Valborg



Har varit i Lund hela dagen sen tolv, men inte festat som alla andra. Började med att gå till sjukhuset och träffade läkaren, där hon tyckte vi skulle höja dosen på mina anti-depressiva. Nån timme senare träffade jag Magdalena på Espresso House, tog en ischai igen. Dom är ju till och med bättre än varm choklad! Nästan iallafall, älskar dom. Vi har inte setts sen vi båda var inlagda på sjukhuset så det var jättekul att träffas igen och prata en massa. Vid fem tiden for jag hem till Nicki & Fia och umgicks med dem resten av kvällen och såg elden i Lunds stadspark vid nio. Nu är jag påväg hem igen för jag är en sån liten good girl som aldrig stannar uppe sent, haha :) Jag är iallafall hungrig av nån anledning... Känns som jag ätit jättemycket men det har jag kanske inte?

Hoppas ni alla haft en fin Valborg oavsett vad ni gjort iallafall, och inte är alldeles för bakfulla imorgon för det slipper iallafall jag vara ^^ ❤️

Födas som man är, dö som man vill

Förr var livet så förutsägbart. Föddes man rik blev man rik, föddes man fattig blev man fattig. Var man kvinna skulle man laga mat och ta hand om barn. Var man man skulle man arbeta. Alla har sin roll från första början och vet vad livet går ut på. Idag finns så mycket valmöjligheter. Du kan födas rik och dö fattig, du kan till och med födas som flicka och dö som man. Man är inte vad man föds till, man är vad man gör sig själv till.
 
Men vilket är egentligen bäst? Förr fanns knappt någon frihet att göra vad man ville. Jag skulle aldrig kunna plugga teknik på gymnasiet för att jag är tjej, det funkar inte. Jag ska stå i köket. Men nu kan jag. Visst finns det normer om vad som tjejer och killar ska göra men det finns inget som egentligen hindrar mig. Men nu när alla är så mycket mer fria börjar folk ifrågasätta meningen med livet. Ja, vad är meningen? När jag säger att livet är meningslöst låter det säkert väldigt tråkigt. Men för mig är det något positivt. Jag vill inte att allt ska vara förutbestämt, jag vill vara fri och göra vad jag vill. Skapa mitt eget liv och själv fylla det med glädje.
 
Man går i skolan, har lov, och efter lovet väntar ett nytt skolår. Men efter denna sommaren har jag inte en skola att gå till och följa dagliga rutiner. Nej, jag ska ta tag i mitt liv själv. Vad vill jag göra? Vad KAN jag göra? Det är inte konstigt att många mår dåligt i tonåren och börjar undra varför man ens finns. Det finns inget som är menat för alla att göra i livet. Jag är inte ett dugg religiös och tror aldrig det kommer komma någon gud och berätta för mig vilken väg jag ska gå i livet. Det får jag välja själv. Och det känns svårt och meningslöst, men egentligen, är inte det underbart? Jag föds som jag är och gör vad jag vill av mitt liv. Sen går det inte alltid som jag vill, men då kan jag hitta något annat. Vem vill inte vara fri att göra vad man vill?

Klädbytardag

Idag var det klädbytardagen som min klass haft som projekt ett par veckor och eftersom jag knappt sov nånting inatt var jag glad att jag fick sitta stilla på en stol nästan hela förmiddagen, haha... Jag och Ida tog emot kläderna och gav ut biljetter, och lite senare sålde vi fika. Hela dagen har i princip bara varit att sitta ner så jag hade en massa spring i benen när jag kom hem och gick ut och sprang intervaller. Imorgon har jag en presentation i engelska som jag inte alls övat på, oops, hoppas det går bra. Ha det så bra allihop, kramkram ♥

Rädd för mina känslor

Så fina weheartit bilder ♥
 
Hejhej, här ligger jag framför TV:n och latar mig. Vad ska jag göra ikväll? Vet inte. Har ingenting planerat. Och på någotvis känns det bra, men samtidigt inte. Jag är rädd för att ha för mycket fritid, för jag är rädd för mina känslor. Jag är en överdrivet känslosam person och när jag är ensam kommer så mycket upp i tankarna som får mig att må jättedåligt. Så länge jag håller mig sysselsatt kan jag må ganska okej, oavsett om det är roligt eller tråkigt. Men så fort jag har för mycket fritid och inte måste göra något DEN sekunden kommer allt tillbaks. Livet känns bara tungt och meningslöst, och jag är rädd för hur jag mår ibland. Jag vill bara dö, och är faktiskt riktigt rädd i vissa stunder att jag verkligen ska göra något åt saken. På grund av just det valde jag bort en Au Pair familj eftersom i den familjen hade jag fått alldeles för mycket fritid, det vågar jag inte ha.
 
"Jag är rädd för mig själv" är kanske inte det vanligaste att säga, men jag tror inte jag är den enda som kan känna sig rädd för sina egna tankar och känslor. Jag är inte rädd för ensamhet, jag trivs ganska bra med att vara ensam. Att ha saker planerade 24/7 gör mig jättestressad. Jag är nästan aldrig med vänner flera dagar i rad eftersom jag blir så stressad. Av vad? Jag vet inte. Är jag annorlunda? Kanske det. Men jag är inte bekväm med att vara med människor 24/7. Jag måste få vara ensam och göra ingenting. Bara finnas, bara andas, bara leva.
 
Det betyder inte att jag alltid vill vara ensam, det vill jag verkligen inte. Ensamhet är samtidigt en av de värsta sakerna jag vet, samtidigt som jag älskar det. Jag har i princip hela mitt liv känt mig väldigt oälskad och övergiven, som att ingen tycker om mig eller vill ha mig nära. Det känns som att jag haft alldeles för mycket ensamhet i mitt liv, det kanske är därför jag blir obekväm och stressad av att vara runt folk hela tiden? Just för att jag är van vid ensamheten så att ständigt umgås med människor blir något ovant. Eller så bara är jag en mer självständig person. Jag vet inte.
 
