Dumma bi

JAG TRAMPADE PÅ ETT BI, BARFOTA!!! Min värdmamma i telefonen bara "Why did you step on the bee? Ida, don't do that", liksom.... "I didn't mean too, duuuh" Jag gick med en kanna full med vatten för att fylla på poolen åt Aurelia när det plötsligt gjorde så satans ont i foten att jag började skrika och hoppa på ett ben. Jag tänkte "F*n, jag trampade på nån pigg eller något", men nä, det var ännu värre. Ett bi som dessutom satt fast i foten, jag drog i den men fick inte loss den på ett tag. Jag fick typ panik och ringde mamma, sen min värdmamma, sen min värdpappa. Om jag tvunget ska trampa på ett bi, helt barfota bärandes på en hink med vatten, måste jag göra de när jag är helt ensam hemma med en tvååring och bara telefonsvarare vill prata med mig?
 
Men, förutom att trampa på bin så har jag lekt med Aurelia och somnat i soffan två gånger. Ikväll ska jag på en av gymklasserna igen men har funderat på om jag verkligen orkar det eftersom jag knappt kunnat hålla mig vaken under dagen. Men det är ungefär tre timmar kvar och foten gör inte ont längre så jag tror jag drar dit ändå, annars måste jag betala för att ha anmält mig utan att komma... :(

Aurelia vloggar

 

Bodycombat & pilates

Nu är jag klar för dagen. Men det har inte bestått av särskilt mycket tid med Aurelia eftersom hon varit i skolan, pappan blev klar tidigt på jobbet och pappan tog hand om henne på morgonen eftersom han ville. Jag tycker det är bra. Jag är ju här för att ta hand om henne men föräldrar som helt överlåter sina barn till sin au pair tycker jag inte alls är bra, tänk på barnen, de behöver sina föräldrar också. Närheten, kärleken. Som tur är så är inte Aurelias föräldrar sånna, dem är med henne så mycket de kan. Jag tar bara hand om henne när dem inte har tid.
 
Så, vad har jag gjort istället? Jag har varit på gymmet och provat på två klasser. Först bodycombat (snygg tränare!!! Men typ 15 år äldre), som var helt exhausting. Ganska okej ändå, kommer göra det igen men inte varje gång. Sen åt jag på Starbucks och därefter började nästa klass, som var pilates. Helt annorlunda! Såklart. Det var bara avslappnande men inte särskilt kul. Kommer kanske göra det igen men är inte så säker.
 
Gick sedan och hämtade Aurelia i skolan som gick halva vägen hem, good girl! Längtar tills hon börjar gå hela vägen så jag slipper ta med barnvagnen, tycker inte alls om den. Hon provade också mina solglasögon som ni ser. Sötis. Blev ganska orolig när hon gick för hon ville gå på kanten av trottoaren, precis intill bilarna som kör förbi väldigt snabbt och varje gång jag ropade på henne så att hon skulle gå längre in började hon gråta och krama mig. Det är säkert ingen fara men jag är väl som en orolig mamma...

Gissa vad mer jag har gjort? Packat upp! Det måste nästan vara rekord för mig. Jag kan ta flera månader på mig att packa upp en väska, dvs, jag har konstant resväskor i mitt rum för jag packar aldrig upp allt. Men Delija (värdmamman) är verkligen ett cleanfreak och vill ha allt rent och städat. En av de första dagarna jag har här och hon kom in på mitt rum, såg allt på golvet, sa hon bara "Oh.... my.... god... You really should clean up your room", och nästa morgon innan hon gick till jobbet kom hon in och sa "Please clean your room today". Haha, ja, jag ska hålla det städat. Jag hatar själv när det är stökigt men är inte världens bästa på det. Nu är det i alla fall gjort!

Charles De Gaulle aeroport








Bonjouuur! Ca va? Mitt flyg är 3 timmar och 15 minuter försenat, JIPPI. Så nu sitter jag på Brioche Dorée (Frankrikes bästa café) och dricker en varm choklad. Imorse sov vi ganska länge efter att ha varit ute sent igår, så det första vi gjorde var att köpa lunch och sätta oss vid vattnet. Det är SÅ varmt här, 27 grader, shiiiit. I veckan ska det tydligen bli ännu varmare, men då är jag ju "hemma" i England igen, fast det kanske blir varmt där med? Efter vi suttit  och chillat ganska länge vid vattnet gick vi bort mot den där trekantiga byggnaden, har glömt vad den heter och fick sen syn på en liten nöjespark med olika karuseller. What? Yay! Vi åkte slänggungan och fick se Paris från det hållet också. Efteråt tog vi varsin glass som var väldigt skönt att kyla ner sig med i värmen, tyvärr tappade jag halva glassen på marken och Miriam började asgarva... Nu sitter jag iallafall på flygplatsen igen dit jag var ganska stressad till, helt i onödan. Men, uppdaterar senare, ha det bra allihop! 

Gay Pride & Versailles

SÅ, nu är jag "äntligen" tillbaka i huset och måste sova. Jag har inte sovit på, hmm, vad blir det? 55 timmar ungefär, jesus christ. Men det känns som att jag är för aktiv för att kunna sova ändå, troligtvis bara nåt jag inbillar mig och kommer somna som en stock. Jag lyckades alltså inte somna tidigare idag, eller igår, utan blev bara lite vila. Sen for jag och min syster Miriam till café och köpte det som utsetts som Paris godaste varm choklad. Miriam älskade den, men nja... Jag tyckte den var sådär. Hemmagjord O'boy är bättre. Sen träffade vi ett par av hennes kompisar och hade picnik i en park. Så varmt det varit idag, men så skönt. Dem var vi med resten av dagen/kvällen och tog oss vidare mot Gay Pride paraden som hölls i Paris idag. Vi gick med dom en bit och satte oss sen och åt. Därefter åkte vi ut till slottet i Versailles, gick runt i trädgården och vid elva tiden hölls där en ljusshow med eld och fyrverkerier. Så himla coolt! Dagen har varit jättebra och jag har haft jättekul, en nu är det verkligen dags att sova. Puss på er :*

 
 

Framme i huset


Hej! Nu är jag i Paris efter en natt med väldigt lite sömn. Åkte buss eftersom alla tågbiljetter var slutsålda, det tar ju lite längre tid men så blir det när man bokar i sista sekund. Vid åtta kom bussen till Paris och min syster väntade på stationen, där vi sedan tog bilen hem till huset där jag nu ligger lite halvdöd på soffan. Verkar som att det blir en lång men kul dag. Måste sova nu, au revoir :)

London & Paris ikväll


Jesus christ vad jag är trött. Känns som jag sagt det i dem 20 senare inläggen, det har jag kanske? Men jag känner mig fortfarande inte riktigt frisk och har så himla lite energi. Jag har gått efter Aurelia som en zombie och försökt sova lite emellanåt på lekparken och hemma i soffan. I lekparken blev hon lite gnällig och skrek en del, svårt att förstå vad som är fel när hon inte kan säga det. Men jag tog in henne och gav henne lite mat och satte på Musse Pigg så blev hon nöjd igen, hon kanske var hungrig. Ikväll åker jag in till London för att sedan fortsätta vidare mot Paris och ma soeur. Hoppas det blir kul, ha en bra dag!

Ware



Selfies in the sun

Tog fram min selfiestick idag för att försöka ta nån kul bild med Aurelia, och hon blev väldigt intresserad av den. Hon både fotade och filmade och höll på med den ganska länge, bra, då kan vi ta jättemycket selfies ihop! Haha ^^ Idag har det varit jättefint väder så vi har varit ute nästan hela tiden. Vi var i lekparken där hon fick en ny kompis, en kille som sa att hon kan komma och leka hos honom en annan dag. Ojoj, hon är tidigt ute med killarna. ;) Sen har vi haft igång bubbelmaskinen i trädgården och jag fyllde upp poolen med vatten till henne så hon har badat i omgångar. Blev ganska blöt även om jag satt på stolen bredvid, för hon skvätte vatten på mig lite då och då och tyckte det var så himla kul när jag skrek till av det.
 
Snart ska jag kanske ut och träffa två andra au pairer som bor i Ware, en stad precis intill Hertford. Vet inte när, de snackade om att gå ut för en drink men med tanke på hur tidigt Auelia vaknar och att jag ska till Paris imorgonkväll så vet jag inte hur länge jag orkar... Men, yolo, jag får ju leva livet lite nu!

Ketchup, come back baby

Målade naglarna innan sängen ^^

OH MY FUCKING GOOOD VAD JAG SAKNAR KETCHUP!!! Dom har aldrig ketchup hemma, och oj oj vad tråkig maten är utan det. De bad mig skriva en lista på olika saker jag tycker om att äta och ketchup är n1. Egentligen inte annars, men av nån anledning vill jag äta ketchup hela tiden och försöker trösta mig med vanliga tomater. Livet är tufft ibland, ellerhur?

