Hagel & blåst


Men va? Jag och Luke brukar alltid ta typ tusen bilder ihop men denna gången har vi knappt fotat alls, och nu när jag ska göra ett inlägg, precis som igår, så inser jag att jag knappt har någon bild. Vi gjorde visserligen en video igår som vi inte brukar göra men ändå. Och det enda jag har från idag är vår halvseriösa bild från biljardhallen som blev alldeles för ljus tack vare lampan i taket.

Menmen. Imorse sov jag ovanligt länge för att vara mig, till klockan tio. Inte så länge för de flesta men jag är en morgonmänniska och blir sjukt stressad av att sova länge på morgonen, men inte ett dugg idag. Lite senare gick vi till Tesco, handlade lite, spelade biljard och påväg hem började det hagla och blåsa helt galet mycket. Vinden tryckte bokstavligen bak mig. Hemma igen har vi bara degat lite framför TV:n och lyssnat på musik med lite prat om ingenting. Imorgon har vi funderat på bio som vi alltid brukar gå på, men vi får se. Ha det bra allihop, puss & kram ❤️

Har jag tinnitus?

Hela tiden jag suttit här och klippt ihop videon har jag varit TVUNGEN att ha på musik för att kunna koncentrera mig. Jag måste ha tinnitus eller något liknanade. Jag orkar verkligen inte med det här pipande ljudet jag hört konstant i någon vecka nu. Jag hör det hela tiden, men fokuserar inte lika mycket på det när annat ljud är omkring mig. Så därför i princip måste jag ha musik på, Jag hör knappt vad någon säger till mig, det låter bara PIIIIIIIIIIIP. Gud vad störigt. Jag hoppas verkligen det försvinner, för det har blivit värre och värre för varje dag nu.
 
Anyways, denna videon filmade jag idag när jag var ute med Luke. Eller, en massa små klipp här och där för jag hade ingen tanke på vad syftet med videon skulle bli när jag filmade. Och nu efteråt vet jag inte heller vad syftet är men det är bara kul att göra en liten video ändå! ^^

Klockan är bara ett


Vi var precis ute och gick en lång runda, och klockan är bara ett.. Här alltså, England är ju en timme efter. Kändes som att vi var ute hur länge som helst, men med tanke på hur kort tid jag är här är det ju bra att tiden inte går för fort!
 
Köpte hem lite choklad och sånt gottgott att äta också, ett måste när vi är tillsammans ju. Crispy rolls, caramel shortbread, Wonka choklad, VARFÖR finns det inte i Sverige?

Halvsovande hela dagen


Nu är jag hos Luke, fortfarande lika halvsovande som jag varit hela dagen. Jag somnade i ca 40 minuter på en bänk på flygplatsen, vaknade, tittade på klockan och insåg att gaten stänger om 5 minuter, oops. Jag hann i tid iallafall, men dom höll på att få på planet när jag kom fram.
 
"Hemma" i Corby har jag som sagt varit halvsovande som resten av dagen, så vi har knappt gjort någonting. Just nu kollar vi på en film som laggar lite så jag passade på att uppdatera medan vi väntar, vi hörs imorgon, puss hej :*

Högskoleprovet


Hemma igen efter en lång dag med att skriva högskoleprovet 8.30-16.20. Började dagen med att inse att tåget jag skulle ta inte gick, och inte nästa heller. Panik! Men pappa var så snäll och skyndade på sig ytterkläderna och körde mig till Malmö, som tack för det har han fått lite kakor.

Provet gick väl... Nja, jag gissade mest, haha! Har knappt haft någon tid att plugga och det är inte hela världen, jag kan göra det igen. En del var jätteenkla men många fattade jag inte, också delvis på grund av att 3 av 5 delar var matte. Varför så mycket matte? På lunchrasten träffade jag Sofia och åt lunch ihop eftersom hon också skrev provet idag, men på skolan bredvid.

Ikväll har jag packat, duschat, handlat påskgodis och slått in en present inför att åka till England imorgon, och sen Frankrike. I can't wait! Vill träffa min superduperfina kille ❤️

Som för 8 år sen

Började dagen tidigt med att mamma kom in i rummet och tittade konstigt på mig, och undrade hur jag inte kunde höra hur högt väckarklockan ringde. Jag har biverkningar av medicinerna jag nyss börjat ta och har jättedålig hörsel, så jag fick anstränga mig för att höra väckarklockan när mamma väckt mig, för hon vaknade ju av det i rummet bredvid... Under dagen har det varit likadant, men på eftermiddagen har det blivit bättre. Gud så störigt, känns som att jag är halvdöv eller något.
 
Varför jag gick upp tidigt var för att jag skulle till sjukhuset innan skolan och träffa min kurator. Jag vet inte om jag vill dit så mycket mer. Jag tycker om att prata med henne, och det är klart att det hjälper, men det hjälper också att prata med vänner eller min pojkvän. Tvångsvården har ju upphört så egentligen kan jag väl sluta gå dit när jag vill, samtidigt tycker jag om att prata med henne så jag vet inte. Har bara funderat lite på det, men vi får väl se.
 