Men att ha för mycket egen tid är jag rädd för. Det låter dumt, jag vet. Men jag kan gå så djupt ner i mina känslor att jag blir riktigt rädd och måste därför hålla mig sysselsatt. Att vara ensam kan vara tråkigt men jag är faktiskt rädd för det. Jag hatar ensamhet men jag älskar ensamhet. Jag vill ha vänner, familj och pojkvän omkring mig. Uppleva nya saker. Ha kul. Umgås. Men ibland måste jag ta en paus. Det verkar vara något annorlunda. Det är som en norm att man ständig ska älska umgänge, och det gör jag med. Många missförstår mig när jag förklarar att jag tycker om ensamhet. Jag ÄLSKAR att umgås med andra och hatar ibland mitt liv för det är så händelselöst, men ibland måste jag vara ifred. För jag tycker om det.
 
Nu kom jag helt av från filmen jag tittade på... Skulle skriva ett kort inlägg om att jag är lat idag och inte gör något särskilt men jag pratar på så lätt. Resten av kvällen ska jag vara helt ensam för mamma och pappa är borta, så jag får väl hitta på något imorgon med kompisar så jag inte får för mycket ensamhet. Det är svårt att hitta en balans när jag tycker om både och.

Beskriva en känsla

Jag har märkt att jag mår så mycket bättre av att försöka uttrycka mina känslor i ord. Jag älskar att prata, om och om igen, om saker jag tänker på. En del tröttnar på mig för det, till exempel Luke. Han har sagt att det är tråkigt att lyssna på mitt prat 24/7... Jag förstår honom egentligen. Jag babblar på så mycket.
 
Om jag inte pratar med någon skriver jag alltid, det kanske ni märkt? Fast nä. Egentligen inte. Skulle jag öppna mig helt till 100% om allt hade bloggat uppdaterats varannan minut, men det gör jag inte. Jag har inget emot att dela med mig av mina tankar och känslor men ganska mycket är lättare att hålla för sig själv. Jag öppnar ett word dokument eller min dagbok och skriver. Skriver och skriver. Jag känner mig som världens nördigaste filosof ibland när jag skriver texter för mig själv, ni anar inte haha... De flesta skulle säkert garva om de hade läst mina texter som jag bara har för mig själv (och kanske dom jag har nu på bloggen också??) men jag älskar att försöka sätta ord på känslor. Varför? För att det går inte. Seriöst. Det går verkligen inte!
 
Känslor är känslor och inget som man kan beskriva till 100%. En känsla är dessutom olika för alla. Man kan beskriva så nära som möjligt och få det begripligt men att helt beskriva går inte. "Det kändes som att hela jag gick i tusen bitar", då får de flesta en känsla för hur det skulle vara. Men om man rent fysiskt skulle gå i tusen bitar skulle man nog vara ganska död och inte alls kännas på det sättet som man föreställer sig när man beskriver en känsla på det sättet. Men man kan jämföra för att få en förståelse men en känsla är något psykiskt och det går verkligen inte att förklara. Jag har dessutom märkt att jag beskriver samma känsla på olika sätt. För det går inte att säga "EXAKT såhär känns det", men man kan säga ungefär.
 
OKEJ. Man kan inte beskriva en känsla till 100%, men kanske 99%. Och att oavsett hur svårt det är så tycker jag jättemycket om att FÖRSÖKA beskriva det, oavsett om det är i tal eller skrift. Vad ville jag komma fram till med det här? Vet inte. Jag tänkte bara säga att jag tycker om ord. Punkt slut.

Packlista inför att bli au pair

Ska nog packa med mina katter sådär ↑
 
Jag har gjort en packlista för när jag ska åka till England som au pair i sommar. Vad ska man ha med?? Jag vet att jag är tidigt ute men det är för att au pair är inte som en liten semester, jag ska ju helt enkelt FLYTTA dit och då vill jag ha med allt. Men det går ju inte, jag måste prioritera. Det känns som att kläderna kommer ta upp 90% av platsen, och det största problemet - hur ska allt få plats i en liten väska? Jag behöver minst 20 st! Klart jag kan ta med mig mer än en men det ser kanske lite konstigt ut om jag släpar med mig hela mitt rum dit...
 
På tal om rum så ska jag få bilder på hur huset ser ut nån gång senare idag. Om jag har eget badrum och sånt bryr jag mig inte direkt om. En säng, ett skåp och en garderob är the basics som jag behöver. Om där är något mer får jag väl bli glatt överraskad! Vet att en familj jag pratade tidigare med hade pool och klättervägg på sin gård, haha, men dom sa jag nej till eftersom denna familjen verkar bättre. Denna familjen vet jag dock inte alls mycket om hur deras hus, tomt, rum osv ser ut. Men det viktigaste är att jag trivs i själva familjen, och då är jag jättenöjd med den familjen jag har nu. Å andra sidan vet jag inte om jag kommer trivas förrän jag är där, det är bara att chansa.
 
Och senast jag chansade gick det ju bra... Luke! Haha, han hade jag bara Skypat med och det ledde till ett än så länge två år och fyra månaders förhållande. Fast bara för att jag hade tur den gången betyder det inte att jag alltid har det. Det finns ju hur många som helst som blir lurade på internet... Jag hade en himla tur egentligen att Luke inte var någon 60-årig pedofil utan värdens finaste kille! Men, tillbaka till au pair familjen. Jag tror dem blir bra, jag tror det. Jag har knappt några negativa känslor inför det, nästan bara positiva. Men alltså, HUR SKA ALLT FÅ PLATS?

