Mello kväll


Har inte följt Melodifestivalen alls i år, men alla säger att de varit dåliga bidrag så jag har väl inte missat något. Men det var kul att kolla ikväll med Nicki & Fia och lite smält choklad med jordgubbar! Mums ❤️ Nu ska jag Skypa med Luke innan det är dags att sova. Natti natti

Klar med gymnasiearbetet

Hoppas jag. Jag hoppas verkligen jag är klar. Jag tänkte läsa igenom allt, fixa det som var fel och sen skriva ut så det är klart. Men jag mår bara dåligt av att läsa vad jag skrivit, seriöst, jag hatar det. Tillslut gav jag upp och bara skrev ut det. Nu får det väl bli som det blir och jag hoppas det blir bra ändå.
 
Men visst har jag ett bra ämne? Nja... Jag valde det ämnet i höstas, innan jag blivit inlagd och allt i mitt liv kretsade kring anorexi. Vid den tiden hade det varit jobbigt att försöka fokusera på något annat, men senare har det blivit jobbigt att fokusera på detta. Jag vill bara glömma allt som har med anorexi att göra, och att ha en fet uppsats att skriva om just det ämnet har inte direkt hjälpt mig glömma. Varje gång jag läser genom blir jag påmind om så mycket och mår skitdåligt. Så jag bara skrev ut, och hoppas det blir bra ändå. Vi började med gymnasiearbetet mitt i den tiden då jag inte kunde tänka på något annat. Hade vi börjat tidigare eller senare hade jag valt något helt annat ämne, men nu blev det ju som det blev...
 
Ha en bra dag allihopa i alla fall! :)

Tvångsinlagd

Du, jag måste fråga.. Hur är det där egentligen, jag är 18 år, skulle jag kunna bli tvångsinlagd mot min vilja? För jag klarar inte av att vara instängd, eller typ sova på ett sjukhus eller så utan min mamma, skulle jag kunna bli tvingad och inte kunna göra någonting alls åt saken??
Ja, det var det som hände mig. Varje gång jag kom dit ville dom lägga in mig, men mina föräldrar sa att dom kunde ta på sig ansvaret eftersom jag verkligen vägrade bli inlagd. Men en gång, när jag gått ner mer i vikt än vanligt skickade dom mig direkt till akuten utan att säga varför. När jag kom dit väntade jag på att få åka hem i sex timmar innan de sa att jag inte får åka hem igen. Dom hade ett rum ledigt åt mig där jag skulle bli inlagd. Jag fick inte ens åka hem och packa en väska, jag skulle direkt till rummet. Jag försökte springa ut genom de låsta dörrarna när några andra gick in, men de stoppade mig och sa att jag inte får gå därifrån. Sen var jag tvångsinlagd i 3½ månad.
 
Så ja, tyvärr. Du kan bli inlagd helt mot din vilja utan att kunna göra något åt det även om du har föräldrar som argumenterar emot. Anser dom att du väger för lite och är för sjuk så läggs du in. Din mamma kan komma och hälsa på dig, men jag tror inte hon kan bo med dig där. Alla kanske inte upplevde det likadant, men för mig var sjukhuset det värsta som hänt mig. Det förstörde så mycket i mitt liv som jag aldrig trodde att bara ett sjukhus kunde göra. Jag hoppas verkligen att du inte är i närheten av att bli inlagd, och om du är det, försök verkligen allt du kan på egen hand. Ta hjälp av folk i din omgivning och lyssna på vad de säger där du får hjälp så du slipper bli inlagd. ♥
 

20 minuters frihet

Varje dag åker jag tåg till skolan och åker förbi sjukhuset jag var inlagd på. Jag kan inte se själva byggnaden, men området. Jag kan se en del hus som stod precis intill, och jag åker precis tätt intill en liten park som jag gick ständigt i. Varje utevistelse, nästan i alla fall, gick jag ett varv i den parken och varje gång jag kom till slutet av parken ville jag fortsätta över vägen och vidare därifrån. Jag går ofta ut och går för jag tycker det är så himla skönt att gå med musik i lurarna och koppla bort tankarna från allt allvar, allt som måste göras, allt som är jobbigt, allt som jag inte tycker om. Men där gick det inte, jag kände mig fortfarande som en fånge trots att jag var ute på egen hand. För jag hade bara 20 minuter på mig, är jag inte tillbaka inom 20 minuter blir jag polisanmäld.
 
Tänk dig att bara få gå ut i den riktiga världen, göra vad du vill och vara FRI i 20 minuter om dagen. Resten av tiden är du inlåst, ständigt övervakad och måste göra allt mot din vilja. I början hade jag inte ens dem där 20 minuternas utevistelse, det var ännu värre. "Du är en sjukdom" sa dom, vafan asså... Jag ÄR inte anorexi, jag HAR anorexi. Jag är en människa inte en sjukdom.
 
När jag sitter på tåget, går på stan, tittar ut genom fönstret på mitt rum eller var som helst ser jag alla människor som är där. Dom kan åka precis var dom vill, och göra precis vad dom vill. Åka hem, äta en kanelbulle, äta tjugo kanelbullar, åka till LA, dansa limbo, råna en bank, utbilda sig till pilot, cykla till Afrika - you name it. Dom inser nog inte det själva. Det gjorde inte jag innan heller. Nu slipper jag det där sjukuset och jag kan göra PRECIS vad jag vill. Det kanske får väldigt stora konsekvenser, t.ex. om jag skulle råna en bank, men jag KAN. Jag har aldrig insett hur fri man är, och hur fria alla andra är, förrän jag var inlagd på sjukhuset. Jag var inte ens där frivilligt som vissa var, jag hade tvångsvård. TVÅNGsvård, man hör ju det själv. Ett jävla helvete. Jag är otroligt tacksam att jag kan dusha, springa, sova, dansa, äta, sova, resa och borsta tänderna när jag vill. Och så himla mycket mer.
 
Jag överdriver inte, jag får ångest nästan varje dag jag åker förbi den parken och vet att bara en liten bit bort ligger sjukhuset. Då visste jag inte ens var i Lund jag var, om jag skulle rymma visste jag ändå inte var tågstationen eller någonting fanns. Jag kände mig verkligen som en fånge, det värsta jag varit med om utan tvekan.

Migrän inatt

Stockholms skärgård i Eriks båt i somras. ^^
 
Hejhej. Inatt hade jag migrän och kunde inte sova, men drog till skolan ändå med femtio paket huvudvärkstabletter för jag vill inte vara borta mer från skolan. Första lektionen hade vi ett seminarium om boken vi läser, som jag hoppas gick bra. Eftersom jag inte var i skolan på hela hösten så är det första gången min lärare hör mig prata engelska (förutom lite smått på lektionerna) så jag var ganska nervös för hur hon ska bedömma mig. När jag pratar med Luke skiter jag i hur det låter, för han sätter ju inget betyg på mig. Men i skolan blir det alltid mycket sämre för jag koncentrerar mig på att det ska låta bra.
 