Idag var hon i skolan igen mellan 8.30-3.30, och under tiden har jag knappt gjort någonting. Köpte lite olika proteinbars från Holland & Barrett för att smaka, har bara provat en än så länge men omg så god! Questbars är fortfarande mina favvo proteinbars men har inte hittat dom här någonstans. Kan säkert hitta dom när jag åker in till London nån gång. Efter att jag handlat dem gick jag hem och råkade somna i soffan och vaknade ganska precis innan jag skulle gå och hämta Aurelia. Tur att jag inte försov mig. Jag känner mig fortfarande sjuk och hängig, kan knappt andas för jag är så täppt. Vad jag tänkt göra i soffan var att fortsätta följa Pretty Little Liars. Minns ni när jag sa att jag skulle försöka följa den för ganska länge sen? Har inte kollat någonting sen dess, så det gick ungefär som väntat, jag är sämst på att följa serier. Eller att sticka, jag har en stickning som jag påbörjade när jag var nio år men jag är fortfarande inte klar. Kan ha tio års jubileum för den stickningen snart. Men vi hörs, godnatt ❤️

Lite för stora skor





Nu har jag jobbat färdigt för dagen och har precis bokat en resa till Paris över helgen, jag ska hälsa på min syster som bor där. Precis när pappan kommit hem gick jag ut och gick en runda men den blev väldigt kort för jag hade absolut ingen energi, åh vad trött jag är. Hungrig också men vill inte äta nånting när det bara gör ont i halsen att svälja. Aurelia är ju för söt iallafall, hon älskar att prova andras skor och jag var bara tvungen att ta lite söta bilder på henne som ni ser ovan. Aw, en liten ängel.

Trött, täppt, hes och ont


Så trött. Så ont i huvudet. Så ont i halsen. Så täppt. Så hes. Aurelia tittar på nån animerad serie jag hittade åt henne och jag ligger i soffan och försöker hålla mig vid liv. Igårkväll började halsen göra ont och sen har det fortsatt. Senare i eftermiddag när pappan kommit hem tänkte jag dra bort till gymmet, men ush nej. Jag har ingen energi plus att jag troligtvis inte ska träna när jag mår såhär. Hoppas jag mår bättre imorgon. Idag är jag hemma med Aurelia hela dagen och hoppas att hon inte är för livlig så jag kan vila...

Min pojkvän, anorexi & jag

Jag har aldrig känt mig omtyckt för den jag är. Jag är alltid andrahandsvalet, den som blir över, den som får duga om där inte finns något annat val. Men plötsligt hade jag en kille som tyckte om mig för den jag är, trots att jag inte har någon fantastisk modellkropp, trots att jag inte har några speciella talanger och trots att jag inte har roliga skämt eller är särskilt smart. ”You are absolutely amazing”, och det var inte bara orden som vem som helst kan säga, utan han menade det också. Jag har väldigt svårt för att lita på andra, och tvivlade mycket på honom, särskilt i början. Men efter allt vi gått igenom tillsammans och hur mycket vårt förhållande satts på prov har det hållit. Kärleken har varit så stark att jag knappt kan förstå hur den kan försvinna, men det har den gjort. Det fanns olika anledningar till att vårt förhållande tog slut, men just anorexin tog upp en stor del av det. Anorexin har påverkat vårt förhållande och hur vi ser på varandra, men när gick det över gränsen? När tog sjukdomen upp så stor del av vår vardag att förhållandet brast? Det fanns som sagt andra anledningar, men anorexi är inte en sjukdom som kommer och går. Den sätter spår i livet, och förstör relationer. Det är inte bara påfrestande för personen själv utan även för människor i omgivningen som står nära. Att inse vad man råkat ut för går oftast inte att inse förrän det är försent, förrän anorexin har blivit tillräckligt stark. Men med denna texten vill jag få fram hur mycket man förlorar på att låta en sjukdom styra sitt liv, och hur lite det är värt att banta och svälta för att få ”drömkroppen".
 
Vi blev tillsammans i december 2012 och bodde tyvärr i olika länder. Han i England och jag i Sverige. Ett distansförhållande som är svårt att hålla vid liv med med Skype, viber, snapchat och alla möjliga sociala medier kunde vi ge det en chans då vi båda såg vilken fantastisk framtid vi kunde ha ihop. Första gången jag flög till England för att träffa honom var jag orolig över att vi kanske inte trivs bra ihop, vi kanske bara funkar som par över Skype eller viber. Men jag hade fel. Han var en fantastisk kille med stora drömmar och mål, väldigt omtänksam, smart och pålitlig. Han gjorde allt för att jag skulle trivas så bra som möjligt och efter hand kände jag att han verkligen är en fin kille. Det blev visserligen en hel del skräpmat och kakor men jag mådde så bra. Jag var större då än jag är nu, och kände mig riktigt äcklig och fet. Hur kan han tycka om mig med denna kroppen? Men det gjorde han. Visst ville jag se bra ut inför honom, men det var inte vårt förhållande som fick mig att bli mer och mer kritisk till mitt utseende. Det var min känsla av hur värdelös och oälskad jag är, att jag inte är bra för någonting. Några kilo mindre skulle jag kunna väga så att magtröjor sitter bra och mina lår inte ser för tjocka ut i shorts. Där började bantingen, vad jag kan minnas satte jag 3 kilo minus som målvikt. Lägre än så kan jag inte komma, jag är för dålig för det. Jag kan ingenting, jag kan inte banta. Men vips så försvann de kilona och oj vad förvånad jag blev. Några kakor färre och en liten längre joggingrunda gjorde susen. Dessutom älskar jag träning och det finns ju massor av god och nyttig mat istället för snabbmat. Träning och hälsa har alltid varit ett intresse för mig, men jag tog det till det extrema. Jag köpte tidning efter tidning om träning och dieter, googlade sätt att gå ner i vikt och vet inte hur många timmar jag kunde sitta framför skärmen för att sedan kolla kaloriinehållet på vartenda förpackning och följa anvisningarna på träningspassen.
 
Jag kände mig självständig. Det är en av de härligaste känslorna som finns. Jag höll på med något som ingen annan visste om, och det bästa var – jag lyckades. Den enda jag berättade för var Luke, min dåvarande pojkvän, som inte var särskilt förtjust i min idé på att banta men sa att om jag lovar att hålla mig på en hälsosam vikt så är det okej. Det lovade jag, men det kunde jag inte hålla särskilt länge. Det tog dessutom ett bra tag innan jag erkände min undervikt för honom, men då var det redan uppenbart hur låg vikt jag hade. Jag började skippa middagen med familjen och sa att jag ville äta något annat, vilket jag gjorde, men betydligt mindre portioner och noggrant räknade kalorier. Jag vill inte att någon ska bestämma över mig, jag vill vara självständig, jag vill ha kontroll. Jag har alltid älskat att träna men med min negativa syn på mig själv blev jag extremt hård mot mig själv, jag körde tills jag knappt kunde stå upp längre och snart började ångesten inför träningspassen att komma istället för lyckan. Träningen blev inte något roligt, röster skrek i mitt huvud att jag måste fortsätta, förbränna, förbränna, förbränna. I början förtjänade jag god mat efter ett pass, men med tiden blev det mindre och mindre och tillslut fick jag inte mer än ett glas vatten efter ett hårt pass. Jag ville inte äta tillbaka vad jag nyss förbränt.
 
Min vikt sjönk, lägre och lägre. Till en början blev jag mer och mer nöjd med mitt utseende. Men ganska snart var det inte spegeln jag ställde mig framför för att få bekräftelse, utan vågen. Och min kaloriräknarapp. Åt jag X kalorier igår, då måste jag äta färre idag. Och imorgon ska jag äta ännu färre, och ännu färre. För varje dag skulle kalorigränsen minskas. På sätt och vis skulle jag vilja berätta vad min lägsta kalorigräns var men jag vet hur mycket jämförelse där är inom anorexi, så jag vill inte påverka någon annan. När jag gick under den vikt jag lovat Luke att inte gå under sa jag ingenting. Jag som är så värdelös och dålig på allt kunde nu få bekräftelse vartenda kväll på vågen över hur duktig jag var på att svälta mig. Jag KAN nånting, nånting som inte alla andra kan. Hur många försöker banta men lyckas inte? Jag lyckades, gång efter gång. Tillslut kom tanken ”Hur låg vikt kan jag nå?”. Jag fick nån euforisk känsla av att se minus på vågen, av att få bekräftelse. Jag tänkte ”Om jag går ner några kilon i vikt nu så gör det inget om jag äter lite extra en annan dag, jag har ju några kilos marginal”, tror ni det funkade? Nej. När jag väl lyckades gå ner ett par kilon, då ville jag inte få tillbaka dem. Inte för en sekund kunde jag släppa kontrollen och räknandet. Jag såg pappa som en idiot som köpte vad som såg gott ut utan att ens slänga en kort blick på kaloriinnehållet i affären. Jag tog över handlingen, och de korta besöken i affärerna gick över till timslånga rundor där jag beräknade vartenda bröds kaloriinnehåll och jämförde ICA’s produkter med Konsums, och sedan med Lidl, och Citygross, och allt som fanns. Var fanns produkterna med lägst kalorier? Tillslut gick jag till en affär för mjölk, en för bröd, en för fil. Såg jag att mamma eller pappa gått och handlat fick jag världens raseriutbrott, mat med för mycket kalorier får inte finnas i vårt hus. De förstod inte min ilska men såg förbi det.
 
Eftersom vårt förhållande var ett distansförhållande kunde man inte se skillnader särskilt lätt via den suddiga webbkameran våra samtal hölls med. Jag pratade mycket om träning och mat och tillslut frågade han hur mycket jag gått ner i vikt. Shit… Jag var redan några kilo under vikten jag lovat att hålla mig över, och är verkligen inte bra på att ljuga. Men jag ljög. Han såg misstänksam ut och bad mig visa hur jag såg ut. Jag sa emot men efter ett tag lyfte jag upp tröjan och visade min kropp. Jag visade också mina ben där jag fått det efter längtade ”thigh gap” som instagram, weheartit och alla andra sociala medier fylls med. Hans ögon spärrades upp han utbrast genast ”You’ve lost A LOT of weight”. Jovisst, det visste jag. Klart min mage var lite plattare och hela jag hade blivit slankare, men jag ville fortfarande ner i vikt. Han frågade igen om jag verkligen var över den vikt jag lovat att hålla mig över, men den gången lyckades jag inte ljuga. Jag kände mig hemsk som ljög inför honom och lovade att jag inte kommer gå ner mer i vikt, jag ville bara känna mig säker i min kropp. Men desto lägre vikt jag nådde, desto osäkrare blev jag.
 