Oförklarliga känslor

Vi skriver en utredande text på svenskan där jag skriver om misshandel, så jag lånade en bok från skolans bibliotek om kriser och traumatiska händelser. Den är jätteintressant! Surpise? Min största dröm är ju att bli psykolog som verkar helt ouppnåligt men intresset kan ändå finnas kvar. Där stod det bland annat att man kan lätt börja gråta, få ångest eller annat helt oförklarligt av en händelse även om det var längesen eftersom sorgen finns alltid kvar, man lär sig bara leva med den. Precis så känner jag. Jag mår skitdåligt helt plötsligt och kan inte förklara varför, men egentligen kan jag.
 
En del vet inte alls varför de mår dåligt, och troligtvis finns där en anledning men den är jättesvårt att hitta. Men jag vet vad jag mår dåligt för, jag vet var det började. Men jag vet inte var det slutar. Aldrig? Kanske. Då får jag bara göra det bästa av situationen och lära mig leva med det. Men att saker som hänt för länge sen fortfarande påverkar mig får mig bara att känna mig långsint och jobbig, även om jag vet att det är normalt. En del saker kommer man aldrig över helt, man bara lär sig leva med det. Å andra sidan är jag väl förhoppningsvis i början av livet och kan komma över det senare.
 
Samtidigt är det bra att inte glömma. Jag vill inte glömma egentligen. Jag vill minnas, för man lär sig av det. Allt som hänt mig har gjort mig till den jag är idag, hur hade jag varit som person annars? En del är ju medfött men mycket lär man sig under livet och speciellt under uppväxten. Jag tycker inte direkt att jag är så liten längre men förhoppningsvis har jag största delen av mitt liv kvar med tanke på att jag är 18 år och då är jag fortfarande bara i början på mitt liv. Kan man hoppas i alla fall. Och även om saker är svåra nu kan det bli bra sen, vem vet vad som händer i framtiden?

En superbra fredag

Vet ni vad jag nyss gjorde? Jag beställde hem min första sak från internet med mitt eget kort. Wohoo! Klart jag har beställt hem saker från internet tidigare, men eftersom jag haft ett ungdomskort har det inte gått. Nu ikväll beställde jag hem ett jättefint silverhalsband som jag ska ge till en person. Vuxna människor som läser detta sitter säkert och garvar åt mig och beställer hem saker hela tiden som ingenting, men jag har så länge velat kunna beställa hem saker utan att ständigt be mamma och pappa om lov. Nu kan jag beställa hem vilka hemliga grejer jag vill haha
 
Imorse var jag hos min kurator på sjukhuset och sen i skolan där vi hade två lektioner, media och svenska. Efter skolan träffade jag Nicki och Fia och vi gick ut och sprang en rund tillsammans. Vi sprang bort till västra hamnen och tillbaka, det tog en timme! Vi sprang nästan en mil, fast gick lite emellanåt. Men ändå, jag har sämst kondition så jag var jättetrött. Sen drack vi dom supergoda smoothisarna som syns på bilden som Nicki och Fia hade gjort med tre olika smaker, och satt och pratade och hade det trevligt tills jag for hem igen. En superbra fredag enligt mig, hoppas ni andra haft det också ♥

Ischai



Idag har jag faktiskt haft en väldigt bra dag. Onsdagar är visserligen den längsta dagen i skolan men det har varit bra ändå. Vi hade religionslektionen utomhus för det var så fint väder, och läste i Bibeln som jag inte förstod så mycket av haha... Men jag var med Melanie och vi pratade mest om att vara Au Pair. Jag är seriöst jätteexcited på det! Efter skolan köpte jag och Sofia varsin ischai från Espresso House och satte oss vid kanalen och pratade. Kändes som sommar, åh så härligt. Har dessutom aldrig smakat ischai förr och det var sååå gott! Den ska jag definitivt köpa igen. Menmen, nu är jag hemma och väntar på middagen. Hoppas resten av kvällen fortsätter vara lika bra som dagen varit. Kramkram 💗

Jag får inte vara på sjukhuset

Var och hälsade på Hanna på sjukhuset efter skolan. Det var.. intressant. Jag blev insläppt, var på hennes rum i nån halv minut innan en i personalen kom och sa till mig att jag inte får vara där. "Varför?", "Jag vet inte, sånna är reglerna". Jag började nästan skratta, hur kan dom komma och säga till mig att jag inte får vara där och inte ens veta varför? Det kan dom inte. Jag lämnar INTE hennes rum utan en vettig förklaring. Precis som när jag fick ett brev om att radera halva min blogg, helt utan förklaring till varför. Så jag stannade. Kort efter kom en annan och sa att eftersom jag tidigare varit patient får jag inte längre vara på avdelningen. Seriöst?
 
Helt ärligt, jag är sjukt glad att jag inte får vara där. Men samtidigt blev jag så arg över att en av mina VÄNNER är inlagd och jag vet hur hemskt det är att vara där, så jag vill dit och träffa min VÄN. Alla hennes andra kompisar får vara där, men inte jag. Jag frågade varför, och personalen sa att det berodde på sekretess. Vilken sektretess? Något som är hemligt för mig, men inte alla andra kompisar hon har? Jag gick tillslut, men jag började seriöst skratta över hur löjligt jag tyckte det var. Jag får inte träffa min vän som jag känt sen jag var liten för jag en gång i tiden varit inlagd på samma ställe. Alltså, ge er sjukhuset. Ni äger inte mig.
 
Hursomhelst. Innan allt det hände så gick jag upp vid fem och tränade, sen somnade jag igen. Det har hänt jättemånga gånger! Jag vaknar supertidigt med världens energi, går upp och tränar och sen somnar jag igen. Sen har jag vart i skolan, efter skolan på sjukhuset som jag redan berättat om och påväg hem träffade jag Kikki. Surprise! Vi får aldrig till någon tid att träffas det var ju perfekt att vi kom på samma tåg.
 
