Glad halloween!



Köttbullar & stuvade makaroner till middag, sååå gott.

Idag är det halloween! Det är väldigt olika vad jag gör på halloween. En del år har jag halloween hela veckan och går på fest, har filmkväll osv, och en del år gör jag absolut ingenting. Men jag tittade nyss på en skräckfilm med mamma & pappa för att få lite halloween känsla iallafall. Och varför jag kunde titta på film med mamma & pappa och dricka lite varm choklad är... för jag fick min permission! Dock en timme kortare, men ändå. Så nu sitter jag hemma i vardagsrummet och har precis druckit upp min varma choklad och tänkte lägga mig efter det eftersom jag knappt sov något förra natten och var jättetrött. Men nä, nu fick jag en himla massa energi igen, antagligen av chokladen.

Det känns ärligt talat jättekonstigt. Jag kan gå och lägga mig i min egen säng ikväll, sova, och vakna upp i mitt eget rum. Senast jag gjorde det var natten mellan 9-10 september, sen lades jag in. Då hade jag ingen aning om att jag sov min sista natt hemma på 7 veckor och 2 dagar. För trots att jag haft några permissioner har jag sovit på sjukhuset vartenda natt sen dess. Så nu vill jag bli trött igen och gå och lägga mig, haha :P

Ny design

Bilderna i designen :)
 
Japp! Det blev en ny design trots allt. Imorse bestämde jag mig för att jag verkligen ska försöka få till något som i alla fall ser helt okej ut att byta till. Det var inget fel med den gamla designen, jag tyckte om den. Det var bara det att bilderna var ganska gamla och jag ville byta till något nytt. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig, hade tänkt göra en blå eller ljusgul design men det blev rosa istället. Men rosa är ju fint! Helt ärligt tyckte jag om den förra designen mer men eftersom jag tröttnat på att ha samma så försökte jag tvinga fram något och ja... Helt okej är den väl ändå? Jag älskar rosa och glitter så det passar ju perfekt för mig i alla fall. En svart design är egentligen motsatsen till mig eftersom jag tycker inte alls om mörka färger, jag vill ha ljust, färgglatt och glittrigt. Så nu får jag nöja mig med denna designen ett tag, det är ju kul att byta lite ibland. Puss på er ♥

Lyckad eller misslyckad?

Min syster skickade den här bilden till mig. Om jag går upp i vikt istället kan jag ju ta del av allt detta vilket jag inte kan annars ^^
 
Godmorgon  Vad gör jag uppe såhär tidigt? Jo, jag har vägts. Men egentligen har jag varit uppe sen fem, och vaken den mesta delen av natten. Sov jättedåligt inatt, och vid fem hade jag plötsligt en himla massa energi så jag kunde inte ligga kvar i sängen. Men ibland när man är jättetrött känner man sig istället jättepigg bara för att man är så trött, det blir omvänt. Kan vara därför, för jag borde vara jättesömnig. Och vid 6 skulle jag vägas. Vanligtvis vägs jag bara på måndagar men eftersom jag nyss bytt avdelning och skulle ha min första nattpermission idag till imorgon ville läkaren se att jag går upp i vikt och är över 16 i BMI, för man måste ha minst 16 i BMI för nattpermission.
 
Och vet ni vad, jag har gått NER 0.8 kg. What??? Vissa veckor har jag gått upp hela 1.7 kg, ibland kanske ett halvt kilo och en gång gick jag ner ett halvt kilo. Det är verkligen helt oförutsägbart hur det gått. Att gå upp 1.7 kg är sjukt mycket, sen går jag plötsligt ner 0.8 kg. Det kan bero på olika saker som att jag ätit mer regelbundet, eller att min sötsug minskat väldigt mycket de senaste två veckorna. Det har jag märkt tydligt, har knappt ätit några kakor eller annat extra som jag ätit väldigt mycket av tidigare. Har bara inte velat ha något. Men å andra sidan kan det bero på att jag faktiskt har ätit mindre, förutom igår. Då åt jag jättemycket men den senaste tiden har det som sagt gått sämre, och jag har inte ätit upp hela portionerna (ibland mindre än hälften) och bara bråkat med personalen om att jag inte vill äta. Jag har nog varit ganska jobbig, haha... Tur att jag kommit till den riktiga ätstörningsavdelningen nudå, här blir jag mycket mer motiverad till att bli frisk och äta.
 
