EM finalen i konståkning







Hemma igen efter en helt PERFEKT dag. Som jag berättade imorse, vid elva körde min morbror oss till Globen för att se EM finalen i konståkning. Vi köpte rosor till Viktoria & Joshi, halsband, flaggor och lite annat. Klockan tolv började allt, och det var så himla kul att se! Kommer definitivt åka på något sånt här igen. Sen höll det på fram till ungefär fyra. Ingen av mina favoriter, Kiira Korpi eller Julia Lipnitskaia var med vilket var synd, men båda superduktiga systrarna Helgesson var ju med och kom på riktigt bra platser! Ettan, tvåan och trean var ryska allihop, men fyran och femman var våra svenska tjejer.

Och vet ni vad? Jag satt på samma sida av läktaren, inte jättelångt ifrån, Victoria, Daniel & Estelle! Så himla söt Estelle var. Efter allt var slut for jag och mamma till Sergels torg och köpte nya skor till mig för hela mina skor blev genomblöta av att det var 20 meter slask överallt. Så det kändes som att gå på isbitar. Det blev faktiskt två par, ett par söta stövlar och ett par sjukt fina guldglittriga skor.  Vid halv sju mötte vi Erik igen, min morbror, och åt middag tillsammans på Jensen's Bøfhus, plus lite mjukglass efteråt.

Och jodå, det blev några helt okej bilder med Amandas kamera! Känner mig jättefter som knappt kan hantera en systemkamera medan alla andra är skitduktiga, men om ingen är dålig, hur ska då någon annan vara bra? Haha, men dom fixar jag senare och lägger upp i ett annat inlägg. Här blev det lite mobilbilder. Förmodligen bland dom sista med min 4s, iiijh längtar så mycket tills jag får sexan! Den jag har nu har blivit riktigt gammal och seg, det behövs en ny. Menmen, ni får ha det så bra, puss & kraaam!

Amandas kamera

Jag förstår mig INTE på Amandas systemkamera, eller systemkameror överhuvudtaget. Jag fick låna hennes kamera och ta med den till Stockholm för att försöka ta bra bilder på EM, så jag testade den imorse och det gick väl sådär... Varken jag eller mamma är några mästerfotografer som Amanda så vi får väl se om det blir bra bilder eller inte. Förmodligen inte, men det är ju värt ett försök. Bilder blir det i alla fall, åtminstone med min iPhone 4s som snart ska bytas ut mot en iPhone 6!!! Yay :D Beställde den i veckan och skulle kommit igår, men den blev försenad så den kommer väl nästa vecka,
 
Om någon timme kommer Erik, min morbror och hämtar oss och kör ut oss till Globen. Tagga, tagga, tagga!

I lägenheten nu



Nu är jag framme i Stockholm och sitter i lägenheten med mamma och min morbror Erik. Flyget gick vid sju så ganska direkt efter skolan åkte jag och mamma till flygplatsen, åt middag och sen gick flyget. För er som inte vet så är jag och mamma i Stockholm över helgen för att se finalen i EM i konståkning.

Och angående skolan, jag bestämde nig för att inte gå ett fjärde år. Jag har bara ETT gammalt arbete som jag kan göra när jag vill under terminen. Ska ändå försöka göra det fort för jag gillar inte att skjuta upp saker. Men jag behöver inte stressa med det i alla fall. Det jobbiga var att göra två terminer samtidigt, och det hade vart väldigt skönt att bli klar med gymnasiet i år, som jag nu blir!

Ett fjärde år eller inte?

Idag klockan två ska jag ha bestämt mig om jag vill gå ett fjärde år eller inte, alltså om en timme. JAG VET INTE. Egentligen kan jag väl bestämma mig när som helst, men tanken är, som vi bestämde i måndags, att jag ska ge ett svar idag när jag, min mentor och syon har möte igen. Jag vet inte vad jag vill.
 
Går jag ett fjärde år och tar bort tre ämnen nu blir det lättare att fokusera både nu och då med färre ämnen och jag har en CHANS att få bättre betyg, det betyder inte att jag automatiskt får det. Men jag har mer tid och kanske känner mig mindre stessad. Ska jag dessutom jobba samtidigt måste arbetstiderna anpassas efter mitt skolschema, vilket gör jobbsökande mycket svårare.
 
Gör jag allt nu kanske jag ändå får lika bra eller dåliga betyg som jag fått med ett fjärde år. Det jag tyckte var riktigt jobbigt var att göra två terminer samtidigt. Jag gjorde både gamla och nya arbeten för att komma ikapp. Men vad dom åtminstone sagt är att jag bara har ETT gammalt arbete kvar, och då kanske det inte är så jobbigt att gå i skolan 100% nu? Eller det kanske det är? För jag sätter krav på mig att få så höga betyg som möjligt. Efter studenten kan jag helt glömma skolan och fokusera på framtiden utan att ha gamla saker som släpar efter. Och det blir lättare att söka jobb. Jag kanske till och med sätter ännu högre krav på mig om jag går ett fjärde år, för då har jag ju mer tid och borde få högre betyg.
 
You see? Finns både positivt och negativt med båda. Det jobbigaste var att göra dubbla arbeten, men det verkar som bara ett arbete är kvar. Hade jag vetat det hade jag inte gjort allt gammalt i januari på en gång, då hade jag spritt ut det. Men jag trodde det var fler uppgifter. Och det hade varit riktigt skönt att ta studenten och veta att jag ÄR klar, men ett fjärde år kanske blir lugnare och bättre? Jag jag egentligen bestämma mig när som helst, men ska jag ha tid att vila upp mig lite med mindre arbeten borde jag ju bestämma mig snart, och skolan vill ju kunna planera. Jag vet verkligen inte. Vi får se hur jag gör.

Intervju med genusforskare

Min söta lilla katt ♥
 
Nu sitter jag i matsalen i skolan, en timme innan vi börjar... Det är för att jag, klockan nio, skulle intervjua en genusforskare på Malmö Högskola till min podcast som handlar om orättvisor för män. Det gick jättebra! Hon var supertrevlig och gav många bra svar, så nu är jag klar med båda intervjuerna och enkäterna. Har bara mitt egna pinsamma prat att spela in kvar, men sen är det en massa redigering. Medan jag väntar på att lektionen ska börja ska jag Skypa med min syster, så jag väntar på henne just nu.
 
Ikväll flyger jag till Stockholm! ^^

Migrän?

Igår köpte mamma dom här till mig, som ska hjälpa mot migrän. Hon har sagt flera gånger att vi borde boka läkartid men tyckte att jag skulle prova detta först. Ni vet huvudvärken jag haft i några dagar? Jag kan ha huvudvärk, och sen kan jag ha den huvudvärken som känns som att pannan ska spricka. Annars gör det ont i hela huvudet men just den huvudvärken känns i pannan. Och ganska ofta i samband med huvudvärken blir jag halvblind, någon som vet vad jag menar? Det börjar som en liten cirkel i mitten på ögonen som typ blixtrar i olika färger hela tiden och växer sig större och större tills att jag tillslut inte kan se något annat än en massa färger. Jag kan se i ögonvrån, så ska jag se vad som är framför mig måste jag titta åt sidan. Någon annan som har det så? Att en cirkel med en massa färger växer sig större i ögonen tills man bara kan se i ögonvrån?
 
