Saknar mitt hår :(

 
Jag saknar mitt tjocka fina hår. Okej, mitt hår har aldrig varit särskilt tjockt och fint men om man jämför med hur det ser ut nu så hade jag fint hår tidigare. Sen nån gång i maj/juni har jag börjat tappa hår, och det beror såklart på anorexin. Man tappar hår då, men som tur är kommer det tillbaka när man går upp i vikt igen. Men som det är nu är det skitdrygt. Jag tog en dusch nyss och såklart ligger världens största hårboll på golvet efteråt. Och jag får hela tiden sitta och plocka bort hårstrån på mina kläder. Som en katt som fäller av all sin päls. Det känns bara som att mer och mer faller av hela tiden, som att det aldrig kommer sluta. Men det kommer det väl göra även om det tar lite tid. Vill inte tappa allt mitt hår, hatar mitt hår som det är nu :(

75%

Tröja - Kappahl ★ Jeans - Jane Norman ★ Klocka - Present från Amanda
 
Jag gick nyss ut och satte mig för att läsa lite i en bok. Och så börjar det regna. Såklart. Så nu är jag inne igen, men jag kan kanske gå ut lite senare. Det är ju tråkigt att sitte inne hela dagarna på rummet, tur att det finns en liten uteplats i alla fall. Dagen har varit sådär, jag äter cirka 75% vid varje måltid nuförtiden, och det tycker jag känns bra. Jag äter tills jag är mätt och det blir en helt normal portion. Men det tycker ju inte personalen här, de vill såklart att jag ska äta upp hela portionen. Men som jag sagt tidigare är portionerna mycket större än vad jag brukade äta innan jag fick anorexi, så det är jättesvårt att få i sig så stora portioner. Jag blir proppmätt efter 75%. Men oavsett hur snabbt jag går upp i vikt eller vad personalen tycker så är det en stor förbättring jämfört med hur jag brukade äta. Jag kunde äta 5 jordgubbar på en hel dag, och inget mer. Och när jag började med frukost igen, som jag gjorde ett tag efter jag fått veta att jag har anorexi och försökte börja äta igen, hade jag jättesvårt att få i mig en halv macka, nu kan jag äta två hela. Jag anser att jag äter väldigt mycket nu och dem anser att jag äter för lite, oavsett vad man tycker så är det jättestora framsteg och det är jag stolt över! ^^

Äntligen har dem bestämt sig för hur jag får göra med skolan här på sjukhuset. De säger att jag får göra hur mycket skolarbete jag vill, men det får absolut inte påverka hur jag äter eller något annat. Går jag upp i vikt för långsamt eller äter för lite kommer dem inte låta mig fortsätta med skolarbeten, så det ska jag absolut inte göra! Skolan är jätteviktig för mig och att få bra betyg. De påpekar hela tiden att när hjärnan är i svält koncentrerar man sig sämre och får sämre resultat på vad man gör, och det vet jag. Jag har själv märkt att jag har svårare att koncentrera mig nu än i våras, men jag tror inte det är så pass mycket att jag inte kommer klara av skolan. Visst blir det lite jobbigare men något större problem tror jag inte, isåfall märker jag väl det. Jag vill åtminstone försöka, inte bara ge upp för att jag KANSKE kommer ha jättesvårt med det. Vi får väl se.

Minus 0,5 kg

Jag är jättebesviken. Jag vägdes imorse, och var ganska nervös som jag skrev igår. Om jag har gått upp mycket i vikt kanske jag t.ex. kan börja få permissioner vilket hade varit guld värt. Dessutom vill jag härifrån mer än något annat så jag vill att det ska gå så fort som möjligt. Men går det alldeles för fort så hinner jag inte riktigt med, jag blir chockad av den nya vikten och känner mig tjock, får ångest över viktuppgången samtidigt som jag vet att det egentligen är bra. Så därför vill jag att det ska gå långsamt, så jag hinner "acceptera" den nya vikten, för hinner jag inte göra det så börjar jag bara tänka på att äta mindre igen. Och det får jag inte göra. Jag hoppades både på att jag hade gått upp mycket och på att jag gått upp väldigt lite.
 
Jag behövde inte oroa mig för något av det, jag har gått NER i vikt... Jag har gått ner ett halvt kilo. Men det gjorde mig bara ännu mer missnöjd. För jag vill gå upp i vikt, inte för snabbt men det ska gå upp. Inte ner. Hur kunde det hända? Hur kan jag ha gått ner ett halvt kilo sen i torsdags? Jag har ätit tills jag är mätt och lite till, då borde jag åtminstone ha gått upp 0.1 kg. Eller stanna på samma vikt, i alla fall inte väga mindre än senast. Jag vet inte om jag ska vara besviken på mig själv eller inte. För det är inte säkert att jag gjort något fel egentligen, jag vet att kroppen går igenom flera olika konstiga saker när man börjar äta och gå upp i vikt igen efter att knappt ha ätit någonting.
 
Och jag vet att matsmältningen försämras när man inte äter, jag har också fått veta att min sköldkörtel tagit väldigt mycket skada av hur lite jag ätit och att jag därför har en jättelångsam matsmältning. När man sen börjar äta kan vikten rusa upp jättefort, och det har den gjort dem senaste veckorna för mig, sen jag lades in. Jag har gått upp en hel del i vikt, men när matsmältningen kommer igång börjar det gå långsammare igen. Så det kanske bara betyder att min matsmältning äntligen är igång som den ska igen, vilket såklart är jättebra. Då kanske det inte är mitt fel att jag gått ner i vikt trots att jag ätit, men jag blev så besviken att jag har jättesvårt att inte skylla på mig själv. Jag har vant mig vid att jag gått upp ganska snabbt den senaste tiden så jag var beredd på en ny mycket högre vikt där jag kanske skulle börja få permissioner, men istället gick det åt andra hållet. Oavsett om jag gjort något fel eller om det helt enkelt är min kropp som börjar funka igen så är jag jättebesviken, för nu blir det inga permissioner och det är ännu längre tid kvar innan jag får komma ut från sjukhuset. Det kan gå långsamt, men det måste åtminstone vara åt rätt håll...

Vägning imorgon

Vädret såg så fint ut inifrån men när vi väl satt där frös jag jättemycket, som ni nog ser, tog på mig vinterjackan. Mamma tyckte inte det var så kallt, men vi satt ute ett tag för jag vill inte sitta inne hela dagarna. Hon åkte vid två och vid fyra kom Freja och Johanna, så kul att träffa dom igen ^^ Nu sitter jag i dagrummet eftersom mitt rum är låst i nån halvtimme till efter maten. Jag åt inte så mycket, var inte ett dugg hungrig men försökte ändå. Men när jag satt dör och försökte äta mer än jag egentligen ville så kom ångesten bara mer och mer, kunde inte äta mer. Men det är ju kvällsfika vid halv åtta, så jag kommer ju äta då.
 
Jag är ganska nervös inför vägningen imorgon. Jag vill gå upp snabbt i vikt för att slippa allt detta och komma hem. Samtidigt vet jag vilken ångest jag får när det går för fort, och vill att det ska gå långsamt. När det går för fort hinner jag inte "acceptera" att jag gått upp så mycket innan jag vägs igen och har gått upp en massa igen. Jag sitter fortfarande och tänker på vikten från i torsdags och vet att jag förmodligen väger mycket mer nu, men inte hur mycket mer. Det får jag veta imorgon, men jag vill både ha gått upp jättemycket samtidigt som jag inte vill att vikten ska ha ändrats alls. Det är så med det mesta, tankarna slits åt olika håll. Den friska delen av mig vill vara normalviktig och hälsosam, den sjuka delen vill vara kvar på undervikt och gärna gå ner ännu mer. Det är som att jag har två personer inom mig, som vill helt olika saker. Det är så anorexin är, som en demon som tar över mig. Och det svåra är att säga nej till demonen, att lyssna på den friska delen, för demonen är så mycket starkare.

För lågt BMI

Godmorgon. ♥ Har inte orkat blogga de senaste dagarna, för jag har inte mått så bra. Jag vill verkligen härifrån mer än något annat just nu. Och jag kan inte skriva ut mig på fyra månader för jag har tvångsvård, så drygt. Men, jag får försöka göra det bästa av situationen, har funderat jättemycket hur jag vill göra kring skolan och mamma har kollat upp en massa olika kliniker för dagvård. Men nästan alla säger att jag har för lågt BMI, att jag måste vara på minst 15 helst 16. Så jag kan inte ens ställa mig i kö till en klinik förrän jag fått ett högre BMI, men det kommer väl. Ni får ha det så bra, kramkram ♥

Saknar julen ♥

Åh vad jag saknar julen. Hela december som är en så mysig månad med snö som faller ner utanför fönstret, fullt med julpynt och stearinljus tända. Att få pynta julgranen och julbaka, ha lådor fulla med nybakade pepparkakor, lussekatter och annat gott. Julmusik som spelas om och om igen och mysa med julfilmer och en massa skumtomtar. Jag saknar det så otroligt mycket och önskar att det vore december nu. I december, då SKA jag vara hemma från sjukhuset igen, förmodligen har jag tagit något beslut om hur det blir med skolan och jag är betydligt friskare och kan leva som vanligt igen. Dessutom får jag träffa min syster som äntligen kommer hem från Frankrike, dock vet jag inte hur länge jag hinner träffa henne för över jul ska jag till Luke och ha den bästa julen som finns. Fira julafton den 25:e för första gången och vara lyckligare än någonsin igen, både för att allt jobbigt och hemskt ska vara ute ur mitt liv och för att det är JUL. Julen är nog den bästa tiden på året, jag älskar det så mycket. Längtar till julen mer än något annat. ♥

Skolan

 
Klassfotot förra året, undra hur det ser ut i år när alla är ninjas, haha
 
Har funderat lite över skolan. Jag både har, och kommer missa en hel del i skolan. Därför har flera sagt till mig att jag borde ta bort några ämnen som jag kan läsa upp på komvux senare, och bara fokusera på några få. Men det vill jag inte, jag vill få alla mina betyg i vår och gå ut gymnasiet som vanligt. Eller så tycker dem jag ska hoppa av helt i år, och gå sista året i gymnasiet nästa år. Det vill jag ännu mindre, jag SKA bli klar med gymnasiet detta året. Eller alltså, i vår, inte nästa vår igen. Men tydligen, jag minns inte att hon sa det, men mamma sa att syon berättade att jag kan göra skolarbeten på sjukhuset t.ex. via datorn, men om jag inte är i skolan kan jag inte få mer än godkänt. Jag kan alltså inte oavsett hur bra arbete jag gjort få mer än ett E i betyg bara för att jag inte är på lektionerna. Och det känns ju ganska orättvist... Så vill jag inte heller ha det. Visst, i vissa ämnen kan jag nöja mig med ett E och jag kanske ändå inte lyckas få så mycket högre. Men, i en del ämnen vill jag verkligen, verkligen få bra betyg! Dem flesta ämnen skulle jag inte nöja mig med ett E i, därför känns det onödigt att lägga ner tid på skolarbeten jag inte ens har en chans att få bra betyg i. Jag kanske ändå inte får högsta betyg, men jag vill åtminstånde ha CHANSEN att få det.
 
Därför funderade jag på att istället byta till någon skola där man kan gå en distanskurs. Då behöver inte min skola fixa uppgifter som jag kan göra på sjukhuset eftersom jag inte är i skolan, utan då går jag redan ett program som är menat för att inte kunna vara på vanliga lektioner. Då kan jag få vilket betyg som helst. Och när jag inte ligger på sjukhus längre får jag väl skaffa mig något extrajobb att sysselsätta mig med under dagarna. För då behöver jag inte läsa upp några ämnen, gå om ett år, eller bara kunna gå högst ett E i betyg. Men, samtidigt vill jag ju verkligen inte det. När jag är ute från sjukhuset igen vill jag kunna gå i skolan, träffa vänner, få roliga minnen från sista året i gymnasiet och ta studenten som en helt vanlig elev tillsammans med mina vänner. Det kommer ju inte hända om jag går distanskurs och jobbar istället. Men å andra sidan vill jag verkligen inte behöva skjuta fram något, dvs gå komvux eller gymnasiet nästa år. För nästa år, då vill jag flytta hemifrån och plugga vidare på högskola. Jag vill fortsätta mitt LIV, inte vara fast i gymnasiet eller behöva ta igen en massa saker. Så jag vet inte, det känns jättesvårt... Jag vet inte vad som är bäst att göra och vad jag helst vill.
 