I skolan hade jag två lektioner, media och svenska. På svenskan fick jag, Ida och Marie gå tidigare för vår lärare tyckte vi hade jobbat bra, good girls. ^^ Förstod faktiskt inte hur det tog så lång tid för dom andra, men dom kanske gjorde det bättre. Efter skolan har jag träffat Mandis Pandis och vi har varit lite nostalgiska och lekt som om vi vore 11 år igen. Undra om det märks att det gått 8 år mellan första videon och videon från idag, troligtvis inte... Ikväll ska jag packa för att imorgon skriver jag högskoleprovet hela dagen. Omg har inte pluggat alls!

Våffeldagen


Tänkte göra ett inlägg tidigare men NEJ, internet vägrar fungera. Det gör det fortfarande inte så jag gör ett från mobilen. Tänkte bara göra ett vanligt inlägg om dagen, lite små babbel hit och dit.

Onsdag idag, längsta dagen i skolan. Man blir så trött, men det har ändå varit en bra dag. Fick dessutom tillbaka två arbeten, ett A i psykologi och ett B i religion. Supernöjd! Jag blir mycket mer motiverad till att plugga när det går bra, och av positiv feedback. När det går dåligt ger jag mest bara upp. Det är i princip som att om folk säger att jag är bra, då blir jag bra. Säger folk att jag blir dålig, då blir jag dålig. En del är ju tvärtom, presterar bättre av negativ kritik.

Anyways, det gick ju bra. Efter skolan träffade jag min efterlängtade Amanda en stund. Tänk att vi brukade träffas varje dag i fem år och nu så sällan... Det var jättekul iallafall och nu hade jag tänkt göra lite skolarbeten (som sagt, blir motiverad av bra betyg) men internet funkar fortfarande inte. Tänk om allt var som förr, 300 sidors böcker med skrivhäften. Nu kan jag inte göra läxor utan internet. Hela lektionerna blir ju kaos utan internet också. Inte konstigt att föräldrar inte förstår kaoset när internet inte funkar, dom är ju inte vana!

Och det är ju förresten våffeldagen! Kanske ska fixa nån liten våffla?

Betyder drömmar något?

Tror ni drömmar har någon betydelse? Vi jobbar med det i skolan på psykologin och jag tycker det är sååå intressant. Jag skriver ofta ner mina drömmar, tänker igenom varje detalj jag kan minnas och jämför med hur mitt liv ser ut. Nörd? Ja, antagligen, men det är väl därför psykologi är mitt favoritämne. Ibland kan jag se samband, tolka drömmer på olika sätt och bestämma mig för att jag måste ändra på något, för drömmer kanske menade det. De ständiga mardrömmarna om den blinda mannen som gjorde mig stum fick mig att äta mer för att slippa undan anorexin. Fattar ni? Förmodligen inte. För ni vet ju inte allt om mig, hur jag tänker, vad jag känner och hur jag kunde se dom sambanden mellan en blind man och anorexin. Och ibland kan jag inte se några samband eller förklaringar alls till varför jag drömmer vad jag gör.
 
Men har drömmar verkligen någon betydelse? Visst drömmer man om mat när man är hungrig, kanske om TV-serien man tittade på under dagen, en härlig resa till Hawaii som man önskar sig. Men dom kanske inte har någon betydelse egentligen, dem kanske inte menar att man egentligen ska ändra på något, tolka dom, eller bry sig överhuvudtaget. Dem bara berättar att man är hungrig, saknar någon eller är rädd. Sen får man väl göra som man vill och tolka det hur man vill.
 
Det är väl inte direkt någon som vet om drömmar faktiskt har någon betydelse, och vad för betydelse isåfall. Det finns ju ganska många olika teorier och eftersom ingen går att bevisa att enbart DEN är rätt kan man inte säga vad som är rätt eller fel om drömmar. Jag bara tror, som alla andra. Och riktigt vad jag tror vet jag faktiskt inte, men oavsett tycker jag det är jätteintressant att försöka tolka drömmar.

Skillnaden på att vara smal och ha en ätstörning

"Jag önskar att jag hade en ätstörning, då hade jag varit smal och allt var bra", det är inte första gången jag hör någon säga det. Det finns så många andra sätt att gå ner i vikt och bli smal. En del hälsosamma, en del inte. Men med en ätstörning blir man INTE nöjd med sin kropp oavsett hur den ser ut. Vill du ha en kropp du trivs med är en ätstörning den sämsta väg man kan gå.
 
Anorexin är det värsta som någonsin hänt mig. Är jag den enda som upplevt det så? Jag har aldrig mått sämre och jag tycker det är sjukt pinsamt. Liksom, vad finns där att vara stolt över? Jag har osunda tankar och galet mycket ångest över några bitar mat. Drama queen eller vaddå? Jag önskar att det aldrig hade hänt mig, det har förstört så mycket i mitt liv. Jag förstår att folk vill vara smala, det vill jag med. Men jag blir faktiskt riktigt arg när jag hör folk som önskar att dom hade en ätstörning. Det kanske är något helt underbart för alla andra, men hur?
 
Jag hade aldrig minsta tanke på att jag ens var i närheten av anorexi. Jag tänkte flera gånger när jag förbjöd mig mat "Jag måste äta, jag vill ju inte få någon ätstörning". När folk började påpeka att dom trodde att jag hade anorexi blev jag riktigt arg, hur kan dom ens tro att jag skulle göra något så dumt? Klart jag vet att man måste äta, och jag skulle själv kunna se om jag blev sådär ovanligt smal. Men det gjorde jag inte - för jag hade anorexi. Jag trodde jag var fetast i världen när jag var 15 kg underviktig och blev svimfärdig av att gå i två minuter. Mamma sa att hon tog mig till en dietist, men hon tog mig till en läkare. Jag trodde jag skulle få ännu fler tips om hur man går ner i vikt men istället sa läkaren "Du har en allvarlig anorexi", är han dum i huvudet eller?
 