När jag har hört om migrän har det varit världens hemskaste grej i princip, men jag kanske har en lätt migrän eller en gigantisk huvudvärk som gör mig halvblind. Who knows? Funkar inte dom här tabletterna får jag nog åka till en läkare ändå. Huvudvärken kan jag ta tablett mot men när jag inte kan se något blir det jättejobbigt. Men nu börjar min lektion snart så jag måste skynda mig dit, adios! :*

Kuratorn

Jag & min syster på Starbucks 
 
Huvudvärken höll i sig idag med men inte lika mycket. Förr brukade jag ständigt ha huvudvärk, nu har jag det inte lika ofta som tur är. Det fanns i alla fall inga tankar på att stanna hemma, jag hade ändå bara två lektioner. Filosofi och media, mentorstid också om man räknar det som en lektion. Fast det är det ju inte, mer en "stanna-i-klassrummet-tvångstid-och-prata-om-småsaker".
Efter skolan for jag direkt till sjukhuset, där jag pratade med Eva, min kurator. Började gråta en massa när vi pratade om vissa saker. Ush, jag hatar att gråta bland andra. Tycker bara det är pinsamt, även om de flesta gråter ibland. Jag gråter ju inte utan anledning i alla fall, fast det gör väl ingen. Eller? Jaja, det var ändå bra att prata med henne som vanligt. Även om jag blir helt frisk från anorexin vill jag fortsätta prata med henne, hon är seriöst jättebra. Jag har pratat med många olika kuratorer men de flesta är bara dryga och jobbiga att prata med. Så jag är glad att jag får träffa Eva nu.
 
Eva sa också att hon tycker jag borde ta ett fjärde år. Dvs att jag tar bort tre ämnen nu för att kunna fokusera på dom mer och må bättre, och läsa dem tre ämnena nästa år. Jag har ju fått ja till ett fjärde år i gymnasiet för att jag ska orka med det och inte bli sjuk igen, och tanken är att jag ska ha bestämt mig tills på fredag. Men jag vet inte om jag nånsin bestämmer mig... Jag kan verkligen inte avgöra vad som känns bäst. Eva sa att hon tror att jag kommer falla tillbaka i anorexin om jag fortsätter skolan till 100% nu, eftersom jag redan gjort det lite grann. Men hur ska jag veta att jag inte gör det ändå? Jag ska välja det jag mår bäst av, men jag vet inte vad jag mår bäst av.
 

Huvudvärk & cheerleading

Vaknade med världens huvudvärk idag och tänkte nästan stanna hemma från skolan, men tog en huvudvärkstablett och åkte ändå. Vill inte missa mer i skolan än jag redan gjort. Hade tre lektioner och ännu ett "möte" om vad jag ska göra i skolan. Har fått ja till att gå ett fjärde år, där jag isåfall kommer ta bort tre ämnen nu som jag läser nästa år. Men jag vet verkligen inte hur jag vill göra. Helst av allt vill jag bara gå i skolan som vanligt, som vem som helst. Men jag vet inte om jag orkar, jag mår sämre under all stress och vill inte äta då.
 
Ikväll var det cheerleading som varje måndag (och torsdag), där huvudvärken kom tillbaka vid uppvärmningen. Senare när vi stuntade kände jag mig yr också så jag satte mig ner och vilade istället. Hoppas det känns bättre imorgon. Kraaam ♥

Intervju till podcasten

Idag var Simon och hans flickvän Annika här och blev intervjuade till min podcast om orättvisor för män, som jag hoppas jag fick bra ljud på. Podcasten jag gjorde med Luke över jullovet failade lite med en massa eko men jag provade inställningar flera gånger innan de kom så jag hoppas det blir bra nu. Det var verkligen jättelänge sen jag träffade Simon, över två år sen tror jag. Två och ett halvt? Ja, något sånt. Men det var kul att ses igen! Även om jag var sjukt trött och gäspade bort halva tiden, haha...
 
På fredag ska jag intervjua en genusforskare på Malmö Högskola, och jag måste fortsätta med enkäten som också ska vara i programmet. Men nu har jag i alla fall en intervju gjord, jag blir alltid så stressad när inget blir gjort. Speciellt nu när jag ligger efter i allt och måste komma ikapp, och jag nöjer mig inte med ett E. Jag vill ha BRA betyg som jag kan känna mig stolt över. Menmen, nu ska jag fortsätta med annat skolarbete och sen är det nog dags för mig att sova när jag är såhär trött. Hoppas jag sover bättre inatt än förra natten. Hejdå ♥

Är jag en kille eller tjej?

När jag var yngre undrade jag ofta varför jag inte var en kille istället. Jag tyckte ju om att brottas, kladda ner mig och leka med bilar. Men jag tyckte också om tjejiga saker som att leka med dockor, sminka mig och hoppa hopprep. Jag tyckte mer om att ha kjol än byxor och älskade rosa. Jag frågade till och med folk ibland om det syntes att jag var en tjej, för jag kände mig som en blanding.
 
Självklart är jag 100% tjej, både då & nu. Men att jag tyckte om att brottas, kladda ner mig och leka med bilar var ju inget som automatiskt gjorde mig till en kille. Varför anses bilar vara en grej för killar och dockor en grej för tjejer? Jag är långt ifrån den enda tjejen som gillar bilar och många småpojkar lekar också med dockor, dvs inte bara actionfigurer utan Barbie eller annat "tjejigt". Nu undrar jag inte längre om jag är tjej eller kille, jag vet att jag är en tjej och att jag har intressen som anses lite mer pojkiga/manliga får mig inte automatiskt att ändra kön. Det är bara så folk är. Skillnaden mellan könen ligger inte intressen.
 
Det finns skillnader mellan män & kvinnor, sluta försöka klumpa ihop dem till ett och samma för er som gör det. Hen är bara ett lättare sätt än att säga hon och han, det betyder inte att man inte har något kön. Och det FINNS skillnader, både på insidan och utsidan beroende på vilket kön man är. T.ex. så bygger killar lättare muskler och tjejer mognar i tidigare ålder, det betyder inte att det inte finns sjukt starka tjejer eller väldigt mogna småkillar. Anledningen att jag undrade om jag var tjej eller kille tror jag är för att jag uppfostrades så, för att samhället säger att en tjej ska vara på ett visst sätt och tycka om vissa specifika saker. Och samma sak för killar. Hade samhällets regler för att vara tjej betytt att man gillar bilar, då hade jag undrat varför jag är en tjej som gillar smink när det är en manlig grej.
 
Varför ska människor göra så stor skillnad på varandra? Män & kvinnor, svarta & vita. Det finns olikheter men inte som att jämföra en val med en tvestjärt. Som tur är har de flesta lite vett och många tycker att man inte ska skilja onödigt mycket på könen, bara det som faktiskt är annorlunda. Jag är inte manlig för att jag gillar bilar och att brottas, jag är en människa. Jag hoppas inte mina barn behöver växa upp och undra vilket kön dom är, för vad spelar det för roll?

En liten tjejkväll



Sitter på tåget hem igen efter en tjejkväll eller vad man ska kalla det. En massa skratt och prat om tusentals olika saker. Är så himla glad att jag träffat Nicki & Fia, dom gör allt så mycket bättre ♥

När jag ska sova

♥ Jag gillar mest att sova ensam, det tog vädligt lång tid innan jag ville sova i samma säng som Luke. Och som liten sa mamma att hon aldrig fick ha mig i sängen bredvid sig utan att jag skrek, haha, det är faktiskt så. Jag störs av att ha andra nära mig när jag ska sova, det är inget personligt. Speciellt inte mot Luke såklart, haha... Men jag vill helst sova ensam helt enkelt. 
♥ Jag sover bara på ena halvan av sängen. Jag lägger kuddarna på ena sidan och trycker mig längst in till väggen, och mobil & vattenflaska bredvid.
♥ Jag kan bara somna när jag ligger på rygg, men ändå lägger jag mig alltid på sidan. Jag kan ligga på sidan i timmar utan att somna, vänder mig så jag ligger på rygg. Zzzzzz...
♥ Jag vaknar alltid flera gånger om natten, undra om jag nånsin sover djupsömn? Jag vaknar, tittar ut. Det är mörkt. Kollar på klockan. Samma sak igen 30 minuter senare. Hela natten.
♥ Jag har alltid två kuddar som jag inte använder. Why? Jo, för att jag har någon jobbig tvångstanke att jag inte kan somna om jag inte har två kuddar. Jag ligger med huvudet på kuddarna en stund, sen flyttar jag dom och sover utan någon kudde alls. De flesta nätter i alla fall.
♥ 99% av gångerna vaknar jag cirka tio minuter innan väckarklockan ringer. Tio minuter, always.
 