Jag hade aldrig någonsin föreställt mig att mitt liv skulle se ut såhär överhuvudtaget. Att jag ens skulle behöva tänka tanken på att plugga på distans eller gå komvux. Att jag skulle ligga inne på sjukhus med tvångsvård mot anorexi för att jag gått ner 15-20 kg i vikt. Inte när jag började få hjälp hos BUP heller, eller när jag lades in. När jag lades in för cirka två veckor sen trodde jag att jag skulle ligga inne i några dagar, kanske fem. Nu måste jag planera om halva mitt liv känns det som.

Förvaltningsrätten

Eftersom mitt BMI nu ligger över 14 får jag lämna in godis eller annan "småmat" till personalen som jag sen kan hämta ut i begränsad mängd. Igår hade mamma med nötter som jag lämnade in och nu på morgonen hämtade jag ut lite, men tydligen måste dom hålla sig till exakta mått så jag får det i en liten plastmugg. Haha, lite överdrivet löjligt tycker jag men det får väl vara så.

Nu i förmiddags fick jag gå till förvaltningsrätten där dem skulle hålla en domstol och besluta om jag ska ha fortsatt tvångsvård eller inte. Jag träffade ju min advokat igår men vissa saker hade jag ändrat mig med men det hann jag prata med henne om innan vi gick in. Där inne kändes allt jätteseriöst, det är väl klart det gör, men det blir ju nästan lite skrämmande då. På ett BMI under 14 anses det vara "livshotande", och därför fick jag tvångsvård senast jag försökte skriva ut mig. Men nu har jag faktiskt ett BMI över 14. Däremot sa jag att jag kan stanna kvar på frivillig vård ett tag till om det behövs, och slippa tvångsvården. För om jag har frivillig vård är det som det låter, mycket friare. Jag kan t.ex. få betydligt fler och längre permissioner eftersom dom har ingen rätt att tvinga kvar mig på sjukhuset. Och om jag har tvångsvård kan dom tvinga kvar mig tills jag är på ett BMI på kanske 17-18, men med frivillig vård kan jag skriva ut mig själv på kanske 15 eller 16. Alltså kan jag komma hem mycket tidigare om jag bara går med på att stanna frivilligt ett tag till. Men nej. Båda doktorerna sa att jag är i behov av tvångsvård eftersom trots att mitt BMI är över 14 så är det fortfarande så pass lågt att det vore farligt att skicka hem mig, och att de inte tror på att jag kan klara mig på egen hand hemma utan måste få hjälp via tvångsvård att gå upp till normalvikt. Ja, jag vill jättegärna ha hjälp, men via dagvård, inte som inneliggande på ett sjukhus. Men nu beslutade dem att jag har fortsatt sluten tvångsvård i fyra månader. Det betyder inte att jag kommer ligga på sjukhuset i fyra månader till, blir jag bättre får jag komma ut tidigare, men annars har jag tvångsvård i fyra månader till... Ush. Jag trodde faktiskt dem skulle kunna flytta mig till frivillig vård men nej, dem anser tydligen att jag "är i behov" av tvångsvård. Jag känner absolut inget sånt behov.


24 september 2014

Idag började jag med hela portioner, alltså det som dom anser vara en hel portion, vilket jag tycker är alldeles för mycket. I början fick jag halva, sen ökade dem till 75% vilket jag har haft jättesvårt med, och idag fick dom för sig att öka till 100%. Jag har inte ens hunnit lyckas äta 75% portionerna, hur tänker dem? Det är väl självklart att jag inte kan äta upp allt isåfall. Men jag försöker så gott jag kan, men varför kan jag inte ens ha 75% tills jag lyckats äta det? Men jaja, det får väl bara vara så. I förmiddags träffade jag min advokat och pratade om vad vi ska säga i domstolen imorgon, då dom ska besluta om jag ska ha fortsatt tvångsvård eller inte. På eftermiddagen var mamma här och efter middagen kom Patricia. Nu har jag precis dushat och ska snart kolla på en film. Det är riktigt segt att sitta fast på sjukhuset dag ut och dag in, tur att jag har kompisar och mina föräldrar som kan komma och hälsa på iallafall. ^^ Vi hörs, kram ♥

BMI över 14

Den här dagen började så bra och nu sitter jag med tårar i ögonen och vill bara försvinna. På morgonen kom Elisabet, min "ansvariga sjuksköterska", till mig och berättade lite kul nyheter. När jag vägdes senast, igår, så kom jag på ett BMI över 14. Har legat på 13 ganska länge men nu är jag över 14. Det betyder att vissa saker förändras, t.ex. så behöver jag bara sitta i dagrummet i 30 minuter efter frukost, lunch och middag. Och på mellanmålen behöver jag inte sitta där alls, då får jag vara på mitt rum direkt efter jag ätit. Dessutom får jag äta annat, t.ex. godis, utöver måltiderna om jag vill. Dock bara i en begränsad mängd och personalen kommer ha det inlåst så jag måste be dem om att få det. Och, jag får tillsammans med personal gå en långsam promenad på max 20 min. Men bara om jag äter upp HELA portionen, då får jag inte lämna minsta lilla bit mat kvar på tallriken, då försvinner promenaden. Vid lunch idag såg jag därför till att verkligen trycka i mig hela lasagnen för att få komma ut lite. Det var SÅ härligt att få komma ut och få lite frisk luft, att få se något annat än bara sjukhuset. Även om det var kort. Permissioner är jag tydligen fortfarande långt ifrån men tillsammans med personal kan jag åtminstone gå i 20 min.
 
Senare på eftermiddagen kom Elisabet till mig igen för att prata om flera olika saker. Imorgon ska jag träffa min advokat och på torsdag ska dem besluta om jag har fortsatt tvångsvård. Och när det gäller skolan, alla säger åt mig att jag borde ta en paus från skolan och gå sista året i gymnasiet nästa år. Nej, jag SKA få mina betyg och ta studenten i vår! Jag tänker verkligen inte vänta ett helt år till. Efter studenten i vår ska jag plugga vidare på högskola, skaffa ett jobb eller vad som helst. FORTSÄTTA MED MITT LIV. Jag ska inte vara fast i gymnasiet då med bara för att jag låg på sjukhus ett tag. Och, när jag lades in för snart två veckor sen trodde jag att jag skulle vara där i några dagar. Imorgon är det två veckor. Innan jag lades in fick jag veta att om det går snabbt så kanske jag bara ligger inne i 3 veckor, därför trodde jag att jag kanske har ungefär en vecka kvar på sjukhuset. Men nej. Dem kan inte svara på exakt hur lång tid men att jag får räkna med att stanna på sjukhuset i några månader till. Personen som sa 3 veckor till mig syftade tydligen på folk som kommer in med ett BMI på kanske 17 och bara har några få kilon att gå upp, jag som har 20 kg och hade ett BMI på 13, nästan nere på 12 kommer ligga inne mycket längre. Men tack för att du sa det, jag trodde jag hade någon vecka kvar på sjukhuset inte månader...
 
Jag vill hem, komma ut härifrån. Jag vill bli frisk och få hjälp men jag vill göra det via dagvård och själv lära mig att ta hand om maten och kunna leva ett vanligt liv. Jag vill få vara FRI, här är jag ständigt övervakad och får exakt upplagda portioner på exakta klockslag och jag får inte ens äta ifred, en sköterska sitter alltid med och stirrar på mig tills jag antingen ätit upp eller bråkat tillräckligt så jag får gå. Alla dörrar är låsta så jag kan inte gå ut som jag vill, jag kan inte göra vad jag vill eller äta vad jag vill. Jag kan inte bestämma över mitt liv överhuvudtaget, det är bara en massa vitklädda människor som styr och tvingar mig att göra det & det & det. Mest av allt vill jag till Luke. Jag vill bort härifrån och vara med honom, vara fri och leva livet igen. Sitta och tjocka mig med pizza tillsammans med världens finaste kille. För ja, jag vill äta och vara frisk. Jag vill inte leva så kontrollerat och instängt som jag gör nu. Och jag trodde det inte var så långt kvar, men nu vet jag att det är det. Jag trodde jag skulle få komma hem snart och börja gå i dagvård istället, men nej. Här ska jag sitta.

Anorexi - en osynlig sjukdom

Något som är väldigt jobbigt med anorexia är att den är så osynlig. "Vaddå osynlig? Anorektiker ser ju ut som ett skelett!" tänker du kanske. Ja, det är ganska ofta sant. Men anorexia är så mycket mer än bara en underviktig och undernärd kropp. Anorexia är inte att vara underviktig eller se ut som ett skelett. Det kan vem som helst göra, man är inte sjuk bara för att man är väldigt underviktig. Och man är inte frisk bara för man är normalviktig. Anorexia är en sjukdom som styr en psykiskt, och pga det psykiska händer det fysiska. Dvs att man går ner i vikt, tappar hår, förlorar muskler osv. Därför är det svårt att säga exakt hur sjuk en person är i anorexia, en person som lyckats få tillbaka sin normalvikt kan vara mycket sjukare än en som fortfarande är underviktig, för tankarna finns fortfarande kvar. Kontrollbehovet kring maten, rösterna i huvudet, den felaktiga synen på sin egen kropp. Allt det kan vara mycket starkare hos en normalviktig person som ser frisk ut, men kan när som helst drabbas av återfall och rasa i vikt igen för att sjukdomen är inte borta psykiskt.
 
Jag har mycket mer tankar i huvudet om att gå ner i vikt, sluta äta igen, att jag blivit så ofantligt tjock, att jag vill se ut som alla de äckligt smala anorektiker man kan se på bilder osv. Vem VILL se ut som dom? Ingen. Dom ser ju hemska ut, ellerhur? Det tycker jag med. Men samtidigt har jag en röst i mitt huvud som säger åt mig att det är målet, att bli så äckligt smal som dom är. Trots att jag kan se hur hemskt det ser ut, och att jag tyckte min kropp var sjukt mycket snyggare när jag vägde 15 kg mer. Hur kan jag tyckt min kropp var så mycket snyggare när jag vägde 15 kg mer men nu tycker jag att jag är alldeles för tjock? Jo, för att då hade jag inte dom sjuka tankarna i huvudet. Det är dem som är riktigt svåra att få bort. Det är dem som får mig att vilja gå ner i vikt från första början. Det var dom som fick mig att vilja gå ner i vikt och bli smalare när jag egentligen var nöjd med min kropp, för ja, en gång i tiden var jag faktiskt nöjd med hur min kropp såg ut. Då vägde jag mycket mer. Därför tycker jag att det känns jättejobbigt just nu då vågen visar plus och folk tror att jag håller på att bli bättre. Ja, fysiskt sett. Men psykiskt mår jag bara sämre och sämre. Och det är precis det jag menar, man kan inte SE hur sjuk någon är i anorexia. För det sitter på insidan. Utsidan kommer med tiden men den verkliga sjukdomen sitter helt osynligt på insidan.
 
Och, för er som undrar. Nej, jag har inte gått upp 5 kg. Dem tycker jag behöver gå upp 20 kg, men då var jag inte nöjd med min kropp. När jag vägde 15 kg mer än nu så var jag nöjd. Så i får väl se vad jag hamnar på, jag kanske blir nöjd med 20 kg mer på min kropp, eller inte. Men 15 kg till, då var jag i alla fall nöjd.