Nu ska jag äta lite pasta med tonfisk, puss & hej ♥

Au Pair i England

Nu är jag jättetrött efter att ha sprungit fram och tillbaka en massa i skogen. Det har varit så fint väder idag så jag följde med mamma och pappa ut på en runda i skogen där vi kom lite vilse så det blev 1,5 timme istället en halv. Under tiden dom gick sprang jag fram och tillbaka på stigen för jag hade så himla mycket energi och nu är all den energin borta. POFF.
 
Hursomhelst, som titeln kanske avslöjar lite så ska jag bli Au Pair i England efter studenten! Wohoo! Det har jag visserligen redan berättat, men att jag bestämt familj och vi snart ska bestämma datum för mig att åka dit har jag inte sagt. Det blev familjen med den lilla 2 åriga flickan som ska fylla 3. Dom bor i en liten stad/by cirka 40 minuter norr om London, dvs både nära till London och till Luke! Exakt hur dom bor, vad som finns att göra osv vet jag inte. Om det går ska jag läsa någon engelska kurs på nån skola, kanske i London, annars får jag väl sysslsätta mig med lite annat! Jag är så himla glad att jag ska bli Au Pair. Jag kan ju inte åka med någon organisation som STS, och visst är det lite osäkrare att hitta familj privat, men man får vara noggrann och skulle jag absolut inte trivas kan jag ju åka hem. Men det hoppas vi inte på, det blir nog bra. ^^

"Vill du ligga?"

Jag var nyss ute och gick och gick förbi några killar där en av dem sa "Får jag knulla dig?" Och det fick mig att tänka på alla kommentarer man får av killar som handlar om sex. Det är stor skillnad på att ge en positiv kommentar om någons utseende eller att ge en kommentar om sex till någon man inte ens känner. Det är inte sällan att jag får kommentarer eller meddelanden av killar jag inte alls känner som skriver "Tja, vill du ligga?", "Jag är kåt" eller liknande. Liksom... Jaha, du är kåt. Och vad ska jag göra åt det?.... Svara inte ens på den frågan.
 
Jag blir jätteglad av positiva kommentarer om mitt utseende som att jag är snygg, vacker eller söt. Tjejer som reagerar starkt på dom kommentarerna tycker jag är helt onödigt, det var ju snällt sagt! Jag får sånna kommentarer också, och dom uppskattar jag verkligen. Däremot är det stor skillnad på att säga något snällt eller kommentarer som dom jag tidigare nämnde, där jag inte alls känner att mitt utseende är något positivt utan bara att dom ser mig som ett sexobjekt. Det suddar inte direkt ut bilden av att män bara tänker på sex och våldtar kvinnor, vilket jag tycker är synd, för det är långt ifrån alla män som är på det viset.
 
Både tjejer och killar borde se skillnad på olika kommentarer. Om dom är snälla eller snarare kränkande. Det är synd att alla killar får stämpeln att dom är några kåta vildjur och våldtar varenda snygg tjej dem ser när dom allra flesta inte beter sig så. Precis som det är synd att tjejer inte kan uppskatta positiva kommentarer om sitt utseende för dom är rädda att bli våldtagna eller bara känner sig som ett sexobjekt och inte en PERSON.

Nudlar på studsmattan

I mellanstadiet brukade jag och Patricia alltid äta nudlar på hennes studsmatta när det var varmt ute. Idag träffades vi och åt nudlar på hennes studsmatta, för det var varmt ute! Lite senare gick vi in igen för det blev lite kallt att sitta ute, men det var kul, lite nostalgi. Visst är det kul att göra saker man brukade göra förr? Men nu är jag hemma igen i alla fall och ska plugga lite, vi hörs, adios ♥

Tillbaka till sjukhuset



Sitter på tåget igen, men hem denna gången. Hem efter att ha besökt världens hemskaste plats igen. Hanna, en av mina vänner har blivit inlagd på sjukhuset på samma avdelning som jag var på så jag var och hälsade på henne efter skolan. Så awkward att komma tillbaka när personalen kände igen mig, Gud vad dom stirrade. Men dom blev väl förvånade. Ville verkligen inte dit, asså ush ush ush. Men jag ville så gärna träffa Hanna och jag vet ju hur hemskt det var så jag vill dit och muntra upp henne. ❤️

Au Pair update


Sitter på tåget påväg till skolan nu, och fick en fråga om Au Paur familjerna jag skulle Skypa med. Just det! Det kan jag ju skriva om nu när jag knappt har något att säga. Jag ska bli Au Pair i England OMFG! Sammanlagt har ELVA familjer sagt ja, några hittat någon annan, några jag inte svarat och tre som jag sagt ja till. WHAT? Hur hände det? Jag har inte svarat alla, men sagt nej till en och ja till två. Det står just nu mellan två familjer jag inte kan välja mellan. Båda familjerna bor lite utanför London. Jag gjorde en lista med positivt och negativt för dom, och kom fram till detta;
 
Ena familjen har tre killar. Den familjens personlighet tycker jag mer om, dom är jättetrevliga och välkomnande. Däremot har dom fler negativa saker. Inget jag tänker säga på bloggen för det är deras privata saker, men dom är mycket trevligare och socialare, men har en del negativa saker.
 
Den andra familjen har en flicka, som tydligen är ganska lugn. Å andra sidan förväntar jag mig inte lugna barn någonstans, haha... Dom är också jättetrevliga, jag tycker inte alls illa om dom. Det finns fler positiva saker och det ENDA negativa jag kan hitta är att dom är lite mindre sociala. På Skype. Dom kanske är jättesociala sen?
 
Sen finns det ju en del ytliga saker som att ena familjen har ett mega hus med pool & klättervägg, men den andra familjen ger mer pengar och vill att jag åker med dom på semester. Fast det känns ganska fel att avgöra familj av sånna saker. Personlighetsmässigt känns det mer som familjen med tre killar, men där finns en hel del negativa saker också. Jag måste bestämma mig snart, kan inte dryga ut på det och det känns taskigt mot båda familjerna att visa intresse och sen bara säga nej. Vad ska jag välja???