 
Ikväll far jag till Nicki & Fia, tagga! ♥

Förtjäna maten

Mums ♥
 
Det låter säkert jättekonstigt, men jag önskar nästan att jag vore en av dom som bara tröståt utan att bry sig om det. Jag har också tänkt många gånger när jag är ledsen att "Jag förtjänar det här", men att tröstäta gör mig inte ett dugg lyckligare. Ibland kan jag bli lite gladare en kort stund för att sen må ännu sämre, och ibland mår jag bara sämre av att äta. Men nästan alltid när jag är ledsen vill jag äta, muntra upp mig själv på något vis, och god mat brukar man må bra av. Men nä, när jag är ledsen mår jag oftast sämre av att äta.
 
Ni vet nog själva hur det är att må riktigt dåligt och försöka tänka på vad som helst som kan få en på bättre humör, ofta kommer mat upp i tankarna. För mig med, men jag vet att jag inte blir lyckligare av det. Oavsett vad jag mår dåligt för så skyller jag oftast det på mig själv. Det är mitt fel om jag mår dåligt. Det kanske det inte är, men jag skyller alltid på mig själv för att jag mår dåligt. Och då tänker jag "Jag förtjänar ingen mat om jag mår dåligt", så jag äter inte. När jag må bra äter jag, för då tycker jag att jag förtjänar god mat. Mår jag dåligt förtjänar jag ingen mat, oavsett vad jag mår dåligt över.
 
Det är såklart inte bra att tröstäta jämt och de vill jag inte göra, men att tröstäta ibland är helt okej. Och det är det jag önskar att jag kunde göra, äta något gott & muntra upp mig för stunden. Inte varje gång jag mår dåligt, men ibland. Men jag vill inte äta om jag inte tycker jag förtjänar god mat, mat är som en belöning på att jag varit duktig.

Sjukhus & cheerleading


Middagen på Nova, kyckling & bulgur.

Har blivit lite dålig på uppdatering... Ska försöka bättra mig, men jag har så nycket att tänka på just nu så bloggen kommer vid sidan. Idag vaknade jag jättepigg vid sju men började ju inte skolan förrän elva... Sen hade jag två media lektioner, och direkt efter hämtade mamma mig och for till sjukhuset. Jag vill helst inte ha mina föräldrar där särskilt mycket, jag tycker mest det är jobbigt att prata när dom är där. Men de ville att mamma skulle med en gång. Sen for jag och mamma till Nova, handlade lite & åt, sen blrjade cheerleadingen, mellan 19-21. Nu är jag i bilen påväg hem igen, och försöker skriva klart inlägget innan batteriet dör. Kram kram ❤️

På golvet

Här sitter jag på golvet igen. Varför är golvet ett så bra ställe när man mår dåligt? Jag sätter mig i alla fall ofta på golvet, helst i ett hörn, när jag mår dåligt. Varför inte mjukt och skönt i sängen istället? Men det kanske jag inte är ensam om. Det hårda golvet känns skönare när jag mår dåligt än en mjuk säng.
 
Träffade i alla fall Patricia imorse på tåget, det är sällan jag ser henne nuförtiden. Saknade vän ♥ Sen två lektioner i skolan, filosofi & media. För inte så länge sen skrev jag att jag inte ska öppna mig för mycket i bloggen, och det har jag inte gjort. Vanligtvis hade det varit tusen inlägg om hur jag mår vid ett sånt här tillfälle, men nä. Jag har pratat mer än vanligt med Luke och skrivit en massa i min dagbok istället, och det känns faktiskt riktigt skönt. Att knappt någon vet någonting nu. Som ni kanske förstår så mår jag inte bra, men mer än så tänker jag inte skriva just nu i alla fall. Jag mår sämre igen helt enkelt. Ganska mycket sämre, men jag får försöka stå ut igen.

Orättvisor för män

Om världen ska vara jämställd ska det inte finnas orättvisor för män heller.
 
Hejhej. Nu är det såhär, jag har ingen aning om vilka som faktsikt läser min blogg, därför vet jag inte om jag kommer få något svar. Men det är väl värt ett försök. Jag ska göra ett skolarbete om vilka orättvisor det finns för män, och behöver någon man/kille/superman att intervjua, men jag har absolut ingen aning om vem det skulle vara. Och skulle jag komma på någon är det kanske ingen som vill bli intervjuad om det, så därför tänkte jag fråga här, på bloggen, om det finns någon som skulle vilja ställa upp och svara på lite frågor om orättvisor för män?
 
Detta har inget med mina personliga åsikter om feminism att göra, jag tycker bara att orättvisor för män knappt får någon uppmärksamhet medan kvinnors blir uppmärksammade hela tiden. Inte så konstigt, för vad jag vet så finns det betydligt fler orättvisor för kvinnor än män, men det betyder inte att allt är en rosa fluffig värld för killar. Det är som att säga "Det gör inget om min granne dör för det finns många fler som dör i Afrika". Jag ska spela in, en liten podcast, så det måste vara någon som i alla fall bor i Skåne eller hyfsat nära...

Vakna Ida

Gissa vad? Jag försov mig, igen. Precis som förra veckan, till samma lektion. Jag brukar aldrig försova mig, men nu har jag gjort det två gånger i rad till samma lektion. "Gå och lägg dig tidigare", nja, jag lägger mig tidigare n de flesta av mina vänner men jag somnar däremot inte på jättelänge, och vaknar flera gånger om. Jag får kanske börja be mamma väcka mig på morgonen igen, haha, om det händer igen. Jag hann i tid, men det var precis. Jag slängde ner hårborste, äpple & smink i en påse, tog skolvväskan och sprang allt jag kunde. Jag vaknade nämligen tio minuter innan tåget skulle gå... Mina katter såg livrädda ut när jag sprang runt sådär.
 
Nu är jag i skolan, har nyss haft engelska och nu media. Har fått ännu lite fler uppgifter att ta igen sen förra terminen, känns både bra & dåligt. Jag har faktiskt funderat lite, jag vet inte om jag vill ta studenten i år. Hade allt varit som vanligt hade jag helst av allt velat det såklart, jag har suttit och jämfört för & nackdelar med att ta studenten i år eller nästa år men har så svårt att bestämma mig. I eftermiddag ska jag på ett möte med min mentor, mamma, kuratorn från sjukhuset, hm... rektorn, skolsystern? Vet inte exakt vilka som är där, men där hoppas jag att jag kan få lite lättare att bestämma mig så allt inte känns osäkert och jobbigt.

Ost & broccolipaj



Jag gjorde nyss världens godaste paj (ego). Jag älskar paj men mamma gör alltid med smuldeg och jag tycker inte alls om den degen. Så jag sa att jag skulle göra någon paj med en annan deg, googlade lite och hittade ett supergott recept. Den degen kommer jag använda typ varje gång jag gör paj nu, dessutom är den relativt nyttig jämfört med andra pajdeger. Thumbs up! Och gissa vad? Mamma älskade den och tyckye den var ännu godare än smuldegspajer. Vad var det jag sa vavava? Om någon skulle vilja prova har ni receptet nedanför.

