets strikta matsalsmiljö eller dagrummets spänningar bland personal och patienter. Jag fick lite smått panik över hur jag skulle agera och hade precis tänkt ta upp ett mellanmål ur väskan och äta på tåget när hon steg på. En fd "ätstörningspersonal" som jobbade heltid med att få i mig mat kunde jag inte sitta och frivilligt äta framför som ingenting. Det skulle bara bli för awkward. Mina tankar for snabbt till mitt utseende där jag tänkte "Fan, vad tjock hon måste tycka att jag är!" nu när jag gått upp en 10-15 kilo sen sist. Det vet jag att jag inte är, men tanken kommer ändå.
 
För ett år sedan såg mitt liv helt annorlunda ut och jag visste inte vad jag skulle förvänta mig av tiden därefter. Jag hoppas för allt i världen att jag aldrig behöver hamna på ett sådant ställe igen. Det medförde ett litet motto jag drar för mig själv i huvudet när jag behöver som lyder "Ät upp och sen lite extra så slipper du sjukhuset." Låter kanske inte så speciellt men *** vad det driver mig till att äta. Jag kan inte fatta att det verkligen gått ett helt ÅR sedan dess. Ett ÅR.

Ett ätstört samhälle

http://www.svd.se/ett-atstort-samhalle
Fastnade vid den artikeln, klicka in på den ↑↑↑

#uppmuntrafetma

Fick precis höra om hashtagen #uppmuntrafetma som ska visa att det är okej att vara fet. Alltså, jag är nog no. 1 på att stå för att alla ska få se ut som dom vill utan att andra ska lägga sig i. Men att UPPMUNTRA till det är samma sak som att uppmuntra till anorexi, och det är inte okej, ellerhur? Vilka skulle hålla med om att det är okej att uppmuntra till anorexi? Förutom pro ana sidor, dock tror jag att dom är så pass sjuka att dom inte vågar bli fria och egentligen inte vill ha det helvetet. Men nu är det okej att uppmuntra fetma, jaha...
 
Idealen är alldeles för sjuka och trots att jag för det mesta äter som jag vill nuförtiden får jag ibland bakslag och hatar min kropp mest av allt samtidigt som jag ser att den är fullt fungerande, hälsosam, normal och precis som den ska vara. Dessutom smalare än många andras, men samtidigt tjockare än många andras. Men vad ska det spela för roll? Min kropps storlek i jämförelse med andras ska inte betyda något, men ändå gör det det. Rädslan för att inte passa in i idealet. Jag är väl långt ifrån idealet men såhär ser jag ut om jag äter och tränar hälsosamt men unnar mig lite ibland. Så jag antar att det här är hur jag ska se ut, och jag kan definitivt komma ännu längre ifrån idealet än vad jag är nu. Dock tycker jag att många i min omgivning har liknande kroppar som mig, storleksmässigt. Det är väl det naturliga utseendet och inte det photoshoppade, bootcamp x3000, viktminskningsbars utseendet. Åt faktiskt en "meal replacement bar" igår som är till för viktminskning, men jag åt den som mitt andra (!) mellanmål innan träningen, inte som ersättning för en hel måltid. Så jag åt den för lite extra energi innan träningen, inte i syfte att gå ner i vikt.
 
Med dagens ideal behövs faktiskt sånnahär saker som hashtagen #uppmuntrafetma för att få folk att inse att det är okej att vara lite större än en nästan döende, utsvulten person. Dock är det stor skillnad på att vara lite kurvig (vilket är skitsnyggt!) och fetma. #uppmuntraanorexi, hade den hashtagen varit okej? Knappast. Är väl i samma stil som #thinspiration som det blev en himla debatt om, och nu finns #fitspiration. Att uppmuntra till kurvor är en sak och att uppmuntra till fetma är en helt annan. Man ska inte uppmuntra till något farligt och ohälsosamt. Ett ideal där man ska vara ohälsosamt fet är minst lika farligt som ett ideal där man ska vara ohälsosamt smal och undernärd.
 