Under våren hade jag bantat och slutat äta maten i skolan, mina vänner hade påpekat ett par gånger hur lite jag åt men jag ljög och berättade om hur mycket mat jag tryckte i mig där hemma. Där hemma ljög jag om hur mycket jag åt i skolan. När sommarlovet hade börjat fick jag äntligen träffa min efterlängtade pojkvän igen. Jag flög till England för att stanna hos honom i tre veckor. Men dem tre veckorna var inte som något annat besök. Jag hade ingen energi, orkade knappt göra någonting. Hans mamma lagade mat men jag sa ständigt att jag inte var hungrig. En morgon då jag vaknat tidigare än Luke, som jag gjorde de flesta morgnar, satt jag och scrollade igenom instagram på matbilder. Min tankar fylldes med mat vartenda sekund och jag minns hur allt jag såg förvandlades till mat i mina ögon. Bordets bruna färg såg ut som en kanelbulle, gatans asfalt såg ut som glass, den svarta kastrullen såg ut som lakrits. Jag tycker inte ens om lakrits men hade så gärna tryckt i mig den där kastrullen om den var gjord av lakrits. Jag förstår hur roligt det låter, det är okej att skratta. Men det var så min vardag såg ut – se men inte röra. Medan instagrams matbilder på kalorisnåla sallader till feta bakelser fyllda min skärm kände jag mig plötsligt väldigt yr. Det fortsatte, blev värre och värre och jag var nära på att spy. Tillslut blev jag rädd och ville gå tillbaka till Luke. Men bara efter någon meter svartnade allt och jag föll ihop på golvet. Jag började skrika.  Jag kunde inte se var jag var, bara en massa suddiga färger framför mig. Jag ville spy men där fanns inget att spy upp, det var länge sen jag åt något sist. Jag skrek efter Luke och kände hur mitt hjärta började slå snabbare och snabbare och jag var säker på att jag skulle dö. Nu dör jag. Jag klarar inte det längre. Nu kommer jag att försvinna för all framtid, men vem skulle ändå bry sig? Jag var inte till nytta för någonting. Plötsligt satt Luke framför mig på golvet med en orolig blick. Han höll om mig, och bar mig tillbaka till sängen där han bäddade om mig och sa att jag måste få i mig något att äta. I de flesta fall hade jag vägrat, men i den stunden var jag rädd över om jag ens skulle överleva och lät honom ge mig mat. Han skyndade sig ner och kom upp med två mackor. Men det första jag sa var ”Det är för mycket smör. Och varför tog du inte fullkornsbrödet?” Min anorexi stoppade mig även där. Även i stunden då jag inte kunde stå på egna ben och det kändes som att mitt liv stod på spel fick jag inte äta.
 
De flesta dagarna hos honom låg jag och sov i soffan i flera timmar. Jag orkade ingenting. Jag var så osäker i min kropp att jag inte ville att han skulle röra vid mig. Inga kramar eller någon arm runt axeln. Jag blev ofta irriterad på honom utan att ens veta varför. Jag var rädd för att han skulle göra mig tjock, jag såg honom som en fiende som skull trycka i mig mat. Och jag vet att hans syn på mig förändrades, jag var en helt annan person. Jag sa att jag räknade kalorier men vägrade berätta hur mycket. En dag då vi åt middag fick jag panik vid matbordet. Jag minns inte varför, om det var för mycket av någonting eller vad det var. Men jag fick panik och sprang upp på rummet och grät. Jag skakade och var så rädd för att äta. Luke kom efter mig och stängde dörren. Han satte sig bredvid mig och såg på mig med en allvarlig blick. ”Varför svälter du dig själv?” sa han. Jag förnekade, och förnekade. ”Du är en helt annan person, du är inte den tjej jag blev kär i" sa han. Jag bröt ihop totalt och det var första gången jag öppnade mig för någon. Jag berättade om min rädsla för att äta, min egentliga vikt, mitt kontrollbehov och att mitt mål var att nå en så låg vikt som möjligt. En så låg vikt att jag tillslut dör. Han var inte ett dugg förvånad, men glad att jag erkände. Jag var så rädd. Jag var så rädd för att vara ensam med mina tankar men också så rädd för att öppna mig. Jag ville ha hjälp men ville samtidigt inte att någon skulle stoppa mig.
 
När jag kom hem fortsatte jag, ännu mer. Jag sommarjobbade 10-2 men och gick till jobbet på tom mage för att sedan komma hem och springa en runda. Jag märkte tydligt hur mina muskler försvunnit då jag inte ens kunde hålla i fyra tallrikar samtidigt, tre tallrikar var redan för tungt. Ett glas vatten var jobbigt att hålla i. Min tiominuters väg till jobbet fick jag träningsvärk av. Mina springturer blev för jobbiga och förvandlades till timslånga promenader eftersom jag inte orkade springa. Jag sov knappt någonting, räknade kalorier och glodde på mat. Se men inte röra. För mig handlade det inte längre om utseendet. Visst hade jag blivit smal som jag ville, men nu var det siffran på vågen som spelade roll. För varje viktmål jag klarade satte jag ett nytt, och kände mig så duktig. Jag har aldrig känt mig så duktig på någonting som jag var på att svälta mig själv. Dock blev jag bara mer och mer missnöjd med mitt utseende, det var inte alls det mål jag haft från början. Mitt hår blev tunnare, huden blekare, händer och fötter kalla som is, blodådrorna syntes och magen sjönk in bakom revbenen. Mina ben skakade om jag stod upp för länge, det gjorde ont att sitta. Jag tappade känseln i fötterna och alla mina kläder blev för stora.
 
Dagen mamma tog mig till BUP och läkaren sa ”Du har en allvarlig anorexi med stora marginaler” som exakta ord blev jag arg, lättad, ledsen, rädd och extremt chockad. Anorexi? Jag? Nej. Jag är tjock och äter så mycket. Jag accepterade inte vad han sa och det tog flera dagar innan jag ens vågade ge hans ord en chans. Jag sökte ”anorexi” på Google, klickade mig in på hur många sidor som helst. Jag har aldrig sett en så exakt beskrivning av min vardag som jag kunde se på sida efter sida. Jag kände igen mig i varenda detalj. Det kändes overkligt. Jag är inte sjuk, jag är INTE sjuk. Anorexi har jag hört talas om, men det finns inte i min värld. Jag hade förväntat mig att bli överviktig, och någon sjukdom för undervikt skulle jag aldrig vara i närheten av. Jag kan fortfarande inte riktigt acceptera det, jag vill inte se mig själv som en ”anorektiker”.
 
Under hösten blev inlagd på psykiatrin och det är det värsta jag varit med om. Att totalt tappa kontrollen, vara inlåst, ensam, utsättas för sin största rädsla någonsin flera gånger om dagen och dessutom veta hur mycket jag missar utanför. I skolan, hemma, på cheerleadingen. Jag och Luke pratade inte alls mycket. Från att Skypa varenda dag Skypade vi kanske två gånger i månaden.  När jag äntligen blev utskriven och fick hälsa på honom igen över julen hade det gått 5 månader och två veckor sen sist. I nästan ett halvår var vi ifrån varandra, utan att knappt prata med varandra. Men vi höll ihop. Jag kan inte beskriva känslan av att veta att en kille, i ett helt annat land, utan att prata med mig, älskat mig och inte lämnat mig för någonting. Jag var så säker på att han ville ha en "snygg" tjej, men han hade älskat mig oavsett 25 kilos viktskillnad. Jag vet att många förhållanden tar slut pga denna sjukdom, eftersom det är för påfrestande även för partnern då det tar upp hela vardagen. Men jag hade turen att ha en kille som älskade mig oavsett, som kämpade för att hålla förhållande vid liv och inte lämnade mig oavsett hur outhärdlig jag var. Dock tog det slut, något halvår senare. Efter 2,5 år lämnar vi varandra, efter att ha kämpat oss igenom så otroligt mycket. Jag blev en helt annan person, och jag såg honom helt annorlunda. En kille som inte tränar, dricker Coca Cola och äter pizza. Det passar inte för en tjej med en ätstörning. Trots att han har en otroligt fin personlighet.
 
Det finns fler anledningar till att vi gjorde slut och troligtvis hade vårt förhållande ändå brustit någon gång. Men anorexin påverkade mycket. Jag var lyckligare än någonsin och jag gick faktiskt ner i vikt den första tiden med honom, trots att vi åt på McDonalds och köpte godispåsar vartenda gång vi träffades. Som sagt fanns där fler anledningar till att vi gjorde slut, men samtidigt undrar jag om de anledningarna ens funnits om inte allt kring sjukdomen hade hänt. Att han inte tycker om att träna, ska det verkligen ha någon betydelse för mina känslor för honom? Jag har fortfarande problem ibland men för det mesta går det bra. Jag skulle inte kunna sätta mig på en pizzeria med honom och trycka i mig vad som helst, men att njuta av hans goda matlagning och äta utan en kaloritabell klarar jag av. Han var fantastiskt duktig på matlagning, hans tre rätters middag på min födelsedag var helt fantastisk. Vi var på god väg att komma tillbaka till det fantastiska förhållande vi hade, där vi både åt skräpmat och kalorisnåla sallader. Där vi både rörde på oss och degade framför TV:n i soffan. Tyvärr har kärleken försvunnit under tiden jag lät en sjukdom styra över mig. Den kärleken som fanns har nu dött och jag undrar vad som hänt om jag aldrig låtit det hända. Kärleken försvann när jag blev en annan person. När hela jag gömde mig bakom en sjukdom.
 