Recept
1,5 dl grahamsmjöl
1,5 dl fullkornsvetemjöl
0,75 dl olivolja
0,5 dl vatten

Sätt i ugnen i 10-15 minuter, lägg på fyllningen och in i ugnen i cirka 15 minuter till. I fyllningen hade jag västerbottensost, minitomater, broccoli & ägg. Men man kan fylla med vad man vill och göra vilken paj som helst.


12:57

Nu på förmiddagen har jag träffat Amanda och fotat lite. Iskallt, men det är kul ändå. Undra hur många gånger vi har plågat oss själva med kyla bara för att ta lite foton, haha, men det är ju kul. Bloggade inget igår, eller egentligen gjorde jag det men raderade inlägget efter någon timme. Som sagt, jag är för öppen på bloggen och ångrade mig. Annars var det bara skola igår och inget speciellt. Skype med Luke i princip hela eftermiddagen & kvällen, hur skulle jag klara mig utan honom? Okej, jag ÄR utan honom för vi träffas aldrig men ni fattar haha...

Snart ett vanligt liv igen

Nyss hemkommen från cheerleadingen, någon kvart senare på grund av tågen. Inget ovanligt, dom brukar vara sena. Man kan snarare räkna gångerna dom är i tid än när dom inte är i tid. Men vet ni vad? Det är så himla härligt att skriva blogginlägg och klaga på sena tåg som en helt vanlig dag. För det är så mitt liv börjar kännas igen. I början kändes det som att jag var hemma på permission, men nu har jag börjat vänja mig vid att jag faktiskt lever ett helt vanligt liv igen med skola, vänner, cheerleading och allt vad det innebär. Inte ett liv på ett sjukhus. Jag har börjat vänja mig mer vid den FRIHET man har i ett helt vanligt vardagsliv, även om det fortfarande känns konstigt att jag kan åka var jag vill, när jag vill, klä mig som jag vill, säga vad jag vill. Ni anar inte hur lycklig jag är över det, förutom om ni själva vart inlagda så förstår ni nog känslan. Jag uppskattar nästan allt nuförtiden, sena tåg var inte ens värt att tänka på förr. När skulle jag ändå med ett tåg?
 
Så ikväll var jag på ännu en underbar cheerleading träning, jag är så himla glad över att vara tillbaka. Idag pratade jag med tränarna och de sa att de kommer inte bedöma min närvaro på förra terminen, för jag FICK ju inte ens vara där, så fortsätter det som nu så har jag en plats i laget till DM! Vi körde nästan bara stunts, som jag älskar. Helt klart det bästa med cheerleadingen, även om jag känner mig lite dålig som ligger efter nu. Men jag får bara träna ikapp, det går om jag verkligen vill.
 
Imorgon är det bara två lektioner i skolan precis som idag, media & media idag och media & svenska imorgon. Haha, det är två olika media ämnen men dom har så konstiga namn så jag kallar dom bara media. Ska nog sova lite nu så jag är pigg igen tills imorgon och hoppas att jag vaknar upp till att solen skiner lite... Det har ju regnat snart två veckor i sträck! What is this???

Betygskraven

Alltså, jag tycker inte det här med att få betyg och omdömen i skolan vid tidigare ålder är något problem. Man är ju trots allt i skolan för att lära sig saker, och att vänja sig vid att bara slarva bort tiden tills man plötsligt chockas av alla höga krav och betyg tror jag inte är särskilt bra egentligen. Det är ju bara vad jag tror, jag har inte facit hand för hur det kommer se ut om betygen i skolan skulle sättas vid yngre ålder än nu. Jag har inte koll på exakt när betygen kommer, dom har väl sänkts ganska nyligen? Eller så har jag fel, jag fick i alla fall betyg först i åttan.
 
Jag förstår tanken att barn inte ska ha för höga krav på sig och ha sin tid att bara vara barn, jag håller med till 100%! Men jag tror inte det är just betygen som är problemet. Varför säger alla att svenska elever är så dåliga isåfall? Jag tror det beror på hur skolan är i låg/mellanstadiet, ämnena går långsamt fram och man jobbar med samma sak väldigt länge. Det är i alla fall vad jag minns, sen ökade takten ganska drastiskt mellan sexan och sjuan. Jag fick planera om och prioritera om ganska mycket i min vardag för att kunna få bra betyg, vilket man knappt behövda tänka på i sexan. Det var bara att göra läxan, och sen klarade man sig.
 
Det är hur skolan är upplagd som jag tycker är helt fel. Klart att man kan höja nivån på den svenska skolan om vi nu tydligen ligger så långt bak internationellt, men inte på en och samma gång. I små steg, så man långsamt vänjer sig och ingen behöver få en chock och stressa igenom allt. Hur många ungdomar stressar igenom sin vardag? Så gott som alla verkar det som, inte konstigt med tanke på dom höga krav som finns. "Unga ska tjäna mindre, dem ska lära sig hur det är att vara vuxna" Kanske för att dom som är vuxna idag var så bortskämda och slarvade med tiden när dom var unga så att dom sätter högre press på oss, utan att tänka på vilka effekter det faktiskt ger. Det är betydligt fler unga som mår psykiskt dåligt än äldre, säger det ingenting till alla gamla människor?
 
Alltså, att få betyg och omdömen tror jag bara är bra. Jag tror det skulle få barn & undgomar mer motiverade i skolan och förstå varför man faktiskt är där. Problemet anser jag vara att kraven på betygen är alldeles för höga. Luke, som går i England har också betygen A-F, men vi har jämfört hur kraven på våra betyg är och dom är helt annorlunda. Cirka 25% rätt är E på ett prov, medan här är det 50%. 50% rätt får man ett C för, här får man ett E. Kraven på betygen är så himla mycket högre och egentligen har vi inte högre takt i skolan (tror jag), men ingen är van vid det.
 
Kom ihåg nu, jag har egentligen inga "förkunskaper" om detta, det finns säkert en massa annan statistisk och mojs som kan visa motsatsen. Det får ni gärna kommentera, jag tar inte illa upp, utan det är bara mina åsikter utav vad jag tror och tycker. Utav vad jag redan hört och vet.

Espresso House x2


Nu är jag hemma igen efter fika på Espresso House och skola och har gjort en lyckad potatismos. Det blir seriöst aldrig bra när jag gör potatismos, antingen för tjockt eller för löst. Anyways, det var inte meningen att inlägget skulle handla om potatismos.
 
Skolan började halv nio ned ett engelska prov som gick helt okej. Sen var det psykologi med vår nya lärare som var en halvtimme sen, bra första intryck eller? Han hade glömt bort oss och satt på möte... Jag är nöjd ändå för han verkade betydligt bättre än vår förra, när han väl var där. Vi jobbar med ätstörningar och fick en uppgift där vi ska låtsas skriva dagbok som att man har en ätstörning och förklara hur det är. Det behöver jag väl inte direkt låtsas, haha, men har tänkt skriva om någon annan ätstörning än just anorexi både för att lära mig mer och to get my mind off of it. Orkar inte ta upp anorexi ständigt, tycker redan det är jobbigt med gymnasiearbetet om anorexi och nu måste jag skriva om ätstörningar igen. Men varför inte bulimi, ortorexi eller megarexi? Hursomhelst, efter psykologin hade vi lunch och inställd religion så jag, Ida & Sofia gick till Espresso House tills svenskan började där vi ska läsa gamla böcker, IGEN. Varför kan vi inte läsa nya? Men det är ju lärare, dom är sånna.
 
Efter skolan åkte jag till Lund för att fika på EH för andra gången, med Kikki och hennes kompis Ebba. Kikkis blogg kan ni läsa HÄR. Jättehärliga tjejer båda två, och vi får nog fika snart igen så jag kan bjuda Kikki tillbaka som var så snäll och bjöd mig idag. Nu har jag lite skolarbete att göra, så vi hörs senare. Puss & kram ❤️

Ska nog vara lite tyst...