Jag tror de flesta av oss är ganska trötta på idealen hit och dit. #thinspiration känns som att börjas suddas ut av #fitspiration tills ortorexi växer sig för stor och folk hittar ett nytt ideal. Att vara vältränad och fit tycker jag dock är ett tusen gånger bättre ideal än att svälta sig men det leder också till väldigt ohälsosamma konsekvenser. Hälsa handlar inte bara om det fysiska välmående utan det psykiska också.
 
Ideal kommer aldrig försvinna. Speciellt inte med dagens växande sociala medier och all teknik. Det är bra att människor har börjat förstå att idealet är sjukt men oavsett om det idealet försvinner eller inte så kommer det alltid komma nya. Det går inte att få bort ideal, men det går att lära sig acceptera sig själv och inte bry sig om vad andra tycker. #uppmuntralycka hade varit den rätta hashtagen enligt mig, #uppmuntrafetma kommer bara vända på problemet.

Pasta & salt

Det är sällan att jag riktigt bryr mig om vad andra äter nuförtiden. Förr jämförde jag mig ständigt och ville alltid vara den som åt minst - annars kände jag mig som världens fetto. Nu blir jag faktiskt lite glad när jag inser att jag äter mer än någon annan, det betyder ju att jag kan äta igen, det påminner mig om vad jag vunnit över (Ana). Men ikväll när min syster satt mitt emot mig vid matbordet och tog lite pasta på tallriken, saltade, och åt så började jag tänka en massa. Vi äter sällan samtidigt, jag och min syster. Men ibland gör vi, som ikväll.
 
Jag insåg att jag alltid går igenom tallriksmodellen i mitt huvud innan jag lägger upp en portion, eller, jag gör upp min egen tallriksmodell. Jag bestämmer mig lite för stunden om jag ska ha jämt av allt, mycket protein, mycket grönsaker, mycket kolhydrater eller vad det nu kan vara. Jag ser alltid tallriken framför mig som olika delar, lägger kolhydrater på ¼ osv. Jag häller inte bara upp lite hux flux utan innan jag äter vill jag se tallriken framför mig med exakt 25% nånting, 50% nåt annat, och 25% något till. När jag ätit på restaurang tänker jag "Gud vad jobbigt att jag inte kan lägga upp maten själv, då har jag ingen kontroll över hur mycket jag äter". Det är en vana. För "recovery" för en ätstörning tjatas det ständigt om tallriksmodellen, vad och hur mycket man ska äta, så det har blivit en vana för mig att jag måste på något vis presentera maten för mig själv och vad det är innan jag äter det. Trots att jag annars sällan har problem med vad och hur mycket jag äter nuförtiden, jag måste ändå ha någon kontroll.
 
Och jag brukar aldrig bry mig längre om vad andra äter, men när min syster åt en bit pasta med salt började jag ifrågasätta det. Det kändes triggande på något vis. Hon sitter där med en portion som varken passar in på någon diet eller på någon näringsrik tallriksmodell. "Ska du inte äta mer? Saltar du? Varför saltar du? Ska du inte ha något av kycklingen? Inga grönsaker? Varför har du inte tagit mer mat än?" Jag förstår att min syster blev irriterad på mig. Hon har ju ingen ätstörning eller har haft det så hon förstår inte mina tankar kring maten och hur triggande en annan person kan vara med det den personen äter. Varför ska jag äta så mycket då? tänkte jag. Hon tog mer senare, men hon har inga tvång att lägga upp en perfekt tallriksmodell och kunna se hela portionen framför sig innan hon äter den. Hon bara äter. Så som jag också borde göra.
 