Menmen, nu är det bara en lektion kvar och sen ska jag till sjukhuset och träffa Eva. Hon får INTE väga mig idag, vill verkligen inte. Hon gör det ungefär varannan gång, och eftersom det var ett tag sen kommer hon säkert vilja idag. Men nejnejnej. Hon kan ju inte tvinga mig, väl...? Ikväll kommer min morbror från Stockholm och ska stanna hos oss i några dagar, därav bilden för jag hade ingen annan intressant bild. Och jag kunde inte bestämma mig för vilken av dom, därför blev det båda.
 
Luke & Erik förrförra sommaren. ^^

Jag vill bara vara mig själv

2013 & 2014, undra hur jag ser ut 2015...
 
Jag mår seriöst dåligt av att se alla "anorexia recovery" som har blivit värsta fitness människorna med supersnygga kroppar. Samtidigt känns det skönt. Det är många som istället blivit skitsnygga och är hur lyckliga som helst, jag beöver inte alls bli världens fetaste tjockis för att komma ifrån anorexin. Dom är förebilder helt klart, så varför mår jag dåligt? Jo, för att jag känner sån himla press på mig. Dom blev jättehälsosamma och skitsnygga, men tänk om jag inte vill bli det då? Tänk om jag inte vill bli nån fitness förebild som blivit frisk från anorexi?
 
Jag är inte underviktig längre, inte alls. Jag har en helt normal vikt. Jag har en liten bulle med fett som hänger på magen. Säkert inte mer än många andra, men den gör mig ändå osäker precis som de flesta blir. För idealet är ju att vara pinnsmal, då tror alla att dom är ovanligt feta när dom ser ut som majoriteten gör. Hade jag vart överviktig och sett ut som jag gör nu hade jag varit skitstolt, jag är ju värsta snyggingen alltså. Men från att ha varit så smal som jag var innan till som jag är nu så blir det tvärtom, jag känner mig bara större och klumpigare. För det är jag. Jämfört med då jag hade ett BMI på 12,7 så är jag ganska mycket större nu. Men min kille sa att jag var skitsnygg igen.
 
Jag älskar att träna, och mat och kost är också ganska intressant. Utan att tvinga mig själv kommer jag vilja träna nästan varje dag, och röra på mig mycket. För jag är sån som person, jag tycker om att röra på mig. Jag älskar det, och det roligaste är styrketräning och att bygga muskler. Love it. Men trots att jag tycker om det kanske jag aldrig får den där ursnygga drömkroppen och äter exakt rätt mat hela tiden, aldrig godis och kakor, och ser ut som vem som helst. Det känns som att alla ser ner på mig nu när jag inte är pinnsmal, men inte heller super vältränad. Jag har en liten bullmage och mina breda lår är tillbaka. Thigh gap är inget jag har naturligt, och kommer aldrig att få igen på ett hälsosamt sätt. Mina lår är ganska breda naturligt, bara att acceptera. Vissa tycker ju det är snyggt.
 
Jag vill helst av allt inte tänka något särskilt på mat alls. Träna kommer jag att göra utan att tvinga mig, och äta nyttig mat. Men lite kakor och gottis gottis här och där, och plötsligt försvinner den ursnygga kroppen alla vill ha och ser upp till. Sen tränade jag inte lika hårt nån dag, där försvann några muskler. Då blir jag inte någon av dom där fitness tjejerna som så många verkar ha blivit efter anorexi. Dom är jätteinspirerande, verkligen. Men jag vill inte sätta en massa krav på mig, jag vill bara må bra. Jag vill aldrig tvinga mig till träning bara för att få en snyggare kropp och hoppa över fika med kompisar för det ingår inte i min kostplan. Orka ha en kostplan... Jag säger inte att jag inte bryr mig, för det gör jag. Jag säger att jag hatar att bry mig och vill inte bry mig, därför ska jag äta kladdkakan som min syster har bakat till filmen ikväll. Utan att ha tränat eller rört på mig ett skit idag. För att jag har vart sjuk såklart, men ändå.
 
Jag vill bara vara mig själv, inte ännu en gång fejka att jag är lycklig bara för jag ser ut på ett visst sätt.

Hur jag gör mitt hår vågigt

↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑
 
Kan du inte visa hur du fixar ditt hår?
Jag vet inte om jag direkt kan visa hur man gör, för jag gör det inte på något speciellt sätt. Jag använder en vågåtng från OBH Nordica, vågar lite med den och tar lite hårspray. Klart! :)

Kalas puffar


Här ligger jag hemma och mår illa och har ont i halsen... Som ni nog förstår så stannade jag hemma från skolan ändå, vill verkligen inte. Hade det varit som vanligt hade det inte spelat så stor roll, men eftersom jag redan missat halva året i skolan vill jag verkligen inte missa mer. Plus att det är cheerleading ikväll och inte alls långt kvar till DM, vill vara med och göra programmet PERFEKT. Men inte när jag mår såhär... Så jag bad mamma köpa hem lite kalas puffar som tröst, hahaha, dom är så goda! Har nog inte ätit dom på kanske tio år, men imorse fick jag plötsligt världens sug efter yoghurt med puffar. Så gott, så gott, så gott. Lite nostalgi för jag åt puffar hela tiden som liten.

Hur kan mat ha en åldersgräns egentligen? På restauranger finns tex inte alltid köttbullar till vuxna, för det är "barnens mat". Tänk om en fyra åring vill ha entrecote och en 40-åring köttbullar med potatismos? Dem skulle säkert ge en det man vill ha om man bad om det, jag beställer fortfarande från barnmeny ibland. Men ändå, varför ser dom så frågande ut? Barnmenyn är ju alltid så gott, dessutom i lite normalare portionsstorlekar än alla andra megaversioner. Och jag gillade kaffe som treåring men hatar det nu. Kom och tänka på det med tanke på att det mest är småbarn som äter puffar.

Boijerts


Idag har jag träffat Amanda & Patricia, SAMTIDIGT. Vi får så sällan ihop en tid att träffas alla tre, och jag hoppades för allt i världen att jag inte skulle må illa eller ha ont i huvudet, halsen eller öronen som jag haft de senaste dagarna. Men jag mådde bra! Vi gick bland annat och fikade på Boijerts, haha va? Har inte ens tänkt tanken på att man kan fika i lilla Höör, det går ju! Ikväll/eftermiddag har jag varit med familjen för min syster är hemma nu i en vecka. Hon bor ju i Paris annars. Har hunnit Skypa lite med Luke också och nu kollar jag på en film med familjen. Jag mår jätteilla igen, är jag sjuk eller inte? Jag fattar inte. Det går upp och ner hela tiden. Jag vill inte vara sjuk, vill inte missa mer i skolan och det är så kort tid kvar till DM. Vill kunna träna som vanligt :(

Att leva ett weheartit liv

Bästa betyg, perfekta selfies, dyra kläder, massa resor, perfekt förhållande, tusentals följare, en massa vänner, roliga fester, ett jobb, en söt hund, perfekta instagram bilder, perfekt kropp, naturlig skönhet, fin sångröst.
 