Asså jag får seriöst ta och hålla käften någon gång. Jag pratar så lätt om mina tankar och känslor, som jag sen ångrar efteråt. Jag vill egentligen inte att alla ska veta exakt hur jag mår hela tiden, men bara fråga "Hur mår du?" och sen babblar jag på. Men jag berättar aldrig allt för någon, faktiskt. Sjukt va? Haha, nej, men jag tycker ofta att jag är aldelles för öppen med hur jag mår som för stunden känns skönt. Ni vet nog själva hur skönt det är att prata av sig om hur man mår, eller skriva av sig.
 
Jag tycker om att skriva en massa om mina tankar och känslor, men men många gånger ångrar jag mig efteråt. Idag tex, jag hade värsta deep thoughts om en grej och tänkte "Jag skriver ett blogginlägg! Eller... Vill jag verkligen att folk ska läsa det?... Nä." Så det blev aldrig något blogginlägg, som ni nog märkt. Fast jo, det blev detta blogginlägget, där jag berättar att jag inte tänker berätta något. GUD VAD STÖRIGT, haha omg, jag hatar sånna inlägg. Jag säger inte att jag kommer sluta vara så himla öppen på bloggen, för jag har tänkt massor av gånger att jag ska sluta skriva så mycket här, men ändå gör jag det. Vad är feeel med mig?
 
"Hur mår du?" "Bra" Kan jag inte bara svara så istället?
 
Men trots att, i alla fall jag, tycker att jag skriver så onödigt mycket känslosamma saker så har jag hundramiljonertusentals saker jag aaaldrig berättar på bloggen och aldrig kommer göra heller. Det är egentligen dom halvprivata sakerna jag skriver här, men ibland känns dom för privata ändå. Jaja, jag skriver ett inlägg om att jag ångrar hur mycket tankar & känslor jag skriver. Dvs skriver ett inlägg om mina känslor, IGEN. Men sån är jag väl bara. Jag gillar att prata om mina tankar & känslor, det är inte att jag inte gillar det. Men jag börjar tänka först efteråt. Kanske ska tänka innan jag pratar istället...

Ny mobil?

Jag behöver en ny mobil NU. Min iPhone 4s är riktigt seg, den laggar hela tiden och speciellt batteriet är det sämsta. Det håller knappt en halvtimme, seriöst! Jag har funderat i några månader på att köpa en ny mobil men jag är så snål och vill aldrig lägga ut pengar för någonting. Så jag har tänkt vänta tills min mobil verkligen är D.Ö.D. Men det är den i princip nu, och jag måste nog skaffa en ny även om jag inte gillar att spendera en massa pengar. Luke sa att han aldrig träffat en snålare människa än mig, haha, jag sparar nästan alla pengar jag får och rör dom så lite som möjligt.
 
Men, jag gillar mest iPhone och har tänkt att jag, snål som jag är, kan spara lite pengar på att köpa en Android men om jag ska hitta en bra så blir det ändå ungefär samma pris som en iPhone. Problemet är bara att jag kan inte bestämma mig för om jag ska köpa iPhone 5s eller iPhone 6. 6an är ju dyrare men såklart bättre, men femman kanske är tillräckligt bra ändå? Jag vet inte, får olika åsikter av alla. Vissa säger att femman är minst lika bra och vissa säger att den är jättedålig. Någon som har något tips? Kan inte alls bestämma mig... >.<
 

Svar på kommentar

 
Vart har du köpt den underbart fina jackan!:D
Tack söte :D Men vet du vad? Jag minns faktiskt inte, tror jag beställde den från Nelly eller något sånt.

En liten karamell

Var nyss ute och gick en runda trots regnet, det har regnat och blåst i flera dagar, tar det aldrig slut? Men jag blir så uttråkad av att sitta still hela dagarna, måste få röra på mig. Och när jag var ute gick jag förbi en tant som log och hälsade så jag hälsade tillbaka och då stannade hon och frågade om hon fick bjuda mig på en karamell. Haha, gud så söt. "Du tog väl två? Bra." sa hon efteråt. Kände mig som ett litet barn igen då man alltid fick en godisbit av gamilngar.
 
Nu sitter jag i soffan hemma igen och ska fortsätta med gymnasiearbetet. Vill bara bli klar och aldrig tänka på det igen. Vi är lediga från skolan idag om ni undrar, skönt ju men jag har ändå en massa skolarbete. Fast jag tycker det är mycket lättare att jobba ifred hemifrån, blir så okoncentrerad i skolan. Ikväll är det cheerleading igen, tagga! 💫

Förvänta det oväntade

Det är inte sällan man hör kändisar säga att det är helt otroligt att det hänt just dom, och att dom inte kan förstå vad som gör dom så speciella att dom blivit kända och får vara med om allt vad det innebär. Eller när man läser en artikel i en tidning om något som varit med om något hemskt, "Varför just jag?" är en ganska vanlig replik. Eller någon helt otrolig och spännande upplevelse som man aldrig trott att man skulle vara med om. "Varför jag?" Varför säger alla så egentligen?
 
Jag håller helt klart med, jag känner likadant ibland. T.ex. anorexin. Jag, som verkligen älskar mat och alltid tyckt kurvor är så galet mycket snyggare än att vara pinnsmal. Jag som vill ha en vältränad kropp med mycket muskler och inte som ett skelett med ett minimalt lager hud. Varför fick jag anorexi? Varför skulle det hända just MIG av alla?
 
Men alltså, egentligen, alla som är med om otroliga händelser, fantastiska eller hemska, alla kändisar, eller alla som överhuvudtaget säger meningen "Varför jag?". Dom är bara människor som vem som helst. Och det är väl därför man känner den känslan, varför skulle det hända just mig? Men faktiskt är det ganska naturligt att något oväntat händer någon gång i livet. Tänk att ha etthelt förutsägbart liv där allt händer efter förväntningar, gud så tråkigt! Även om det är hemska händelser man aldrig trodde skulledrabba en själv, så är egentligen livet och vad är speciellt med dom som är med om helt otroliga saker? Ärligt talat, ingenting. Dom är som vem som helst. Man borde egentligen förvänta sig att något oväntat ska ske.

Storm & sånt läskigt

Det ska tydligen bli storm och sånt läääskigt ikväll. Det verkar redan ha börjat nu för det regnar och blåser en himla massa. Ush, jag tycker verkligen inte om det. Jag blir alltid så himla rädd, som ett litet småbarn, haha... Förstår mig inte på folk som tycker det är roligt. Jovisst, det är spännande men inte på något bra sätt tycker jag. Men alla är olika. Oväder oavsett på vilket sätt tycker jag inte om. *thumbs down*
 
Jag skulle egentligen ut och fota med Amanda & Patricia idag, men nu blev det inte av tack vare vädret. Så vad ska jag göra istället? Jag har gjort en del skolarbeten men orkar inte hålla på med det vartenda lediga sekund jag har... Även om det i princip är vad jag måste göra för att komma ikapp i skolan. Ska nog kolla på någon film nu och kanske dricka lite varm choklad om jag känner för det, för det var ett tag sen. Hoppas inte strömmen går eller något sånt. Haha, vilken liten fegis jag är som sitter och skriver ett inlägg om att det blåser utomhus. Men sån är jag, tycker inte ett dugg om det. Vädret ska vara fiiint.