Jag brukar ju säga att jag är så gott som frisk från anorexi nu för att det är jag. Jag äter fullt normalt och faktiskt en hel del sötsaker och andra treats. Men vissa saker är så vardagliga för mig nu så att jag tänker inte på vilket beteende det faktiskt är. Jag kollar alltid kalorierna på förpackningarna, trots att jag inte bryr mig så mycket längre. Ibland bryr jag mig, ibland räknar jag och håller mig till de färre kalorierna men rätt ofta ser jag siffran och glömmer den sen. Imorgon ska jag fika på Starbucks, ikväll åt jag Ben & Jerry's med min syster. Automatisk kommer tankarna om hur jag ska få i mig så lite kalorier som möjligt och hur mycket jag måste träna för att förbränna det. Men jag tvingar mig att repetera, 20k gånger i huvudet för mig själv "Inget farligt kommer hända, inget farligt kommer hända, inget farligt kommer hända" och "Jag är fin, jag är fin, jag är fin" för att inte få ångest. Det funkar! Som att tvinga sig avstå från mat kan man också tvinga sig acceptera den.

Ångest eller inte?

Hej. Denna dagen bestod av högskoleplugg, stretching och tid med Amanda. Vi gick till Boijerts och tog en fika och gick sen hem till mig och såg en thriller. Och det här säger jag för att det efterfrågats: Jag fick ångest av kanelsnäckan jag åt. Jag får fortfarande ångest ibland över vad jag äter, jag kan inte äta vad som helst hur som helst. Jag kollar kaloriinnehållet på förpackningarna i affärerna, det är en vana. Men jag skriver inte ner. Ibland räknar jag ihop hur många kalorier frukosten blev tex, men den ingenstans och tänker inte på det resten av dagen. Jag har fortfarande tankarna där, och ångesten dyker upp ibland, men inte alls i samma grad som förr. Jag skulle inte säga att det är ett problem längre. Det finns där, påverkar mig varje dag, nästintill varje måltid, men inte så pass mycket att det blir ett större problem.
 
Jag tycker inte om hur min kropp ser ut just nu. Men som det är nu så äter jag fullt normalt. Hälsosamt, varierat, en del godis och kakor, och tränar ett par gånger i veckan samt håller mig allmänt aktiv. Det jag har problem med nu är nog koffein, jag dricker så s*tans mycket koffein. Celsius eller kaffe, all the time. Men det är ju en annan sak än en ätstörning.
 
Thrillern vi såg kan jag inte minnas namnet på men den var väldigt bra i alla fall. Helt mindfuck och mega twist på slutet.

Q/A

Vad kul :D får du betalt eller är det frivilligt?
Det är väl frivilligt om man får betalt också, haha. Men nej, jag får inte betalt. Det är väl synd men för mig gör det inget, eftersom jag tycker det är så himla roligt att få vara cheer tränare ändå, något jag önskat sedan jag började med det. Men! På tal om jobb och sånt, igår missade jag ett telefonsamtal från ett företag jag sökt jobb hos. F*n. Ringde upp två gånger men det svarade inte. Nån timme senare ringde Burger King upp mig och ville träffas för intervju nu på tisdag, dvs imorgon. Yes! Jobb på Burger King hade jag mycket hellre haft en jobbet jag råkade missa samtalet från, så det var kanske bra? Å andra sidan har jag inte fått jobbet på BK, men jag ska i alla fall på intervju, så man kan ju alltid hoppas.
 
Kunde du äta bacon när din ätstörning var som värst? Fick du ångest av det? Jag har alltid fått ångest av bacon!
 
Absolut inte. Det har jag inte kunnat på väldigt länge. Egentligen har jag aldrig ens tyckt om smaken av bacon särskilt mycket, innan jag fick en ätstörning. Om jag väljer mellan fläsk och nötkött så tar jag nötkött, always. Bacon är oftast antingen för slemmigt eller för hårt och krispigt för min smak. Men, ibland när det tillagats väldigt bra tycker jag det är supergott. Baconen hade jag bara i för att jag skulle slänga ihop något av vad vi hade, och vi hade ett paket bacon. Men under ett bra tag har jag helt undvikit rött kött, och när jag ätit någon bit rött kött har det aldrig varit bacon. Köttfärssås, skinkpålägg eller något sånt har det varit isåfall. Men nu har jag slutat med det, jag tycker om kött. Speciellt nötkött dårå, men annars också. Dock tror jag aldrig att jag kommer vara ett stort fan av bacon med eller utan ätstörning. Men bacon var absolut en av mina största fearfoods och skulle jag äta någon fearfood fick det ju åtminstone vara GOTT, så bacon hamnade långt ner på listan. Vet att många älskar hur bacon smakar, men nah, det är sådär. Dock tyckte jag att baconen var helt perfekt stekt i min paj (ego!!), lagom sen men inte helt slemmig.