Vem kan leva ett så perfekt weheartit liv och må bra? "Alla förutom jag." Tänkte du så precis? Det gjorde jag med. Men ärligt talat, även de som utåt sett verkar så otroligt perfekta att dom knappt kan vara mänskliga har inte ett perfekt liv. Mycket döljs, och de vill inte ha uppmärksamhet för vad som går dåligt för dom. Samma med mig. Skulle jag låtsas ha ett perfekt weheartit liv och bara skriva om allt roligt jag gör, endast lägga upp överdrivet photoshoppade bilder och låtsas ha tusentals talanger jag inte har skulle säkert många fått en bild av mig att jag har ett perfekt weheartit liv. Men varför ska jag göra det?
 
Jag vill inte att folk ska se mig som någon ledsen och deppig person, jag vill att folk ska bli glada när dom tänker på mig. Men jag lever inte ett weheartit liv, då orkar jag inte låtsas som det heller. Vissa gör det, vissa gör allt dom kan för att deras liv ska se perfekta ut. Och faktiskt, no lie, ibland är livet perfekt. Men livet är inte perfekt hela tiden, så även om någon kanske har ett perfekt liv just då har det inte alltid varit så, och tyvärr, kommer inte alltid fortsätta vara så. Livet har sina ups & downs, stora eller små, men dom finns för alla. Även när jag kände att min liv var som bäst (sommaren 2013) var inte allt perfekt. Jag hade I-N-G-A pengar kvar för jag hade spenderat allt på en Stockholms-resa med Luke och var mer stressad än jag någonsin varit förut, av lite olika anledningar. Och stress vet vi alla att ingen mår bra av, hösten därpå blev därför onödigt mycket kaos och stress efter att ha levt livet hela sommaren. I alla fall juni & juli var underbara. Men trots det var det just den sommaren jag minns som den bästa tiden i mitt liv, än så länge.
 
Det jag ville säga med inlägget var att det är inte lönt att sträva efter ett perfekt liv, och när du känner att det är perfekt, då ÄR det det. Jag kände ju det sommaren 2013, men ändå lyckades jag hitta några svackor som jag ville fixa och det gick åt skogen. Jag har verkligen försökt sträva efter ett perfekt liv på alla sätt och istället blev jag inlåst i ett rum på ett sjukhus i 3½ månad där jag inte ville något hellre än att dö. Jag säger inte att jag är världens bästa förebild som bara fokuserar på vad som är bra i mitt liv, för det gör jag inte. Jag är snarare en av dom som känner att jag är på botten och måste lära mig att må bra, och borde förmodligen själv läsa vad jag skrivit. Men det vet vi nog alla att jag inte kommer göra... Haha, jag hatar att läsa men älskar att skriva. Hur går det ihop? Jag bara skriver mina tankar rakt av och efteråt inser jag att det är för mycket text för att orka läsa igenom. Så jag trycker väl bara på publicera igen... Men, kom ihåg att när du accepterar det som inte är perfekt kommer ditt liv kännas perfekt. Makes sense? Vet inte, men får väl hoppas något budskap går fram i alla fall.

99% död




Har inte orkat blogga förrän nu, ush gud vad jag är trött... Landade vid halv tolv i Köpenhamn och tog tåget hem. Hemma har jag mest bara degat en massa och försökt läsa i en tidning, men jag orkade knappt. Seriöst, jag är jättetrött. Sov knappt nånting inatt, två timmar kanske, och har inte mått så mycket bättre än igår. Har tagit halstablett efter halstablett efter halstablett dagen lång. Däremot har jag inte mått illa så det är ingen magsjuka i alla fall, en jobbig förkylning kanske. Nu ska jag nog sätta på en film eller något, och vila upp mig så mycket som möjligt inför imorgon. Vi hörs, puss puss :*

Mår illa


Var nyss ute och spelade pool, eller biljard som det kanske heter på svenska. Jag är så himla dålig men det är ändå kul, tiden går så fort... Efteråt köpte vi lite caramel shortbread och tog en fika på Costa. Nu är vi hemma och tänkte hitta på något men plötsligt mådde jag jätteilla. Luke mådde illa imorse men inte längre, kanske smittat mig? Nu ligger jag i soffan bredvid Luke och hoppas jag ska må bättre snart, ush jag vill inte må illa. Det är sista dagen med honom för imorgon åker jag tidigt på morgonen. Hoppas det blir bättre snart, och imorgon, för det vore inte så kul att flyga magsjuk eller något...

Cya 💖

Allt jag vill ha

Weheartit bilder, min weheartit finns HÄR
 
Jag vill ha jättemycket, vem vill inte det? Resa jorden runt, en walk-in closet, ett eget jet, barn (i framtiden), en hund, en katt, en delfin, en bil, ett palats, en ö, bästa betygen, dyra kläder, ett hus, en egen biosalong, spa, bubbelpool, vanligpool, isrink, bowlinghall... Ni fattar. Men jag skulle aldrig vilja ha allt, för var är då lyckan? Jag älskar kläder och vill så gärna ha en walk-in closet med färgglada, ljusa och glittriga kläder. Men om jag skulle ha vartenda klädesplagg och vartenda accessoar jag ville ha, då skulle jag inte bli lycklig av mer. Plötsligt blir inte kläder och accessorarer lika intressanta. Lyckan efter att ha köpt eller fått något man jättegärna vill ha försvinner när man alltid får det.
 
Att resa jorden runt vill jag göra, jag är så trött på att höra om allt alla andra upplever men jag är fast på ett och samma ställe. Stockholm, Skellefteå England - Stockholm, Skellefteå, England - Stockholm, Skellefteå, England. Det är dit jag reser, om och om igen. Visst, en del reser ännu mindre än mig men jag reser till samma ställe om och om igen. När jag och Luke var i London igår över en dag var jag jätteexcited över att komma tillbaka dit, och jag hade en underbar dag. Men det hade inget med London att göra. Parkerna vi gick runt i och 3D-bion vi såg hade inget med just London att göra, det hade kunnat vara var som helst. Jag tyckte inte alls London kändes som något speciellt. Däremot första gången jag var där var det en höjdpunkt i mitt liv, jag älskade det. Nu känns England så vardagligt att jag blir inte excited över att åka dit. Jag blev tusen gånger mer excited när jag fick veta att Luke kan komma till Sverige över balen och min student, det är ju HONOM jag vill träffa. Inte åka på en resa till England, för vad är så speciellt med England? Costa Coffee, haha, annars önskar jag ofta att Luke kunde komma till mig istället för tvärtom.
 
Men New York har jag alltid velat resa till, precis som Tokyo och Grönland. Första gången kommer det säkert vara hur coolt som helst, men skulle min vardag bestå av att vara på Grönland hade det inte blivit något speciellt. London var också en av de platserna jag länge velat besöka, men nu bryr jag mig inte riktigt om att åka dit. Jag vill någon annan stans.
 