Känslan jag inte kan beskriva

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan inte förklara det. Känslan. Den känslan som bara kommer och klamrar sig fast och aldrig vill försvinna. Det gör den, efter ett tag. Men varenda sekund känns som en evighet, som att det inte finns någon utväg eller något slut.
 
Åt lunch på Redfellas med Nicki & Fia, sen var det seminarierna för gymnasiearbetet. Gick skitdåligt. Jag kände mig bara jätteobekväm i att prata om mitt arbete, dessutom har jag knappt haft någon ork att förbereda bra respons till Ida's arbete. Men jag kan inte göra något mer, jag klarar det inte när jag mår såhär. Vad pratar jag om? Jag vet inte. En känsla jag knappt kan beskriva.
 
Jag blir jättetrött, allt känns tungt, ointressant, dystert och hopplöst. Därför har uppdateringen varit så dålig. Jag har inget intressant att säga, och inget är intressant för mig. Allt är bara dåligt. Jag vill bara dö. Jag försöker göra något roligt men ingenting är kul, jag vill inte ens prata med Luke. Jag vill inte äta. Jag går ut och går, det brukar få mig på bättre humör. Att gå en runda med musik i lurarna, men det hjälper inte. Det är bara tungt och jobbigt och jag längtar hem till sängen där jag kan lägga mig ner och vänta på att dö. Allt är tungt och jobbigt.
 
Det är samma känsla som jag känt så länge, så ofta. Allt är bara tomt. Och dåligt. Jag vet inte vad jag känner och vad jag vill. Jag orkar inte leva men jag orkar inte dö. Jag ångrar allt jag gjort och önskar att jag inte fanns. Jag vill bara lägga mig ner, stänga ögonen så allt blir svart. Långt bort från allt och alla andra. Helt tyst. Helt mörkt. Och där vill jag ligga. Sen finns jag inte mer.

Seminarie

Förlåt att jag har SÄMST uppdatering. Men jag tänker på så mycket annat så bloggen kommer vid sidan om. Idag ska jag träffa Nicki & Fia och äta lunch innan seminariet för gymnasiearbetet börjar halv två. Det är det enda jag har idag. Skönt, men jobbigt. Jag hatar mitt gymnasiearbete, jag är jättenervös för "responsen" man ska få. Men egentligen kan jag inte klaga på att jag valde det ämnet, i DEN stunden var det rätt. När jag valde att skriva om anorexi kunde jag knappt fokusera på annat, och då hade det varit jobbigt med ett annat arbete. Men nu är det jobbigt att det handlar om just anorexi. Jaja, jag ska försöka bättra mig med uppdateringen men det är inte lönt att jag tvingar fram inlägg bara för att, det blir aldrig bra. Ni får ha det så bra, pusspuss :*

Mina favorit saker


Frihet

Imorse gick jag upp och körde ett träningspass direkt, åt lite frukost och sen gick jag ut och gick i två timmar. Så himla skönt. Jag gick lite vilse en stund när jag var i skogen för jag följer aldrig en speciell runda, jag bara går dit jag känner för. Jag tappade till och med bort stigen ett tag och gick mitt bland alla träd helt förvirrad, haha, men jag älskar det. Jag älskar att bara gå, inte veta vart jag ska och hitta nya platser. Jag älskar hur fri jag är.
 
Ta vara på er frihet. Har ni tänkt på det? Hur fria ni är? Förlåt, men jag måste verkligen ta upp sjukhuset igen. Man har ingen frihet överhuvudtaget där, det är det värsta som hänt mig. Visst vet jag att jag kan göra vad jag vill, men jag har aldrig uppskattat friheten så mycket. En del saker inser man inte att man har förrän dom är borta. Varför gick jag ens ifrån stigen så att jag inte kunda hitta den på ett tag? För att jag kan. Jag kan gå precis var jag vill. Frihet är en så obeskrivligt härlg känsla, världen är min och jag kan göra vad jag vill. Ta vara på friheten ni har, för det är inte en självklarhet för alla.

Minigolf



Min huvudvärk är borta och jag har haft superkul med Nicki & Fia. Det är konstigt, jag har för mycket huvudvärk för att göra något men den försvinner av att göra något. Det har hänt jättemånga gånger. Anyways, vi var i folkets park och spelade minigolf! Jag förlorade såklart, för jag är så duktig. En riktig talang alltså. Efteråt åt vi mjukglass och gick runt lite. Det har varit så himla varmt ute idag, för bara några dagar sen gick jag i vinterjacka och nu känns det som sommar! Men det är skönt. Jag älskar vintern, men det är skönt med värme.

JAG äger min blogg

Jättegammal bild för jag orkar aldrig ta nya längre...
 
Hallojjj, hur är det med er? Jag är så sjukt trött och har en jobbig huvudvärk som dunkar i huvudet. Hoppas den försvinner till senare då jag ska träffa Nicki och Fia. Men hursomhelst, jag tänkte berätta att en del av inläggen från i höstas är tillbaka. För nejnej, ni ska inte tro att jag bara accepterade det där lilla kärleksbrevet dom skickade till mig och iprincip bad mig radera min blogg. Det kanske inte framgick så tydligt när jag skrev om det, men jag var riktigt arg. Och det sa jag inte, men jag sparade de flesta av inläggen och har lagt tillbaka dom nu. Inte alla, en del råkade jag radera helt och håller så inläggen från i höstas är ändå lite tommare.
 
Men, jag pratade men min kurator som jag träffade igår och hon sa att de flesta bilder och annan "dokumentation" borde vara okej. Även om hon inte sagt det så hade jag lagt tillbaka inläggen om jag inte fått nån tydligare förklaring till varför jag ska ta bort så mycket, och det fick jag inte. Därför är det mesta tillbaka men inte allt. Jag skickade ett mail till chefen på sjukhuset med alla bilder och bad henne tydligt motivera varje bild, var för sig, varför jag inte får använda den. Eftersom jag tycker inte någon vettig, tydlig förklaring framgår i brevet. Jag har som sagt aldrig lagt ut bild på någon utan tillåtelse, och enbart skrivit mina egna åsikter på ett inte alls kränkande sätt.
 