Q/A

Kan du äta vad som helst nu helt spontant? Eller får du ångest när du äter något "onyttigt"?
Nej, absolut inte. Jag kan inte äta vad som helst utan att må dåligt. Det var inte jag som åt cheescaken utan min syster. Jag tog yoghurten eftersom jag inte kände att jag klarade av att äta någon av kakorna. Jag hade dessutom tänkt äta på EH eftersom där har jag kalorierna för allt, och jag känner till det mesta. Men min syster ville ju till Barista, så det fick bli så. Däremot ischaien köpte jag på EH (för jag tycker Baristas ischai är äcklig) hade jag ju kollat upp kalorierna för och tänkte att jag inte ska dricka hela, sen gjorde jag det igår och det resulterade i att jag hoppade över middagen när vi kom hem men åt istället ett par mackor lite senare för jag blev såklart hungrig ändå, och middagen var redan undanplockad. Så jag åt ju middag, men inte som jag skulle gjort pga ischaien.

Så jo, jag får absolut ångest av "onyttig" mat och kan inte äta vad som hur som. Jag kollar fortfarande kalorier, men skriver aldrig ner och räknar. Jag vågar inte äta många saker och jag får ångest. Men det är långt ifrån hur det var förut. Jag var inte ens hungrig när vi kom till Barista men åt ändå, åt sylten i yoghurten, drack ischai (dvs något annat än vatten) och när jag blev hungrig på kvällen åt jag mackor. Så hade jag INTE gjort för några månader sen. Nu har jag tanken "Gå aldrig hungrig" i huvudet, ganska mycket motsatsen till förut. Jag måste verkligen påminna mig om att jag inte ska vara hungrig ibland. Jag hade dessutom redan ätit lite VIT choklad tidigare på dagen. Igårkväll kände jag mig jätteäckligt tjock men märkte nu när jag vaknade på morgonen att min mage ser precis likadan ut. Sånt får mig att må bättre igen. Dessutom är det oftast så det blir, väntar man ett tag så brukar det försvinna igen.

BLI FRISK FRÅN ANOREXI (och andra ätstörningar)

 

Q/A

Hur lång är du?
Tydligen 155,5 cm! Trodde jag var 153,5, men för inte så längesen mätte mina kompisar mig och jag har vuxit 2cm wohoo!
 
En fråga till dig, jag menar inget illa. Jag vill bara veta hur du lyckades bota den sjukdomen? Fick du någon hjälp med behandling?
Du plus MÅNGA andra har ställt mig den frågan. Så därför gjorde jag en video om vad som hjälpt mig att må bättre, men den blev så himla lång så jag måste klippa en del så den kommer nog inte upp förrän imorgon. Däremot tror jag inte jag berättade något om vad jag fick för hjälp. Jag fick först "hjälp" av BUP, om man nu kan kalla det hjälp. Men den riktiga professionella hjälpen fick jag från en ätstörningsmottagning där dom först gjorde mitt liv till helvete med att vara inlagd där. Den hjälpen som hade störst betydelse för mig var kuratorn jag fick prata med när jag inte längre var inlagd. Där fick jag prata om mycket och reda ut mycket som fick mig att må bättre. Att prata med riktiga ätstörningsläkare hjälpte också väldigt bra. När jag var på BUP eller på allmänna avdelningar på psykiatrin märktes det att läkarna inte förstod mig, men de två läkare som var inriktade på just ätstörningar kändes väldigt bra att prata med. Dem förstod och fick mig
att må bättre. Så att få hjälp från personer som faktiskt KAN något om ämnet är det bästa.
 