Den förbjudna listan

Jag tänkte på det här med att förbjuda sig viss mat för att man vill äta rätt och tror det händer något farligt om man får i sig fel mat. Egentligen handlar det bara om att variera maten och äta rätt mångd av allt, inte att förbjuda något. För kroppen behöver så mycket olika näring och dessutom är det jättetråkigt med en enformig kost. Jag har förbjudit mig en himla massa mat för jag har hört och läst så mycket om vad man ska äta och vad man inte ska äta, det jobbiga är ju att man får olika besked överallt så det är svårt att veta vad man ska tro på. Men vad jag egentligen tror på är att man ska äta lite av allt, dock har jag haft väldigt svårt att följa det eftersom jag bara förbjuder mig själv mer och mer mat i hopp om att gå ner i vikt. Jag vet inte hur lätt det kommer bli när jag kommer ut från sjukhuset men jag har bestämt mig för att jag ska inte förbjuda mig själv någon mat. Det betyder inte att jag ska vräka i mig onyttigheter men jag ska kunna äta det i rätt mängd, och en del saker jag förbjudit mig själv ganska länge är egentligen nyttiga och bra för kroppen, men jag har läst eller hört något om dem som gör att jag avstått från det och vägrar äta det. Jag satt och skrev ner så många saker jag kunde komma på som jag förbjudit mig själv, och herregud, listan tar aldrig slut. Jag kommer fortfarande på saker, jag är långt ifrån klar med den.
 
Pizza, bacon, ost, smör, sylt, gröt, kaviar, paj, dressing, lök, buljong, chips, mayonnaise, ljust bröd, salt, vitt ris, bananer, en del nötter, kex, gröt, majs, glass, salami, de flesta flingor, smaksatt yoghurt/fil, röda äpplen, riskakor, bönor, bernaisesås, läsk, stekt mat, saft, havregryn, sirap, rött kött, vindruvor
 
Dem sakerna är nog vad jag är eller har varit som mest rädd för. Och mitt mål är att jag ska kunna äta alla dessa saker, och allt annat, utan problem. Utan att behöva veta exakt hur många kalorier och hur mycket mättat, fleromättat eller enkelomättat fett det är i, eller hur mycket socker och vilken sorts socker. Det betyder, som jag sa tidigare, inte att jag ska vräka i mig onyttigheter eller massiva mängder av något utan att om mina kompisar t.ex. vill gå ut och äta pizza ska jag inte säga nej bara för det är pizza. Pizza är ju gott och jag äter det väldigt sällan. Dock säger jag absolut inte att jag bara kommer kunna göra detta hur enkelt som helst, det kommer äkert vara jättesvårt för jag vet hur mycket ångest jag kan få när jag ätit något "förbjudet". Men om jag inte försöker så kommer jag aldrig komma över det, och då kommer jag alltid vara fast i kalori, fett och socker räknande utan att faktisk kunna njuta av den mat jag äter. Det låter säkert hur enkelt som helst men när man väl är fast i att räkna allt så är det jättesvårt att sluta. Jag är ganska långt ifrån det nu, men mitt mål är att jag ska inte äta mat efter fett, socker och kaloriinnehåll, utan jag ska äta mat efter vad som smakar gott - UTAN minsta lilla ångest.

Jag vill FÖRBLI frisk

Hej på er, sitter på mitt rum och hostar. Har varit lite förkyld i några dagar men nu blev det ännu värre. Mamma har varit här nästan hela dagen, eller halva kanske. Besökstiden börjar vid nio och hon kom redan då och var här till tolv då jag äter lunch, sen åkte hon in till stan och gick i affärer och åt någonstans. Efter det kom hon tillbaka och var hos mig tills jag skulle äta mellanmål då hon åkte hem. Vi spelade jättemycket skip bo, ett kortspel som en av sköterskorna lärde mig för några dagar sen. Jag har aldrig spelat det innan men det är jättekul! Kommer vilja köpa hem det sen så jag kan fortsätta spela även när jag inte är på sjukhuset.
 
Dem här 75% portionerna är alldeles för stora. Jag har inte tänkt att jag ska gå tillbaka till dem normalportioner jag åt innan jag blev sjuk. Varken mer eller mindre. Men dem portionerna jag får nu, som ska vara 75% är helt klart en hel normal portion för mig, inte 75%. Hur mycket är det tänkt att jag ska äta när jag äter 100%? Jag äter aldrig upp hela portionen nu när dem ger mig så stora, men jag äter så mycket jag kan. Grejen är den, att om dom förväntar sig att jag tillslut ska äta ännu större portioner än vad dem ger mig nu så kommer det vara mycket större än vad jag brukade äta innan jag blev sjuk. Och visst, jag kan säkert vänja mig vid att äta så pass stora portioner och då går jag upp i vikt ännu snabbare MEN -  så fort jag kommer ut från sjukhuset och kan börja styra över min mat själv igen så kommer jag genast börja fokusera på att äta mindre, igen. Inte sluta äta igen, utan bara gå tillbaka till mina normala portioner igen istället för helt massiva. En normal portion för en tjej i min ålder med min längd är inte densamma som för en 60-årig lång gammal vuxen. Det känns som att portionerna är anpassade efter det, och så mycket vill inte jag äta. Jag har fotat maten några gånger (mer än det jag lagt upp på bloggen) och visade mamma några av dem och hon höll faktiskt med mig om att det är ganska stora portioner ibland. Ville bara visa att någon håller med mig, haha...
 
Jag vill inte komma ut från sjukhuset och direkt börja tänka på att äta mindre igen. Även om jag siktar på att bara minska portionerna lite grann och gå tillbaka till MINA normalportioner så var det precis så det började när jag slutade äta. Jag skulle bara äta lite mindre, och sen lite mindre, och lite mindre, tillslut knappt något alls. Jag vill inte komma ut från sjukhuset och sen få återfall och sluta äta igen och bli sjuk igen. Jag vill inte behöva tänka på att äta mindre över huvudtaget, jag vill få bort dom tankarna från mitt huvud för alltid. Men ger dom mig så stora portioner här på sjukhuset så kommer jag minska dom så fort jag kommer ut, och det vill jag inte behöva göra. Därför vägrar jag äta mer än jag faktiskt orkar. Jag kommer inte sitta och försöka tvinga i mig mer mat än jag känner att jag klarar av. Visst, jag går upp i vikt snabbare om jag äter mer, men jag vill hellre att det tar lång tid och att jag sen blir helt frisk istället för att jag går upp en massa i vikt och sen får återfall. Nej. Mitt mål är att bli frisk och FÖRBLI frisk, därför äter jag tills jag är mätt och sen är det inte mer med det. Däremot vet jag att jag inte äter tillräckligt stora portioner nu eftersom jag inte äter upp allt, men med tiden kommer jag lyckas med det, men jag kommer inte äta mer än vad jag gjorde innan jag blev sjuk.
 
Nu ska jag duscha in den iskalla duschen. Värmen är jättedålig, ena sekunden är det stekhett och andra sekunden är det iskallt. Saknar min egen dusch där hemma...

Regnbågsfärgade naglar

Oj, det är så svårt med 75% portioner. Seriöst, det är väl än ändå en hel portion på bilden ovan? Känns helt omöjligt hur mycket mat det måste vara när dom ökar till 100%. Jag lyckas aldrig äta portionerna längre, ibland blir det till och med mindre än när jag hade halva. Jag skulle hellre fortsätta med halva ett tag till och verkligen vänja mig vid det. Annars har dagen varit helt okej, satt ute och läste i några böcker som mamma lånat från sjukhusets bibliotek åt mig om anorexi eller andra ätstörningar. Jag får absolut inte lämna avdelningen så jag får inte gå dit och låna själv. Senare på eftermiddagen kom också mamma och var här ett tag, hon hade bland annat med sig lite nagellack som jag bett om och gjorde regnbågsfärgade naglar på mig. Nu har jag tänkt kolla på PH om det laddar färdigt någon gång. Internet är så långsamt att jag aldrig orkar vänta på ett en film eller video ska ladda färdigt, så jag är säkert jättemånga avsnitt efter. Men vi hörs, puss ;*

Fint väder & ångest

Denna dagen har inte vart den bästa, det kan jag inte riktigt säga. Den har varit väldigt jobbig, jag har haft ångest efter varje måltid. Men det har inte varit den sämsta, eftersom jag faktiskt fått hjälp med ångesten. Det märks tydligt att dem kan mer om ätstörningar här än på förra avdelningen. Nu syftar jag inte bara på att hjälpa mig med ångesten utan allt faktiskt, missförstå mig inte nu, jag vill hem mer än något annat. Det känns fortfarande som en mardröm att vara inlagd. Men, nu har jag vart på den nya avdelningen i några dagar och jag trivs jättemycket bättre här än på förra. Rummet är lite sämre, men allt annat är bättre. Jag får mycket mer hjälp och stöd, de förstår bättre och vet vad de pratar om, vad dem gör osv. Dem är betydligt strängare, men betydligt bättre. Och här finns ingen i personalen som jag inte tycker om, dem kan vara jättejobbiga ibland men inte på något sätt som egentligen får mig att ogilla dem. Det känns mer som att dom vill hjälpa mig än plåga mig.
 
Dem är tusen gånger bättre på att hjälpa mig med min ångest också, vilket har gjort att dem jobbiga ångestattackerna går över lättare än när jag var på förra avdelningen. Annars har faktiskt dagen nästan bara bestått av jobbiga måltider som jag inte lyckats äta upp och en himla massa ångest, men jag vill göra inlägget lite positivare och gladare genom att säga att det är faktiskt mycket bättre här. Dagen har inte varit helt kass hela tiden heller, pappa var här i någon timme och satt med mig på uteplatsen. Så fint och härligt väder! Jag är ju inne hela dagarna så det är alltid jätteskönt att få komma ut lite, speciellt när det är så fint. Imorgon åker han till släkten i Skellefteå i en vecka så han kommer inte kunna hälsa på mig på ett tag, men mamma är hemma och kan komma, så jag har ju henne. Om en stund måste jag äta kvällsmacka, jag är inte ett dugg hungrig sen middagen men jag hoppas jag kan glömma bort anoreximonstret och bara äta den dumma mackan utan en massa ångest. Men ja, vi får väl se hur det går, pusspuss :*

Alla vill bli friska

Det är många anorektiker som får återfall. Varför händer det? Då är man egentligen inte frisk utan sjukdomen bara ligger där och lurar tills den slår till igen. Och att det är så otroligt svårt att ta sig ur den också, det är därför det tar så lång tid att bli frisk. Det kan gå bättre en period och sedan sämre igen, jag tror knappt det finns någon anorektiker som bara bestämt sig för att bli frisk och sen har det funkat helt utan problem. Det finns kanske, men vanligast är definitivt att det går väldigt mycket upp och ner. Ibland går det bättre, ibland sämre. För mig är det verkligen så. Det kan kännas jättebra under några dagar men plötsligt är jag nere på botten igen. Det kan ändras mycket fortare än så, det kan variera under dagen. Frukosten kanske går superbra, lunchen äter jag ingenting och får ångest, och på middagen hetsäter jag och får minst lika mycket ångest. Bara tankarna, t.ex. om jag vill äta eller inte, om jag vill bli frisk eller inte osv ändras jättefort, på nån millisekund. Det är två röster i huvudet, en frisk som säger åt mig att jag vill bli frisk och vill äta. Det är jag. Och en som säger åt mig att jag är tjock, ful, äcklig och att jag inte vill bli frisk eller äta någonting alls. Det är inte jag. Det är sjukdomens röst som tränger sig in i mitt huvud och styr mig. Lyder jag inte den rösten straffar den mig med ångest eller panik.
 
Jag vill bli frisk, tro mig, JAG vill det! Det vill alla anorektiker, det är sjukdomen som inte vill det. När någon säger att hen inte vill bli frisk så är det sjukdomen som talar, inte personen själv. De två senaste dagarna har jag mått mycket bättre och inte haft så mycket ångest, och måltiderna har gått bra. Men igårkväll hände något. Rösterna kom tillbaka och jag fick svårt att äta igen. Började tänka att jag ska sluta äta igen, jag vill bli smalare, att jag inte vill bli frisk. Jag såg på mina ben hur feta dom plötsligt blivit, trots att någon skillnad antagligen knappt syns på mig än. Dem var inte feta vid lunchen men plötsligt var dem det, ja, det är självklart sjukdomen som lurar mig och får mig att se på mina ben som en enda stor fettklump. Men det är så svårt att få bort dem tankarna.
 