Det var världens chock för mig och jag vågade inte ens Googla ordet anorexi på ganska länge efter första läkarbesöket eftersom JAG ÄR INTE EN AV DOM. Jag är inte en av alla sjukt smala anorektiker, jag har kontroll över maten, jag äter tillräckligt. Annars hade jag varit död. Det var så jag tänkte. "Så länge jag fortfarande lever äter jag tillräckligt. Jag behöver bara gå ner 20 kg till i vikt." Jag har aldrig mått så dåligt och jag blir gråtfärdig av minsta tanke på det. Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden och aldrig låtit det hända.
 
För en del kanske det är något bra, jag vet inte. Utåt sett kanske en ätstörning verkar bra. Men en ätstörning är INTE samma som att vara smal eller underviktig. Men för mig är det det absolut värsta som någonsin hänt mig och därför kan jag knappt beskriva med ord hur jag känner för meningar som "Jag önskar att jag hade anorexi", för mig är det lika ologiskt som att säga "Jag önskar att jag hade cancer" eller "Jag önskar att jag hade en depression". En ätstörning oavsett om det är anorexi, bulimi eller något annat - det är inget du vill ha.

Ana är inom mig

Jag lyder nästan alltid andra. Jag vill vara duktig och snäll. Jag tycker om att kompromissa, det känns bra. Eller att låta någon annan bestämma. För vem tycker om egoistiska personer som alltid måste ha sin vilja igenom? Och hur jobbiga är inte personer som aldrig kan följa regler och alltid ska förstöra? Allt behöver inte gynna mig, det finns andra människor i världen. Alla behöver sin plats precis lika mycket.
 
Anorexi är så individuellt för alla. Men att få kontroll över mig själv, något som ingen annan kan styra över lockade mig till att strikt kontrollera maten. Varför skulle någon tvinga mig att äta något jag inte vill? Det är mitt helt egna val, jag gör vad jag vill. Jag fick kontroll, det var så skönt. Ingen visste vad jag höll på med, ingen kunde stoppa mig. Jag var självständig, inte den som alltid lyder andra. Vem är den där duktiga tjejen som tränar så mycket, äter rätt och går ner så snabbt i vikt? Det var jag. Oavsett hur andra såg mig, så det var precis så jag såg mig själv. Jag har så sjukt dåligt självförtroende, och det är inget nytt. Så har det varit länge, länge, länge. Jag är bara ivägen, jobbig, ful, äcklig, dum, störig. Jag kan ingenting. Men plötsligt kunde jag klara mig på egen hand, uppnå mina mål och prestera mer än så.
 
Jag tror aldrig att jag kan någonting, men jag insåg hur bra det gick. En egoboost, verkligen. Jag KAN ju nånting! Jag kan svälta mig själv. Vilken talang. Eller? Någonstans där påvägen kom Ana, och ville hjälpa mig. Hon förstod att jag alltid lyder, så jag kommer lyda henne. Hon hjälpte mig, stoppade mig från varje chokladbit och pushade mig vid varje träning. Men med tiden insåg jag att det inte var jag som hade kontrollen över mitt liv, det var Ana.
 
Såhär skrev jag i min dagbok för ett tag sen:
"Jag lyder en inre röst istället för en yttre. Andra människor kan inte längre styra mig, bara Ana kan. Jag klarar mig inte utan henne. Men jag har insett att hon har kontrollen över mitt liv, inte jag själv. Men jag kan inte släppa henne. Hon är den enda som finns där för mig, som förstår mig och som kan trösta mig. Hur skulle jag förklara detta för någon annan? Har jag blivit galen eller? Ana finns inom mig, vem är hon?"
 
Vem är jag? Jag vill vara en bra person. Inte vara ivägen, förstöra något eller att folk ska tycka illa om mig. Jag vill bli omtyckt för den jag är. Men jag vet inte vem jag är. Vad skulle jag göra om jag bara lyssnade på mig själv? Vem skulle jag vara då? Jag vet inte, jag har aldrig försökt.

Isshow

Nu sitter jag framför elementet och försöker värma upp mig. Jag och mamma var nyss i ishallen och såg årets isshow, kul men så himla kallt. Påväg hem snöade det dessutom, jag älskar snö men nu vill jag ha värme. Lite kort inlägg men har inte direkt något att säga mer än att isshowen var kul att se, saknar lite när jag gick på konståkning. Men vi hörs senare igen, hejdå ♥

Skruva, basket & andra stunts

Lite halvfail men en bild från träningen igår i alla fall. Det finns bätte bilder från DM också men jag tycker jag ser så hemsk ut på alla bilder, kan dom inte radera dom? Kanske lägger upp någon bild från DM senare om jag känner för det, men just nu bara hatar jag bilderna otroligt mycket.
 
Träningen igår i allafall, det var jättekul. Jag var ganska nere och ville helst stanna hemma och göra ingenting. Så känner jag ofta, nästan hela tiden. Ingenting verkar kul. Jag vet inte hur många gånger jag fått tvinga iväg mig till cheerleadingen för att sen ha jättekul. Varför vill jag inte dit? Jag har alltid jättekul, men ändå vill jag bara stanna hemma, vara för mig själv och göra ingenting.
 