 

Före & efter bilderna

Ni som är SUPERDUPERFINA trogna läsare kanske minns när jag la upp bilderna i svarta kläder? Jag har raderat det inlägget, för jag fick så många elaka kommentarer om mitt utseende. Jag visste om att jag var underviktig, benig och ful. Men det finns ingen anledning att sänka mitt självförtroende med sånna kommentarer. Jag tog i alla fall dom bilderna med tanken att jag ska kunna ta liknande bilder vid ett senare tillfälle, när jag gått upp till normalvikt och känner att jag kan stabilt stanna där. Alltså, jag känner inte att jag kommer börja svälta mig själv och tappa den vikten jag gått upp, i alla fall inte inom den närmsta tiden. Och det tyckte jag passade bra idag.
 
Alla tycker olika, och jag vet att en del säkert kommer tycka att jag faktiskt såg bättre ut på dem första bilderna, när mitt BMI låg på 12. Vet inte exakt vad jag väger nu, men sist jag vägde mig var det 20 kg mer, det var några dagar sen. Men vad som spelar roll är ju inte vad andra tycker utan hur jag tycker att jag ser ut och hur jag mår. Och jag mår tusen gånger bättre. Fast själva syftet med bilderna var att se om jag tycker om mig själv mer när jag är lite större och mår bra på insidan, eller mycket mindre och lever i ett helvete. Jag skulle absolut inte säga att jag har min drömkropp nu, men jag är tusen gånger mer nöjd med min kropp nu än jag var då.
 
Så, ja, jag skulle väl kunna besvara det där inlägget jag skrev för något år sen där jag funderade på hur mina "efter bilder" skulle se ut och vad jag skulle tycka = så sjukt mycket bättre.

Datt bitchy scale

Gud vad glad man kan bli av sina egna tankar, haha. Jag vägde mig ikväll, första gången på kanske två månader. Jag vet att jag skrev något inlägg i början av när jag var i England och hittade vågen under min säng, vägde mig och mådde skit. Men sen vägde jag mig aldrig mer, och långsamt har det gått åt det motsatta hållet. Både i England och hemma i Sverige har jag tänkt ett flertal gånger att jag ska väga mig eftersom det var länge sen sist, och jag har absolut ingen aning om vad vikten ligger på. Men jag får ångest av att veta vikten.
 
Jag vill inte tillbaka till allt. En siffra ska inte identifiera mig. Jag vet att siffran på vägen gör mig besatt, blind för verkligheten och fast i en destruktiv livsstil där allt som spelar roll är vad dom små siffrorna på vågen i badrummet visar och vad rösten i huvudet säger. Var är rösten? Hah! Hur många gånger har jag nämnt den i bloggen? Ana, den där fula lilla rösten som drar mig åt helvetet. Den är nästan helt borta nu, asså herregud... Ja, det är sant. En del saker vill jag inte äta ibland och tänker att jag borde äta si och så, men jag äter nästan helt oberört nu och eftersom jag äter väldigt hälsosamt så kommer ingen megaångest av en liten godbit då och då.
 
Jag har gått upp i vikt, men guess what? Jag blev glad. Jag har kört en hel del styrketräning, och YES det har gett resultat. Gainzzzz! Jag ställde mig framför spegeln efteråt och tänkte "Inte såg jag bättre ut när jag vägde 20 kg mindre inte" Jag har ingen VS modell kropp men jag har en hälsosam och lagom snygg kropp som klarar av att träna massor av cheerleading, vilket betyder SÅ mycket mer. Jag ville kort sagt säga att jag blev så himla glad när jag insåg att jag vägde mig, blev på riktigt GLAD över viktuppgången och ställde mig sen framför spegeln med inställningen "Fan vad bra jag är". Förr fick jag ångest av att inte veta vikten, nu får jag ångest av att veta den. Det är precis motsatsen till hur det brukar vara. Welcome back happy life ♥

Tidigare inlägg
RSS 2.0