(Skrev om sjukhuset här men var tvungen att ta bort det)

Varm choklad





Jag fick varm choklad till kvällsmackan! :D Åååh vad jag saknat det, det var så gott. För er som undrar måste jag alltid äta en kvällsmacka vid halv 8-8, och ett glas mjölk eller juice men ikväll fick jag varm choklad. Nu sitter jag och tittar lite halvt på idol tills dem släpper in mig på mitt rum igen. Amanda var här tidigare vilket var jättekul, har saknat henne så mycket. Träffade psykologen här idag också som sa att jag borde få prata med psykologen på ätstörningsavdelningen så jag får rätt hjälp, och det är nog sant, mycket lättare att prata med någon som redan förstår än någon som mest bara hört talas lite smått om anorexi. Det är ju ändå dit dom kommer flytta mig så fort det går. 

Ninjas

 
(Hade text om sjukhuset här men var tvungen att ta bort det)
 
Och jag ville så gärna vara med på spexfotot som klassen skulle ta idag. Det blev lite i sista sekund för att hinna ta sig till skolan i tid. Men jag hann! Vi skulle vara ninjas och efter det sprang jag snabbt iväg och tog den enskilda bilden och sen direkt tillbaka. Nu har jag precis fått mitt mellanmål och sitter framför TV:n, det var jättekul att få komma till skolan och träffa lite människor även om det bara blev väldigt snabbt. ^^

20 kg kvar

Strax efter lunch idag fick jag träffa en doktor och en överläkare där vi pratade om en hel del saker. I princip allt som rör mig och sjukhuset. Vad jag ska äta, när, permissioner, besök, vikt, BMI, skola, utomhusvistelse, blodprover, aktiviteter osv osv. Jag får ju halva portioner nu, men det är tänkt att jag ska börja äta ¾ portioner på fredag om det fortsätter uppåt. Jag har haft jättesvårt att få i mig dessa "halva" portioner eftersom dom är snarare tredubbla för mig, men det har äntligen börjat kännas lite lättare och jag har lyckats äta upp allt några gånger. Jag har knappt hunnit vänja mig vid dom halva än och nu ska dem ökas, ush, det känns som att det kommer bli jättejobbigt. Men det är väl det som är grejen, lyckas jag få i mig allt några gånger så ökar dem ju det...
 
Det är jättemycket strängare med när jag får ha besök här, och dem ska väga mig två gånger i veckan och ta blodprover en gång i veckan. Måndagar och torsdagar ska jag vägas vilket betyder att jag kommer vägas imorgon. Jag fick också veta att jag inte får ha någon permission överhuvudtaget förrän jag har ett BMI på 15, och just nu har jag ett BMI på 13. Anledningen att jag fick permission till Ida's fest var egentligen bara ett misstag, för jag ska inte ha några permissioner alls. Imorgon är det spex/klassfoto och jag har försökt få permission till det men nu fick jag ett bestämt NEJ. Jag försökte övertala dem allt jag kunde om att bara få en jättekort permission för jag vill jättegärna vara med på spexfotot, plus att det är det allra sista klassfotot. Dem sa att om jag har ett BMI på 14 imorgon när dem vägt mig så kommer dem kanske göra ett undantag och ge mig en jättekort permission, men det är inte säkert. Hoppas hoppas hoppas jag har ett BMI på 14 imorgon! Jag frågade även hur mycket i vikt dem siktar på att jag ska gå upp totalt, och fick ett svar på cirka 20 kg. Herregud, trodde dem skulle säga cirka 10. Nähä, jag måste gå upp dubbelt så mycket som jag trodde. Jag har seriöst 20 kg att gå upp i vikt nu...
 
Jag får inte heller vara utomhus utan att sitta i rullstol, och någon i personalen måste vara med mig. Sen kommer jag även få en advokat som jag träffar nästa vecka och nästa torsdag ska en massa personer komma hit och de ska avgöra om jag har fortsatt tvångsvård eller inte. Men, utöver mötet med doktorn och överläkaren har dagen varit ganska bra. Mamma var här på eftermiddagen och efter middagen kom Laura och vi pratade en massa om det här med ätstörningar, hon ska också göra ett skolarbete om det och då kunde jag berätta lite om hur det vart för mig och vad jag tycker osv. Jättehärlig tjej, synd bara att jag har så kort tid för besök så hon var tvungen att gå vid halv åtta igen då jag skulle äta "kvällsmacka". Hela dagen har det gått väldigt bra och ganska lätt att äta, men nu på kvällen kom plötsligt jättemycket ångest. Varför kan jag inte bara må bra när jag äter istället för att drabbas av en himla massa ångest? Men det är väl bara att fortsätta, som jag sagt innan, äta upp ångesten.

Ny avdelning

Imorse innan frukost skulle dem väga mig och lite sånt. Har gått upp lite grann så det är ju bra, kommer väl snabbare ut härifrån då. Efter frukosten fick jag packa ihop mina grejer för jag skulle byta avdelning. Jag låg ju på en blandad avdelning medan jag står i kö till att få ett rum på ätstörningsavdelningen, men tills där finns något ledigt måste jag stanna på någon av de blandade avdelningarna. Men de ansåg att det behövs specialister för att klara av ätstörningar och ingen på förra avdelningen var specialist på det, men på en annan av de blandade avdelningarna fanns det. Därför flyttade dem mig dit idag, eller hit kanske jag ska säga. Sakerna är lite annorlunda här, kan inte riktigt avgöra om det är bättre eller sämre. Antagligen är det väl bättre, men kan inte säga om jag kommer trivas bättre här eller inte. Rummet är sämre, men dem verkar ha lite mer koll på saker här.
 
Skypade med Miriam på förmiddagen också, tycker det känns så konstigt att behöva skypa för att prata med min syster istället för att bara gå till rummet bredvid. På eftermiddagen var mamma här och äntligen var det finare väder ute vilket det inte varit på några dagar, så vi satt ute på uteplatsen. Det var så skönt att äntligen få komma ut lite grann, har inte varit utomhus på flera dagar. Jag är ju bara instängd här hela tiden. Och enda anledningen att jag fick gå ut var för mamma var med mig, för vet ni vad? Människor med anorexia ska röra på sig så lite som möjligt så de inte förbränner vad dem ätit, därför sitter en del i rullstol. Och tydligen, så ansåg personalen att jag måste sitta i rullstol om jag ska ut... Det var okej för idag, men de sa att ska jag ut någon mer gång så blir det i rullstol. Nej, nej, nej! Ush, jag vill inte. Jag vill inte behöva sitta i rullstol bara för att få lite frisk luft. Men det finns ju inget jag kan göra åt saken, sjukhuset är ett helvete på alla sätt, så är det bara.
 
Senare kom också pappa, och han hade fixat ett internet till mig, ett sånt litet USB-modem som jag kan ha här på sjukhuset för sjukhusets internet är sjukt långsamt. Ja, det är sjukt. Så sjukt. Dem åkte hem igen vid middag och sen har jag tittat på film. Och efter detta tänkte jag kolla på ännu en film, finns ju inget annat att göra. Puss på er.

Var är pastan?

Var tvungen att ta bort bilden.
 
Godmorgon! Sitter just nu i soffan och tittar på TV, en timme efter varje måltid låser dem mitt rum och jag måste sitta där ute där dem kan se mig. Det är för att jag inte får röra på mig för mycket för att kroppen ska kunna ta upp maten och inte förbränna den. Väldigt drygt tycker jag men jag förstår ju ändå. Så om ca en halv timme får jag gå in på rummet igen för då var det en halvtimme sen jag åt frukost.
 
En sak jag tänkt på, dom äter aldrig pasta här! Fick aldrig pasta på förra avdelningen, och jag tittade på matschemat för denna veckan - ingen pasta. Det är nästan alltid potatis, ibland ris och någon gång är det paj. Det första jag ska äta på nästa permission jag får är spaghetti & köttfärssås, eller kanske köttbullar & makaroner. Saknar pasta så himla mycket, haha. Jag frågade faktiskt dem imorse om dem kan ha pasta och dem sa att dem skulle prata med hon som bestämmer maten så dem kanske planerar in det till nästa vecka eller något sånt. Jag är faktiskt ganska trött på den ständiga potatisen, även om potatis är väldigt gott. Man måste ju variera lite för att inte tröttna. :)

Nu är det kväll igen




Är så himla mätt nu, för jadå, idag har jag ätit allt vad jag kan. Fick i mig både hela lunchen och middagen, plus en macka nu på kvällen. En hel del ångest blev det såklart, vilket alltid är jättejobbigt. Men det ända sättet att bli av med ångesten är ju att bara äta gång efter gång tills den börjar krympa och tillslut försvinner helt. Äta upp ångesten. Det ska jag göra. Vid fyra kom Amelie och hälsade på, så himla kul att träffa henne igen och gud vad taggad jag blir på cheerleadingen! Saknar cheerleadingen så otroligt mycket. Dem hade träning ikväll och jag önskar verkligen att jag kunde åka med Amelie till träningen och få träna igen, precis som förr. Men jag är fast i detta fängelset... Strax efter middagen kom också mamma och hade köpt choklad, tidning och en pucko till mig! Var så himla sugen på någon chokladdricka så det var bra. Vi pratade med Tommy, min kontaktperson här på avdelningen, om sjukskrivningen från skolan, när jag kan gå i skolan osv. För dem sakerna har varit väldigt oklara, jag fick tex skolk från skolan förra veckan när jag låg på sjukhuset. Så dem ska fixa sånt imorgon, och prata med skolan om distansstudier, dvs att jag gör skolarbeten från sjukhuset istället för i skolan. Så vi får se hur det blir, nu ska jag skypa med min syster! <3

Framsteg

Var tvungen att radera bilden.
 
Frukosten gick helt okej imorse, åt en macka med skinka och drack ett glas mjölk. Jag har alltid en av personalen som sitter med mig när jag äter för att se till så jag äter tillräckligt, och hon tyckte jag måste börja öka på frukosten nu. Det brukar bli en macka till frukost men hon tyckte jag skulle börja ta två stycken nu, eller lite yoghurt. Det är klart jag ska, men jag var så otroligt mätt att jag orkade inte. Nu har dem också gjort lite strängare schema eftersom jag är tvångsinlagd där jag MÅSTE ta ett mellanmål mellan frukost och lunch. Innan har jag kunnat komma undan med den delen. Jag var inte ett dugg hungrig så jag fick en näringsdryck eftersom det kan vara lite lättare att få i sig när man inte är hungrig, har haft näringsdrycker där hemma tidigare som heter Fortimel. Men det var ett tag sen jag drack dem. Idag fick jag en annan sort som heter Fresubin med jordgubbssmak, den smakade helt okej men oj vad mätt jag blev på den. Hur kan jag bli så mätt på att bara dricka? Antagligen för min kropp inte är van vid att få i sig så mycket näring, eller så är det en väldigt mättande dryck.
 
Jag ville sluta dricka nästan direkt, men jag var bara tyst och drack upp hela utan att säga någonting. Det här kommer bli jättejobbigt, men jag har redan gjort det värre för mig med att få tvångsvård istället för allmänvård. Det jag hade tidigare var allmänvård då vården är lite mer frivillig och mest för att hjälpa till, men sedan jag försökte skriva ut mig från allmänvården för att komma hem igår så blev det ändrat till tvångsvård där jag, precis som det låter, blir tvingad till vård. Och nu har jag bestämt mig för att jag ska bara vara tyst och äta oavsett hur tjock och mätt jag känner mig, för desto snabbare jag går upp i vikt, desto snabbare kommer jag härifrån. Men precis som bilden visar så är framsteg inte så lätta att bara fortsätta uppåt med, ibland faller man tillbaka och måste börja om. Så jag vet inte hur länge det håller sig för jag vet ju hur jobbigt det är när ångesten sätter igång vid måltiderna, men jag ska försöka. Frukosten och mellanmålet är i alla fall avklarat för idag, håller tummarna för resten av dagen. I eftermiddag blir det i alla fall lite roligare här då Amelie ska komma och hälsa på!
 
Fick också veta att dem antagligen kommer flytta mig till en annan avdelning snart. Det finns fortfarande ingen plats på avdelning fem, dvs ätstörningsavdelningen. Men det finns en annan avdelning med personal som kan lite mer om just ätstörningar än vad dem kan på den avdelning jag ligger på nu. Fick inte veta när, om hon menade idag eller om några dagar. Bara att det antagligen händer snart. Det är bra tycker jag, för det är viktigt att jag får rätt vård också. Så jag inte bara ligger inne på sjukhuset i onödan.