Helt ärligt så får jag den där boosten av att gå ner i vikt, igen, även fast jag vet att det inte är bra. För jag minns ju hur jag gjorde i somras. Satte stränga regler på hur mycket kalorier jag fick äta på en dag, sen lyckades jag hålla mig under det, och vips flög vikten ner ännu mer och jag kände mig så lyckad över att ha uppnått mitt mål, gång efter gång. Inte sådär misslyckad som jag alltid känner mig. Kanske det var därför jag fortsatte, för jag kände mig lyckad av att jag alltid kunde nå mitt mål med att gå ner i vikt men aldrig mina mål i något annat. Det är väl självklart att jag vill ha kvar det enda jag kan känna att jag lyckas med, så att gå upp i vikt känns som ett enda stort fett misslyckande igen. Men egentligen vill jag ju gå upp, jag är underviktig och måste komma upp till åtminstone en låg normal hälsosam vikt. Gör jag inte det kommer jag dessutom aldrig komma ut från sjukhuset, vem vill spendera sitt liv på ett sjukhus såhär? Så samtidigt blir jag sjukt besviken.
 
Nu hoppas jag verkligen att jag ändå kan få min permission trots att jag gått ner i vikt. Vågar knappt fråga personalen ju, för dom kommer inte bli glada när dom får höra att jag gått ner... Jag var faktiskt ganska säker på att få se en stor viktuppgång men nä. Så blev det inte. Får väl ta och trycka i mig ännu mer mat, men ush nej. Jag vill inte äta så mycket... men jag måste väl.

Neurologisk undersökning

Äntligen har jag fått en till skoluppgift att göra. Haha, det låter helt sjukt. "Äntligen" får jag göra skolarbete. Vem vill det liksom? Jag vill, eftersom jag inte får. Hade jag fått gå i skolan helt som vanligt hade jag sagt "Äntligen slipper jag det". Det är för att jag inte får som jag vill. Så är det ju med det mesta, ellerhur? Det förbjudna är mycket roligare än det tillåtna. Så det har jag gjort i princip färdigt nu, dock känner jag jättemycket prestationsångest för jag vill verkligen visa att jag klarar av skolan samtidigt som sjukhuset. Både skolan och sjukhuset har ju sagt att det är viktigare att jag endast fokuserar på att bli frisk och borde istället ta en paus i pluggandet, men efter en himla massa tjat har jag ju äntligen fått göra lite grann i alla fall.
 

Hejdå tvåan

Jag & Magdalena ^^
 
(Skrev om sjukhuset men var tvungen att radera)
 
Kram på er ♥

Krav, krav & krav

Varför måste jag alltid prestera så himla högt? Jag sätter höga krav på mig själv och känner mig så otroligt misslyckad när jag inte når upp till dem. Ibland är det inte ens höga krav, då känner jag mig ännu mer misslyckad när jag inte kan uppnå dem. Att ständigt vara på topp och klara allt galant är ju omöjligt, men för mig känns det som jag alltid misslyckas. Jag är långt ifrån den enda som känner så, många känner säkert igen sig. Men jag har inte alltid varit sån. Tidigare har jag varit väldigt spontan och inte brytt mig särskilt mycket om saker går fel, allt kan ju inte gå precis som man vill. Alla misslyckas ibland. Bara jag gör mitt bästa så räcker det.
 