Synd att alla otroligt fina kommentarer jag fick under tiden nu är borta... Dom hjälpte mig verkligen. Men får jag som sagt inte något bevis ur en lagbok eller något mer seriöst så kommer jag inte ta bort mer, för enligt mig så äger JAG min blogg och inte Region Skåne som dom anser att dom gör. Har jag gjort något olagligt tar jag givetvis bort det, men själv kan jag inte se något olagligt alls, därför vill jag att dom BEVISAR det innan dom ber mig ta bort något. Och att jag säger att dom skickat ett dumt brev till mig är inte heller någon kränkning.

Studentmössan

Idag kom studentmössorna! Dem delades ut i matsalen vid olika tider. Blev så himla glad när jag öppnade och såg den, så fin med rosa sten och silvrig text. Däremot när jag satte på mig den var den jättestor! Haha, alltså, jag tror den ska vara så. För alla andras var också stora. Den passar runt huvudet, men den var väldigt hög och fluffig.
 
Ikväll åkte jag inte till cheerleadingen. Pratade med en av mina tränare och jag har sån otrolig beslutsångest. Känns för privat för att skriva på bloggen men jag älskar cheerleadingen jättemycket, men samtidigt mår jag dåligt av det. Låter som lite dubbelmoral, men vill inte förklara mer än så.
 
Ikväll ska jag istället Skypa med två au pair familjer. Vet inte när, men någon gång. Igår pratade jag med två andra. En fick jag nej av, och en sa att jag kan komma i juni! Dock tycker jag mer om båda familjerna jag ska Skypa med ikväll så jag säger inte nej till någon familj förrän jag vet helt säkert vilka jag faktiskt kan komma till och inte. Det känns hur bra som helst. Nyss hade jag inte en chans, nu har jag fått ja från sju olika familjer. Dock har fyra av dom sagt nej igen efter att ha hittat någon annan, men tre har jag fortfarande kvar. Så jag har ingen familj som är 100% säker att jag kan åka till, men jag trodde inte en enda familj skulle vilja ha mig överhuvudtaget. 7 familjer är way over my expectations.
 
Vi hörs, puss puss :*

Allt är borta

Hade vart kul om sjukhuset var sådär istället ↑
 
NU får dom vara nöjda. Igårkväll fick jag ett brev från chefen och en av läkarna på sjukhuset att jag inte får lägga upp någonting på min blogg från då jag var på sjukhuset. Seriöst? Jag tycker det är lite överdrivet eftersom jag enbart skrivit om hur det var för MIG, inte om andra. Bilder som finns på andra har jag fått TILLÅTELSE att lägga upp, förutom en bild där någon satt i bakgrunden och den bilden är borta för länge sen. Dom kanske inte tycker om vad jag skriver eftersom jag mestadels skrivit negativa saker om sjukhuset, men det är ju vad jag tycker.
 
Jag säger inte att dom bara är dåliga. Det är självklart att dom gör nytta också eftersom folk får vård och blir friska. Men jag tycker dom bryr sig alldeles för lite om hur människor mår psykiskt och jag har många gånger fått kränkande kommentarer av personalen medan jag var där, däremot har jag aldrig skrivit något kränkande på min blogg mot någon enstaka person. Så jag kommer aldrig säga att jag tycker om sjukhuset. Jag hatar det. Och det är min åsikt, eftersom det är det värsta som hänt i mitt liv. Jag har aldrig mått så dåligt och hoppas att jag aldrig gör det igen. Och det var inte enbart av själva anorexin, en stor del till hur jag mådde var själva sjukhuset. Och det är vad jag tycker, min åsikt, utan att kränka någon.
 
Men självklart respekterar jag om Region Skåne tycker att jag inte får "dokumentera" tiden där, som dom tyckte jag gjort. Så jag har raderat alla inlägg jag skrev från tiden jag var på sjukhuset, tyvärr. Jag vet att en del tyckte om att läsa om det men jag får tydligen inte berätta hur det var där, fast det har jag ju redan gjort. I vissa inlägg har jag bara tagit bort några delar för allt handlade inte om sjukhuset. Inte för att särskilt många troligtvis kollar i mina arkiv, men jag tycket det är lite synd att min blogg är jättetom från i höstas bara för att jag skrev om hur jag mådde och om hur det var att vara inlagd på sjukhuset. Jag kränkte aldrig någon, och alla bilder på andra personer fick jag tillåtelse av. Menmen... It's all gone. Jag vill i och för sig helst glömma bort hela tiden jag var på sjukhuset, men lite synd att radera 99% av höstens inlägg som jag lagt ner tid på att skriva... :(

Ångest

Det är inte mitt fel att jag har ångest. Känslor kan man inte styra över. Precis som när man blir olyckligt kär i någon, det går inte att styra över. Varför ska känslor vara pinsamma? Men det är dom. Man anses vara stark om man inte visar mycket känslor, det är så man ska vara. Man ska inte påverkas av omgivningen. Men varför inte? Varför ska inte folk visa sina känslor? Det hade varit SÅ skönt utan känslor, men nu finns dom. Kan inte alla acceptera att vi är människor, och människor har känslor? Varför ska insidan inte synas på utsidan? Det är ju insidan som räknas. En hård, okänslosam person kan knappast ha någon mjuk, omtänksam och trevlig personlighet.
 