Tvångsinlagd


(Hade text om sjukhuset här men var tvungen att ta bort det)
 
Och lite småbabbel om valet - jag röstade på socialdemokraterna. Det är så himla svårt att bestämma sig! Jag har sett fram emot att få rösta väldigt länge och få gå till en riktig vallokal för första gången och känna att jag faktiskt har en liten, liten, makt med min röst. Men nu hände det aldrig, det blev aldrig någon vallokal för mig utan det blev i ett litet rum på sjukhuset... Menmen, jag känner ändå att det var ett bra val. Men samtidigt finns det brister med alla partier och det finns en del saker jag inte alls gillar med socialdemokraterna. Det har stått väldigt mycket mellan Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Centerpartiet för mig. Men det blev som sagt socialdemokraterna till slut. Ska försöka följa valet lite nu ikväll, och för mig är det inte hela världen om dem inte vinner, bara ett BRA parti vinner som känns helt okej. Och dem flesta partier tror jag faktiskt skulle vara helt okej, både från de rödgröna och från alliansen. Men vi får se hur det blir ikväll, jag är glad att jag fått rösta min första gång även fast det inte blev som jag tänkt mig.

Att se sig som tjock

pro anna | Tumblr
När jag tittar på bilder på anorektiker så äcklas jag av dem. Riktigt mycket. Dem är ju så smala, det ser verkligen inte bra ut. Samtidigt får jag gång efter gång höra att jag ser likadan ut själv. VA? Jo jag vet att jag är underviktig, men så smal är jag inte. Varför kan jag se det på andra men inte på mig själv? Jag äcklas av mig själv också, men av motsatta anledningen. Jag tycker jag ser alldeles för tjock ut, jag ser ju inte alls ut som en smal anorektiker. Men varför fortsätter alla andra säga det till mig då? Antagligen för att det är sant, men jag kan bara inte se det.
 
Det är ju just det som är en del av anorexin, att man ser sig själv som tjock. Men jag har så svårt att förstå varför jag inte kan se mig själv som sådär äckligt smal, om jag nu är det. Om jag själv hade kunnat se att jag är äckligt smal hade det varit mycket lättare för mig att förstå att jag måste gå upp i vikt, och det är väl något alla anorektiker behöver hjälp med att träna bort. Dem jobbiga tankarna om hur tjock man är. Det är det psykiska som har blivit helt stört vilket gör att man ser sig själv som tjock, men hur kan det hända egentligen? Det finns kanske inget svar på den frågan, men jag kan inte låta bli att undra. För tänk efter, hur kan en jättesmal, benig, nästan döende person se sig själv som tjock? Anorexi är ju ett riktigt mysterium, det finns så mycket som ärså svårt att förstå sig på. Det går inte att förklara logiskt, för allt är helt ologiskt.
 
Vissa anorektiker kanske tycker att andra anorektiker också är tjocka och kan inte se hur smala dem är heller, men jag kan i alla fall se på andra människor att dem är äckligt smala. Men inte på mig själv. Och det är jättestörande, för jag får ständigt kommentarer om hur smal (och äcklig) jag är. Och att jag ser ut precis som alla de äckliga anorektikerna på bilder, men själv kan jag inte se det alls. Varför kan jag bara se det på andra, men inte på mig själv? Ja, det är sjukdomen. Men varför?

Ida 18 år!







Hej på er! Igår fick jag som sagt permission för att gå på Ida's fest. Vid fyra åkte jag hem, fixade mig, packade med lite nya kläder till sjukhuset osv. Det var SÅ OTROLIGT skönt att få slippa sjukhuset! Jag låter som en fängelse fånge, men det är verkligen så jag känner mig också. Det var en sån himla frihetskänsla att komma därifrån, som om det var år sen jag såg verkligheten utanför. Det är så instängt och bara hemskt här så det var så himla härligt. Vid sju var jag hos Ida och vi åt supergoda enchiladas och lite senare en chokladtårta. Jag kunde tyvärr bara vara där väldigt kort, strax efter nio var jag tvungen att åka igen för att hinna tillbaka till sjukhuset innan permissionstiden tar slut. Jättesynd att jag inte kunde stanna där längre, hade sååå gärna velat men jag är sjukt glad att jag iallafall fick vara där lite grann. Bättre än ingenting ju! Ett STORT grattis till bästa Ida!

Nu har jag snart packat färdigt mina väskor för jag tänker skriva ut mig härifrån. Jag vantrivs så otroligt så jag VÄGRAR stanna här. Jag har pratat med sköterskan och om jag ska skrivas ut måste jag först träffa en doktor som bedömer om jag får lämna sjukhuset eller inte, han sa att han kunde fixa det under förmiddagen. Hoppas det går fort för jag vill härifrån NU. Om jag ska stanna på sjukhuset får dom tvångsinlägga mig, men just nu är jag inte tvångsinlagd för jag "accepterade" att bli inlagd, men det gör jag verkligen inte nu längre. Nu när jag vet hur hemskt det är, så därför ska jag skriva ut mig. Förhoppningsvis kommer jag hem och ut ur sjukhuset idag, jag hatar detta stället.

Ingen skola förrän till våren?

Ja, jag förstår om det låter som jag överdriver. Men jag har inte mått såhär dåligt på riktigt längre. Seriöst, det är hemskt här, jag vill inget mer än att bara komma härifrån. Jag funderar seriöst på att slå sönder fönstret om jag inte lyckas komma ut genom alla låsta dörrar. Denna morgonen har varit riktigt kaos, precis som den mesta tiden är här. Mamma och pappa kommer på besök under dagen så jag hoppas det blir lite bättre sen, i eftermiddag/kväll ska det i alla fall bli bra. Jag har lyckats få lite permission att hinna hem en snabb sväng och sen till Ida's 18 års fest ikväll! Dock hinner jag bara vara där i drygt en timme eftersom jag måste vara tillbaka innan nio. Men det är ju bättre än ingenting i alla fall! Jag skulle få några timmars permission imorgon också för att hinna rösta, men det har dem tagit bort. Dem hotar hela tiden med att ta bort mina permissioner om jag "missköter" mig, men det är inte så lätt att "sköta" sig när jag inte har den minsta respekt för dem. Jag får ju försöka, men så fort jag kan ska jag ta mig härifrån. Jag VÄGRAR stanna här länge till.
 
Jag har också fått veta att jag kanske inte kommer kunna gå i skolan förrän till våren. Vi har ju pratat om permissioner för att gå i skolan osv, men nu har jag fått veta att det kommer dröja väldigt länge innan jag får minsta permission för skolan och att det kan hända att hela höstterminen försvinner. Dem sa att jag kanske kan göra vissa ämnen på sjukhuset över datorn, t.ex. att uppgifterna mailas till mig, men inte alla. Så en del ämnen måste jag helt enkelt ta igen sen eller skippa helt. Jag fattar inte varför, man bara SITTER i skolan, inget mer. Okej om jag är borta nån vecka men en hel termin? Jag vill så otroligt gärna få vara i skolan, få bra betyg, umgås och skapa en massa fina minnen med mina vänner, och bara leva helt normalt.

Svar på lite frågor

Saknar min finaste ♥
 
När var det du 'fick' anorexia? alltså när det började märkas, å du fick hjälp?
Anorexia är ofta något som pågår länge, det börjar väldigt smått och kan trappas upp under en väldigt lång tid tills det plötsligt bryter ut. Eller så kan man ha olika sorters ätstörningar under en lång tid som tillslut leder till anorexi. Jag har väldigt länge haft problem med maten på olika sätt, skulle kunna skriva ett längre inlägg och förklara med vad jag menar med det. Men det är väldigt länge sen jag bara kunde njuta av maten och inte brydde mig om vad jag åt. Därför skulle jag om man ser det på det viset kunna säga att det startade för flera år sen, då jag började få problem med maten. Men det kanske inte var just anorexi då, men att det grundades i det. Men tyvärr kan jag inte svara exakt när jag fick min anorexi, inte heller när det började märkas osv. Jag började gå ner i vikt nån gång i våras, runt mars-april. När det började märkas vet jag inte heller, men det kom väl så smått fler och fler misstankar med tiden. Men i juli, i somras, tog mamma mig för första gången till BUP där jag fick min diagnos i anorexia nervosa.
 
Sen så verkar Luke å du super söta tsm. Är ni det fortfarande?
Ja, vi är fortfarande tillsammans. Idag har vi varit tillsammans i exakt 1 år, 9 månader och 12 dagar! ♥ Dock har vi inte träffats på ganska länge nu, därför kanske det verkar som att vi inte är tillsammans men det är vi definitivt. Anledningen att vi inte träffats på ett tag är pga min anorexi, jag har inte haft tillåtelse att resa själv till England, och han har inte haft något pass på ett tag. Han ska snart få ett men det har varit lite problem med att skaffa passet, därför har inte han kunnat komma och hälsa på mig heller.
 
Du är 18 va och han då?
Han är också 18 just nu, men han fyller 19 den 16 oktober. Så han är alltså ett år äldre än mig, närmare min syster i ålder än mig faktiskt, hihi

Fina Patricia ♥

Vänner är så viktigt, speciellt när man mår dåligt. ♥

Svimmade nästan igen

Hejsan, var nyss på akutmottagningen och tog EKG. Nu sitter jag invirad i en filt på mitt rum och fryser medan jag väntar på att Amanda och Patricia ska komma och hälsa på lite senare i eftermiddag. Denna dagen har inte heller varit särskilt bra, men vad mer kan jag förvänta mig? Att ligga inne och vårdas på sjukhus för anorexi brukar väl inte vara så roligt. Frukosten gick inte särskilt bra, fick knappt i mig någonting. Sen låste dem mitt rum i en timme för att jag inte ska gå in där, så jag satt i vardagsrummet och tittade på TV. En timme efter varje måltid får jag inte gå in på mitt rum eftersom dem måste ha koll på mig så att jag t.ex. inte spyr upp maten, tränar eller något annat. Jag måste sitta still och bara ta det lungt. Eftersom jag är så trött hela tiden så är det precis vad jag hade gjort på mitt rum också, men dem måste ändå ha koll på mig.
 
Mamma har varit här nästan hela förmiddagen. Eftersom besök endast är tillåtna efter 16.00 så fick vi sitta utanför avdelningen i ett besöksrum där vi satt och pratade en massa och spelade kort. Först var besöksrummet upptaget så vi fick sitta vid ett bord utanför (som på bilden) men ganska snart blev det ledigt. Både kuratorn och Tommy kom och pratade om en del saker med oss också, t.ex. min skolgång, permissioner, maten, utomhusvistelse och annat. En del saker känns bra och en del känns riktigt hemska. Precis innan lunch kom en sköterska och behövde ta ännu fler blodprover på mig, så då fick mamma åka igen. Även denna gången funkade det inte, jag fick dricka jättemycket vatten och blev yr och illamående. Jag har försökt dricka mer nu, men jag har tydligen fortfarande för mycket vätskebrist. Dem lyckades inte fylla hela röret eftersom det rann för långsamt och var för lite blod i kärlen. Dem tjatar så himla mycket om att jag knappt har någon puls och att mitt blodtryck är riktigt farligt lågt. Det är ganska läskigt faktiskt, att mitt hjärta har blivit så dåligt. Jag vill inte behöva ta fler blodprover där jag nästan svimmar, nästa gång kanske jag svimmar av helt. Hur kan mitt hjärta ha drabbats SÅ hårt? Det är väl undernäringen, men ändå...
 
Vid lunchen blev jag ganska mätt, men sen lyckades en av de andra patienterna, Patricia, övertala mig om att smaka på efterrätten också. Det var citronfromage som var jättegott, men när jag ätit upp efterrätten också blev jag verkligen supermätt. Då satte ångesten i rejält, jag mådde jättedåligt över att jag ätit både så mycket till lunch och sen efterrätt till det. Egentligen vet jag att det är bra, men det är så svårt att inse när ångesten blir så stark. Klockan ett hade jag mitt första möte hos kuratorn. Sen fick jag äntligen vara på mitt rum en stund innan det var dags för EKG. Nu har jag inte så mycket att göra förrän Amanda och Patricia kommer lite senare i eftermiddag. Så det blir nog lite idol tittande eller PH på play för jag har missat en del nu.