Vad jag vill komma fram till är att anorexi påverkar inte bara det fysiska välmåendet och perioden då sjukdomen är där. Det sätter spår och hela omgivningen blir annorlunda. Jag har förlorat en del vänner också, men min pojkvän är min största förlust. Han var det bästa som hänt mig, lyckligare än jag någonsin varit, och den enda jag kände mig omtyckt för den jag är med. Men den kärleken har slocknat, nu när jag snart är på andra sidan om sjukdomen och vårt förhållande kunde varit som förr. Vår kärlek höll igenom mycket. Långdistans, dåligt med pengar, helt olika intressen, att träffas sällan, olika språk, olika kulturer, men inte anorexi.

Oops x11

Hejhej. Idag var min första dag att ta hand om henne helt själv. Jag skulle väcka henne halv åtta men väckte henne lite tidigare ifall det skulle ta lite längre tid nu första gången. Först blev hon sur och la sig på magen och vägrade låta mig lyfte henne ur spjälsängen, men när jag kittlade henne blev hon jätteglad. Såklart, man skrattar om det kittlas men hon fortsatte resten av morgonen med att försöka kittla mig tillbaka. "Tickle, tickle, tickle" sa jag och kittlade henne på magen och halsen och hon bara "Tigga, tigga, tigga". Efter att jag lämnat av henne vid skolan gick jag till gymmet och gjorde bort mig flera gånger på rad:
 
  1. Jag skulle skaffa ett medlemskort och förstod inte hur man fyllde i adressen (för adresserna ser annorlunda ut i England).
  2. Jag kunde inte mina banknummersaker så jag fick ringa mamma och fråga.
  3. Jag lyckades inte komma igenom spärren med kortet så en som jobbade där fick öppna åt mig.
  4. I omklädningsrummet behövs ett pund för att låsa skåpet, jag hade kontanter men visste inte vilket som var pund så jag provade allihop, ingen funkade. Tillslut fick jag gå fram till en kvinna och fråga "Ursäkta, men hur ser ett pund ut?"
  5. Första gången jag gick igenom dörren till gymmet fattade jag inte att man skulle ha kortet och stod och ryckte i dörren tills en som jobbade där öppnade.
  6. Andra gången använde jag kortet, men på fel sätt så samma man fick öppna.
  7. Tredje gången använde jag fel kort, jag tog upp mitt mecenatkort och bara "Why isn't it working???" Samma man fick öppn en tredje gång.
  8. Väl inne på gymmet fastnade mitt hår i en maskin så jag trillade av och en kvinna som jobbade där fick hjälpa mig loss, och hon bara "You're new here, right?"
  9. När jag skulle ut ur träningslokalen stod jag och tryckte på dörren igen, utan att komma ut, tills en man sa till mig att jag måste trycka på en knapp.
  10. I omklädningrummet tappade jag mitt pund på golvet och plockade upp det, när jag reste mig upp slog jag huvudet i skåpdörren.
  11. När jag skulle ut ur omklädningsrummet stod jag och tryckte på dörren tills en kvinna sa "It's the other way"
 
Japp, true story. Elva gånger. Det var säkert en tolvte som jag glömt bort. Kanske glömde jag det när jag slog huvudet i skåpdörren. Efteråt köpte jag såklart en ischai och gick sedan hem. Här hemma har jag knappt gjort nånting mer än att dega och äta upp deras gömda påse med daim. Jo förresten, jag kladdade ner spisen också och kan inte få bort det. Och jag råkade rita med tuschpenna på lakanet i sängen imorse. Nu har hon snart slutat skolan igen så jag ska börja dra mig ditåt, vi får väl se hur mycket mer jag klantar mig idag. See ya later!

Hitchin

Idag träffade jag Charlotta, en au pair från Italien och åkte till en liten stad som hette Hitchin. Först gick jag till fel station, sen tog jag fel tåg och fick åka tillbaka och byta, oops. Men tillslut kom jag ju rätt. Där fanns knappt någonting att göra men vi hade trevligt ihop ändå. Åt på Costa Coffee, gick runt i affärer och i en park. Och såklart i godsibutiken som ni kan se på bilderna.

Siffran på vågen

Siffran på vågen. Det är bara en siffra, men det kan betyda så otroligt mycket. Den kan betyda farlig övervikt eller undervikt. Men det är sällan att den säger något om ditt utseende eller hur hälsosam du är. 60 kg är övervikt för någon, undervikt för någon och normalvikt för en annan. Sen är allas kroppar byggda olika. Jag har märkt att jag har väldigt stora lår oavsett hur stor resten av kroppen är, proportionellt med resten av min kropp har låren alltid varit stora. Jag hatar det. Jag jämför ofta mina ben med andras och ser hur mycket smalare deras lår är, när jag i övrigt kan vara precis lika stor som den personen. Eller mindre. Men alla är som sagt byggda olika och alla tycker olika utseenden är snyggt, någon kanske tycker om personer med stora lår och då finns där ingen anledning för mig att vara osäker över det. En del är naturligt smala oavsett vad de äter och hur mycket de rör på sig, och en del är naturligt lite större. Precis som att ha en stor eller liten näsa.
 
Jag har inte vägt mig på ett tag och försöker undvika att göra det. Värd familjen har ingen våg på toaletten vilket för mig är bra, då kan jag förhoppningsvis få tankarna på annat. Men för nån dag sen upptäckte jag en våg under min säng och tänkte "YES!" samtidigt som "Fan också!". Jag skulle inte säga att anorexi handlar om utseende, utan ett beroende av siffror och kontroll. Målet är att siffran på vägen ska bli så låg som möjligt, som en tävling mot omvärlden och fysiska behov med sin mentala styrka. I alla fall för mig. Jag ville bli smalare, men desto mer jag vägde mig desto mer hade utseendet inte någon betydelse utan enbart siffran på vågen. Men inte bara den siffran. Siffran för antalet kalorier jag fått i mig, antal mättat fett, enkelomättat fett, fleromättat fett, kolhydrater, fiber, socker, salt, vitaminer, mineraler, proteiner... Jag vet att många väger maten de äter, och eftersom jag inte hade någon matvåg och mamma skulle lacka ur om jag köpte en så försökte jag klara mig med att väga maten på badrumsvågen eller den rostiga och gamla vågen ovanför spisen som aldrig visade exakta siffror. Och EXAKTA siffror, det var viktigt. Jag nöjde mig inte med att se 0.1 kg mindre på vågen, är det 0.11, 0.12 eller 0.1954832?
 
En tanke som återkommit i mitt huvud är hur mycket jag väger för mina baser på cheerleadingen. Jag är topp och har ofta ätit mindre innan träningen just för att jag ska vara lättare att lyfta. Men varenda gång jag ätit en normal portion innan cheerleadingen och inte försökt fasta och leva på grönsaker så går jag därifrån med ett stort leende, för träningen gick bra. Finns energin där kan jag prestera bättre, och inte märker dem skillnad på några gram eller nåt kilo mer. De lyfter mig ändå, men stunten står om jag har kraft till att utföra det. Precis som med i princip alla andra saker. Man fungerar inte som man ska utan mat och det är svårt att komma på ett konkret exempel där skillnaden tydligt syns, men jag har definitivt märkt skillnaden när det gäller träning. I somras då jag åt som minst var mina "hårda träningspass" 5 situps och att gå en runda på 20 minuter. Mer orkade jag inte, och därav förbrände jag inte särskilt mycket heller.
 
När jag vägde som minst var jag inte ett dugg nöjd med min kropp. Helt ärligt så tittade jag inte särskilt mycket på min kropp. Jag minns att jag ett par gånger blev lite chockad över hur smal jag såg ut på bilder men i spegeln såg jag dubbelt så stor ut. Jag kunde alltså se min viktnedgång på bilder men inte i verkligheten. För om siffran inte var tillräckligt låg var det lika med tjock. Naturligtvis tyckte jag att jag såg hemskt tjock ut, men bara vågen visade minus så var jag nöjd. Även om den visade plus eller ingen förändring alls var jag tvungen att veta det, hela tiden. Bara jag åtminstone VET att jag gått upp i vikt. Det var ett tag sedan jag vägde mig, och under olika perioder har jag försökt klara mig utan vågen. Det går, och jag mår så sjukt mycket bättre när jag inte har någon aning om vad min vikt är, när jag släpper kontrollen. I början går det inte att sluta väga sig då ångesten kommer och fyller hela omgivningen, men att göra det om och om igen tills man faktiskt lyckas leder till att kontrollen kan släppas. En del morgonar har jag funderat på att gå raka vägen till vågen som förut, men vågen är som en liten maskin med ångest baciller rakt in i kroppen som fördärvar hela min dag. När jag står där och ser vågen på badrummet tänker jag "Ska jag ha en bra eller dålig dag?"

Bebo Café


Sitter på Bebo Café och väntar på att regnet ska sluta. Nu kommer Englandsvädret. De första dagarna jag varit här har det varit riktigt fint väder, sol och blå himmel så jag kunde gå i shorts och utan jacka. Idag är det lördag och jag är ledig så jag bestämde mig för att gå till gymmet direkt efter frukost. Gick lite fel men hittade rätt sen. Tyckte faktiskt inte särskilt mycket om detta gymmet, det var trång och smutsigt, plus att där fanns inte så mycket variation. Typ 40 av samma maskin och inget mer. Hoppas här finns något annat gym jag kan prova på annars får jag nöja mig med detta, eller så kan jag prova på gruppträningarna.