Men jag åkte dit som sagt, och vi gjorde ganska mycket stunt som var jättekul. Och jag provade att skruva första gången, och tydligen klarade jag det, vid första försöket! Sen klarade jag 1½, och sen nääästan två varv. Tyckte det var ganska kul att det gick så bra första gångerna jag gör det. ^^ Vi gjorde lite andra kul stunts också, tex en basket och sånt. Dom la upp några på instagram, ni kan kolla HÄR eller HÄR
 
Kram kram alla fina ♥

Kommer inte på nån rubrik

Det är så mycket jag vill skriva på bloggen, men får det verkligen mig att må bättre? Nej, inte ett dugg. Tvärtom. Jag ångrar ofta vad jag publicerar och några gånger har jag tagit bort inläggen igen men oftast får det väl vara så, jag har redan fått kommentarer eller folk som skriver på fb så vad gör det för skillnad om jag raderar inlägget? Folk har redan läst.
 
Det kanske inte märks på bloggen men det känns som att det gör det. Men förr var jag mycket mer beroende av vad folk tycker om mig och det är jag inte lika mycket längre. Klart att jag bryr mig om vad folk tycker om mig, väldigt mycket. Men inte lika mycket som förr. Jag kunde tvinga mig att skriva ett inlägg eller publicera en bild jag inte ville publicera bara för att bloggen skulle vara bra, uppdaterad och ha många snygga bilder. Men allstå, jag bloggar om mig, mitt liv, mina tankar och åsikter. Jag är ingen speciell person, inte ett dugg. Jag är nog en ganska ointressant och tråkig person, så varför låtsas vara någon annan? Jag är långt ifrån perfekt och det finns inte mycket intressant med mig, mitt liv och mina åsikter är nog inget speciellt. Jag tycker bara om att skriva helt enkelt, och fota och filma lite. Mina tankar och känslor är bara vad jag tänker och känner, inget intressant med det. Jag kan inte ens förklara mina tankar och känslor med ord, men ändå försöker jag. Lite patetiskt kanske. Men jag tycker om att skriva så det är vad jag gör.
 
Som vanligt babblar jag på om annat än vad syftet egentligen var. Det jag skulle säga var att jag ofta inte orkar bry mig om bloggen. Jag försöker knappt ens göra intressanta inlägg, uppdatera 24/7 och allt vad man "ska" göra för en intressant blogg. Hur länge sedan var det jag tog en outfit bild? Vad pratade jag ens om i mitt senaste videoinlägg? Asså, ja... Jag vill ha en bra blogg men det är för mycket effort (kom inte på ordet på svenska), det har jag egentligen alltid tyckt och jag tycker det är skönt att inte tvinga mig uppdatera eller publicera något intressant. Jag skriver när jag vill och publicerar när jag vill. Jag kan knappt göra någonting bra, inte ens uppdatera bloggen med onödiga inlägg.
 
VAD SKRIVER JAG ENS OM JUST NU??? You see the point? Orka läsa igenom... En fet klump text ser säkert intressant ut om man tycker om att läsa men innehållet är ju bara att jag egentligen inte orkar skriva. Haha, va? Hela detta inlägget hade jag kunnat sammanfatta i en och samma mening, menmen. Det är så himla mycket jag egentligen vill skriva, men jag orkar bara inte bry mig. Jag kanske förlorar läsare på att säga att jag inte bryr mig så mycket om bloggen, men bloggen är inte mitt liv. Det är bara nånting att sysselsätta sig med för stunden.

Jag ger upp

Det känns som att jag ständigt bara försöker och försöker, men kommer ingen vart. Jag är fast på samma ställe, trampar och trampar men det går inte att lyfta foten framåt. Det går inte att gå vidare och glömma det som varit. Det finns i mitt huvud hela tiden, om och om igen. Röster som skriker, händer som skakar och tårarna nerför kinderna. Jag vet inte vad jag ska göra eller var jag ska ta vägen. Jag vill bort men stanna kvar.
 
Jag vill bara ge upp. Inte försöka mer, inte anstränga mig för något jag aldrig kommer att få. Jag har försökt så länge men jag har inget kvar att ge när jag inte får något tillbaka. Det är inte bra att ge upp, men jag vet inte vad mer jag ska göra. Jag orkar inte kämpa mer för att nå ett mål som aldrig går att nå. Jag klarar inte av när folk säger att jag är stark, hade jag varit stark hade detta problemet inte funnits längre. Då hade jag klarat mig ur det, men det gör jag inte. Jag kan inte. Jag vill göra ingenting, jag vill bara ge upp.

Programmet från DM

Hittade vårt program från helgen på YouTube, så här kan ni kolla om ni vill! ^^

Ingen bestämmer över mig.

Gammal bild...
 
Jag hatar att lyda andra. Det gör jag verkligen. Det är inte så att jag aldrig lyder andra, för det gör jag, ofta. Men väljer jag själv att lyda någon annan, t.ex. att lyssna på mina lärare, mina tränare, när min kompis har en bra idé eller så, då spelar det ingen roll. Jag tycker inte om att bestämma hela tiden, jag vill inte alltid ha min vilja igenom. Det känns jättegoistiskt. När det är något jag verkligen vill, då vill jag ha min vilja igenom, men annars känns det bara bra när jag inte alltid får min vilja igenom. Det finns ju andra människor än mig.
 