Vanligtvis skulle jag säga att jag är långt ifrån perfektionist eftersom att misslyckas eller att saker blir halvbra gjorda har varit helt okej för mig. Men jag har blivit mer och mer noggrann med att allt, exakt allt, måste gå rätt till. Desto mer misslyckad jag känner mig när jag inte når upp till kraven, desto högre krav sätter jag för att nå upp till dem tills jag känner att jag lyckats. En ond cirkel alltså, högre krav = mer misslyckande. Mer misslyckande = högre krav. Varför kan jag inte bara vara så oberoende och avslappnad som tidigare? Jag lovar, det är tusen gånger bättre att inte bry sig och vara nöjd oavsett hur nånting går.
 
Att jag fick anorexi känns som mitt allra största misslyckande. Ska jag behöva sätta ett så lågt krav på mig själv som att "äta normalt" och inte ens klara det? Till och med klara det så dåligt att jag måste läggas in på tvång på sjukhus för att kunna äta normalt? Jo, tydligen. Okej, anorexi är en sjukdom som inte är mitt fel att jag fått, men det känns ändå som ett galet stort misslyckande. Utöver det så misslyckas jag med att bli frisk, vilket gör att jag inte kan gå i skolan och misslyckas med det, inte kan träna cheerleading och misslyckas med det, inte kan träffa vänner lika lätt och ofta och misslyckas med att vara en bra vän, gör mina föräldrar besvikna och misslyckas med att vara en bra dotter, kan inte åka och träffa min pojkvän för jag ligger på ett dumt sjukhus och misslyckas med att vara en bra flickvän. Om och om igen, misslyckas och misslyckas. Ska jag någonsin känna att jag lyckats måste jag helt enkelt sluta ställa en massa krav på mig, för det var det jag inte gjorde tidigare. Jag lät allt bli som det blir, och det blev bra! Men det kanske är just anorexin som förändrat mig och fått mig att ställa krav på mig själv hela tiden som alltid gör att jag känner mig så misslyckad i allt.

Skulle jag skriva ut mig?

Min sjuksköterska Elisabet kom in till mig tidigare idag och pratade om en del olika saker. Bland annat sa hon att jag ska prata med läkaren imorgon eller i övermorgon igen, för det var ett tag sen. Och då hade hon tänkt kanske ta upp LPT:n, dvs tvångsvården. Då frågade hon om jag skulle skriva ut mig om tvångsvården upphörde. Ja, vad ska jag svara på det. Just nu känns det som min högsta dröm skulle gå i uppfyllelse om jag blev utskriven, så JA, mer än något annat. Men samtidigt så vet jag hur lätt det är att få återfall och jag vill hinna få hjälp via den riktiga ätstörningsavdelningen innan jag åker hem, så jag kan lita på att det verkligen kommer gå bra. För det har känts sämre ett tag igen nu, och även om jag skulle vilja att ingen la sig i vad jag äter och gör så vet jag att om ingen hade hållt koll på mig så hade jag förmodligen valt att inte äta igen. Om jag säger till läkaren att jag tänker skriva ut mig så kommer LPT:n definitivt vara kvar, men går jag med på att stanna ett tag till kanske dom tar bort den. Och då kan det hända att jag kommer ut från sjukhuset tidigare.
 
Nu är det ju inte ens säkert att läkaren tycker vi ens borde fundera över att ta bort LPT:n, det var Elisabet. Men man kan ju alltid hoppas. Om jag får ha öppenvård istället kanske jag kan stanna ett tag till, och sen skriva ut mig. Stannar jag på LPT är jag tvungen att stanna tills dom tycker jag får åka hem, och det kan dröja hur länge som helst. Jag vet inte vad jag skulle svara läkaren om hon frågar mig om jag tänker skriva ut mig. JA, det är allt jag vill just nu. Men nej, för skrivs jag ut och får återfall kommer jag bara läggas in på tvång igen.  Går jag bara efter vad jag vill, dvs skriva ut mig, kan det ju hända att jag bara förlänger allt och gör det värre för mig. Men jag trivs verkligen inte alls här och jag vill inte "plåga" mig med att stanna på sjukhuset om jag hade haft chansen att åka hem. Herregud vad ska jag svara på den frågan... Förlänga helvetet eller stanna frivilligt i helvetet?