Ett år äldre mamma

Jag och mamma i hissen på Kastrup, tro det eller ej men det är inte en heeelt orelevant bild till inlägget. För mamma fyller ju år idag, grattiiis! Vi var och åt på restaurang och senare på kvällen fikade vi lite när maten sjunkit ner och mamma fick öppna sina presenter. Helt ärligt tycker jag min mamma ser typ tio år yngre ut än hon är, hoppas jag ärver den egenskapen. Men inte NU, har hört folk som trott jag är fjorton eller till och med tolv. TOLV??? Jag är arton, hallå.... Men när jag blir äldre hade det varit bra. ^^
 
Nu ikväll har jag också börjat om HELT på mitt gymnasiearbete. Orkar inte ta upp varför men jag vill verkligen byta ämne och hoppas det är okej för mina lärare... Det är ju ändå jag som får en massa extra arbete så det borde väl vara okej? Fast man vet ju aldrig.

Överlycklig & jättedeppig

Gud vad mitt humör går upp och ner. Ena stunden är jag överlycklig, allt känns bra och jag tänker på hur lycklig jag är att jag mår bra igen. Andra stunden är jag jättenere och deppig igen och tänker att jag aldrig kommer må bra. I stort sett mår jag betydligt bättre nu än jag gjort på ganska länge eftersom förr var jag konstant nere och deppig, nu är jag det ibland. Det gör det jättesvårt att svara på frågan "Hur mår du nu?" som jag får ganska ofta. Folk syftar ju på om jag mår bättre igen men vad ska jag säga? När jag är så jättenere vill jag inte säga att jag mår bra och behöva låtsas vara helt överlycklig för ingenting, men när jag mår bra vill jag inte att alla ska se mig som världens deppigaste människa. Då vill jag att folk ska se mig som en glad och lycklig person. Jag mår sällan mittemellan, antingen jättebra eller jättedåligt.
 
Igår mådde jag jättebra. Var inte i skolan för jag skulle till sjukhuset och träffade min nya läkare som jag ska ha i öppenvården, Ingegerd, gillar henne betydligt mer än läkaren på avdelningen (no offense till honom om han skulle läsa). Fast varför skulle han läsa min blogg? Jaja, efter det hann jag vara hemma ett tag innan jag skulle till cheerleadingen på kvällen som jag trodde började halv 8 men vi började tydligen 7... Vi ska tydligen bara vara 12 personer till DM i mars, som jag förstod det i alla fall. Så alla i laget får inte vara med och tävla. Jag viiiill verkligen!! Ska verkligen se till att jag kan komma på ALLA träningar och lära mig allt jag missat för jag vill så sjukt gärna vara med och tävla. Hoppas, hoppas, hoppas jag får vara med. *håller tummarna superduperöverdrivet hårt*
 
Nu är det fredag, mammas födelsedag, vaknade klockan 6 och var vrålhungrig. Why? Jag åt precis innan jag la mig men antagligen för lite. Och jag är inte på lika toppenbra humör som igår, men det kan ju ändras. Vi ska ut och äta ikväll i alla fall för att fira mamma. Kram på er ♥

Vad jag tänker på 24/7

Jag tänker jättemycket på framtiden, hur allt ska bli. "Men tänk inte på det NU, du är ung och har hela livet framför dig!" Jo, visst, det har jag. Men det är faktiskt helt naturligt att oroa sig för framtiden speciellt när samhället ser ut som det gör nu med alla skyhöga krav. Hur ska man låta bli att sätta höga krav på sig själv när alla andra gör det? Dessutom tar jag faktiskt studenten i vår och för att kunna komma in på någon högskola eller hitta ett vettigt jobb är det inte alls sent att börja nu. Ska jag plugga vidare direkt måste jag dessutom vara helt säker på vad jag vill, för att gå högskolan på något man inte är hundra på kommer inte funka.
 
Jag har aldrig riktigt vetat vad jag vill. Vad vill jag med mitt liv? Jag vill vara lycklig och må bra, oavsett vad det innebär för jobb, familj, boende osv. Sen har jag mål och drömmar, men jag tycker inte om att sätta krav på mig själv att jag måste göra just DET annars är jag misslyckad. Men sen något år tillbaka har jag varit nästan helt hundra på att jag vill bli psykolog. Jag har länge vetat att jag vill hjälpa andra, på något vis. Jag vill känna att jag gör skillnad.
 
Jag känner ofta att jag bara finns, bara för att. Jag gör inte någon nytta och tar bara upp plats och tid, därför håller jag mig medvetet undan från saker ibland som jag kanske inte borde göra. Då känner jag mig bara mer osynlig, men när jag inte är osynlig känner jag ofta att jag bara stör, inte finns där för något bra. Och nu har jag kollat jättemycket på psykologutbildningen och hur det är att jobba som psykolog. Jag vet ju inte, det kanske inte passar för mig alls, men som jag ser det nu tycker jag det verkar jätteintressant och som ett jobb som skulle passa helt perfekt för mig.
 
Jag har tänkt på mååånga andra saker, och vissa har verkat intressanta men inte något som jag är helt säker på ändå. Däremot att bli psykolog tycker jag verkar perfekt. Men det som får mig att tvivla är att det är så himla svårt, man måste ha A+ i allt och när man väl kommit in på utbildningen är det ännu svårare än det var att komma in. Och tyvärr vill jag ju helst plugga i Umeå som hade en av dom högsta intagningspoängen... Helst av allt skulle jag vilja bara slappna av, hitta ett roligt jobb som jag trivs med utan en massa prestationsångest. Men det funkar inte för mig, för då kommer jag fortsätta känna att jag bara är i vägen.
 
Psykolog är verkligen vad jag allra helst vill, men klart jag kan tänka mig något annat också. Jag vet bara inte just vad, för inget annat verkar lika rätt som att bli psykolog. Men ska jag jobba som något annat vill jag hitta något jag kommer känna att jag har någon betydelse i, för som sagt, det känns som jag bara är i vägen. Varför finns jag ens? Jag har ingen särskild talang eller någonting. Därför känner jag jättemycket krav att jag måste hitta en perfekt utbildning och jobba med det, men egentligen är jag inte alls någon som tycker om att plugga. Jag hade gärna tagit en betydligt lättare utbildning än psykolog, problemet är bara att det inte alls verkar lika intressant. Och jag vill inte gå en utbildning bara för att, för vad gör jag då för nytta?
 
Nu har jag dessutom varit borta halva året från skolan och känner därför tusen gånger mer krav på mig att jag måste göra allt helt perfekt för att lyckas få åtminstone någorlunda bra betyg. Hur annars ska jag kunna bli psykolog? Jag vill känna att jag gör skillnad för andra och inte bara finnas för ingen anledning. Nu vet jag inte ens om jag nånsin kommer komma in på en psykolog utbildning som jag varit så säker på att jag vill. Vad ska jag då göra? Tillbaka till att känna mig helt värdelös igen antar jag.

Super Novas! ✮

Bloggade inget igår för jag kände inte för det. Ibland har man bara ingen blogglust, så är det. Men igår var jag på cheerleadingen igen, första gången sen i våras. Jag har ju haft träningsförbud (som jag halvt ignorerat) men cheerleadingen har jag inte lyckats smyga iväg på och nu får jag äntligen träna igen, så igår var det träning! Jag var så himla taggad hela dagen och satte på mig träningskläderna redan på morgonen så jag är redo för kvällen, haha...
 