Men jag blir alltid så besviken på mig själv när jag får ångest. I Paris ville min familj äta en sorts pizza, men jag ville inte. För... det är ju pizza. KALORIER. Men ska lite kalorier stoppa mig från att ha en bra tid i Paris? Ska jag aldrig njuta av livet för att mina rädslor stoppar mig? Så vi gick dit. Väl där åt jag massor, och det var jättegott. Det kändes bra, men plötsligt kom det. Plötsligt bara kom all ångest och jag kunde inte sitta kvar på restaurangen och gick ut i regnet, bort från restaurangen och försökte lugna ner mig. Jag blev så besviken på mig själv. Hade jag inte gått dit hade jag ångrat mig för att jag inte kan slappna av och ha en bra tid. Nu gick jag dit och det blev bara värre än det hade blivit av att inte gå dit.
 
Nu syftar jag inte enbart på ångest över mat och vikt, utan ångest i allmänhet. Jag har ångest för annat än mitt utseende och vad vågen visar för siffra, men det var ett exempel. Ett exempel som kanske en del kan förstå bättre än vissa andra saker jag får ångest för. Jag kan få panikångestattacker och hellre dö över en pytteliten ganska obetydlig sak. Det är ju pinsamt. Jag kan inte slappna av och må bra. När jag försöker kommer bara ångesten. Och det är inte mitt fel, men jag blir så besviken på mig själv. Besviken över att jag inte kan styra mina känslor och må bra. Varför är känslor något folk drar sig undan från?

Au revoir Paris

Nu är det dags att åka hem. På förmiddagen ska vi packa ihop och sen åker vi till flygplatsen. Denna gången tar vi taxi, TACK GODE GUD. Det var så jobbigt att släpa väskorna upp & ner, hit & dit genom alla tunnelbanor och biljettkontroller. Hade gärna stannat längre, Paris här en riktigt härlig stad. Synd bara att det var dåligt väder den mesta tiden, och nu är det jättefint... Men jag får komma tillbaka någon gång! Är verkligen inte ett dugg taggad på skola imorgon, jag vill bara sova. Zzzzz....

Miriams 20-års dag

Idag var det min systers 20-års dag, GRATTIS ♥ Tänk att hon är 20 år nu, hon som jag vuxit upp med och lekt med hela mitt liv. 20 år tyckte jag betydde att man är vuxen när jag var liten, att man är tonåring som 19, och vuxen som 20. Nu är hon 20!
 
Vi började med lite presenter på hotellet och åkte sedan ut till Montmartre och kollade på nån kyrka. Jag är inte så intresserad av kyrkor så fråga inte vad kyrkan hette... Sen åt vi lunch, shoppade lite, åkte in till lite fler affärer och fikade på ett café där hon fick några till presenter. Vi köpte jättegoda macarons och på kvällen åkte vi båt på Seine där vi åt tre rätters middag som var jättegott. Efter båtturen gick vi runt lite och köpte sen varsitt glas champagne för att fira hennes 20-års dag innan vi tog metron tillbaka till hotellet. Asså, jag tycker verkligen inte om alkohol... Det är så sjukt äckligt. Alkoholfritt tar jag gärna, mycket godare. Smakade av mamma men ush vad äckligt alkohol är...
 
Nu är vi på hotellet igen, sista natten, och hon öppnar de sista presenterna. Imorgon far vi hem igen. :( Au revoir!

Maison Laffitte







Salut! Igår gjorde vi så mycket att jag inte orkade skriva något, därför la jag bara upp bilder från vissa ställen vi var på. Idag däremot orkar jag berätta lite. Vi började vid tio med att köa i nån timme för att komma upp på toppen av Eiffelltornet. Det var iskallt, jag satt nästan bara tryckt mot elementet en våning nedanför för att värma upp mig istället för att titta ut. Det kändes seriöst som 20 minus.

Efter Eiffeltornet åt vi lunch, sen gick vi och shoppade på Champs-Elyssèe. Vid fyra åkte vi ut till den franska familjen i Maison Lafitte där min syster bor och hälsade på dem. Som tur var kunde dem engelska för det är bara min syster som kan franska av oss. Där fick vi lite fika och té innan vi åkte in till Paris igen och shoppade lite till innan vi åt middag. Nu låter det som jag shoppar massor, men nä. Allt jag köpt är en tröja och en present till Luke. Jag är alltid onödigt sparsam med pengar...

Efter middagen gick vi upp till toppen av Triumfbågen. Det var mycket finare därifrån än från Eiffeltornet eftersom det var mörkt, Paris by night, så fint med alla lampor. Och när Eiffeltornet glittrade! Så fint. Imorgon är det Miriams födelsedag, 20 år!

Paris dag 2











Så sjukt nervös

Godmorgon? Godnatt? Vad ska man säga? Jag har suttit här på golvet sen klockan tre, för jag har inte kunnat sova sen klockan ett. Jag sov 2-3 timmar och sen har jag legat vaken, tänkt, tänkt och tänkt. Jag är helt löjligt nervös inför en sak och vet inte hur jag ska hantera det. Nästan pinsamt att jag är så nervös för det. Igårnatt satte Luke igång en film för att jag skulle kunna fokusera på något annat och tillslut somnade jag. Han är bäst ♥ Men nu är han inte här. Jag har tittat på lite videor och läst bloggar men kan ändå inte riktigt sluta tänka och somna igen.
 
Jag tror jag nämt det förr, men sen jag var på sjukhuset har jag en liten "fuck it attityd" till vissa saker. Om ni fattar vad jag menar... Jag kan inte sova, det är inte bra. Men so what? Jag orkar inte bry mig om att göra allt perfekt. Jag kommer säkert vara jättetrött imorgon, eller idag kanske jag ska säga, men det går inte att sova. Så jag kan väl lika gärna skita i det och kolla på roliga videos eller något annat istället. Något bättre än mardrömmar eller hemska tankar.
 