Det jag menar är, att har man inget att längta efter och känner man ingen lycka över det. Min iPhone 6 blev jag överlycklig för, att jag ska resa till Paris i påsk och att Luke kommer till mig över balen. För det är inte min vardag, inget jag förväntar mig att jag alltid ska få. Hade Luke kunnat komma till mig mycket oftar hade jag nog tagit för givet att han kommer på min bal, nu tog jag för givet att han inte kommer men nämde såklart det ändå. När han skrev "I will be there for your prom" blev jag helt obeskrivligt lycklig.
 
Simma med delfiner, ha en egen isrink, ett eget hus och bil vill jag också ha. Alltihop. Och mycket mer. Men de som verkar ha allt har nog egentligen inte allt, för samma lycka kommer inte om man får det gång efter gång. Man blir lyckligare av det oväntade. Ingen har allt man vill ha. Och har någon det, så har förmodligen den personen inte samma lycka som alla andra. Det finns så mycket jag vill ha, men om jag kunde, så skulle jag inte vilja ha allt. För jag vill ha kvar lyckan också.
 
Varför skriver jag ens detta? Jag pratar så mycket. Luke sover bredvid mig så jag måste ju få ut mina tankar någonstans, haha, wake up Luke...

Två frågor

Lockar du det eller sover du med fläta?
Jag antingen lockar mitt hår med locktång eller med en vågtång. Gillar faktiskt det vågiga mer :)
 
Vet du var man kan hitta den där flaskan?
Nä, tyvärr. Lånade bilden från weheartit, men visst var den snygg? :D

En dag i London












Pannkaksdagen





Idag är det Pannkaksdagen i England, är det det i Sverige också? Vi har ju våffeldagen. Anyways, vi åkte till Kettering och såg Big Hero 6 på bio, astolig! Tyckte jag i alla fall. Men vi var nog dom enda ungdomarna där, alla andra var barnfamiljer, haha  efter bion åt vi varsin pannkaka innan vi gick till Luke's bror Matt och lämnade tillbaka hans hund Caleb som varit här i några dagar. Han brukar aldrig få sitta i soffan så han blev överlycklig när han fick göra det som på bilderna.

See ya :*

❤️ Costa Coffe in my heart ❤️





Salt i köttfärsen

Han vill bli kock, och jag lovar att han kommer bli världens bästa. Min lilla kock ♥
 
Luke hällde precis en massa salt i köttfärssåsen, och just salt har jag jättesvårt för att äta. Jag vill bara kunna slappna av och inte bry mig om maten, men det går inte. Inte bara nu när jag är med Luke, utan annars också. Men just när jag är med Luke blir det jättemycket problem. Först den kulturella skillnaden med tex bacon till frukost och sen våra egna skillnader att jag vill ha fisk och han hamburgare och korv. "Vad är onyttigt med pizza?" frågar han helt förvirrat. Ibland gör han nog till sig för att jag ska kunna slappna av, han VET om att pizza egentligen inte är så nyttigt men han försöker ändå alltid förklara det bra med all mat. Det enda han enbart säger dåliga saker om är low-fat, diet saker och low-calorie. T.ex. så älskar han Coca Cola men skulle aldrig i sitt liv dricka en Diet Coke.
 
Jag är så glad att jag har en så perfekt kille som honom, och han gör verkligen allt han kan för att få mig att må bra. Han äter upp resten av min mat om han måste, äter räkor med mig som han hatar. Gud vad jobbig flickvän jag måste vara, seriöst. Han skulle kunna hitta någon tusen gånger bättre än mig. Någon som han kan laga sin jättegoda mat till som skulle äta det utan problem, för det han gör är jättegott. Dessutom är det ju precis så jag alltid velat ha det - en kille som kan laga mat åt mig. Jag måste bara kunna slappna av, men det är så svårt.

"Bara ät"

Jag tänker så mycket på meningen med livet. Denna gången angående mat. Men det är inte en enstaka gång, just mat tänker jag ofta på när jag tänker på meningen med livet. Jag vill inte äta, det medför bara problem. För mycket, för lite, onyttigt, nyttigt. Man ska inte bry sig för då måste man tydligen in på sjukhus. Men man ska inte inte bry sig för då ser alla ner på en och säger åt en att vara hälsosammare. Man ska tugga si och så många gånger, äta nånting procent fett, kolhydrater och protein. Man ska ha i sig det och det och det, men inte det och det och det. Man ska äta på specifika tider, mängder, varierat, inte framför TV:n och dricka först efter man ätit upp. Om jag är törstig innan jag börjar äta då?
 
Men jag vill ju ändå äta. Det är gott. Jag kan gå i en matbutik, se alla antingen feta eller helt normala människor gå och fylla vagnarna med godis och sötsaker som att dom inte bryr sig ett skit. Ni anar inte hur jag faktiskt verkligen ser upp till dom. Nu tycker ni jag är helt sinnesjuk, men ja, till viss del önskar jag att jag vore som dom. Jag vill såklart inte vara tjock och många som är det bryr sig säkert, men dom som inte gör det. Dom som inte bryr sig om sin vikt, fettprocent osv, utan bara lever livet och mår bra. (Jag säger inte att livet blir perfekt bara för man äter vad man vill, dom kan ha andra problem) Jag önskar att jag bara kunde slappna av, inte bry mig och göra vad jag vill.
 
"Men det kan du ju" NEJ. Dom flesta kanske kan det, jag vet inte. Men jag får panik eller ångest, skakar, hyperventilerar, gråter, slår mig själv, skriker och allt möjligt för att bli av med den hemska känslan som uppstår när något med maten inte går som jag vill. Om jag äter på fel tid, räknade fel på antal kalorier, tog en godisbit mer än planerat. Visst, jag kan säkert bli av med det nån gång och bli som alla dom jag ser i matbutikerna. Dom behöver inte ens vara feta, en helt normal person som äter vad hon/han vill utan att bry sig. Jag kan slappna av ibland och äta något gott, sen springer jag till vågen och vill bara dö när jag ser siffrorna. Jag säger inte att ingen annan känner så, de som fyller vagnarna med godis och kakor kanske gör samma sak där hemma. Bara det att dom kan ändå fylla vagnen i mataffären och låtsas som ingenting, och det kan inte jag. Så med dom känslorna och tankarna jag har kan jag inte bara skita i vad, när och hur jag äter.
 
Utåt sett verkar det nog som att jag inte har så mycket problem med maten längre, även för dom som känner mig som bäst. Grejen är den att känslorna visar jag nästan bara när jag är helt ensam. Är jag inte det springer jag till mitt rum eller låser in mig på toaletten. Jag isolerar mig så mycket som möjligt för att ingen ska se. Och då känner jag ibland, vad är det för mening med livet om jag bara ska känna såhär? Som jag sagt innan tror jag inte att det egentligen finns någon mening med livet från början, utan man måste hitta den själv. Man måste själv skapa lyckan. Men problemet är bara, hurdå? Hela meningen med att ens leva försvinner för mig när maten kommer ivägen.