Efteråt har jag gått runt lite i the town center och kollat på vad här finns. Sen började det regna och då bestämde jag mig för att köpa nån god dricka och sätta mig på ett fik tills det slutat och råkade gå förbi Bebo Café mitt i beslutsångesten mellan Starbucks, Costa Coffee och Café Nero. "Icy chai" stod på en skylt och jag sprang direkt in, JAG ÄLSKAR CHAI. Chai latte är on point, men ischai är tusen gånger bättre. Någon ischai har jag inte hittat på ett enda café än så länge och trodde jag skulle behöva försöka överleva utan det här i England men JO, ett mysig litet café på hörnan sålde det. Det var tydligen något de nyligen skaffat så det var ju passande till att jag flyttade hit. Och den var precis lika underbart god som på Espresso House i Sverige, åååh jag är kär. 😍 Nu verkar det mest duggregna ute så ska se om jag hittar nån affär med snygga kläder, det blev ju ingen shopping i London igår som tänkt.

Det kanske låter tråkigt att gå runt helt ensam men guess what? Jag tycker det är så himla mysigt att gå vart jag vill och ha lite tid för mig själv. Jag älskar sånt här. En liten ensamvarg kanske jag är men jag tycker om mitt eget sällskap. Dock är jag ganska mycket ute efter att hitta vänner att umgås med eftersom jag vill inte vara ensam 24/7 här, SÅ mycket ensamhet tycker jag inte om. Egentligen drack jag upp ischaien för nån halvtimme sen men tycker om att bara sitta i en folkmassa och läsa tidningen, kolla instagram eller något annat. Att ha människor omkring mig och vara på något socialt ställe även om jag själv inte är särskilt social vid bordet längst in i hörnet. Jag är den där läskiga personen som iakttar alla andra. Eller, iakttar flödet på instagram mestadels.

Underground




Sitter på tunnelbanan i London nu påväg tillbaka. Insåg nyss att det är tolv stationer tills jag ska av så det kommer ta evigheter... Därför tänkte jag uppdatera bloggen lite nu när jag skaffat engelskt nummer och 4G. Så om nån vill ha mitt nummer (som känner mig) bara fråga!

Imorse vaknade jag vid åtta nån gång av att Aurelia grät. Delija (mamman) skulle lämna the monitor (babyvakt??) vid sex på morgonen så att jag skulle "öva" att ta hand om henne på morgonen så att det går bra när jag är ensam på måndag. Men klockan var åtta och babyvaktsaken var inte hos mig, Aurelia fortsatte skrika och ingen kom. Ska jag gå till henne eller inte? Så jag gick, jag kan ju inte låta henne ligga kvar där utan att någon kommer. Först skrek hon ännu mer, men sen lät hon mig lyfta upp henne och sätta henne på golvet. Sen ville hon att jag skulle läsa bok efter bok innan hon vågade ta mig i handen och gå ner för frukost. Jag tror jag läste fem eller sex böcker innan vi kunde gå. Men jag är inte förvånad, klart att hon är ovan vid att nån annan än hennes mamma kommer på morgonen och hon känner inte riktigt mig. Men tillslut vågade hon lita på mig och vi gick ner och jag kunde ge henne lite frukost och leka med ballonger. När jag skulle ge henne mjölk lyckades jag inte få på korken så jag var tvungen att gå och väcka Delija och be henne hjälpa mig, men då blev hon jätteförvånad över hur mycket klockan var. Hon hade försovit sig och därför inte lämnat the monitor till mig och inte heller vaknat av att Aurelia grät, så hon var jätteglad att jag hade gått upp och tagit hand om henne ändå. Puh... Var lite rädd att jag gjort fel eftersom jag egentligen skulle väntat på babyvaktaren. Senare på förmiddagen gick vi till the town center där jag fick ett engelskt mobilnummer och 4G som jag berättade tidigare och tog sedan tåget in till London vid elva tiden för att träffa Emelie.

Så skönt att ha någon svensk att umgås med också, även om det inte är något problem med engelskan så är det skönt med svenska ibland. Dessutom var det ju midsommar idag, glad midsommar! Det är väl den dagen man som mest borde vara med svenskar, eller nationaldagen, fast ingen i Sverige firar det haha... Vi hade bestämt att träffas i London men missförstod varandra och var på helt olika stationer! Vi båda gick till spår 11 och kunde inte hitta varandra, innan vi kom fram till att vi är i olika delar av staden. Bra va? Nån timme senare hittade vi varandra efter lite förvirring i tunnelbanan och gick runt för shopping som inte blev nån shopping alls. Vi kollade runt en del men inget blev köpt. Däremot blev en massa drickor köpta, fyra stycken! Men de första tre var rakt efter varandra. Jag beställde en is latte som var så sjukt äcklig att jag lämnade den ovanpå en soptunna och hoppas på att nån hemlös kan hitta den och bli glad, sedan köpte jag en vanilj chai som jag gjorde samma sak med innan jag köpte en choklad frapuccino som jag kunde dricka. Vanilj chaien köpte jag faktiskt inte, utan en sjukt snygg kille stod i kassan och frågade var jag kom ifrån osv och gav mig sedan den gratis. Kul att vara singel så jag kan kolla på killar utan dåligt samvete, haha, så himla söt han var. Ska gå tillbaka dit en annan gång och hoppas på att han är där igen. Och inte göra bort mig lika mycket då, för jag fick typ tunghäfta eller något så Emelie fick prata åt mig haha... Och nu är jag alltså påväg tillbaka och ska se om jag hittar hem från stationen eller så får jag ringa mina värd föräldrar. Har haft en superbra dag iallafall och fått en superbra ny vän! 😊

Oh dear!

"Oh dear!" som Aurelia hade sagt. Nu har första dagen här gått och den har varit bra. Imorse fick jag sova ut men sedan ska jag ta hand om henne på morgonarna också. Jag var inte ensam med Aurelia idag utan hennes mamma var också hemma och visade mig lite olika saker. Bland annat gick vi till lekparken och hade igång bubbelmaskinen i trädgården. Det har varit så himla fint väder idag så jag fick byta om till shorts och ta av mig jackan. Eftersom hon haft problem med hörseln har hennes tal blivit ganska försenat så hon kan inte säga så mycket men förstår i princip allt. Nästan det enda hon säger är "Oh dear" eller "Yay", jättesött. Nu på kvällen tog Paul, pappan, med mig in till town centre och visade mig runt lite och sedan handlade vi. Vad heter kvarg på engelska? Någon som vet? Hmm... Hittade inget i alla fall.

Framme i England

HAHA glada katter jag har ↑
 
 JEDWARD ↑
 
Hejhej! Nu är jag i England och ska efter en lång men bra dag snart lägga mig och sova. Hela förmiddagen var jag jätteseg, låg i sängen och degade och väntade med allt till sista sekund då jag fick stressa igenom det sista i packningen för att sedan åka till Kastrup. Jag gick och sa hejdå till några av mina granna som jag tycker mycket om och myste med mina katter så länge jag hann. Ååh, vad jag kommer sakna dom! Funderade seriöst på om jag ska skaffa en gosedjurskatt här så jag kan låtsas ligga och klappa dom haha...
 
På Kastrup tog jag en fika med mamma och pappa innan jag gick igenom säkerhetskontrollerna och kom precis fram till gaten när de började gå på planet. Men, påväg mot gaten fick jag syn på två galet snygga killar och tänkte "Dom känner jag igen! Vänta... Det är Jedward!!" Är absolut inget stort fan av dem och har ingen aning om vad dom gör mer än när de var med i Eurovision, men visst är dom skitsnygga? Och himla pratsamma.
 
Nu sitter jag i sängen som är mycket större, i alla fall bredare, än min i Sverige. Tänkte skriva "min där hemma", men detta ska ju vara mitt hem nu så detta ska jag väl också kalla hem? Aurelia var så himla söt och sprang fram och kramade mig direkt när hon såg mig! Och fick veta hur chockade dom är över min längd, de trodde jag skulle vara mycket längre eftersom "alla svenskar är så långa" och sen kommer jag där som en dvärg, haha 😋 Men SÅ kort är jag faktiskt inte. Det är visserligen bara första dagen så jag kan inte avgöra hur det kommer att vara här men än så länge känns det väldigt bra. Nu måste jag verkligen sova, är så trött. Sov gott finisar ♥

Sista dagen i Sverige

Visst är den lilla flickan söt? ^^
 
Åh gud, imorgon åker jag. Nu har jag börjat packa som tur är. Men är inte klar. När jag tänker på det blir jag jättestressad och nervös men jag har en tendens att lyckas tränga bort saker jag är nervös för, och därför fokuseras mina tankar mest på blåbärsyoghurten jag äter eller nya bilder på instagram. Sen packar jag och tänker inte på vad jag egentligen packa inför. Jag har absolut ingen ordning i min packning. Jag gjorde en lista som aldrig blev klar men har inte ens tittat på den en gång, bara tar vad jag vill ha med mig och slänger ner i nån väska. Inte världens bästa strategi.
 
Men jag tror det kommer bli jättebra! Jag har redan hittat två personer att umgås med innan jag ens flyttat dit och hoppas att det är två supertrevliga tjejer som jag kan träffa igen. Och det är klart jag är nervös inför hur familjen kommer att vara men dem är väldigt välkomnande och trevliga så jag tror det blir jättebra. Idag ska jag också hinna träffa Felicia och packa, packa, packa en massa. Och hinna ha en sista familjemiddag med mina föräldrar. Klart jag är nervös, men på ett positivt sätt. Så taggad!