Frisör & fotodag

Har suttit och fixat med en ny design till bloggen sen jag kom tillbaka till sjukhuset. Har ganska länge velat byta design, men vet inte hur jag vill att den ska se ut. Har samma problem nu, men jag har tänkt fxia något av fotona jag tog med Amanda idag, något bra borde där väl finnas. Vid nio imorse fick jag gå, och hade permission fram till halv 8. Så i princip hela dagen! Så härligt. Tog tåget hem, åt lite och träffade sen Amanda där vi som sagt fotade. Vi såg också en film, Mama, som är sjukt bra och klockan tre skulle jag till frisören. Frisören påpekade flera gånger hur mycket hår som faller av, jo det vet jag. Men jag vill ju inte säga "Jo jag har anorexi så därför tappar jag hår", så jag bara nickade och lyssnade på alla hennes råd om hårprodukter. Amanda hade vart hos frisören på förmiddagen så det blev frisör för oss båda två idag. ^^ Efter frisören satt vi hemma hos mig och bara umgicks lite. Åt middag, gick en runda och sen var det dags att åka tillbaka till sjukhuset. Har haft en jättebra dag, kram på er ♥♥♥

VS

Dagen har verkligen varit mycket upp och ner. Jobbade mycket med gymnasiearbetet i förmiddags, vill verkligen få fler uppgifter att göra nu. Jag vill inte behöva skjuta allt och få hur mycket som helst på en och samma gång, då kommer jag aldrig lyckas få bra resultat och bra betyg. I förmiddags tog dem också nya blodprover på mig, fick gå direkt ner till LCT för ingen i personalen på avdelningen brukar lyckas eftersom jag är så svårstucken, haha... Under eftermiddagen har jag inte mått så bra, Skypade med Luke som fick mig på betydligt bättre humör. Han är världens finaste kille. Och om han vore tjej skulle han vart världens finaste tjej, hihi, han är fin i alla fall. Mamma kom också efter mellanmålet och hade med sig en liten påse med saker från Victoria's Secret som hon köpt till mig nu när hon var i Stockholm över helgen! Plus en Vecko Revyn, tack mamma ♥ Efter middagen satt jag och pratade med Magdalena ganska länge, hon var inte här över helgen och jag saknade faktiskt henne en del. Det är ju synd om henne att hon måste vara på sjukhus men samtidigt är jag glad över det, för det blir roligare för mig om hon är här, haha :D Men hon sa samma sak, hon var på en annan avdelning över helgen och sa att det var bättre förra helgen då vi flyttades tillsammans. Undra om dom gör samma sak nästa helg, vi får väl se.

"Du ser ut att må mycket bättre"

 
 
Jag var också på bilden men klippte bort mig för jag såg så hemskt ut haha...
 
I förmiddags jobbade jag med gymnasiearbetet och efter lunch kom Ida & Sofia. De var här till mellanmålet och vi gick bland annat ut och gick en liten runda eftersom jag har 20 minuter som jag får gå ut. Annars var vi på rummet fram till mellanmålet då dom åkte igen. Och vet ni vad? Någon har tagit två av mina risifrutti som jag hade i kylen. Jag hade ändå två kvar så jag tog en av dom, men den jag egentligen ville ha har någon tagit... Jaja, då kan väl jag också gå och ta andras saker. Nä okej, det ska jag inte göra, men ändå. Jag hade till och med skrivit mitt namn på dom.
 