Jag blir så rädd

Herregud, jag blir jätterädd. Dem tog nyss fler blodprover på mig och det var riktigt hemskt. Precis som igår så lyckades dem inte ta några blodprover för jag har alldeles för mycket vätskebrist, men tillslut gick det. Jag blundade eftersom jag inte vill se nålen, men efter bara en kort stund kände jag hur jag blev mer och mer yr. Jag öppnade ögonen och allt blev svart och suddigt. Jag började må illa och blev bara mer och mer yr. Jag fick vatten att dricka men det fortsatte bara bli värre. Sköterskan sa att mitt blod rinner så långsamt så dem har jättesvårt att få ut något. Efter en liten stund till började jag få panik för jag kände hur jag skulle svimma precis vilken sekund som helst och en annan sköterska sprang direkt iväg och hämtade apelsinjuice till mig att dricka. Dem tog ut nålen trots att den inte var helt fylld, sen fick jag sitta kvar där en stund och dricka och vänta tills jag inte kände mig lika yr. Det tog en stund, men tillslut gick jag tillbaka till mitt rum. Påväg till mitt rum blev allt suddigt och svart igen, jag blev jätteyr så jag fick sätta mig ner på golvet och vänta tills jag mådde bättre. Jag blir så rädd, jag blir så otroligt rädd. Jag måste äta och dricka mer, jag vet det. Men det är så svårt och så jobbigt, men min kropp mår verkligen inte bra. Dem kan knappt ta blodprover på mig och när det går är jag nära på att svimma.
 
Nu är jag på rummet igen och fryser hur mycket som helst, jag fryser nästan hela tiden trots att jag alltid har jättemycket kläder på mig och en flisfilt i princip hela tiden. Denna dagen har varit hemsk. Verkligen, jag vill inget mer än att bara komma ut härifrån. Jag mår mycket sämre psykiskt. Jag har inte mått såhär dåligt på väldigt länge. Jag känner mig rädd och ensam hela tiden, och ångesten är helt ohanterbar. Varken frukost eller lunch gick bra, men lunchen var ännu värre då de satt och hotade med att ge mig sondnäring om jag inte äter. Jag vill verkligen inte få sondnäring, men det är jättesvårt att äta så stora portioner. Efter lunchen ringde jag mamma och grät och bad henne allt jag kunde att låta mig komma hem igen. Hon vill gärna ha mig hemma men sa att hon är så rädd om mig och orolig att hon inte vågar, hon vill att jag ska stanna här och bli frisk. Hon kommer i alla fall och hälsar på varje dag. Om någon timme är det middag och jag ska försöka äta så mycket som möjligt, men det är jättesvårt med alla röster som skriker i mitt huvud och samtidigt ha en vuxen bredvid mig som hotar med sondnäring. Ångesten tar så lätt över. Men jag vet att min kropp inte alls mår bra, det händer lite närsomhelst att jag blir yr och faller ihop på golvet. Och nu på blodprovet höll jag seriöst på att svimma. Jag vet att min kropp får i sig alldeles för lite näring och mår inte alls bra, så jag ska verkligen försöka. Men det är lättare sagt än gjort.
 
Jag vill inte ha det såhär. Jag vill bara att allt ska bli som vanligt igen, men det måste jag kämpa för. Jag vill inte behöva gå igenom någon behandling för att bli frisk. Och verkligen inte på ett sjukhus. Jag vill inte vara sjuk. Men vägen till att bli frisk är så otroligt jobbig. Jag vill bara att allt ska vara som vanligt igen.

Första natten på sjukhuset

Har fått ett jättestörigt armband som alla inneliggande måste ha på sig, jag tycker det bara är ivägen hela tiden.
 
Godmorgon. ♥ Nu har jag sovit första natten på sjukhuset, den var inte särskilt bra. Jag sov, men vaknade flera gånger och en av gångerna hade jag jätteont i halsen så jag fick gå upp och fråga efter halstabletter. Dem tog mina halstabletter för dem tar alla farliga föremål, även fast mina halstabletter inte alls är farliga. Men dem var väl rädda att det skulle vara något annat. Väcktes halv åtta av att det var frukost, men jag var inte hungrig så jag sa att jag kommer men sen stannade jag kvar i sängen. Vid åtta kom en av sköterskorna in och ville ta blodprov och blodtryck på mig, för blodprovet funkade inte på mig igår eftersom jag druckit för lite. Tydligen så blir kärlen hårda om man har vätskebrist. Jag hatar blodprov, jag hatar allt som sticks, så det var hemskt. Men det gick i alla fall, det blev inga onödiga stick denna gången åtminstånde. Mätaren som tar blodtrycket funkade inte på mig heller för blodtrycket var så lågt att det inte kunde känna av det.
 
Efter det sa dem åt mig att gå och äta frukost och jag bara "Jaja, jag ska", sen gick jag in på mitt rum och tänkte inte äta. Jag är ju inte ett dugg hungrig och jag kommer inte vara hungrig vid lunchen om jag äter nu. Seriöst, det är så. Äter jag lite grann så kan jag vara mätt hur länge som helst. Några timmar eller flera dagar utan den minsta hungerkänslan efter en liten måltid. Hur ska jag då bli hungrig igen om 3-4 timmar? Men sen kom jag och tänka på alla fina människor som har skrivit eller sagt en himla massa fina ord till mig om hur mycket dem tror på mig och "vet" att jag kommer klara detta, och att jag bara ska fortsätta kämpa. Det fick mig att tänka om lite, även om jag inte äter mycket till frukost borde jag försöka äta något i alla fall. Annars kommer jag ju aldrig komma ut från det här sjukhuset. Så jag gick och tog lite yoghurt med müsli och ett glas mjölk. Det var jättesvårt att få i mig men jag försökte i alla fall. Det gör så himla stor skillnad för mig att veta att folk tror på mig och skickar stöttande meddelanden, det har hänt förut att jag tänkt att jag inte ska äta och sen kommer jag på dem fina meddelanden jag fått från olika personer som tror på mig, då känner jag på något vis att jag vill göra det för dem. Jag vill såklart bli frisk för min egen skull, men jag vill kunna göra alla dem människor som finns där för mig, tror på mig och stöttar mig stolt över att jag faktiskt klarar det. Även om det är svårt. Så tusen tack till alla som finns där för mig och tror på mig, det gör verkligen skillnad 

Inlagd på sjukhuset

Var tvungen att radera bilden.
 
Idag blev jag inlagd på sjukhuset. Det känns hemskt, riktigt hemskt. Jag for till BUP imorse för att träffa läkare och psykolog, och jag har gått ner ca två kilo på fem dagar. Vilket betyder att dem 1½ kilona som jag långsamt gått upp sedan jag var på BUP första gången för sju veckor sen har jag tappat igen på bara några dagar, plus ett halvt kilo till. Jag har knappt ätit någonting och mått jättedåligt, det är väl därför jag rasat ner i vikt igen. Men eftersom jag är 18 så kan dem inte lägga in mig, jag måste läggas in på ätstörningen för vuxna. Därför ringde läkaren dit och direkt efter BUP for vi till akuten och var där i sex timmar. Det har varit en riktigt dryg och jobbig dag, jag är hur trött som helst nu. Dem sa att dem ska påskynda inläggningen så att jag inte behöver stå i väntelistan så länge till, men efter att jag träffat läkaren på akuten sa dem "Vi har fortfarande ingen plats ledig på ätstörningdsavdelningen, men ditt fall är så pass akut så att vi kommer lägga in dig ändå. Vi har ett rum till dig nu." Jag blev jättechockad för jag hade inte alls tänkt mig att läggas in redan IDAG, jag var beredd på att åka till skolan när vi var klara precis som planerat men nähä... Jag fick inte ens åka hem och packa med mig en väska med saker, utan mamma har fått åka hem och hämta grejer till mig.
 
Vid fyra ungefär fick jag mitt rum, som alltså är på en "allmän" avdelning, och jag kommer flyttas och få ett nytt rum på ätstörningsavdelningen när där finns ett ledigt. Men just nu finns där inte plats, och tydligen ansåg dem det vara så allvarligt att dem måste akut lägga in mig på någon avdelning. Jag får fortfarande hjälp från ätstörningspersonalen, men jag har mitt rum på en annan avdelning. Jag tycker inte alls om det, jag vill bara här ifrån så fort som möjligt. Hela den här miljön är jättejobbig känns hemsk. Det var nyss middag och jag hade jättesvårt att äta maten, jag fick så himla mycket ångest och hade samtidigt en vuxen person bredvid mig som sa åt mig att äta mer. Det går inte! Det är jättesvårt när all ångesten kommer, jag förstår att det är enda sättet, men det är jättejobbigt att bli övervakad hela tiden och tvingad att äta när ångesten blir så stark.
 
Jag har inte heller någon aning om hur länge jag kommer vara inlagd, dem sa minst några veckor. Jag vill verkligen inte sitta inlåst här på sjukhuset i veckor! Nej, jag klarar inte det på egen hand hemma. Det vet jag, jag har för mycket ångest och jag har ju dessutom gått ner i vikt nu. Så sjukhuset är väl enda vägen att gå, men jag vill inte! Det känns som en mardröm, seriöst. Mitt blodtryck har tydligen blivit jättelågt och pulsen hörs knappt, dem kunde inte heller ta blodprov på mig för jag har druckit alldeles för lite. Så det blev bara en massa onödiga stick i armen som jag började blöda en massa av. Ush, jag vill ut härifrån NU.

Lunchen idag

Lunchen idag var hemsk. Inte hemskare än andra gånger, men jag var runt fler människor. Imorse fick jag inte i mig någon frukost för jag kunde helt enkelt inte äta. Rösterna fanns där i mitt huvud hela tiden och sa åt mig att jag inte ska äta om jag inte är hungrig. Oftast är jag inte hungrig på morgonen, därför är det mer ett tvång för mig att äta frukost än vad det är att äta lunch eller middag, eftersom jag är oftare hungrig vid lunch eller middag. Men jag brukar tvinga i mig åtminstånde något litet, bara för att försöka bli frisk och åtminstånde få i mig någonting till frukost. Lite är ju bättre än ingenting. Jag hade med mig lite nötter i väskan som jag tänkte äta när jag blev hungrig, men det blev jag aldrig. Sen kom lunchen.
 
Jag hade jättesvårt att välja mat (vi har fyra olika rätter att välja på), för jag var fortfarande inte ett dugg hungrig och rösterna blev bara starkare i mitt huvud som sa åt mig att inte äta något alls. Varför känner jag ingen hunger? Nuförtiden är jag antingen konstant hungrig, seriöst, jag är hungrig hela dagen. Eller så är jag inte hungrig alls, inte det minsta. Jag vet att det beror på att kroppen vant sig vid att äta så lite osv, men varför kan inte hungern bara komma vid rätt tillfällen och vara borta vid rätt tillfällen? Det gör det så himla mycket svårare att antingen vara konstant hungrig eller konstant supermätt. Men, jag tog lite pasta och började äta. Efter att jag svalt en gång fick jag ångest. Jag började skaka, jag försökte verkligen men kunde inte få mig att sluta skaka oavsett hur mycket jag försökte. Jag stoppade in lite till i munnen för att försöka vinna över ångesten och lyckas äta trots allt, men då blev rösterna bara ännu starkare och jag klarade inte av att bara sitta där och försöka dölja ångesten. Jag gick direkt till toan och spottade ut maten, och stannade där tills jag slutade skaka. Gick sedan tillbaka, satte mig ner, såg maten, och då kom ångesten tillbaka igen. Och ännu starkare. Jag låste in mig på toan igen och stannade där tills jag åtminstånde mådde LITE bättre.
 