Men jag hatar att lyda andra mot min vilja, vem gör inte det? Det känns som att jag många gånger skriver om så självklara saker, men det är vad jag tänker på. Vad jag tänkte på nu var att det är en av sakerna jag tycker om med att inte äta eller äta väldigt lite. Jag vet själv att det inte är bra, men jag känner sån power när jag gör vad jag vill.
 
Jag lyder andra människor jätteofta, och de flesta gånger har jag som sagt inget emot det. Men ibland har jag något emot det, och då känner jag mig helt betydelselös. Ingen bryr sig om vad jag tycker och vill, jag är helt oviktig. Ingen tycker väl om att bli tvingad till något man inte själv vill. Så jag känner rätt ofta att jag vill inte att någon annan ska bestämma över mig. Jag bestämmer om någon annan bestämmer över mig, annars bestämmer jag över mig själv. BARA jag.
 
Och när jag äter väldigt lite, och bara det jag själv verkligen vill äta, så känner jag som sagt sån power. Jag bestämmer över mig själv, ingen kan säga åt mig vad jag ska göra och inte göra. Och eftersom det är ganska tabu att inte äta känner jag mig på något vis stark av att inte äta. Men sen är problemet såklart att man bli i princip besatt av det, anorexi *host host* Och då kan jag inte äta även när jag verkligen vill.
 
Men jag vill bara kunna känna att jag är en egen person, med egen vilja och egna åsikter. Jag föddes inte för att leva i skuggan av någon annan, jag föddes för att jag är jag.

Svar på kommentar

Vet du vad som "krävs" för att bli inlagd mot sin vilja? Går de på BMI eller..?
Jag vet inte exakt, men vad jag hört så är det dem med BMI under 15 som ska läggas in, men det betyder inte att alla gör det. Jag hade ett BMI på 13, och dom ville lägga in mig. Men jag lovade mina föräldrar att göra som dom säger och då sa mina föräldrar att dom kunde ta på sig ansvaret så jag slapp bli inlagd, då lät dom mig stanna hemma. Men sen gjorde jag ju inte det, jag fortsatte istället gå ner i vikt och hade 12,7 som lägst och då la dom in mig även fast mina föräldrar sa att jag kunde stanna hemma.
 
Så alltså, jag tror dom har en BMI gräns, men det är lite individuellt också. Gör du vad du ska så kommer du inte bli inlagd om du inte har ett extremt lågt BMI, men gör du inte det så blir du inlagd ändå. Jag sa ju att jag skulle äta och inte träna men gjorde tvärtom, så då blev det ju som det blev. Sen tror jag inte alla under BMI 15 blir inlagda, och en del kanske med mer än det, för det är individuellt också. Hur man mår, vad man gör, vad man säger osv. Det bästa är väl att fråga en läkare men detta är vad jag vet iaf. Men alltså, inläggningen är det värsta som hänt mig. Så om du skrev detta för att du är i närheten av att bli inlagd, visst, vissa kanske tyckte det var bra men jag rekommenderar inte alls att bli inlagd. Inte ett dugg.

DM södra 2015

Alla bilder är inte mina, lånade från några andra för själv tog jag inte så mycket bilder. :)
 
Nu har jag sovit lite efter DM, vi kom hem vid halv ett, och var hemma ett så jag var jättetrött men sov ändå inte så bra. Menmen. Vi åkte i fredags vid tre, stannade på nåt ställe som hette Knalleland och åt och köpte godis innan vi for till hotellet i Borås. Knalleland, det låter typ som ett lekland tycker jag. När vi kom fram till hotellet fick vi våra rum, lite information om tävlingen och sen var det inte så mycket mer än det. Vi satt uppe och snackade ett tag såklart och åt lite godis.
 
På lördagen åkte vi till hallen vid nio tror jag, om jag minns rätt, hade förträning och sen fixade vi allt hår och smink och åt lunch. Man ville så gärna kolla på alla andra lagen men då blir man bara nervös ifall det går bra för dom på träningen, så vi stod med ryggen mot och värmde upp för att inte se dom andra. Sen började allt och det är ju först level 1 som vi hann se en del på när vi hade tid, och ungefär vid tre värmde vi upp igen och gick sen till tävlingshallen. Jättekonstigt, men jag var inte ett dugg nervös. Jag var jättenervös innan, men när vi stod bakom mattan och väntade på vår tur var jag bara jätteataggad och ville in direkt och köra. Och det gick faktiskt jättebra! Så vi alla var så himla nöjda efteråt.
 
Sen tittade vi på resten av lagen som tävlade, hejade på dem från vår förening såklart och jag köpte en rosett till håret. Vid halv sex var det prisutdelning, och där blev vi lite besvikna igen... Vi kom femma, så själva placeringen var ju inte så bra. Men, jag är jättenöjd ändå. För jag trodde det skulle gå mycket sämre men hela programmet gick mycket bättre än vi alla trott, och vi fick faktiskt ganska bra poäng. Det var väl helt enkelt så att några andra var ännu lite bättre än det. Så, som jag sa igår, det gick både bra och dåligt. Ett mycket bättre program än vi trodde vi skulle göra men själva placeringen var väl inte så bra. Men jag hade så himla kul så jag är jättenöjd!
 