Ischai & frapino

Hallo! Oj vad mycket jag har i tankarna just nu, men för en gångs skull är det positiva saker. Det där lät ju lite deppigt, klart jag har roligare saker för mig annars också men när jag har mycket i tankarna är det ofta något negtivt. Jag flyttar på onsdag, ska packa, städa, träffa vänner och en del annat händer runtomkring mig. Jag är riktigt nere ibland, och vill bara dö. Men för det mesta, så mår jag bra. Det känns så himla skönt att säga. För det mesta mår jag faktiskt bra, hoppas det håller i sig.
 
Imorse åkte jag hem från Nicki och Fia som jag berättade tidigare och inte långt efter det for jag tillbaka till Lund för att träffa Hanna en sista gång. En i personalen tyckte jag skulle ha en måltidsplanering med mig till England, haha, det var väl gulligt med omtanke men känner inget behov av det. Påväg därifrån stötte jag på Magdalena en kortis innan jag åkte vidare mot Malmö för att ta en ordinary fika med Sofia. Vissa saker gör man ofta med en person, som att jag ofta fotar med Amanda, så brukar jag ofta fika med Sofia. Nu är jag hemma och har ätit middag med mamma och pappa som vill ge mig mina favoriträtter dessa sista kvällarna jag är hemma, vad gulliga dom är. Men vet ni vad? Jag har inte börjat packa. Oops! Dags att börja nu, jag ska ju vara borta i ett år...

Zzzova över

Gårdagen med Nicki, Fia och Patricia blev inte direkt som tänkt, men det var kul ändå! Jag sov över hos dom men denna gången faktiskt SOV vi. Är ändå jättetrött för det blev ju inte mycket sömn även om vi sov lite grann. Idag ska jag iväg och träffa lite andra människor och mysa med min katt. Kram kram ♥

Kikki


Hej hej. Zzzz... Känner för att sova men nej, det går inte. Ska iväg snart med Nicki, Fia och Patricia. Tidigare idag träffade jag Kikki och drack supergoda milkshakes i sommarvärmen. Åh vad skönt att jag hinner uppleva lite sommar innan jag åker, gud vad jag kommer sakna detta. Själv ska hon också iväg, men till LA, ta med miiiig! När jag kom hem somnade jag medan jag väntade på Felicia och när jag vaknade hade hon somnat så vi hann inte träffas, haha, tröttisar. Men snart ska jag som sagt iväg igen så det dröjer ett tag till innan jag kan sova ut. Ha det bra! ❤️

GLASS

Jag tänkte blogga från min platta men det gick inte. Den tar evigheter. Ärligt talat, jag är väldigt missnöjd med det köpet. Så jag får blogga från mobilen igen. Idag har jag pysslat lite till min mormor och morfars grav som jag sedan åkte till med mamma och pappa för att lägga det på graven. Världens finaste mormor och morfar, åh vad jag saknar dom. Sedan var jag iväg och handlade en del grejer jag behöver, som till exempel räkneblock. Jag ska ju göra högskoleprovet och ligger långt efter i matten, så studenten = mer tid för matte. Kul liv jag har, ellerhur? Men jag tänker inte ge upp. Jag vill bli psykolog. Och då ska jag bli det, om det så tar mig 20 år. Lite senare kom Patricia och vi köpte glass i det fina vädret. Kände att jag måste hinna äta glass med en kompis på en solig sommardag innan jag åker, nu fick det bli! Vi tittade lite på Carl Philip & Sofia's bröllop, men bara kort, och har sen pratat om en massa skoj. Vi hörs senare, adios!

Hanna's student


Ida vs Beyoncé

Hej hopp. Hittade lite bilder från cheer uppvisningen som mamma tog, som tydligen blev väldigt suddiga när jag zoomade in men annars syns ju inget. Mina föräldrar är inte särskilt bra på att fånga ögonblick på kameran så stunten är ju lite halvt konstiga, men själv är jag inte bättre. Lite kul att kolla på bilder ändå.
 
Anyway, idag har jag FAKTISKT påbörjat min packningslista på riktigt och kommit någon vart. Att packa ner saker börjar jag inte med förrän kanske på måndag eftersom jag behöver en del kläder och andra grejer de sista dagarna också. Men ja, nånstans har jag kommit med packningen. Igårkväll fick jag för mig att jag ska följa någon serie också eftersom Luke har gett mig netflix och började kolla på Pretty Little Liars, vet att typ hela den serien är över nu men jag är absolut ingen TV-tittare varken med serier, filmer, dokumentärer, talkshows eller någonting. Så det jag tittar på måste vara 100% underhållande annars tappar jag intresset. Pretty Little Liars var typ 90% underhållande så jag ska försöka se den! Omg, att följa en serie är verkligen en utmaning för mig, jag har världens sämsta tålamod när det gäller TV.
 
Mitt i packningen kunde jag inte sitta stilla och har hoppat runt till musik från spotify i några timmar med en Celsius dryck. Har inte provat dom förr men de var ju jättegoda! Är ensam hemma så därför kan jag spela hög musik utan att störa någon UNTZ UNTZ UNTZ. Kör typ Ida vs Beyoncé i vardagsrummet. Senare ska jag träffa Patricia och ikväll är det Hannas studentfest. Men nu under dagen ska jag bara enjoy my own company. Ciao!

Allt gör ont

Orkade inte dra till gymmet som jag skrev tidigare. Orkar inte någonting. Jag tänkte bara stanna hemma och städa, packa och planera inför onsdag. Men inget blir gjort. Det är så fint väder som jag vill ta vara på, och gå en stund med musik i lurarna. Men varje steg kändes tungt och det var som att någon tryckte mig bakåt. Jag kan knappt stå upprätt utan gick rakt hem och la mig i sängen. Ringde och pratade om hur jag mår. Varför är det såhär?
 
Försöker kämpa emot alla tankar att skada mig för det leder mig ingen vart, isåfall till något sämre. Men i stunden finns det ingen annan utväg. Klockan tickar och plötsligt har jag legat där, prick stilla, i timmar. Jag önskar att jag kunde försvinna och komma tillbaka när allt är bra. För det blir bra, nån gång. När det är vet jag inte. Jag hatar hur lätt mitt humör ändras. Jag kan gå från toppen till botten och från botten till toppen. Tankarna är så många att det inte går att urskilja några ord, meningar eller något faktiskt budskap. Det bara flyger förbi och klumpen i magen sprider sig i hela kroppen tills jag tappar kontakten med hela mig själv. Jag bara är, jag bara finns. Långt borta men väldigt nära. Helt splittrad men tätt ihoptryckt, så kvavt och trångt att jag inte kan komma därifrån men ändå befinner mig på tusen andra platser. Och allt gör ont.

Sista skolavslutningen

NU är det klart på riktigt! Har alla skolavslutning efter studenten? Känns helt konstigt att komma tillbaka till skolan efter studenten, men lite kul ändå. Vi har ju inga lektioner utan bara en vanlig avslutning. Eller inte vanlig kanske, det är ju den sista någonsin... Känns skönt i alla fall. Vi hade först en massa grejer med alla treor i aulan och sedan samlades vi i klassrummet med våra mentorer som vanligt. Vi fick varsin glassbåt, tittade på en video från studenten osv. Sen var det tack & adjö till skolan. Efteråt gick jag med Nils, Lovisa, Melanie, Sofia och Henrik till Condecco (??) och fikade. Vet inte hur det stavas. Och nu är jag hemma igen. Tänkte dra till gymmet men jag orkar inte. Vilodagar är också viktiga plus att jag borde verkligen påbörja packningen, denna gången kan jag inte vänta tills sista sekund. Vi hörs, puss hej :*

Bilder från igår


Trio x2

Denna dagen har jag haft fullt upp hela tiden. Jag vill hinna träffa så många som möjligt så ofta som möjligt nu innan jag åker, och jag hade FEM saker inplanerade bara idag. Dock hann jag "bara" med tre av dom. På förmiddagen var jag hos kuratorn på sjukhuset för sista gången. Till min läkare ska jag igen pga att jag tar antidepressiva, men jag behöver inte gå dit för någon ätstörning längre, åh vad skönt! Sen tog jag tåget hem igen och träffade första trion - jag, Amanda och Patricia. Vi var ute och fotade och fick en del jättefina bilder och en del inte så fina, haha .. Några av de bilderna kommer upp senare, imorgon antagligen. Patricia följde mig till stationen och precis när vi kom fram sa Patricia "Är inte det ditt tåg?" Och då stängdes dörrarna. GREAT. Så jag fick vänta på nästa. Väl på tåget höll jag på att somna och vaknade till igen mellan Lund och Malmö och upptäckte att jag hade tre missade samtal från Nicki. Vi skulle trampa trampbåt i Malmö men det regnade så vi skulle träffas i Lund istället och göra något inomhus, dock slutade det regna ganska fort så vi var ute hela kvällen. Där träffade jag alltså min andra trio - jag, Nicki och Fia. Men jag fick springa av tåget på Malmö C, upp för rulltrapporna och ner igen för att hinna med ett tåg tillbaka till Lund. Varför somnade jag...
 
I Lund åt vi på Espresso House. Efter min chai latte köpte jag en ischai för jag ÄLSKAR CHAI. Det är seriöst den godaste smaken som finns, nästan så att den konkurrerar ut choklad. Sen gick vi bort till Hanna en stund och pratade med henne. Vi var också och lekte i en lekpark, haha sånna småbarn vi är men det är ju jättekul. Precis när vi kom tillbaka till stationen missade jag tåget på några sekunder IGEN, och fick vänta i 45 minuter på nästa. Asså, jag älskar alla mina fina vänner så himla mycket. Kommer sakna dem allihop så otroligt mycket. ♥

Victorias student

Denna dagen har jag knappt gjort nånting. Jag kände inte bara inte för det. Men jag var ut en runda och köpte en present till Aurelia, den lilla flickan jag ska vara au pair till i ett år. Hon ska få ett målarblock och lite tuschpennor, tänkte lite strategiskt där. Om jag blir trött av att leka med henne kan jag förslå att vi kan rita som är lite lugnare, haha!
 