Vår alla hjärtans dag ♥




En timme sent flyg



Nu är jag framme, äntligen! Åt lunch på Starbucks på flygplatsen, gick genom kontrollerna och fick veta att flyget är en timme sent. Yay, vad kul. Dom är i alla fall bättre än Skånetrafiken. När jag kom fram var det nästan helt tomt på flygplatsen för flera andra flyg var tydligen också sena, flera timmar. Så jag hade tur att mitt "bara" var en timme sent ju. Jag flög till London Stansted och där brukar alltid vara så mycket folk så jag blev lite förvånad, men nu är jag hemma hos min Lukie Cutie i Corby och vi ska göra en liten Alla Hjärtans Dag middag. ♥

Var tvungen att skriva av mig...

Jag hatar när andra bestämmer över mig. Vem gör inte det? Men jag tänker på det så ofta. Jag vill iväg, skaffa mitt eget liv och göra precis vad jag vill. Inte för att jag vill bort från allt ja har nu, utan för att jag vill inte känna mig som en liten barnunge längre. Jag älskar min familj, och helst vill jag inte flytta iväg någonstans ensam. Jag kan gärna bo ensam, men helst skulle jag vilja flytta ihop med vänner eller Luke. Helt enkelt få leva mer självständigt som en vuxen människa utan att vara så beroende av mamma och pappa eller någon annan.
 
Som jag sagt innan så tycker jag faktiskt om att göra små vardagssysslor som att städa, laga mat och tvätta. Att ha ett eget ansvar och ta hand om det. Jag skulle verkligen inte vilja ha föräldrar som bara skiter i mig och inte hjälper mig med någonting, men jag känner ofta att jag har lite FÖR hjälpsamma föräldrar. Liksom "låt mig göra något själv, jag är inte tre år", så känner jag rätt ofta. Och som sagt, jag tycker det är jättebra att dom alltid vill hjälpa mig så mycket men så vill jag inte ha det hela tiden. Jag vill klara mig själv. Jag handlar hem nästan all mat, tvättar, diskar, och lagar mat flera gånger i veckan. För jag tycker det är så skönt att inte få allt gjort åt mig, låter det konstigt? Jag kan väl inte vara den enda som blir trött på att vara ett litet barn resten av livet, eller?
 
Många säger att dom inte vill bli 18 och myndiga, men ni anar inte hur mycket jag längtat efter det. Min 18 års dag var verkligen höjdpunkten i mitt liv som jag längat såååå efter. Inte för att själva dagen skulle vara mer speciell än andra födelsedagar, utan bara att veta att nu är jag 18 år och kan göra precis vad jag vill. Men vad hände bara några dagar efter min 18 års dag? Jo, det *** sjukhuset. Jag överdriver inte, utan sjukhuset är verkligen en av dom absolut värsta sakerna som hänt mig om inte den allra värsta. Ingen hade nog tyckt om att vara tvångsinlagd i 3½ månad och jag har säkert inte haft den allra värsta sjukhusvistelsen, men fyfaaan...
 
Känns som att jag tar upp sjukhuset så ofta, eller så gör jag inte det? Jag tänker ofta på hur mycket jag hatar det så jag försöker att inte nämna det för ofta. Men det kanske jag gör, eller inte. Hursomhelst så har jag längtat i princip hela min barndom på att äntligen bli 18, och jag var överlycklig när den dagen kom. Inte för att jag vet om jag hade gjort något helt crazy, det tror jag faktiskt inte, utan bara att veta om att jag KAN. Jag kan göra VAD JAG VILL. Istället fick jag tusen gånger mindre frihet än jag någonsin haft. "Får jag dricka?", "Får jag sova?", "Får jag åka hem?", "Får jag gå ut?", "Får jag ta upp min mobil?" Typ som "Får jag LEVA?" Svar: Nä. Man överlever på sjukhuset, men man lever inte. Att vara på sjukhuset tog så otroligt mycket av mitt självförtroende, känslan av att jag inte är en egen person med egna åsikter och val. Jag måste bara lyda andra. Vad jag vill spelar ingen roll.
 
Nej, förlåt, nu pratade jag på för mycket igen. Syftet med inlägget från början var att jag vill flytta hemifrån, skaffa jobb & utbildning, resa eller bara leva ett vanligt vardagsliv utan att vara ett litet barn. Och alla som varit inlagda på ett sjukhus kanske inte har känt samma instängda känsla, men så var det verkligen för mig. Jag mår jättedåligt av att bara tänka på sjukhuset. När jag sitter på tåget hem från skolan tittar jag på alla människor och tänker "Dom anar inte hur fria dom är, dom kan åka var dom vill och göra vad dom vill." För dom MÅSTE inte åka hem, äta middag, städa, göra läxor om dom pluggar. Det är väl bra om dom gör det men dom måste inte. Dom kan äta middag två minuter senare om dom vill, eller inte alls. Träna om dom vill, käka chips om dom vill, dricka viktminskningsdrycker om dom vill, åka till Tokyo om dom vill, byta jobb om dom vill, träffa vänner om dom vill, dusha om dom vill, sova om dom vill, dricka något annat än mjölk till middag och juice till frukost, äta muffins till frukost, fota om dom vill, måla naglarna om dom vill, pyssla om dom vill, riva sönder böcker om dom vill, dansa om dom vill... Okej, jag kan hålla på hur länge som helst. Jag tror ni fattar poängen. Jag måste nog sluta skriva nu för annars tar inlägget aldrig slut. Förstår inte hur min kurator orkar lyssna på mig, haha...

Alla hjärtans dag


Idag är det ju Alla Hjärtans Dag, där jag egentligen är en av dom som har en liten finis att fira det med men som bor så onödigt långt iväg så det går inte. Men jag, mamma och pappa kunde inte bestämma oss för vad vi skulle ha som Alla Hjärtans Dag fika så det blev lite allt möjligt. Delicato hjärtanen var verkligen delikata, haha

Jag har verkligen inte varit så effektiv idag som det kanske verkade i förra inlägget. Jag i princip publicerade inlägget och sen har jag gjort allt annat än viktiga saker. Skolarbete, städning och packa var mina planer för idag. Njaaa, så blev det inte riktigt. Packa måste jag verkligen göra oavsett om jag vill eller inte, men vi får se med det andra. Glad alla hjärtans dag sötisar!

Dags att packa!

Idag ska jag packa inför imorgon, guess why? Jo, för att jag åker till min fiiiiinaste älskling imorgon! Typiskt ellerhur? Idag är det Alla Hjärtans Dag, men flygbiljetterna är svindyra och fyra gånger så billiga dagen efter. Dvs imorgon. Samma som förra året, vi får flytta fram vår Alla Hjärtans Dag en dag. Konsekvenserna med distansförhållande...
 