Vid ett inatt var jag hemma igen, vi skulle komma rätt sent, men det blev ännu senare på grund av den evighetslånga kön på Burger King. Vi skulle äta på Knalleland påväg hem igen, men i princip alla andra föreningar hade också åkt dit, så det var superfullt. Så vi åkte till ett annat ställe men där hade dom bara en kassa öppen, vilket gjorde att det tog två timmar istället för 45 minuter att äta. Men jag sov på bussen påväg hem som jag tror de flesta gjorde, så det var okej för mig ändå.
 
Har nog inte så mycket mer än det att säga och det var ändå himla mycket mer än tänkt, som vanligt. Varför är det så svårt att skriva korta inlägg? Ha en bra dag i alla fall, kram ♥

Hem från DM

Nu är DM över! Sååå trött, men jag har haft sååå kul. Det gick både bra och dåligt kan man säga, men jag kan berätta mer om det sen för jag är väldigt trött och vill bara hem. Bussen går snart hem igen så vi hörs imorgon, puss hej ❤️

Sista träningen innan DM

En bild från träningen i måndags, mitt + två andra lag.
 
Bloggandet har känts ganska segt ett tag, håller ni med? Vet inte, men jag har inte någon särskild blogglust. Jag skriver en massa inlägg om mina tankar och känslor men vill inte riktigt publicera dem. Orkar inte med det typ. Och mina dagar är väl inte så intressanta. Det är mest det att jag mår dåligt helt enkelt. Så himla mycket tankar hit och dit och jag vet inte vad jag ska göra med dom.
 
Och jag vill inte tvinga mig till att blogga, för det blir verkligen inte bra. Känns onödigt med en massa inlägg där jag inte säger ett skit egentligen. Det är i alla fall DM i helgen och det är något att verkligen se fram emot. Jag är så taggad på det, sista träningen ikväll. Måste glömma allt jag mår dåligt för och bara fokusera på cheerleadingen, för det är verkligen jättekul och jag mår så himla bra av det, när jag kan fokusera på det. Så det ser jag fram emot och sen får vi hoppas jag får tillbaka någon mer lust till att blogga snart, vi hörs, hejdå ♥

Kasta ut känslorna

Jag har kännt samma känsla i flera år. Det är som att den bara kom, och sen kan den aldrig försvinna. När jag mår dåligt, får ångest eller vad det är, så vill jag bara kasta ut det. Låter det konstigt? Säkert. Men jag vill bara kasta ut känslan, som om det vore möjligt. Hur kastar man ut en känsla, och blir säker på att den inte kommer tillbaka, i alla fall inte utan anledning?
 
Jag vet inte alltid varför jag mår dåligt. Mitt humör kan verkligen gå från toppen till botten utan att förstå varför, men så är det många som känner. Många vet inte varför de mår dåligt. Och egentligen vet jag, jag kan komma på vad som, eller i alla fall vad som borde, vara anledningen till varför jag mår som jag gör. Men det ligger så långt bak i tiden, det är inte aktuellt nu. Jag vet vad jag tänker på, vad som fick mig att känna så från första början, och därav kan jag försöka jobba bort det. Som jag gör och har gjort.
 
Anledningen kan vara borta, men känslan är kvar. Som en magnet. Som att jag hamnade under ett stenras, kom ur stenarna, men såren är kvar. Jag vet att jag i nuläget mår dåligt för flera olika saker, men en del av dom är inte ett dugg aktuella just nu. Ändå känner jag likadant. Jag kanske inte vet varför jag mår dåligt, men jag vet vad som startade det. Det är som att känslor bara kan komma, men aldrig gå. Jag skulle bara vilja kasta ut alla känslor.

Om inga känslor fanns

Varför finns känslor ens? Visst, det hade inte varit så kul om alla varit som robotar. Men ingen hade brytt sig, det finns ju inga känslor. Man hade visserligen aldrig upplevt glädje, men tänk på alla jobbiga känslor man sluppit. Sorg, rädsla, skam, ilska, rastlöshet, ångest, panik, trötthet, avundsjuka, uttråkad, ensamhet, nervositet, stress. Världen hade varit så annorlunda då. Ingen kan ha en depression, ingen kan vara stressad, folk kan vara mobbade men inte ens personen själv hade brytt sig, ingen hade varit osäker och alla kunde bara vara sig själva.
 
Det finns bra och jättehärlga känslor, men när dom dåliga blir så mycket större än dom bra, vad gör då känslor för nytta? Ingenting. Vissa säger att dom inte bryr sig, inte är så sårbara och så. Men jag är en jättekänslosam person. Jag kan gå från att verkligen vara på topp till att planera min begravning och sen springa bort till tågstationen. Jag har gjort det, jag överdriver inte. Och ibland undrar har jag hur många gånger till jag orkar stanna innan tågstationen och tänka. Förlåt att detta blev väldigt deppigt, men det är så jag känner. Och hade känslor inte funnits hade jag inte kunnat känna så. Ingen annan heller.
 
Ifall vissa människor verkligen är sånna att dom inte känner så mycket, mest bara har ett och samma humör hela tiden så är det typ samma sak. Men jag är inte alls sån, och jag tycker det är jättejobbigt att hoppa mellan känslor jättesnabbt och drastiskt. Även när jag har dom bra känslorna vet jag att dom inte kommer hålla så länge.
 