Men som ni ser på bilden ovan så var jag också på Victorias student! Jag tog en buss tidigare än tänkt och det var tur eftersom jag har inte vart hos henne innan, och gick i 20-25 minuter innan jag upptäckte att jag gått FEL håll. Så jag fick vända om och gå hela vägen tillbaka, sammanlagt tog det ungefär en timme för mig att gå från busshållplatsen till hennes hus! Jag kom tillslut i alla fall. Som ni ser så var jag inte där så länge heller eftersom jag måste hem och duscha och sova för att tidigt imorgon åka till sjukhuset. Okej, kanske inte jättetidigt men jag har sovit dåligt de senaste nätterna. Imorgon kanske blir sista gången på sjukhuset, eller nästsista. Gud vad härligt. Anyway, GRATTIS VICTORIA. ♥

Supertrix

Här är videon! Förlåt att mamma inte är världens bästa filmare, jag försökte förklara men hon förstod knappt hur man använde on/off knappen. Fast så har det varit vid varje uppvisning, så det är väl inget nytt. Har tänkt på att skaffa en bättre filmkamera så jag kan börja göra fler vloggar för jag älskar att göra videos, vad tycker ni? Nu syftade jag såklart inte på en sånhär video från ett uppträdande, men till andra videos. Vi får se. KLICKA PÅ PLAY.

MAC våruppvisning 2015

Världens bästa lag och världens bästa förening med världens bästa sport. Detta får mig att vilja gråta och stanna kvar. Om 10 dagar lämnar jag Sverige och är därför inte kvar i denna underbara föreningen, Malmö All Star Cheer. ♥ Förhoppningsvis kommer jag tillbaka om ett år men man vet aldrig.
 
Bort med allt det sorgliga nu - dagen har varit awesome! Uppvisning med hela föreningen. Alla aktiva samlades som vanligt vid tio för att värma upp och köra ett genrep. Sedan kom publiken och det var dags. Jag har bara haft en träning på mig att lära mig hela programmet, så jag övade, övade och övade alla motions och dansen in i sista sekund. Men det gick bra! Dock kan jag inte låta bli att skratta åt hur löjlig all min gymnastik ser ut. Video kommer upp senare eftersom det tar som vanligt lite längre tid att fixa. Efter uppvisningen hade hela laget samlat ihop presenter till våra fantastiskt fina tränare som blev helt tårögda så att nästan alla började gråta. Sa hejdå till alla för jag vet inte när vi ses nästa gång, åh vad jag kommer sakna detta! Världens bästa sport ✰
 
Förresten, en helt annan sak. Bebisar lär sig språk av sina föräldrar. Om ingen lärde sig språk hade alla pratat bebisspråk, men hur lärde sig de allra FÖRSTA människorna språk förutom bebisspråk? Hur kom dom på hur allt ska låta? Klart man kan göra ett låtsasspråk men varför fortsatte inte bara hela världen med bebisspråk?

Kärlek vid första ögonkastet

Kärlek vid första ögonkastet. Vågar man tro på det? Ja, jag vill tro på det. Varför? För det är så fint. Jag vill inte bara se det negativa med världen. Kärlek är det finaste som finns. Samtidigt tvekar jag på om det verkligen är så. Utsidan ger första intrycket men insidan är det som räknas. En del människor har jag inte alls varit särskilt intresserad av men när jag lärt känna dem är dem helt fantastiska, eller tvärtom. Många känner nog igen sig i det, man ska inte döma. Och om kärleken uppstår av ett ögonkast, är inte det lite ytligt?
 
Visst är det det, men man märker efter ett tag om utsidan stämmer överens med insidan. Och hos vissa människor gör den det. Inte någon kärleksrelation, men i vänskapsrelationer har jag definitivt fastnat för vissa personer vid första mötet och tänkt "Den här personen gillar jag, hon/han är en bra person". Och gissa vad? Dem har varit helt fantastiska människor. Så varför skulle inte detta sätt att fastna för människor någon gång kunna leda till någon romantiskt? Jag har bara inte hittat den personen än. För att inte få en massa frågor - Luke har varit en fantastisk pojkvän men det var inte kärlek vid första ögonkastet, det tog tid innan mitt intresse växte fram. Å andra sidan var inte Luke den rätta, så att jag inte kände någon attraktion från början kanske berodde på att han inte är rätt?
 
Men det är lite samma som mitt sätt att se på andra människor - jag tror inte att någon är ond. Folk har sjukdomar, trauman, missförstånd eller annat som leder till att de gör dumma grejer. Men jag tror inte att någon människa i grunden är ond. Så jag vill tro på att kärleken är något fint, något underbart som kan uppstå helt magiskt. Kärleken gör ont, men samtidigt är det det finaste som finns. För några år sen var jag olyckligt kär i en kille och förstod att jag måste sluta tänka på honom, det sårade mig så mycket att jag inte kunde få honom. Men samtidigt ville jag inte, för jag älskade känslan jag fick av att tänka på honom. Kärlek är så fint och jag har inte upplevt det själv men jag hoppas att det finns. En person vars insida stämmer överens med utsidan. Jag vill tro på att kärlek vid första ögonkastet finns.

Gud är en molekyl

Idag är jag trött. Väldigt trött. Trots det tog jag tåget till gymmet på förmiddagen eftersom jag har min gratis prova på vecka och då får jag ju passa på. Efter det var jag ännu tröttare, men for ändå med Amanda till Emporia för lite shopping. Det enda jag köpte var en studentpresent till en av mina fina vänner eftersom jag vill inte köpte för mycket nu innan England. Jag kommer ändå ha en massa problem med att få med allt jag vill ha med, så extra grejer får jag köpa där. Nu sitter jag i sängen med datorn och tänker på kakor, kakor och kakor. Så himla mycket sötsug.
 
Förresten. "Gud finns överallt" säger kristna, sen motbevisar vetenskap hur det som står i Bibeln inte funkar. Och typ allt är uppbyggt av molekyler, tänk så är gud en molekyl? En liten pluttig molekyl. Inte alls lika stor som kristna föreställer sig. Man kan inte se honom, det kanske beror på att han är för liten för att se? Storleken spelar ingen roll, right? Äh, kom bara och tänka på det. Jag är inte ett dugg troende så jag vet ju inte vad kristna skulle tycka om min molekyl-teori. Finns inga bevis för att han är nån osynlig megajätte så det behövs inga bevis för att säga att han är en molekyl. Gud är en molekyl. Punkt slut.

Bilder från studentdagen

Utan tvekan en av de bästa dagarna i mitt liv ♥

Cheerleading ♥


Vet ni vad jag kom att tänka på? Ikväll är det kanske min sista cheerleading träning nånsin. NEJ. Det vill jag inte. På söndag har vi uppvisning och sen är det 1,5 vecka till jag åker. Om det är någon träning innan dess vet jag inte om jag hinner för jag har en del att fixa sista tiden innan England, och isåfall blir ikväll den sista. Jag har funderat länge på att börja på cheerleading och måste säga att det är en av de bästa sakerna jag gjort! Så himla kul, utmanande, och den härliga gemenskapen. När jag flyttar tillbaka till Sverige om ett år kommer jag troligtvis söka in till någon utbildning och därav vet jag inte var jag kommer bo och hur mycket tid jag kommer ha till att börja på cheerleading igen. Kanske. Men annars blir det sista träningen ikväll och oavsett så är det något jag är otroligt glad över att ha varit en del av mitt liv. Denna fantastiska sport och alla fina människor kommer alltid finnas kvar i mitt hjärta. ♥

Nordic Wellness

Hej hoj. Det blev knappt en timmes sömn inatt innan vi behövde gå upp igen vid fem för att både Luke och min syster skulle flyga hem tidigt på morgonen från Kastrup. Tänkte inte särskilt mycket på det just då, men nu efteråt kom jag på att det är första gången jag och Luke skiljs åt utan en kyss och att säga "I love you" till varann. Jag älskar Luke, men som vän. Mer än så ska det inte vara, mer än så kan det inte vara av olika anledningar. Vi är vänner och känner varandra väldigt väl, så att bete sig som vanligt kring varandra är inga större problem. Men när alla de romantiska bitarna kommer till känns det ovant och konstigt. Jag är så van vid att lägga mig mot hans axel medan vi tittar på film, kyssa varandra innan vi skiljs åt, spraya parfym med "romantisk" doft enbart för honom, säga I love you flera gånger om dagen, leta efter den mest romantiska restaurangen för middag, köpa gulliga presenter och lyssna på när han berättar hur mycket han älskar mig och varför jag är den enda han vill ha. I 2,5 år har jag haft ett silverhalsband med ett rött hjärta runt halsen för att alltid ha med honom var jag än är. Nu ligger det halsbandet på en dammig hylla. Ska jag slänga det? Nej. Det vill jag inte. Det är så fint, alla fina minnen och den fina personen bakom halsbandet. Nu är det ett brustet hjärta där vi båda väljer andra vägar i livet. Oavsett om vi kommit fram till att det är bäst för oss båda att avsluta vårt förhållande så gör det otroligt ont.
 