Menmen, det gör väl inget. Vi får ju träffas ändå. Idag måste jag också städa för ni anar inte hur stökigt mitt rum är. KAOS. Och packa färdigt såklart, alla kläderna är i nu i alla fall. Och dom tar ju upp den mesta av platsen... Å andra sidan har jag kanske inte jättemycket annat att packa med, tror jag. Jag brukar alltid lämna saker hos honom så jag inte behöver ta med det nästa gång. Några kläder blev inte kvar denna gången, men smink, schampoo och sånt. Så det borde väl räcka med plats. Alla Hjärtans Dag present, datorladdare (datorn har jag i handbabaget), tyvärr lite skolböcker, ett par extra skor osv. Det går nog. Hoppas ni alla får en fin dag ♥

En gratis limpa i väskan


Här sitter jag på tåget med en hel limpa i väskan. Mellanmål? Haha, dom delade ut gratis limpor på stationen i Malmö. Så jag tog en och stoppade ner i väskan som jag kan prova hemma, den var ju ändå gratis. Dem har delat ut gratis kakor och annat på stationen innan, men en hel limpa?? Jaja, tack för det. Det var ju ganska givmilt av dom.

I skolan hade jag bara en lektion, media där jag var klar med podcasten så jag gjorde lite gymnasiearbete istället. Sen åt jag lunch i skolan och nu sitter jag på tåget hem. Vill hem och tränaaa...

Podcast på toaletten

Imorse vaknade jag en timme innan klockan skulle ringa, hade gott om tid på mig, men ändå inser jag i sista sekund att jag inte hittar nycklarna eller skolkortet och måste springa till tåget. Typiskt mig. Jaja, jag hann med det som tur var. Det brukar jag, det är bara det att jag brukar nästan alltid springa i sista sekund ändå. Innan skolan skulle jag till sjukhuset och träffa Eva, min kurator. Pratade ganska mycket om mat, mer än jag brukar, för det var det jag behövde prata mest om.
 
Klockan elva började median, lunch och sen en annan media lektion. Anledningen att jag bara skriver media är för alla media ämnen har så långa och konstiga namn. På den andra media lektionen jobbade vi med Doku Latin, podcasten där vi gör en dokumentär och jag behövde spela in en grej igen så jag gick till toaletten med mikrofonen och spelade in. Haha, radiostudion var upptagen och jag ville få det gjort snabbt, inte vänta tills jag var hemma så jag istället kunde fortsätta redigera på lektionen. I klassrummet med folk som pratar i bakgrunden går det inte, så det blev toaletten. Undra om det hördes ut i korridoren... "Hej, du lyssnar på Doku Latin och jag heter Ida Steinwall" från toaletten. Haha
 
Efter skolan har jag varit på banken lite snabbt, handlat och nu ska jag snart åka till cheerleadingen. Ni får ha det bäst, puss & kram :*

"Fear foods"


Vaknade halv sex imorse och var vrålhungrig. Kanske för att jag åt för lite igår... Jag har försökt dra in på maten den senaste tiden och räknar kalorier ständigt. Jag vet att jag egentligen inte borde göra så, men det är så svårt att sluta när jag väl börjat. Eftersom jag åt frukost så tidigt tog jag en banan som mellanmål på förmiddagen eftersom det blir så långt till lunch annars, som jag väl borde vara "stolt" över. Dessutom drack jag en varm choklad med grädde på Espresso House med Nicki & Fia efterskolan som jag hade funderat hela dagen över. Ska jag? Eller ska jag inte? Men eftersom Nicki & Fia tog dricka tänkte jag att jag också borde göra det. De som inte har anorexi förstår nog inte den stora grejen med att äta en banan eller dricka lite varm choklad, men Nicki & Fia förstår ju och är jättebra att prata med om sånt.

Bort från allt som har med den äckliga, dumma, hatade, skit anorexin att göra. Jag vaknade som sagt jättetidigt och började skolan halv nio med engelska för att sen fortsätta ha en lååång dag i skolan. Onsdagar är helt klart den drygaste dagen i skolan, så lång. Sen hade jag filosofi, lunch, religion och svenska efter engelskan. Och efter skolan träffade jag Nicki & Fia och fikade på EH. Hur kan alla EH vara så fulla när det finns så många? Kanske för att dom har så himla god fika, men ändå, ägaren måste ju vara stenrik haha...

Nu är jag på tåget hem igen och vet att mamma har makrill och potatissallad till middag. Potatissallad är också en av mina "fear foods", men ska väl kunna äta det... Hatar att ens ha en anledning att skriva att jag inte vill äta något eller är stolt att jag åt något, det ska ju inte vara ett så stort problem. Men det är det. Och det är ärligt talat JÄTTESKÖNT att jag knappt skrivit något på bloggen om det. Jag har faktiskt vänner, kurator och pojkvän att prata med. Jag borde ta vara på dom fina människorna jag har. Men lite gör väl inget att jag skriver på bloggen, jag tycker om det så mycket. Brukar skriva en massa för mig själv som ingen annan någonsin läser, att skriva är verkligen en av mina största intressen.

Att se fram emot

ENGLAND
Till världens finaste sötis nötis som vanligt. Ska dit på söndag och stanna över lovet, och även halva påsklovet. Vanligtvis brukar jag inte boka biljetter så tidigt som till april redan i februari, men det är för att jag ska till...
 
PARIS
...Paris andra halvan av påsklovet! Min syster har ju flyttat till Paris, och vi ska dit och hälsa på henne över påsk då det också är hennes 20-års dag. Perfekt! Jag är så himla excited, har åkt igenom Frankrike när jag skulle till England en gång, men aldrig varit i Paris eller stannat någonstans i Frankrike.
 
DM
Första gången jag får tävla i cheerleading. Jag missade ju tävlingen i Tyskland för jag var inlagd på det *** sjukhuset, och visst, uppvisningar jag varit med på. Men tävla har jag inte gjort än och i mars ska jag med laget till Borås för att tävla i DM, heja oss!
 
Balen i nian där Amanda var min dejt istället haha
 
BALEN
Som kommer bli den ABSOLUT BÄSTA någonsin. Gissa varför? Jo, för att Luke ska komma!!! Det har jag visserligen redan berättat, men ändå. Visst har jag sett fram emot balen förut också, att gå dit med mina vänner, men nu kommer den verkligen bli helt hundra procent perfekt. Jag får en bal med min prins ♥
 
Här hade vi varit tillsammans drygt ETT och ett halvt år.
 
1 JUNI
För att det är min och Luke's 2½ års dag. Vi har aldrig kunnat vara tillsammans på någon av våra anniversaries, men eftersom han är här mellan balen och min student kommer vi kunna fira det tillsammans för en gångs skull. ♥
 
Miriams student förra året ^^
 
STUDENTEN
Gud vad härligt, då är jag äntligen klar med gymnasiet! Speciellt detta sista året har varit väldigt rörigt och jag har inte vetat om jag kommer ta studenten i år eller inte, men som det ser ut nu så kommer jag göra det. Även då kommer mina fina Luke Puke vara här med mig.