Finns bara bra känslor vet man inte om att dem är bra, så det funkar ju inte. Men vad hade egentligen gått fel av att inte ha några känslor alls? Robotar verkar ju inte vara särskilt olyckliga över det. Dem är dessutom rätt mycket smartare om man programmerar dom rätt. Okej nu överdriver jag lite, det fattar jag, människor är inte robotar och ska inte vara det. Men egentligen, vad hade gått fel utan känslor?

Föreningsuppvisning


Sitter på tåget påväg hem efter föreningsuppvisning eller föreningsträning med cheerleadingen. Det är olika vad dom kallar det, men det verkar ju vara samma sak ändå, haha.. Tyckte det gick rätt bra idag, så det får vi hoppas att det gör på DM också. Har haft typ tusen olika planer med olika personer om att göra något efteråt men sen har det inte gått, så nu jag väl bara hem och gör ingenting. Plugga, övningsköra, titta på film, Skypa med Luke... Ja, dom vanliga sakerna. Är sugen på att träna men jag gjorde ju nyss det, fast jag kanske kan träna två gånger. Vi får se, hoppas ni har en bra dag, hejdå ❤️

Ett fantastiskt helvete

Min finis. ♥
 
Kärlek - ett fantastiskt helvete. Ellerhur? Det är det finaste som finns men i vissa lägen kan det vara bland det värsta. Jag tror det är för att det är så känsligt. Sårar någon dig blir du ledsen, sårar någon du älskar riktigt mycket dig känns det som att hela livet faller ihop. Man vill bara ha det fantastiska som finns med kärlek, och försöker för mycket så att det blir fel.
 
Jag har försökt så mycket att få Luke att älska mig, att mina vänner att älska mig. Jag vill vara en perfekt flickvän och en perfekt vän. Rolig, omtänksam, galen, givmild, öppen, pålitilig och allt vad man ska vara. Men varje gång jag försöker blir det bara värre. Jag försöker vara någon annan, en perfekt person som aldrig gör misstag och alla tycker om. Är jag det? Nej, jag är inte flawless och det finns ingen mening med att försöka vara det. Jag kan säkert vara allt man ska vara som flickvän eller vän om jag inte försöker, utan bara är mig själv. Är jag på bra humör kan jag vara rolig och galen, tycker jag om en person mycket är jag givmild, öppen och pålitlig, jag bryr mig så mycket om andra människor så jag är omtänksam.
 
Luke tycker om mig när jag inte försöker någonting. När jag rapar rakt ut och dansar till waka waka, och tro mig, det är ingen fin dans när jag gör det. Jag gör det för att få honom att skratta och det lyckas jag med för det ser så sjukt dumt ut, haha... Och det tror jag är en del av varför kärlek som är så underbart blir till något så hemskt ibland. Nästan ingenting är flawless, inte ens kärlek. Men man ska nog inte försöka så mycket, för kärleken är redan underbar som den är.

Skor till balen

Idag hade jag bara en lektion för den andra var inställd. Sen for jag till Emporia och köpte skor till balen, ett par silvriga med låg klack. Det är såklart mycket finare med hög klack men jag är så obekväm med att gå i klackar så jag vill helst ha lite lägre. Och skorna i sig var ganska fina, men på mig var dom inte lika fina. Men jag köpte dem ändå eftersom knappt några skor sitter bra på mig, jag har korta och breda fötter så de flesta skor ser ganska dåligt ut på mig. Alla skor är så smala och långa, det funkar inte med mina Kalle Anka fötter. När jag var klar kom mamma och hämtade mig och vi åkte till balaffären där jag köpte klänningen för att sy in den så den passar. Som ni ser på bilden är den alldeles för stor, men nu ska den ju sys in. Så vi får väl hoppas jag inte hinner tjocka till mig en massa till balen, hehe... Sen for vi hem & jag har hunnit träffa Amanda en kortis och skypat med Luke. Vet inte riktigt vad jag ska göra resten av kvällen men det blir väl skolarbete för jag är så himla stressad över allt som måste göras.
 
Hejdå ♥

En liten kommentar :)

Var köpte du dem?
På Us Muscle Shop, men dom finns ju på många ställen. :)

Lite bloggtorka...

Känns som jag har lite bloggtorka, vet inte vad jag ska skriva om. Känns som att mina senaste inlägg varit ganska tråkiga och dryga, bara babblar på om onödiga saker. Jag har inte alls varit åp något humör för att blogga på typ 1-2 veckor så det är väl därför mina inlägg inte är så intressanta. Men så är det väl ibland.
 
Idag var det skola igen efter att ha varit ledig i två dagar. Började med sista lektionen för gymnasiearbetet förutom seminarierna som kommer senare. Lite skönt, men mest inte. Det är skönt att slippa ha det hängande efter sig men samtidigt så vill jag verkligen ingen ska läsa vad jag skrivit och nu har jag lämnat in det, nu kommer folk läsa det och dessutom sitta och diskutera det senare. Ush. Sen hade vi två media lektioner men slutade tidigare från den sista eftersom vi var klara med vad vi skulle göra. Innan jag tog tåget hem gick jag och köpte Questbars, dom är ju så goda! Vissa är inget speciellt, men en del är ju helt sjukt goda. Nu blir det dessa jag äter 24/7 istället för nötter, haha!
 
Ikväll är det cheerleading igen, ännu lite närmare till DM. Ska bli sååå kul! :D

Är det okej att prata om hur man mår?