Det var egentligen inte mer ångest än någon annan gång, absolut inte. Jag har haft tusen gånger värre ångest än det där, men det som kändes extra jobbigt idag var att jag satt i matsalen, i skolan, mitt bland en massa människor och kunde inte sluta skaka och det blev bara värre och värre desto längre jag satt där. När jag får ångest springer jag upp på mitt rum och lägger mig på golvet och stannar där tills jag mår bättre. Nu var jag mitt i matsalen med en massa människor runt mig och försökte dölja det, försökte dölja det för mina vänner också men dem märkte såklart att jag inte mådde bra. Blir jätteglad över att dem visar att dem bryr sig och märker när jag mår dåligt, men samtidigt vill jag inte heller att dem ska se när jag får ångest och inte klarar av att äta maten. Jag vill inte att någon ska se det. När jag var inne på toan visste jag att jag måste gå ut någon gång, jag kan inte stanna där hur länge som helst. Hemma på mitt rum kan jag ta hur lång tid på mig som helst att bli lugn igen, jag kan ligga där precis så länge som jag behöver. Men i skolan kan jag inte bara låsa in mig hur länge som helst, det måste gå fort. Ångesten måste försvinna snabbt om det tvungetvis ska komma. Men hur ska man tvinga ångesten att skynda sig bort? Det går inte, det blir bara värre.
 
Jag hade fortfarande ångest och mådde inte alls bra när jag kom ut från toan igen, men jag tvingade mig att gå tillbaka till bordet för att jag inte skulle vara borta för länge. I skolan kan jag inte försvinna in på toaletten hur länge som helst, och jag kan inte stanna kvar vid bordet för jag måste dölja det inför alla människor. Vill inte att någon ska se. Det känns jättejobbigt, jag kan inte hantera alla dessa röster i mitt huvud som säger åt mig hur tjock jag är, att jag inte förtjänar maten, att jag absolut inte får äta någonting. De senaste dagarna har jag dessutom gått ner i vikt, för rösterna har blivit starkare igen och fått mig att äta mindre de senaste dagarna. Det går ju bara runt! Jag kommer aldrig komma ur detta, jag faller bara tillbaka igen helt plötsligt och vikten rasar neråt igen. Jag vet att det går att bli frisk och att jag säkert kommer bli det också, men det känns så hopplöst, det är jättesvårt. Det är så himla lätt att falla tillbaka igen. Att styras av rösterna.

Partidebatt


Idag var det partidebatt i skolan inför skolvalet på torsdag, så en representant för varje parti kom och höll en debatt i aulan där vi dem debatterade om fyra ämnen och efter det fick vi elever ställa frågor. Varje gång SD pratade höll jättemånga upp papper med olika saker eller texter på för att visa att dem var emot dem. Och visst, det är lite synd om representanten som försöker få fram sin åsikt och ingen visar respekt, men hallå? Vad förväntar sig SD egentligen? Jag tycker dem är idioter, jag är 100% emot dem så det är rätt åt dem. Bort med SD, ush, dem är hemska. Det var hursomhelst väldigt intressant att lyssna på och det kunde gärna varat längre, jag hade velat höra mer. Dock blev jag bara mer osäker på vilka jag ska rösta på i det riktiga valet, för vissa av partierna verkade hur bra som helst men det finns alltid någon brist med alla som gör att jag ändå inte vill rösta på dem. Eftersom jag inte har någon aning om när jag kommer läggas in på sjukhuset så tyckte mamma att hon och jag kan gå och förtidsrösta så det är säkert att jag också hinner rösta, men nu måste jag tänka om helt och hållet igen...

Gymnasiearbete om anorexia

Hejhej, jag sitter just nu i soffan framför TV:n och är jättetrött. Har inte satt på TV:n än för jag har jobbat med presentationen i media, men sen ska jag hitta något kul som sänds, har inget särskilt program jag tänkt kolla på. Bara för att fördriva tiden när jag är så trött och ändå inte orkar göra något annat. Idag var det skola från 8.30-11.30, två lektioner - engelska och gymnasiearbete.
 
Jag har kommit fram till ungefär vad jag vill göra för gymnasiearbete. Vi får göra en medieproduktion om vi vill och skriva en kortare uppsats bredvid eftersom vi går samhäll-media, inte bara samhälle. Men eftersom jag tycker så mycket om att skriva så känner jag snarare att det blir en massa jobbigt extra arbete med att göra en medieproduktion också, även om det hade varit jättekul. Men för mig är det nog precis lika roligt att skriva en lite längre text som det är att göra en medieproduktion eftersom jag tycker så mycket om att skriva. På dagens lektion satt vi i grupper och brainstormade om olika ämnen och började sen skriva planeringar för våra arbeten. Jag har funderat länge mellan att antingen skriva om mänskliga rättigheter eller om hälsa & vård. Jag kom fram till att jag vill skriva om sjukhusvården, men eftersom dem vill att man ska rikta in sig så mycket som möjligt så valde jag att skriva om vården för anorektiker, för det är något jag kan relatera till själv och därför blir det intressant att lära sig mer om det. Det känns bra att jag kommit fram till vad jag vill jobba med, anorexin tar ju upp hela min vardag och alla mina tankar nuförtiden, så då kan jag lika gärna använda all den tiden till ett skolarbete när jag nu har chansen.

Tvångsträning

Cheerleading och konståkning - de två bästa sporterna som finns ♥
 
Jag älskar att träna. Så otroligt mycket, det är en så sjukt härlig känsla. Jag har alltid varit en väldigt aktiv person. Jag tycker inte om att inte ha någon sport att gå på på fritiden, jag blir sysslolös och tycker det är tråkigt att inte ha åtminstånde en inplanerad träning i veckan i någon kul sport. Plus att jag älskar att träna själv också, både vardaglig motion och hårda träningspass. Jag blir så hängig och på dåligt humör om jag inte rör på mig, jag tycker om att vara aktiv och har alltid varit sån. Jag gillar att röra på mig. Men nu får jag inte träna längre. Sen jag fick min diagnos i anorexia så har jag haft träningsförbud, det har jag fortfarande och kommer antagligen att ha ett tag till. Tills jag gått upp i vikt och mina värden ser bättre ut. Anledningen att jag inte får träna är för att det är farligt för mig, eftersom min kropp är så svag och undernärd att jag bara skadar min kropp mer om jag tränar. Dessutom fick jag veta att mitt hjärta är så svagt att det bara kan stanna helt plötsligt om jag anstränger mig för mycket fysiskt.
 
Men, jag har alla dessa tvångstankar. Jag har tvångstankar om så himla mycket, t.ex. att inte äta eller att alltid kolla näringsinnehållet på förpackningen innan jag äter något. Och något jag har tvångstankar om väldigt mycket är träningen, både för att jag älskar att träna och saknar det så otroligt mycket, och för att jag känner ett tvång att förbränna den energin jag tagit in för att inte gå upp i vikt för snabbt. Om jag äter mer mat så känner jag mig tvingad att träna bort så mycket som möjligt av det. Det är ju precis vad jag inte ska göra, men jag kan inte hjälpa att jag får sånna tvångstankar. Därför har jag många gånger tränat i smyg, för om mina föräldrar kommer på mig med att träna blir det kaos. Tyvärr har dem kommit på mig några få gånger, men det är som sagt bara några få.
 
Nu har jag slutat träna, för jag blir själv jätterädd när jag gör det. Jag vet att det är farligt för min kropp att träna, men ändå känner jag mig tvingad till att göra det för att försöka lindra ångesten över att jag ätit. Då har jag tränat, på olika sätt. Ibland har jag varit ute och sprungit, ibland har jag låst in mig på toaletten och gjort en massa jumping jacks, situps, armhävningar osv. Men när jag hållt på ett tag så börjar jag bli yr och illamående, allt blir suddigt så jag knappt kan se någonting och vissa gånger har benen börjat skaka så jag fallit ihop. Det läskigaste tycker jag är att hjärtat börjar slå jättesnabbt och jag kan inte andas lungt. Sen blir jag sittandes där ett bra tag tills jag mår bättre igen och kan ställa mig upp. Det har inte hänt en gång utan det har hänt flera gånger så nu jag vågar helt enkelt inte träna längre, för jag blir jätterädd när det händer. Och jag vågar ju inte berätta för mina föräldrar för då blir dem arga på att jag har tränat...
 
Det är väl egentligen bra eftersom rädslan får mig att inte träna och då skadar jag ju inte min kropp genom träningen längre. Men det betyder inte att tvångstankarna försvinner. Istället fortsätter jag bara ha ångest över maten och känner mig tvingad att träna, men vågar inte. Nu försöker jag bara hålla mig till vardaglig motion, för jag kan inte sitta stilla hela dagen utan att röra på mig alls, jag måste åtminstånde få ut och gå en kort promenad. Oftast blir dem inte så korta för jag bara fortsätter att gå så länge jag kan, men många gånger när jag varit ute och bara gått så har jag börjat känna mig yr och illamående. Igår till exempel, det skrev jag även i bloggen. Jag skrev också att benen började skaka så jag kände hur benen inte orkade bära kroppen, så som det känns när jag tränar och plötsligt trillar ihop. Det är en jättejobbig känsla för jag saknar träning och rörelse så himla mycket, men jag får inte göra något. Och jag vågar inte. Jag blir ju till och med illamående av att bara gå en lite längre promenad. Det känns jättejobbigt, hur mycket jag saknar det, hur rädd jag blir, och att jag nu måste hantera ångesten på något annat sätt. Hurdå?

Svar på kommentar

Varför var du på akuten?
För att träffa en läkare. Det är såhär, tills man fyller arton får man hjälp via BUP, sen flyttas man till vuxenätstörningen. Eftersom jag var sjutton när vi sökte hjälp för min anorexia så blev det via BUP, och VARTENDA gång jag varit där har dem velat lägga in mig på sjukhuset, eftersom dem anser att jag är i för dåligt skick för att stanna hemma. Men om mina föräldrar går med på att ta på sig ansvaret och ha mig hemma så kan jag stanna hemma, och gång efter gång lyckades jag övertala mina föräldrar om att låta mig stanna hemma. Därför har jag än så länge sluppit sjukhuset. Men om mina värden inte går upp när jag är hemma så kan dem tvångsinlägga mig, för om mina värden är för låga kan det rent av vara livsfarligt om jag inte får hjälp. Och för ungefär en vecka sen när jag var på BUP så hade mina värden gått ner, och då sa dem att dem kommer tvångsinlägga mig. Men, eftersom jag nyss fyllt arton så har jag varit och träffat en doktor på vuxenätstörningen som också ansåg att jag inte kan vara hemma och måste läggas in på sjukhuset. Men där finns ingen plats just nu, så jag står helt enkelt i kö till att läggas in på vuxenätstörningen. Jag ville INTE läggas in, men säger jag nej till att stå i kö på vuxenätstörningen så kommer jag istället bli tvångsinlagd via BUP. Jag har nog nämt ett antal gånger i bloggen hur mycket jag verkligen inte vill läggas in, det vore riktigt hemskt. Men, jag hade i princip två val. Antingen blir jag tvångsinlagd på barnavdelningen via BUP, eller så står jag i kö till vuxenätstörningen och blir "frivilligt inlagd". För mig är det absolut inte frivilligt, det känns som tvångsinläggning även där. Men, om jag ska läggas in någonstans så är det på vuxenätstörningen, INTE på barnavdelningen. Så eftersom jag står i kö till vuxenätstörningen så lät BUP mig stanna hemma. Men när jag var på akuten i förrigår så sa dem att dem skulle skynda på för att få in mig på sjukhuset fortare så jag inte behöver vänta så länge. Så ja, jag har helt enkelt sjukhuset eller sjukhuset att välja på. Och jag valde sjukhuset. Jag har lyckats övertala dem om att låta mig slippa sjukhuset ganska länge nu, men jag kommer inte undan från det. Så det var väl bara att ta det som verkar bäst...

Nygamla kläder

Hittade ett par av mina gamla jeans som nästan passar. Jag har bara ett par jeans som jag inte måste ha bälte på nu, alla andra är för stora och åker ner om jag inte sätter på ett bälte. Och tröjan satte jag på mig bara för att jag inte heller använt den på hur länge som helst. Så det blev lite nygamla kläder idag. Denna dagen har känts ganska jobbig än så länge, sov väldigt lite inatt och gick upp tidigt och åt kladdkaka för jag hade sånt himla sötsug. Sen gick det varken bra med mellanmål eller lunch. Jag var först inte hungrig vid lunchen och gick ut på en 1½ timmes promenad tills jag började känna mig yr och benen skakade, jag kände hur benen inte orkade bära kroppen och det kändes jättejobbigt. Jag börjar tappa hoppet om att bli frisk igen, de senaste dagarna har jag börjat gå ner i vikt igen och måltiderna blir bara jobbigare. Jag ska bli frisk, det ska jag. Men det är så svårt, det är så himla lätt att falla tillbaka igen.