"Tissi"



Träffade min väldigt efterlängtade Patricia idag, eller Tissi som jag kallade henne i femman. Haha, omg längesen. Då vi bakade kladdkaka, dansade till Hannah Montana och åt nudlar på studsmattan hela tiden. Jag skulle aldrig vilja leva om allt, men vissa stunder vill man ju tillbaka till. ^^

Grattis pappa!




Nu är vi hemma från restaurangen vi åt middag på för att fira pappas födelsedag. Vi åt på Jernkällaren där jag tog entrecote som är sååå gott. Här hemma väntar vi på att pappa ska komma för han tror inte han fått några presenter, men här ligger en hel hög. Surprise!

Små vardagssaker

Jag har städat, tränat, pluggat, lagat mat och handlat idag. Effektiv dag eller? Haha, jag älskar det. Jag blir så stressad av att göra ingenting, jag vill alltid ha något att göra. Är inte mamma eller pappa hemma diskar eller tvättar jag gärna. Är jag konstig? Jadå. Men jag tycker om att få saker gjort och pyssla med små vardagssaker som att handla, tvätta eller laga mat.
 
Idag när jag handlade gav mamma mig fel kort, IGEN. Så där stod jag, tryckte in fel kod två gånger och bara "Eeh... det är min mammas kort, hon har gett mig fel kod igen. Kan jag ringa henne?" Och sen fick jag ringa mamma och fråga vad koden till kortet hon gett mig var. Det är inget ovanligt, jag får ofta en kod till NÅGOT av hennes kort, men sen får jag fel kort och då funkar det inte. Men hon är lite virrig, lilla mamma.
 
Idag är det förresten pappas födelsedag så det ska vi fira lite senare. Kunde inte komma på någon bättre present, det blir alltid samma sak år efter år. Så jag köpte mazariner till honom, det har han inte fått av mig innan! Men nu ska jag fortsätta redigera min podcast, den är faktiskt nästan klar!

Balbiljetterna!


FATTAR NI HUR ÖVERLYCKLIG JAG ÄR? LUKE KOMMER TILL SVERIGE I MAJ OCH GÅR PÅ BALEN MED MIG  Jag fick egentligen veta det igår, men idag köpte jag biljetterna. Han kan så sällan komma till Sverige, det är därför jag får åka till honom nästan varje gång vi träffas. Men i maj kommer han, går på balen med mig och stannar till min student! Visste inte vad jag skulle säga när dem frågade efter hans personnummer för att köpa biljetten, dom har ju inte personnummer i England! Kan ju hans födelsedag så det gick ju enkelt att lista ut den delen av personnumret, men han har inga fyra sista så jag fick förklara att han är engelsk och där används inga personnummer.
 
Balen var helt klart höjdpunkten på dagen, och det sämsta var tågen. Surprise? 40 minuter försenat tåg på morgonen och efter skolan smsade jag mamma och frågade om hon kunde hämta mig på sjukhuset. Jag var nämligen hos Eva och pratade en massa om allt möjligt. Kändes lika bra som efter varje gång hos henne, förutom vägningen. Jag hatar det. Annars har jag äntligen en positiv anledning till att åka till sjukhuset.
 
Hemma har jag lagat middag - kyckling, curry & bulgur. Sen har jag gjort lite skolarbeten och nu tog jag en paus för ett blogginlägg. Hoppas ni alla haft en bra dag, puss puss 

Radiostudion


Har nyss kommit hem från skolan och sitter och redigerar min podcast. Jag fick spela in i radiostudion idag men det blev något jättestörigt ljud i bakgrunden hela tiden som jag inte förstod hur man fick bort. Men jag spelade in ändå och tänkte att det kanske går att redigera bort, men nä. Jag frågade Sara, min lärare men hon visste inte heller. Så jag får väl spela in det igen senare när jag får mikrofonen av Marie.

Ikväll är det i alla fall cheerleading igen och jag är så himla taggad som vanligt. ^^ Jag känner inte det minsta att jag vill stanna hemma någon gång som jag gjorde rätt ofta förra terminen då jag alltid var för trött för att träna, för jag åt så lite som möjligt så jag skulle gå ner mer i vikt men istället orkade jag inte träna bort något alls, så det blev bara jobbigt att träna överhuvudtaget. Nu ääälskar jag det igen ❤️

✯ Träning igen ✯

Nu har jag nyss tränat och ätit lunch. Det är så himla skönt att jag kommit igång med träningen igen, men jag ska aldrig pusha mig så hårt som förr. Hoppas jag... Jag älskar att träna, och så ska det vara. Träna när jag vill, hur mycket jag vill. Det dumma är ju att jag vill få mycket muskler, men är så rädd att gå upp mer i vikt. Och det gör man ju med muskler.
 
Det minns jag att hände förr, när jag tränade ganska mycket och hade ingen aning om vad jag vägde. Sen fick jag en liten idé att jag kanske skulle väga mig bara för att. Och det var då väldigt vad jag hade gått upp mycket i vikt... Muskler troligtvis, eftersom jag inte märkt att jag blivit större på något annat sätt och dessutom tyckte jag om min kropp betydligt mer, men jag vägde också mer. Jag får försöka skita i att väga mig överhuvudtaget. Vet jag inte vad jag väger så kan jag inte direkt oroa mig för det heller. Det ska ju inte spela någon roll, vikten är bara en siffra så länge man mår bra. Det är lätt att tänka så, men svårt att leva efter det.
 
Förresten, katten jag bloggade om imorse har jag troligtvis hittat en ägare till! Så hon blir hämtad i eftermiddag. Gud vad glad jag är över att ha hittat ett hem åt den stackars katten när jag själv inte kan ta hand om den. ^^ Jag köpte kattgodis till den som den älskade, haha, så söt. Förresten flyttade jag honom/henne från toaletten till min systers rum, det är ju synd om den att behöva vara instängd på en toalett. Här har hon/han fönster, stor mjuk säng och en massa möbler att klättra på istället. Dessutom har jag hållt den sällskap största delen av dagen. Den verkar väldigt tam, som en katt som gått vilse snarare än en vild katt. Stackars liten ♥
 
Ingen skola idag som ni kanske förstått, men om lite drygt en timme tar jag tåget till Lund för att träffa Nicki och Fia så jag har för mig något annat än att dega en massa idag. Au revoir!

Hem för en katt?

Nu sitter jag på golvet på toan med en jättesöt liten katt, någon som känner igen den? Den här katten har kommit hem till både oss och våra grannar ett tag nu, har ingen märkning någonstans och är jättesmal. Varje gång vi gett den mat trycker den i sig allt direkt som om den aldrig får mat annars. Då fick mamma tanken, tänk så är den hemlös? Ja, det kanske den är. Mina katter tycker verkligen inte om den här katten, dem bråkar hela tiden. Hade mina katter tyckt om den hade det inte vart något problem, mamma sa att vi kunde behålla den isåfall.
 