"Hon vill bara ha uppmärksamhet", jag blir så himla arg när jag hör folk säga det. Det är väl självklart att alla vill ha någon som bryr sig om en. Det är väl självklart att alla vill synas någon gång ibland, alla vet nog själva att det är jättejobbigt att känna sig osynlig. Ibland vill man det, i alla fall jag. Jag känner ganska ofta så, idag till exempel. Det har inte direkt varit någon bra dag för mig, och vad har jag gjort åt det? Jo, jag har isolerat mig så mycket som möjligt. Ingen skola, så jag har suttit hemma i soffan utan att ens ha TV:n på och bara tänkt. Jag blev bara arg av att ha TV:n på. Jag har inte ens pratat med Luke, inte ens sagt hej till honom idag. Vet inte hur många gånger jag funderade på att ringa en vän, men nej, jag vill inte. Jag vill bara vara ifred. Det vill man ibland, och det är inget fel med det.
 
Men ibland vill jag verkligen att någon ska fråga "Hur mår du?", för jag vill inte berätta det själv. Jag vill inte förstöra den glada stämningen som annars finns med att prata om hur jag mår. Det känns som att jag bara försöker få uppmärksamhet för att jag mår dåligt, så är det inte alls. Jag hatar det. Jag vill att folk ska se mig som en glad och positiv person, men hur lätt är det att alltid vara det? Livet har sina ups & downs, och ibland går det bara inte att må bra.
 
Det är jättesvårt att veta om man ska fråga eller inte, för ibland blir jag bara riktigt irriterad när folk frågar hur jag mår. Jag vill inte prata om det, jag vill glömma det och vara glad. För ibland hjälper det. Men att bara ignorera problemen funkar i alla fall inte för mig, jag måste får ur mig det och bli av med det. När jag vill att folk ska fråga och när jag inte vill kan jag inte svara på. Ibland säger jag kanske att allt är bra när någon frågar även om det inte är så, för just då vill jag bara glömma det och fokusera på annat. Men jag uppskattar alltid när någon frågar, så himla mycket. För då vet jag att den personen bryr sig, och när jag känner att jag vill prata om något, då vet jag att den personen finns för mig. Men när jag berättar själv, och kanske förstör den annars glada stämningen lite, är det inte alls för att få uppmärksamhet. Det är för att jag tycker att den personen borde veta, för att låtsas vara glad när en person inte vet hur jag mår är jättejobbigt. Att låtsas vara glad när personen vet hur jag mår gör mig glad på riktigt, då kan jag faktiskt glömma det andra och fokusera på något roligt istället.
 
Därför blir jag så himla arg när jag hör folk säga så. Att någon klagar och är dryg. Alltså, har du själv mått dåligt någon gång? Förmodligen. De flesta mår dåligt ibland. Annars är du en riktigt lyckligt lottad person. "Hon vill bara att alla ska tycka synd om henne", men det är ju synd om henne. Mår hon bättre av att du är elak? Visst vill en del ha uppmärksamhet, men känner man ett behov av uppmärksamhet beror det förmodligen på att man får för lite och måste visa att man finns. Döm inte personer utan att veta varför dom beter sig som dom gör. Och att berätta hur man mår är inget dåligt beteende över huvudtaget, snarare tvärtom. Man visar att man är en riktig människa, med riktiga känslor, och att man tycker om personen man pratar med. För jag skulle aldrig berätta privata saker för någon jag inte tycker om. Dessutom skulle jag aldrig förlåta mig själv för att få en person som redan mår dåligt att må ännu sämre. Så himla basic saker som alla vet, men ändå gör folk det.

Frukost på EH



Idag är jag ledig från skolan, precis som jag är imorgon. Gud vad skönt. Så jag, Nicki & Fia åt frukost på Espresso House ihop som vi länge tänkt på att göra men inte fått ihop nån tid för våra skolscheman är så oanpassade för att kunna träffas. Jag börjar tidigt och dom sent eller tvärtom. Men idag var jag ju ledig och det var jättemysigt att sitta där och äta frukost ihop. ^^

Vid elva var jag på sjukhuset för att träffa min kurator, och vet ni vad? Tydligen har någon chef eller vem det nu var hittat min blogg och sa att jag måste ta bort en massa bilder från avdelningen. Jag vet att man inte får lägga upp bilder på andra eller sånt men trodde inte jag hade lagt upp någon bild som inte var okej, men tydligen har jag det så jag ska kolla igenom min blogg när jag kommer hem och se vilka bilder dom kan tänkas vilja att jag tar bort. Men alltså... Hur har dom ens hittat min blogg? Känns nästan lite läskigt, haha, vad har dom sökt på egentligen? Jaja, så om någon går bakåt i mina inlägg (för jag gör det på andra bloggar) så blir där nog lite fler bildlösa inlägg för dom var tydligen inte okej. Men vi hörs senare, hejdå ❤️

Fun facts

Det här videoinlägget gjorde jag för några dagar sen men av nån konstig anledning försvann halva videon när jag förde över den till datorn... Jag försökte om och om igen men det gick inte. Den var kvar på kameran men kom inte in på datorn. Sen försökte jag nu igen, då gick det! Vet inte vad jag gjorde rätt eller fel någon av gångerna, men nu funkade det i alla fall. Himla dålig kvalité men jag har ingen bättre kamera, sorry. Ska snart dra till Malmö för att träna cheerleading, vi har en extra träning idag inför DM. Åh vad jag är taggad på DM!!!

RSS 2.0