"Du har mer utstrålning, du ser ut att må mycket bättre", så sa personalen som satt med mig vid mellanmålet. Samtidigt satt jag där och försökte dölja all ångest jag hade. Som jag sagt tidigare, det har börjat kännas jobbigare igen. Mycket jobbigare. Jag blir glad av att folk säger att jag har mer utstrålning, samtidigt som det känns jättejobbigt. Speciellt i den situationen, vid mellanmålet. Jag hade jättemycket ångest men tydligen såg jag ut att må hur bra som helst. Det får mig bara att känna mig osynlig, att hur jag egentligen mår inte alls syns. Har sen varit på rummet och försökt bli av med ångesten på alla möjliga sätt. Både bra och dåliga sätt. Det som funkat bäst är väl att lyssna på musik och gå fram och tillbaka, så det har jag gjort ett tag, och det har väl hjälpt lite grann. När man har jättemycket ångest kan man ju göra i princip vad som helst för att bli av med den, och prova en massa saker som inte funkar. Ska försöka hålla mig till musik och att gå fram och tillbaka men det är inte lätt. Önskar att allt det här aldrig hänt mig.

Restaurang med pappa

Hej, kom alldeles nyss tillbaka från permissionen jag haft idag. Har haft en riktigt bra dag. Permissionen började efter lunch klockan ett då pappa kom och hämta mig. Sen har jag hunnit med lite olika saker, bland annat gå ut och gå en runda, spela Wii och mysa med min katt. Det är alltid sååå mycket bättre att vara hemma än på sjukhuset. Vid sex gick vi till en restaurang och åt god mat. Bernaisesås var min absoluta favoritsås tidigare, sen förbjöd jag mig att äta den för det är så mycket fett i den. När jag sedan åt den igen tyckte jag inte alls det smakade gott så jag var inte så säker på om jag ville ha bernaisesås men tog det ändå, men denna gången var det supergott! Precis som det brukade vara. Hoppas ni andra också haft en bra dag, kramkram ♥

Mättnad = förgiftad

Mättnad, det känns som att bli förgiftad. Hur kan det ha blivit så? Mättnad har alltid varit en bra och skön känsla, man stillar hungern. Men plötsligt tycker jag inte alls det längre. Nu menar jag inte bara den närmsta tiden utan under ett par månaders tid så har jag tyckt att mättnadskänslor känns allt mer och mer obehagligt. Som att jag har fått i mig något gift, dvs maten. Det blir som att jag är rädd för att känna mig mätt, utan jag måste vara hungrig. Jag måste sluta äta innan jag är mätt, annars är det för mycket. Så är det inte, men det känns så. Den där känslan av att jag fått gift i mig är riktigt obehaglig. Och det blir nästan lite mysigt att vara småhungrig, som att det är något positivt. Inte vrålhungrig såklart, men lite grann. Som att jag ska vara hungrig, men inte äta mig mätt. För mättnaden känns aldrig bra längre, bara riktigt obehaglig.

I fängelset som vanligt

 
Jag & mamma i Stockholm i somras
 
Hejhej, hoppas ni andra har en bra dag. Själv kan jag inte säga att jag har det. Dagen har verkligen varit skit. Pratade med Maria om vad jag mådde dåligt för igår och idag. Eller, det har jag mått dåligt för innan med men det blev värre nu. Känns som det går neråt igen. Fyfan, jag kommer aldrig bli frisk ju. Mamma var här precis innan mellanmålet för att hinna träffa mig lite kort innan hon åker till Stockholm för att träffa sin bror några dagar. Vi var ute och gick dom där 20 minuterna som jag får vara ute. Helt sjukt ju, jag har bara 20 minuter om dagen att vara ute. Detta är ett *** fängelse.