Och det var så himla kul! Såklart, vad skulle det annars vara? Och nu ska det inte bli som förra terminen då jag knappt hade någon energi alls för jag knappt åt något innan träningen. Vi körde gymnastik och sen stunts nästan hela träningen, och jag blev topp. Yessssss! Haha, jag har ju varit borta så länge så man vet ju aldrig. Jag fick prova flera nya stunts eftersom jag har ju missat hela förra terminen då alla andra lärt sig dom, men det gick ganska bra ändå! Kul var det i alla fall. Och nu är jag ju i ett nytt lag, Super Novas. ^^
 
Imorgon börjar skolan igen så idag har jag gjort en massa skolarbete och sprungit intervaller. Iskallt i början men man blir varm när man rör på sig. Det är det här jag vill göra. Träna, träna, träna. Och sen kan jag komma hem och äta tillbaka allt med kladdkaka och en himla massa grädde, haha . Men aldrig tvångsträning, jag ska aldrig tvinga mig att träna igen. Och gör jag det måste jag belöna mig med världens största fetaste kladdkaka och en stor kopp varm choklad för att jag var så duktig och tränade ändå. Kanske inte så hållbart att träna och sen äta skräpmat men oooorkaa brrryyy siiig.
 
Nu ska jag hitta någon present till mamma för hon fyller år på fredag, kram ♥

Jag orkar bara inte

Hejhej. ♥ Har vart uppe sen halv fem så jag tänkte gå och lägga mig, men jag vill inte. Istället sitter ja och tänker på vad jag ska göra med mitt liv. Djupt, haha... Nä, mer vad jag ska göra just nu. Jag vet inte. Jag hatar hur mitt liv ser ut just nu, önskar att nästan allt såg annorlunda ut. Kom ihåg - NÄSTAN allt, inte allt. Det finns saker jag inte alls vill ändra på också. Men i stort sett så hatar jag mitt liv. Jag vill att något ska hända, något roligt, uppleva saker, älska livet och bara vara glad. Men jag orkar inte. Makes sense? Njaa...
 
Jag har gjort absolut ingenting med mitt liv under flera månader. Jag har bokstavligt talat bara ätit, sovit, ätit, sovit. Varit inlåst och iakttagen vartenda sekund. Vet inte hur många gånger jag nämnt hur fri jag känner mig nu, verkligen FRI. Har jag inte sagt det tusen gånger på bloggen har jag i alla fall sagt det tusen gånger till folk jag pratar med. Det kanske inte är samma känsla för alla men jag tycker verkligen inte om att vara instängd och bara följa andras regler. Jag vill få bestämma själv över mitt liv. Och som sagt, jag har gjort absolut ingenting med mitt liv under flera månader. Men nu kan jag, men jag orkar inte. Jag vill, precis som jag sa. Jag vill LEVA inte bara överleva, men jag orkar bara inte ta tag i det.
 
Det är lite så med nästan allt. Det har hänt varje natt sen jag kom hem från Luke att jag inte viljat sova. Bara för att jag inte måste. Jag borde, men jag måste inte. Jag borde äta mer riktig mat än choklad, men det har jag inte gjort. Jag borde bara träna lite grann någon gång då och då, nu har jag tränat varje dag bara för att jag kan. Jag orkar inte bry mig. Jag äter skräpmat, oregelbundet, sover inte, tränar antagligen mer än jag får och skriver antagligen mer än jag borde på bloggen också. Men seriöst, jag orkar inte bry mig om att följa alla strikta regler och bara göra si & så. Livet är inte alltid perfekt och det har det verkligen inte varit den senaste tiden för mig, men nu orkar jag inte göra det perfekt när jag har chansen till det. Så tyvärr, det blir ingen fancy blogg med LA bilder och gala middagar nu heller. Det blir fortfarande mina vanliga halvdryga inlägg om tankar & känslor. Hoppas jag får någon energi att ta tag i mitt liv snart igen. Gud vad deppigt det lät, haha...

Au revoir Miriam


Klockan är nio och jag har redan varit i Köpenhamn och är hemma igen. Det är för att Miriam, min syster, ska tillbaka till Frankrike och eftersom jag inte vet när jag träffar henne nästa gång så ville jag följa med och lämna henne. För er som inte vet så bor hon i Frankrike och har vart hemma under jul och nyår. Eller Frankrike kanske är hemma för henne nu. Vi åt i alla fall lite frukost på Starbucks innan hon gick igenom passkontrollerna och påväg hem somnade både jag och mamma i bilen, tur att inte pappa som körde somnade haha...

Balklänning


I maj eller juni är det bal för jag tar studenten, vet inte vilket datum men det kan jag kolla senare. Så jag, mamma och Miriam åkte in till Malmö för att leta efter en balklänning till mig eftersom det lätt blir stressigt när man letar i sosta sekund. Då har allt tagit slut och det tar månader tills nya kommer på lager.

Jag hade inga tankar alls om hur den ska se ut. Gärna rosa & glitter men finns det någon annan finare så blir det den. Jag vill inte fästa mig vid en viss design och färg och sen inte hitta någon, så jag var helt open minded. I andra affären hittade jag en guldig och en ljusrosa som jag hade svårt att bestämma mig mellan, gillade verkligen båda. Men vi kollade i en till affär för att jag skulle vara säker. Och det var tur! Jag hittade en helt perfekt lila/rosa klänning med silvriga stenar på. Eller lila kanske den inte är, knallrosa eller vad säger man? Inte nån gullig ljusrosa i alla fall. Så det blir rosa och silver på balen med, precis som studenten. Och min bloggdesign. Rosa & silver är mina färger, hihi ^^ Den behöver sys in en hel del men det gör vi senare. Helst vill jag göra det strax innan balen för jag vill inte behöva inse att jag måste gå ner 5 kg för att passa i den och jag vill inte heller ha en för stor. Men hur som helst är jag jättenöjd med den, tack världens bästa mamma! 💓

Och med tanke på det här med att gå upp & ner i vikt, imorse var första morgonen på lääänge som jag inte vägde mig. Varken igårkväll eller imorse ville jag väga mig, för jag orkar seriöst inte bry mig. Vad spelar det för roll om jag väger 2 gram mer eller mindre? Eller fem kilo mer eller mindre? Så länge jag mår fysiskt & psykiskt bra så spelar det ingen roll vad det står för siffra på den där lilla maskinen. 

2014

 2014, det har till största del varit ett ganska dåligt år. Jag tror jag satte lite för höga krav på mig själv att jag skulle toppa 2013, som var ett riktigt bra år för mig. 2015 ska definitivt bli bättre, men utan särskilda mål så jag inte pressar mig själv och blir missnöjd. Det fanns bra stunder också såklart, men mestadels har året fyllts med ångest, tvångstankar, faktiskt självmordstankar, svält, tvånsträning osv. Kort sagt - anorexin. 2015 ska aldrig bli som 2014, no way!
 
Januari
Året började med nyårsfirande med Luke och Patricia. Luke var hos mig till den 7 januari och hade en underbar tid med honom som vanligt. Han gav mig också världens finaste present - att han döpt en stjärna efter mig. Sen började skolan och jag fick äntligen slippa Heleneholms äckliga lokaler och börja på Malmö Latin, detvar då skolan hackades hela tiden och vi fick massor av roliga mail från rektorn. Önskar att några av dom vore sanna, haha... När skolan började mådde jag skitdåligt av olika anledningar.
Minns att jag helst inte ville äta den där pizzan men Luke fick mig att göra det. Älskar pizza ^^
 Och Luke som döpte en stjärna efter mig, såååå fin present ♥
 
Februari
Jag började bli ännu mer noggrann med vad jag åt och tror det var nånstans i februari jag började tvångsträna riktigt mycket. Märkte att jag tydligen skrev ett inlägg i februari om att "Jag siktar ju inte på att få anorexi", eehmm... Tja, vad ska jag säga om det nu? Haha... Nej, herregud, det har aldrig varit mitt mål, det jag menar är att det var så det blev tillslut även om det inte var meningen. Vet att jag sa till jättemånga hur mycket jag älskar att träna, vilket är sant. Men inte SÅ som jag gjorde då, för då var det tvång. Jag var bara rädd att någon skulle stoppa mig och ville därför försäkra mig om att alla trodde att jag älskade det. Sen började jag också vara med Sofia, Ida och Marie i skolan och mådde mycket bättre. Sen var jag hos Lukie Cutie över lovet.
 Första fikan med Ida, Marie & Sofia, sen har det blivit många fler.
Minns när jag tog den bilden, på Alla Hjärtans Dag. Tog en bild och låtsades att jag hade ätit av det bara för det skulle se bra ut, men egentligen åt jag ingenting.
 