För vet ni vad? En av katterna vi har nu var hemlös och utsvulten, men hon fortsatte komma tillbaka till oss gång efter gång så tillslut behöll vi den. Varför inte göra det igen? Det är så synd om alla hemlösa katter och denna katten är inte ett dugg vild och farlig. Jättesöt och snäll. Men eftersom den är ovän med mina nuvarande katter funkar det inte. Så vi har ringt runt till olika platser för hemlösa katter och hittat ett ställe i Svedala som kan ta emot den, om ingen annan kan. Mina grannar ringde på dörren för en stund sen och bad mig hjälpa dom att få in katten. Så jag lyfte in den på toaletten, satte in mat, godis, mjölk, vatten, en mysig "dyna" eller vad det kallas och tänkte låta den vara där tills i eftermiddag då mina grannar kan åka och lämna den. Men den jamade så högt och var jätteorolig, när jag däremot kom in på toan och satte mig ner och klappade den blev den lugn. Jag kanske får spendera dagen inne på toaletten med en hemlös katt? Haha...
 
Den har kommit på att man ska använda handtaget, för den är uppe och klättrar på det nu. Hela dagen kan jag väl inte sitta här men ska göra allt jag kan för att få den lilla sötnosen att trivas. Ingen som känner igen katten, att det är någons borttappade katt? Eller någon som skulle vilja ta hand om den? Helt gratis alltså, jag säljer inte katten för den är inte min. Jag försöker bara hitta ett säkert hem till den där den kan få mat och kärlek. Den tycker om mjölk och att krypa bakom ryggen.
 

Meningen med livet

Har livet en mening eller inte? Det är så många som inte förstår meningen med livet, för det finns inget facit till hur livet ska bli. Och nej ni som är kristna, Bibeln berättar inte vad meningen med livet är för att "Gud har bestämt allt i förväg". Bibeln berättar om vad som hänt förr, inte om framtiden.Det finns inget facit för hur framtiden ska bli.
 
Jag tror inte att det egentligen finns någon mening med livet. Jobbig tanke, ellerhur? Man vill att allting ska kännas meningsfullt, men om hela livet är meningslöst då? Vi är så många människor på jorden, och vad lever vi egentligen för? Vad dör vi för? Dör vi för att ge plats åt ännu ett meningslöst liv? Ni får argumentera emot mig hur mycket ni vill, men jag är långt ifrån den enda son känner att livet är meningslöst.
 
Allt ont leder till något gott, det tror jag på. I stunden är det väldigt svårt att inse vad som är bra, men tänker man efter noggrant tror jag man kan hitta något positivt i allt. Men jag tror inte det positiva är förutbestämt. Man gör ett val som blir negativt, av det måste man göra ett nytt val som kanske också leder till något negativt, vid det tredje valet får man något fyra gånger så positivt. Utan något dåligt blir inget bra. Men man har ett eget val. Det är dem valen som bestämmer framtiden, och valen för att bestämma framtiden kan vi inte göra förrän vi har valet med dom olika alternativen framför oss. Dom är inte förutbestämda, alltså finns det ingen mening. Det är vi själva som avgör vad meningen är. För någon är det meningsfullt att spela fotboll i VM, för någon annan att rädda livet på tusentals utsatta människor och för någon att tjäna mycket pengar. Olika saker har olika mycket betydelse för alla, man måste bara hitta vad som är meningsfullt för sig själv för att känna att livet är meningsfullt. För att från början finns där ingen mening, man skapar den själv.
 
Om livet hade varit förutbestämt hade vi inte haft några val, och vem vill inte ha något val? Vem vill inte vara fri att göra vad man vill? Frihet är något som de flesta prioriterar väldigt högt, inklusive mig. Att själv hitta meningen med livet är jättesvårt, jag vet. Men från början finns där ingen mening med livet.
 
Nej, nu pratar jag på för mycket igen. Ska försöka sluta tänka och sova istället. Natti natti ❤️
 

iPhone 6

Som jag berättade förra veckan så beställde jag en iPhone 6 för jag är verkligen i behov av en ny mobil, min 4s var riktigt seg och batteriet höll max en timme. Jag överdriver inte, max en timme. Och idag kom den! Den känns så stor nu jämfört med min gamla, men man vänjer ju sig. Jag minns att när jag skaffade fyran tyckte jag inte den var stor, men så himla tunn. Nu känns den bara som en stor tjock klump för jag är van vid den.
 
Lite kort om dagen - gjorde bananpannkakor till frukost som var jättelängesen jag åt sist, mums vad gott. Började skolan klockan tio med filosofi efter att ha åkt ett tjugo minuter sent tåg, men jag hann ändå i tid. Sen var det lunch, gymnasiearbete, media och mentorstid. Hemma har jag mest fixat med min iPhone och ätit lite nötter. "Lite" nötter, haha, jag typ vräkte i mig. Det är ju så gott. Vi hörs senare, hejdå ♥

En tredje spricka

Jacka  H&M
Scarf ✯ River Island
Skjorta  Hollister
Vantar  Julklapp från Luke
Jeans  H&M
Stövlar  Skopunkten
 
Det var längesen jag gjorde ett outfitinlägg, så why not? Hade verkligen inga speciella kläder på mig idag, men det gör inget. Och vet ni vad jag lyckades göra precis efter jag tagit bilderna? Jo, jag tappade min mobil så den fick en spricka. Då hann jag med en tredje spricka på skärmen innan jag skaffade ny. Annars har det bara vart en helt vanlig måndag - tre lektioner i skolan och cheerleading ikväll.

Bilder från konståknings EM

Som jag sa, jag är ingen mästefotograf eller så men jag är nöjd med bilderna ändå. Hur som helst är det ju bilder på världens bästa sport. ^^ (Förlåt cheerleading...) Men konståkning är faktiskt den sporten jag gillar allra mest. Jag önskar så mycket att jag hade fortsatt och blivit duktigare, men nu känns det lite sent att börja igen när jag i princip tappat allt. Får fortsätta drömma om att det är jag på isen, haha :)

Shopping och regn

Efter att ha packat ihop våra saker lämnade vi väskorna i lägenheten och gick till stan för lite shopping. Det tar ju bara nån kvart att gå till Hötorget eller Gallerian som jag oftast går till i Stockholm för shopping, men det tänkte vi inte på så vi blev lite tidiga och fick vänta innan affärerna öppnade. Men det gjorde inte så mycket. Först var vi på Åhléns och hittade en jättefin clutch till min bal, sen köpte jag en eyeliner på Kicks och ett USB minne på Teknik Magasinet. Vid ett lunchade vi med Erik som hade vart så snäll och hämtat väskorna i lägenheten och körde oss till flygplatsen, och nu är jag hemma igen. Hade med mig datorn för jag tänkte göra lite skolarbete på morgonen och kvällen, men det blev inte av... I wonder why? Så jag får väl ta tag i det nu istället.
 
Det har i alla fall vart en underbart bra helg i Stockholm, puss & hej ♥

RSS 2.0