Att vara vänner läker en viss del av sorgen, men gnistan mellan oss som fick oss att hålla ihop oavsett vilka motgångar är inte kvar. Anorexi, olika språk och kulturer, att inte träffas på ett halvår, en hel del ekonomiska problem (utgifter för resor osv) och våra totalt motsatta personligheter som orsakat en hel del bråk. Vi har klarat oss igenom så mycket och det kändes som att kärleken bara växte starkare men plötsligt försvann det och allt blev annorlunda. För en liten stund sen åt jag en liten chokladbit som låg i ett rosa romantiskt omslag, genast tänkte jag på Luke. Jag föreställde mig Luke bredvid mig där vi delade på chokladbiten som vi vanligtvis skulle gjort. Igår påväg hem från studenten fick jag en chokladros. Luke sitter i bilen knappt en halv meter ifrån mig. Jag vill dela den med honom, det brukar vi göra. Men är det okej att dela en chokladros med sin vän, sitt ex, utan att det blir fel? Vi delade på den och jag försökte se det som något vänskapligt men när hans arm aldrig läggs runt min axel längre och han aldrig tackar mig med en kyss är jag nära på att bryta ihop. Jag vill vara tillbaka med Luke. Men det går inte. Vi skulle alltid hålla ihop, det var det vi sa. Han & jag, förevigt. Men nu är det slut.
 
Förlåt att jag fyller min blogg med en massa ledsna inlägg men det är hur jag känner. Även om det känns rätt att göra slut önskar jag att vi vore tillsammans igen. Vi har inte gjort fel val, ett förhållande hade inte funkat längre och det är ju fantastiskt att vi höll ihop i 2,5 år trots alla motgångar. Men det gör det inte lättare. För att inte helt begravas i tårar och tyngas av den otroliga smärtan inombords så har jag försökt sysselsätta mig med annat under dagen. Direkt när jag och pappa kom hem med bilen igen efter att ha lämnat Luke och min syster på flygplatsen så tog jag tåget tillbaka, fast bara till Malmö. Första dagen efter studenten åker jag tillbaka till skolan. Nä. Så mycket saknar jag inte skolan. Jag lämnade tillbaka en bok jag glömt lämna tillbaka, och sen gick jag och gymmade på Nordic Wellness. Jag har tänkt ett tag på att börja gymma ändå istället för att bara träna hemma men jag flyttar snart så det känns inte lönt. Men på de flesta gym finns prova på antingen gratis eller för ett billigt pris så det kan jag ju köra på nu de sista veckorna! Det märks hur tydligt som helst att jag är nybörjare som byter alla tyngder till de lättaste och kollar igenom instruktionerna på varje maskin så att jag inte ser ut som en idiot om jag gör fel, haha! Jag har gått på gym förut men bara ett fåtal gånger. Det var härligt i alla fall, att träna och fokusera på annat. Köpte också en av deras shakes och en proteinbar. Proteinbaren var väldigt god (Nutrimind) och shaken var helt okej. Här hemma har jag mått lite sämre igen men vad ska jag göra åt det... Sov i ungefär två timmar.

JAG HAR TAGIT STUDENTEN

Världens bästa lärare ↑
 
FÖR JAG HAR TAGIT STUDENTEN, FÖR JAG HAR TAGIT STUDENTEN, JAG ÄR SÅ JÄVLA BRA!
Ja, idag tog jag alltså studenten. Det känns helt sjukt! Som liten har jag sett studenter åka runt i bilar och skrika av lycka, stått uttråkad vid Lunds studenter som sänds i TV när de sjunger utan att förstå varför mina norrländska släktingar tycker det är en så stor grej. Nån gång tar jag studenten. Man växer upp med att allt är bestämt och planerat, till att plötsligt förväntas flytta hemifrån, jobba, plugga, resa... Ja, vad ska man göra? Det är ju helt upp till mig. Som jag längtat. Att bli 18 var lite av en besvikelse då jag tre dagar efter min 18 års dag blev tvångsinlagd och hade den värsta tiden i mitt liv. Att bli 18, vuxen och självständig har jag föreställt mig som höjdpunkten i mitt liv. Men det blev det inte. Men nu har jag tagit studenten och vet inte vad som kommer att hända mer än att jag faktiskt är helt fri att göra vad jag vill. Läskigt? Ja. Men jag tänker knappt på det. Detta är höjdpunkten i mitt liv för jag älskar känslan av frihet, självständighet och spänningen av att inte veta vad som händer härnäst. Allt kommer inte bli perfekt men jag är ingen perfektionist, det blir bra ändå.
 
Denna dagen har varit jättebra. Jag har faktiskt druckit tills jag blev alldeles yr och hade svårt att prata, utan att ens veta vad jag drack, haha! Jag har druckit alkohol nåt fåtal gånger och är inte alls särskild intresserad av det, så brukar avstå. Det är nog därför jag blir lätt påverkad. Hursomhelst, dagen började med champagnefrukost med hela klassen hos Elin. Men jag gillar inte champagne utan drack cider istället, inte lika fancy men jag dricker hellre något gott. Vi körde nån lek och fick sedan "Klassens ...". Jag blev klassens bloggare! Haha, håller ni med? Jag är väl en typisk bloggerska.
 
Vid tolv åt vi lunch på Gränden med våra mentorer Sara och Kaspar, och Elin som är en annan av våra lärare. Vi fick jättefina armband som det stod "favvoelev" på, tyvärr var min alldeles för stor men ska se om jag kan göra den mindre utan att ha sönder den. Påväg tillbaka till skolan regnade det så vi blev alldeles blöta, men det torkade snabbt. Vi tog ett sista foto ihop med hela klassen och lekte sedan dunkgömme i entrén. Haha, vi hade över en timme på oss att bara vänta så hela klassen bestämde sig för att vi skulle leka lekar och vi körde lite "Under hökens vingar kom" också. Kul att vara lite barnsliga också. Vid fyra var det mingel, dans och lite annat i matsalen och blev så himla taggad på utspringet som snart skulle komma. Innan vi sprang ut kramade eller skakade hand med lärarna, en del tänker jag bara "Yeeees!" att jag slipper se igen och andra börjar jag gråta över. 
 
SÅ, kom äntligen utspringet som var hur kul som helst! Det regnade men jag var lika glad ändå. När jag hittat mina vänner och familj var det väldigt svårt att ta bilder på ballongerna blåst i ansiktet hela tiden men efter några tusen försök fick vi bilder utan ballonger i ansiktet. Efter det åkte vi runt i Malmö på flaket i nån timme och skrek mig jättehes men hade riktigt kul. Väl hemma igen hade alla mina gäster kommit en halvtimme innan mig så jag kom inspringandes och visslade så högt jag kunde med visselpipan så alla la märke till mig. Var inte ett dugg hungrig och åt mest chokladmoussetårta men lite fisk också, bara för att. Det var jättekul med alla människor där och mammas tal. Jag fick sååå himla fina presenter! Helt overwhelmed. TACK ALLA. Vid tio hade alla åkt hem igen och vanligtvis hade jag åkt in till Malmö igen för att festa, men jag har Luke här och vill inte lämna honom. Vi har gjort slut, men vi är som sagt vänner och vi har faktiskt pratat igenom ganska mycket ikväll och skulle mycket väl kunna säga att han är min allra bästa vän. Vi har bestämt oss för att fortsätta ses och prata, men som vänner. Nu sitter Luke och checkar in till sitt flyg imorgon och jag skriver ett superlångt inlägg om studentdagen, men det är ju något stort! Dagen var mycket bättre än jag trodde den skulle bli på alla sätt. Imorgon kommer jag nog sova hela dagen för jag och Luke har bestämt oss för att dygna, får se om det går. PUSS OCH KRAM ALLA SUPERFINA LÄSARE  ❤️

Imorgon tar jag studenten

 Efter denna bildbomb vill jag säga: IMORGON TAR JAG STUDENTEN. Det är lite tråkigt, men väldigt lite. Jag är 99,9% överlycklig. Dessa åren har gått snabbt, varit både bra och dåliga i perioder. Men det dåliga blir erfarenheter man lär sig av och det bra underbara minnen. Jag hoppas det blir en superbra dag imorgon så uppdaterar jag sen, när jag tagit studenten, wohoo!

1/12/2012 - 1/6/2015

Det här inlägget börjar jag på ett sätt jag aldrig trodde att jag skulle, och i så fall först om ganska många år. Jag och Luke har gjort slut. Det gjorde vi imorse. Det är väldigt komplicerat och är dessutom inget jag vill skriva på bloggen, men det är slut mellan oss och vi båda anser att det inte finns någon chans att bli tillsammans igen. Man vet aldrig, men jag tror inte det kommer hända. Idag är det vår 2,5 års dag i vårt förhållande, som också blev vår sista dag. Vi hade bowling och ett bord på Jensen's i Malmö bokat för att fira våra 2,5 år tillsammans, men det blev inställt.
 
Vi är vänner. Hur nära och hur ofta vi träffas vet jag inte, det får vi se. Och eftersom vi hade ett distansförhållande så kan han inte åka hem närsomhelst, han kommer ändå vara kvar hos mig till på onsdag. Det har väl inte varit den gladaste dagen men vi har försökt umgås som vänner och ha en bra tid ihop ändå. Jag älskar honom helt otroligt mycket, men av olika anledningar funkar det inte med ett förhållande. Så vi var ute och tog en fika på Boijerts och har sedan sprungit runt och lekt som småbarn i skogen. Det här är kanske inte det klassiska sättet att göra slut på. Att direkt umgås som om vi vore bästa vänner. Men jag tycker det är skönt att vårt förhållande inte bara BAM tar slut och sen är vi inte alls kvar i varandras liv längre. Med tiden kommer vi troligtvis skiljas åt ändå. Resten av dagen vet jag inte vad vi ska göra, har ju inte haft någon skola och jag vet inte hur jag känner för att åka till cheerleadingen efter detta. Jag har väldigt blandade känslor.

RSS 2.0