 Mars
Mars var nästan bara fyllt med matte, annat plugg & träning. Det måste varit nån gång vid den tiden jag började känna av att jag inte orkade träna när jag inte åt, för jag märkte hur jobbiga cheerleading träningarna plötsligt var när jag aldrig hade energi. Och träningen hemma blev mycket tyngre vilket gjorde det ännu mer till ett tvång. Plus att jag var såååå spelberoende.
Så många försök till att göra nyttiga snacks, ush vad äckliga dom chokladbollarna blev.
 
April
Som Mars fast x1000. Ännu mer matte, vartenda lediga sekund. Hade min mattelärare från Allakando hos mig flera gånger i veckan och räknade, räknade, räknade. Tvångstränade så in i *** mycket. Men jag var hos Luke också och hade en jättebra påsk.
Min syster fyllde 19 ^^
 
Maj
Maj är också ganska bortglömd. Det var nästan bara matte hela tiden och efter att ha lagt ner vartenda lediga sekund i några månader plus ha anställt en privatlärare några gånger i veckan så klarade jag PRECIS provet, med två poäng över E. Som ni nog förstår har jag ingen särskilt stor talang i matte, haha, ush nej, men det var värt allt plugg för jag klarade det! Utöver det var det samma som tidigare, men såklart ännu mer. Ännu mer kaloriräknande, mindre mat, träning osv. Jag tror det var i maj jag fick höra första gången av lite olika att dom trodde jag hade anorexi, min enda tanke var "Dom är bara avundsjuka för jag har gått ner lite i vikt, men det syns ju ändå inte"
 Samma som med bilden från Alla Hjärtans Dag, nästan. Hällde på grädde för det skulle se bra ut, tog bild, och sen plockade jag bort grädden med en sked och drack. Why, why, why?
Och här pluggade jag ihjäl mig inför matte nationella, den dagen var det enda jag åt/drack den juicen jag håller i på bilden. Inget annat än den juicen på hela dagen. Hur överlevde jag...
 
Juni
Juuuuniiii, där hände det lite mer. Skolavslutning, Miriams student & bal, cheerleading uppvisning och jag åkte till Luke. Åt nästan bara äpplen och chokladpudding då, mono diet typ. Veckorna hos Luke, om jag ska vara helt ärlig, kändes ganska bortkastade. Jag var trött och sur hela tiden, men fattade inte varför. Det var ju för att jag inte åt men det fattade jag inte då. Jag var nära på att svimma flera gånger och började trilla ihop lite här & där för jag inte orkade stå upp. Men vi hade det bra också såklart, bowling, Leicester, Costa Coffee t.ex.
 
Juli
Till den sjätte juli var jag hos Luke, dagen efter började jag direkt att jobba som servitris på Åkersberg. Det var faktiskt ett ganska kul jobb, förutom att det blev riktigt jobbigt fysiskt ibland. Jag märkte hur mycket muskler jag förlorat då. Jag skulle flytta tallrikar från ett ställe till ett annat, men kunde inte lyfta mer än TRE tallrika åt gången. Tre, helt vanliga tallrikar. Fyra var alldeles för tungt för mig. Kan man vara svagare? Jag kunde inte ens lyfta fyra helt vanliga tallkrikar samtidigt. Jag råkade ha sönder massor av glas för jag inte orkade hålla i dom.
 
Det var även i juli mamma tog mig till läkaren och jag fick veta att jag har anorexi, som kom som en jättechock för mig. Visst var jag kanske lite underviktig men inte SÅ underviktig och jag åt inte SÅ lite, tyckte jag. Dessutom tyckte jag att jag bara kan börja äta igen när jag vill, kunde jag det? Nej. I slutet åkte jag & familjen till Stockholm där vi träffade våra kusiner från Skellefteå som var i Stockholm samtidigt. Den stockholmsresan var både bra och dålig. Jag brukar alltid leka med mina små kusiner men orkade ingenting, gick bara med dit vi skulle och satt på en bänk. Dessutom försökte alla anpassa sig efter mig när vi skulle äta men jag kunde aldrig bestämma mig vilket bara fick mig att må ännu sämre eftersom jag måste vart väldigt jobbig.
Falsterbo Horse Show med cheerleadingen. ^^
 
Augusti
Augusti var nog den sämsta månaden, tror jag. Åt som minst och hade som lägst ett BMI på 12,7. Jag började inse att hösten inte kommer bli som vanligt med cheerleading, skola och åka till Luke. När skolan började fick jag inte gå dit, läkaren ansåg att jag inte skulle klara det och jag blev skitsur.
 
September
Min syster flyttade hemifrån, till Frankrike, samma dag som jag fyllde 18. Så halva födelsedagsfirandet fick bli på Köpenhamns flygplats. Tillslut fick jag gå två dagar i skolan, som var riktigt jobbiga. Inte lektionerna utan lunchen. Jag fick ångest, sprang på toan och spottade ut maten och grät. Jag åt mindre igen och fortsatte gå ner ännu mer i vikt så den 10 september blev jag skickad till akuten där dem lade in mig. Det fanns ingen plats på ätstörningsavdelningen där jag egentligen skulle vara, så jag fick vara på en allmänpsykiatrisk så länge. Ush, den var hemsk. Mycket hemskare än ätstörningsavdelningen. Där var jag bara någon vecka innan jag flyttades till en annan allmänpsykiatrisk avdelning som tydligen skulle kunna mer om ätstörningar. Det kunde dom, men bara lite, det var fortfarande mycket dom inte visste. Innan jaag lades in hann jag i alla fall ha min lilla 18 års fest med mina närmsta vänner, och det positiva med att jag var på fel avdelning var att dom inte visste om att jag inte fick ha permissioner förrän BMI 15, så jag fick permission till Ida's fest också. ^^
 
Oktober
Jag nådde BMI 15 någong gång så jag fick äntligen ta permissioner, tillåtna denna gången. Annars var det inte så mycket mer än bara sjukhus, sjukhus & sjukhus hela oktober. Precis i slutet flyttade jag till rätt avdelning, ätstörningsavdelningen som fortfarande var hemskt men ändå mycket bättre än båda dem allmän psykiatriska.
 
 November
Jag fick min första nattpermission, wihoo! Fast jag sov faktiskt väldigt dålit den natten, trots att jag äntligen var tillbaka i min egna sköna säng. Jag träffade också Nicki & Fia vilket gjorde hela sjukhusvistelsen miljontals gånger bättre. Jag och mamma började också julbaka som vi fortsatte med varje helg jag var hemma på permission.
 
December
Första december hade jag och Luke vår två års dag, som vi länge planerat att vi skulle träffas på. Men nu satte ju sjukhuset stopp för det, så det fick bli Skype igen. Jag var och såg min klubbs cheerleading uppvisning och herregud vad jag saknar det, och tillslut fick jag ÄNTLIGEN flytta hem igen. Jag fick lämna avdelningen på sjukhuset och flyttas till öppenvården, efter 3 månader och 5 dagar inlåst på ett fult & äckligt mentalsjukhus. Men jag hann knappt vara hemma för bara några dagar efter det for jag till England och träffade ÄNTLIGEN min Luke igen, och hade världens bästa jul där. När jag kom hem var min syster hemma från Fankrike igen, och igår/inatt firades nyår med Nicki & Fia! ♥

Nyår ✮

Gott nytt år!

RSS 2.0