18 års middag

Igår hade jag en liten tjejkväll för mig och mina närmsta vänner för att fira att jag fyllt arton. Jag har planerat det ganska länge men inte kunnat bestämma mig för hur saker och ting ska vara, och jag har helt enkelt inte orkat planera och fixa en massa för att göra det till en jättebra fest. Jag har så mycket annat jag måste fokusera på nu och därför har det gjort mig jättestressad att planera och förbereda inför detta, och jag hann inte klart med allt innan folk började komma igårkväll heller. Men, det gjorde absolut ingenting! Det blev ändå en jättebra kväll och vi hittade på kul saker så att det blev en jättetrevlig kväll ändå. Man behöver ju egentligen inte planera så mycket, att bara umgås med sina vänner leder ju alltid till något kul oavsett vad man hittar på. Dock gillar jag att planera så nästa gång jag ska det vara lite mer igenomtänkt men jag är hur nöjd som helst och hade en jättebra kväll igår. Jag är så glad att jag har så himla fina vänner. Och tårtan fick bara tolv ljus för vi hade tydligen inte köpt tillräckligt, vi trodde vi köpte arton men det var tolv. Tycker det är lite kul att jag ätit tårta tre gånger för att fira att jag fyllt arton, men ingen av gångerna har det vart rätt antal ljus. Först var det ett, sen var det sjutton, och igår var det tolv. Haha, sammanlagt har jag i alla fall blåst ut mer än arton!

BUP, akuten & skolmöte

Det var BUP på morgonen och sen till akuten i några timmar. Efter det for jag och mamma hem och vilade oss innan vi skulle tillbaka till Lund och hämta pappa och sen till min skola där vi hade möte med rektorn, syon, skolsköterskan och min mentor. Vi pratade om hur jag ska göra med skolan, om jag ska gå hela dagar, ta bort något eller några ämnen osv. Men jag vill verkligen inte. Allt jag vill är att allt ska bli som vanligt igen. Men det verkar inte bli så.
 
Jag vill bara lägga mig ner, stänga ögonen så allt blir svart. Långt borta ifrån allt och alla andra. Helt tyst. Helt svart. Helt ensamt. Och bara försvinna.

Marängtårta


Efter middagen ikväll gjorde jag en liten "test tårta" inför min tjejmiddag på fredag för att se om iden jag hade skulle bli bra. Det blev gott, men jag är faktiskt inte helt säker på att jag vill ha marängtårta ändå... Men kanske, kommer jag inte på något bättre så får det bli det här ändå. Nu ser jag på idol och sen ska jag upp på mitt rum och jobba lite med bildanalysen vi gör på median, hörs senare!

Pumpkin spice latte

Engelska - Vi gjorde ett prov som jag inte hade någon aning om att vi skulle ha eftersom jag inte varit där. Det är prov som vi ska göra lite då och då för att se hur vi ligger till, och öva inför CAE, eftersom jag läser Cambridge engelska istället för "vanlig" engelska. Det kändes inte särskilt svårt, det var bara några få saker jag var osäker på, så det gick nog bra!
 
Psykologi - Vi tittade på ett TED talk och jobbade sen i grupper med frågor om att vara introvert eller extrovert. En sak de tog upp flera gånger både i artikeln vi läste och i TED talket vi tittade på var att det ska vara färre grupparbeten i skolan för att de introverta ska få större chans att göra bra ifrån sig, och sen gör vi ett grupparbete om att det inte ska vara grupparbeten. Haha, blev lite omvänt där kanske... Men det var väldigt intressant.
 
Lunch - Åt nudlat med grönsaker och en jättegod vitlökssås. Efter vi ätit gick vi till Starbuck's för Ida ville så gärna prova en pumpkin spice latte. Jag hade tänkt köpa antingen det, eller något annat men ångrade mig när vi väl kom dit som Sofia också gjorde, så det blev bara Ida och Marie som köpte varsin latte. Men fick smaka lite av den och den var helt okej.
 
Media - Vi hade redovisning av ett arbete om kommunikation, men jag har inte varit där så jag ska göra min till nästa gång. Vi fick sluta 45 minuter tidigare vilket gjorde att jag fick vänta i nästan en timme på tåget, men det gör jag hellre än att sitta på en lektion såklart. ^^
 
Kom hem för en stund sen och har inte gjort något speciellt, har tänkt titta på PH nu eftersom jag är flera avsnitt back. Det blir aldrig att jag tittar när det sänds så jag kollar alltid på play, men sen glömmer jag det också...
 
 

Skola och festplanering

 
Idag fick jag äntligen åka till skolan, jag har ju vart sjukskriven av doktorn pga min anorexia ett tag nu. Men idag och imorgon får jag prova gå i skolan och se hur det går. Dem anser ju att man inte ska gå i skolan när man har anorexia för det blir för mycket, det är svårt att fokusera både på att bli frisk från anorexian samtidigt som man ska orka med skolan. Och jag börjar faktiskt förstå lite vad dem menar, det har jag inte gjort tidigare. Jag har ju svårare att koncentrera mig nu och det gör det svårare att jobba på lektionerna, jag blir stressad över minsta lilla sak och lunchen känns faktiskt lite jobbig. Dem har pratat en hel del om att jag borde ta en paus från mina studier och ta igen det senare, men det vill jag verkligen inte. Jag blir jättestressad av att veta att jag kommer ha hur mycket som helst att ta igen senare om jag skjuter fram allt. Men om jag ska vara helt ärlig så skulle det faktiskt vara skönt, eftersom det känns faktiskt lite jobbigt att gå i skolan och göra en massa uppgifter samtidigt som jag har ångest över lunchen och ska fokusera på att bli frisk. Men, jag vill verkligen inte för det är så sjukt tråkigt att sitta hemma, jag vill få träffa mina vänner i skolan. Och jag vill verkligen inte ha tusentals uppgifter att göra när jag är frisk igen, jag vill kunna göra så mycket som möjligt nu. Jag tycker inte om att skjuta fram saker, jag är ofta sån med skoluppgifter. Jag missar aldrig en deadline och oftast är jag klar långt innan deadline så jag har massor med tid att bara kolla igenom vad jag gjort om och om igen. Har jag en uppgift gör jag den så fort jag kan, jag tycker verkligen inte om att skjuta fram saker.
 
Men, trots att det varit lite jobbigt med vissa saker har jag ändå haft en väldigt bra dag. Det är såklart jättekul att få träffa mina vänner, så det har gjort min dag superbra ändå. Och jag slapp ta tåget hem för mamma hämtade mig när jag slutade, plus att jag slutade någon halvtimme tidigare eftersom det var bara vissa som skulle stanna på mentorstiden, och jag var inte en av dem. När jag kom hem har jag planerat lite och handlat några grejer inför min fest/tjejmiddag som jag ska ha på fredag för jag har fyllt arton. Har knappt planerat någonting så det kommer nog bli en lite halvkass oplanerad fest/tjejmiddag haha, men det gör inget, jag har inte tänkt mig någon mega fest utan jag har bara tänkt mig en liten mysig kväll med mina närmsta vänner för att fira. Dock hade det vart kul med en jättefancy fest men det får bli en annan gång. Det blir nog superbra på fredag ändå! ^^

Min 18 års dag! ♥

Fint och tovigt hår jag har. Man är ju alltid lika vacker nyvaken på morgonen, haha...
 
NU ÄR JAG 18 ÅR!!!!! ♥ Omg omg omg, jag är jätteglad. Har längtat så mycket efter att få fylla arton och äntligen bli myndig, vuxen, mer självständig osv. Och nu är dagen äntligen här, och snart över. Den började tidigt, strax efter fem på morgonen kom familjen in med frukost på sängen. Det blev så tidigt eftersom pappa skulle iväg och jobba en stund på morgonen innan vi for till Kastrup. Det var äggmackor och chokladmuffin till frukost, och jag fick presenterna från Miriam. Jag och Miriam satt kvar ganska länge efter att både mamma och pappa gått och pratade, helt sjukt att idag var sista dagen hon bodde hemma.
 
Vid halv nio kom några av Miriam's kompisar och sa ett sista hejdå till henne, sen åkte vi. Vi hämtade upp pappa i Lund och fortsatte sen över till Kastrup, vi var lite osäkra på hur vi skulle köra eftersom det var översvämningar, avstängda vägar och långa bilköer nästan överallt, men vi tog oss fram ändå. Väl framme på Kastrup fick vi veta att Miriam's ena väska var för lång och behövde skickas i "odd baggage" eller något sånt, och hennes andra väska vägde alldeles för mycket. Den vägde t.om. så mycket att vi inte kunde betala extra för att skicka med den för den var för tung för det också, utan den kommer skickas med ett cargo flyg, dvs med ett annat flyg antingen idag eller imorgon. Och sen var en av hennes två handväskor för tung. Kan man ha mer otur med sitt baggage? Haha, hon fick dock med sig alla väskor som tur var, men efter en massa strul och extrabetalande.
 
Det var tänkt att vi skulle ta ett litet förmiddagsfika på Starbuck's innan hon gick igenom säkerhetskontrollerna men eftersom det tog så lång tid med bagagen blev det snarare lunch, lite tidig lunch men vi åt ju tidig frukost också. Där delade jag och mamma en ost & skinkfralla och en chocolate chip cookie, plus att jag drack varm choklad. Sen sa vi hejdå till Miriam vid säkerhetskontrollen, och for sedan hemåt igen. Det är seriöst helt sjukt, att nu har hon verkligen flyttat. Vissa har massor med syskon som flyttar ut lite då & då under sin uppväxt till någon liten lägenhet i samma stad. Men jag har en syster, som endast är 1 år och 5 månader äldre, som jag delat hela min uppväxt med, som plötsligt flyttar ut. Och hon flyttar inte till någon liten lägenhet i samma stad, hon flyttar till Frankrike. Visst, det kunde varit Nya Zeeland också, men Frankrike är ändå långt bort. Jag har inte riktigt insett att hon är borta än men jag saknar henne redan jättemycket.
 
Tanken var att vi skulle äta lunch på Jensen's Böfhus efter att vi lämnat Miriam och hade därför bokat bord där, men mamma och pappa ville inte köra där när det var så mycket problem med översvämningarna så vi avbokade bordet och for och lämnade av pappa vid sitt jobb i Lund istället. Vi hade ändå nyss ätit och vi kan äta på Jensen's någon annan dag. Innan vi for hem gick jag och mamma in en sväng på Espresso House och köpte hem lite eftermiddagsfika. Det blev chokladmuffin och en hallon & vit chokladkaka, men det var bara kakan som blev äten för vi orkade inte chokladmuffin efter den, men det gör inget, då har vi bara kvar den till senare. 
 
När pappa kom hem for vi direkt till en Restaurang Valentino i Hörby för att äta middag. Nästan alla restauranger är stängda på måndagar, så den här restauranger var bara något vi for till för det var nästan det enda som var öppet. Men det var faktiskt en väldigt fin och fräsh restaurang med god mat, så jag är nöjd! En liten stund efter att vi kommit hem åt vi av kladdtårtan och jag blåste ut ljusen som knappt gick att få dit idag heller, men vi lyckades ändå. Sen öppnade jag alla presenter och kort som jag fått, tack för alla fina presenter till er som gav mig något. ^^ Fick mest pengar men fick bland annat nagellack, tidningar, kläder, body mist, choklad och lite annat. Den absolut finaste presenten jag fick idag fick jag imorse av Miriam, nämligen en jättefin bok med bilder på oss under vår uppväxt där hon skrev om varför hon tycker om mig. Blev så glad för den ♥ Vi tänkte se en film efter det men det blev idol istället, sen skrev plötsligt Miriam till oss! Nu är hon i Frankrike och visade sitt rum och sånt, så vi skypade med henne en stund. Nu är jag hur trött som helst, sov inte så mycket förra natten och gick upp tidigt idag, så jag ska lägga mig efter jag publicerat detta så jag orkar med skolan imorgon. Jag är superduper glad att jag äntligen är arton år i alla fall, har längtat så mycket efter det. Puss och kram ♥

RSS 2.0