Jag borde nog sluta skriva nu innan jag skriver ännu ett inlägg som jag bara ångrar. Hoppas ni andra sover gott ♥
 

Trappor, trappor och trappor

HEJ. Nu är jag på hotellet, äntligen fått en varm och skön dusch och vill bara sova men det går inte när mamma håller på och väsnas med väskan. Ska jag göra ett jätteirriterande inlägg om min fantastiska exklusiva dag här i Paris?... Nä. Den har varit riktigt dålig. Inte morgonen, hos Luke. Men sen var vi tvugna att säga hejdå och på flygplatsen i Birmingham gjorde jag ju ett litet inlägg och berättade om den taskiga tanten som inte trodde jag var över 18. Flyget gick bra, men eftersom jag landade i Paris cirka två timmar innan mamma och pappa skulle jag gå till ankommande på terminal 1 och vänta där. Det tog en TIMME att gå dit, med min jättetunga väska. Jag var helt slut och jätteanfådd när jag kom fram, haha, sämst kondition eller? Jag förväntade mig dessutom 5 minuter till terminal 1, inte en timme. Det var så himla svårt att hitta också men tillslut gjorde jag det.
 
När mamma och pappa äntligen kom skulle vi ta metron till hotellet vilket betydde att vi fick byta tre gånger, som gick... sådär. Vi hittade inga hissar och fick släpa väskorna upp och ner för alla trappor, missade tåg på några sekunder, gick till fel perrong osv. Tillslut gav sig äntligen mamma och pappa så vi beställde en taxi som jag hade tjatat om redan efter första trappan vi fick släpa alla väskor uppför. På hotellet lämnade vi väskorna och gick ut och åt vår tre timmars försenade middag, som var väldigt god som tur var. Jag hade helt tappat aptiten och var på dåligt humör så jag tyckte det var onödigt att beställa mat överhuvudtaget, men det var jättegott när jag åt. På hotellet igen har jag dushat och nu vill jag som sagt sova om mamma kan vara lite tyst nån gång.
 
Min syster bor i Paris, så det är därför vi är här några dagar, för att träffa henne. Men hon kommer först imorgon. Hon jobbar som Au Pair och vi kan inte bo hos den familjen så därför bor vi på ett hotell. Men hotellet är fint och fräscht så det känns bra. Nu måste jag verkligen sova, godnatt ♥

Birminghams flygplats


Sitter på flygplatsen i Birmingham nu och ska snart flyga vidare till Paris. Varför ska man vara på flygplatsen så onödigt tidigt? Och när man åker lite senare är det alltid försent, typiskt. Kvinnan som checkade in mitt bagage trodde förresten inte på att jag var över 18, men asså, kolla på mitt pass herregud... Varför tror alla att jag är så liten?

Jaja, jag uppdaterar mer senare när jag har tid. Byebye ❤️

Insurgent



Heeellooo, hur är det med alla? Med mig är det bra förutom att jag måste lämna Luke imorgon. Men denna gången flyger jag inte hem till Sverige, utan till Paris där jag ska vara resten av lovet. Jag landar i Paris ungefär två timmar innan mamma och pappa kommer från Sverige, undrar fortfarande hur vi ska hitta varann men det går nog.
 
Jag och Luke var nyss och såg Insurgent på bio, tvåan till Divergent. Den var väldigt bra, men jag var lite okoncentrerad hela filmen för jag orkade inte sitta still så jag missade nog en del... Visst är det jobbigt att sitta knäpp tyst och prick stilla på bion?
 
Meeen, jag har ingen aning hur mycket tid jag har till bloggande i Frankrike så vi får se hur mycket uppdatering det blir. Kanske en massa små snabba? We'll see, bye :*

OBS: Onödigt ointressanta tankar

"Det är omöjligt", varför ska jag tänka så hela tiden? Det känns verkligen så, men jag vet att jag kan klara av nästan vad som helst om jag verkligen vill. Men inte allt. Allt går inte alltid som man vill och då får man göra det bästa av situationen. Jag vet inte hur många som hann läsa inlägget om att jag inte kan bli Au Pair innan jag raderade det, men enligt STS kan jag inte. Varför? På grund av anorexin. Asså...? Okej, det var så för mig DÅ. Ska jag aldrig få en ny chans och uppleva en massa saker i mitt liv bara för att en höst av mitt liv var ett helvete inlåst på ett sjukhus? Nej.
 
Det finns andra sidor där jag kan hitta Au Pair familjer och prata med dom och själv se om jag trivs, utan att dem ska behöva döma mig efter hur jag mått tidigare. Vilken motivation ger det mig att veta att om jag har förstört mitt liv en gång så kan det aldrig bli bra igen? Det ska det. Jag känner ofta för att bara ge upp, men ändå vill jag inte. För vad är kul med det? Då blir inget annorlunda, och definitivt inte bättre.
 
Jag kanske inte kan bli Au Pair ändå, jag kanske inte hittar någon bra familj som vill ha mig och då måste jag göra något annat. Jag vet inte vad. Jag vet inte vad jag vill mer än att må bra, oavsett vad det innebär att jag ska göra. Men jag måste i alla fall försöka, precis som jag gjort hur länge som helst men inte tagit mig någon vart. Därför känns det meningslöst. Det mesta blir bara värre när jag försöker, men då gjorde jag väl fel och får försöka något annat. Jag vill så gärna bli Au Pair i England. Ta hand om barn, flytta hemifrån, vara närmare Luke, vara mer självständig och bara göra något helt nytt. Något jag inte har en aning om hur det kommer att bli, och det är det som är så spännande och lockande. Att inte veta, att vara med om nytt.
 
Jag vill inte planera mitt liv sekund per sekund som jag försökt göra, för det blir SÅ SJUKT strikt, tråkigt och dessutom kommer alltid något ivägen som förstör mitt lilla "schema". Det mesta blir lite fail för mig, så jag blir nog aldrig någon miljonär med världens finaste hus, 20 bilar, drömkropp, psykolog, och allt jag vill. Men man får ju drömma. Utan drömmar och mål når man ingenting. Bara något blir bra, så att livet känns meningsfullt.

RSS 2.0