Felicia

Gamla bilder på mig & Felicia
 
Hade permission från 13.00-20.30 idag. Trodde det var 19.30 men fick veta precis innan jag åkte att det var till 20.30, kul att jag fick en timme extra ju. Tog tåg & buss hem, sen träffade jag Felicia fram till fem ungefär. Efter det var jag bara hemma och gjorde inget särskilt. Åt middag, toasts för jag saknat det så mycket. Kanske inte världens bästa middag menmen, det är ju gott. När jag kom tillbaka till sjukhuset har jag Skypat med min lilla älskling Luke ♥ Sitter bara och lyssnar på musik nu och tänker en massa. Egentligen har dagen varit väldigt bra men jag är ganska nere just nu för en sak som hänt ett antal gånger har börjat påverka mig ganska mycket. Denna gången känner jag faktiskt inte alls för att skriva av mig om det, men så är det ibland. Det verkar säkert som att jag alltid skriver om exakt alla mina tankar och känslor för jag gör det så ofta, men nä, det är faktiskt väldigt mycket som jag aldrig berättar på bloggen. Hursomhelst, nu ska jag.... vet inte. Har ingen aning om vad jag ska göra. Sova? Nä, jag är lite trött men vill inte sova än. Får se, antagligen kommer jag fortsätta sitta och tänka en massa tills jag tillslut somnar. Hoppas dem tankarna försvinner tills imorgon så jag kan glömma det, godnatt ♥

Träning för att må bra

Jag älskar träning. Men jag är inte något överdrivet träningsfreak vilket jag försökte intala mig själv att jag var. Jag har alltid tränat för jag tycker om det och mår bra av det, precis som många andra gör. Men någon gång förra hösten gick det fel, jag började träna ännu mer och inte för att jag mådde bra av det, utan för jag kände mig tvingad. Tvingad att gå ner i vikt och få en snyggare kropp. Problemet är ju att man går upp i vikt när man bygger muskler, så för att både gå ner i vikt och få muskler skulle jag äta mindre. Det går ju inte ihop, det vet jag, men det slutade ju i anorexi så det är inte värt att prova. Men nu var det inte just maten jag tänkte skriva om, utan träningen.
 
Man mår bra av träning och till en början mådde jag bättre och fick en kick av det, men ganska snabbt blev det bara tvång och jobbigt. Jag ville inte träna men vågade inte sluta. Folk påpekade att jag ser bättre och mer vältränad ut och då sa jag att jag tränar för att jag vill. Men nej, jag ljög. Som sagt, jag älskar träning, men något träningsfreak är jag inte. Jag försökte inbilla mig att jag var det, och när jag fick veta att jag såg bättre ut när jag tränade kände jag mig ännu mer tvingad att fortsätta. Samtidigt som jag ökade träningen minskade jag på maten vilket gjorde att jag knappt hade någon energi alls. I maj/juni orkade jag inte mer träning än promenader, jag hade ingen energi alls. Ibland orkade jag inte ens gå, jag kunde gå i fem minuter, bli jätteyr och illamående och gick in igen. Ibland tvingade jag mig att träna mer än bara promenader, då gjorde jag t.ex. 20 jumpingsjacks och plötsligt bara föll jag ihop. Jag kunde inte stå upp för mina ben orkade inte lyfta mig, jag kunde vara ute och springa och plötsligt trilla ihop av samma anledning. Utan mat är det livsfarligt att träna, men det insåg inte jag. Jag bara fortsatte och blev arg på mig själv för att jag var så svag och inte orkade någonting. Så fortsatte det hela sommaren.
 
När jag fick min diagnos i Anorexia Nervosa höll mina föräldrar jättemycket koll på mig så jag fick smygträna istället, tyvärr kom det på mig några gånger... När jag lades in på sjukhuset fortsatte jag med det inne på rummet. Jag kände mig tvingad att träna bort varenda kalori jag fått i mig. Sen slutade jag med det, ska jag gå upp i vikt och komma ut från sjukhuset får jag inte röra på mig överdrivet mycket. Plötsligt märkte jag hur mycket mer energi jag hade och började träna lite smått på rummet igen, för äntligen hade jag nog med energi till det. Jag saknar träning så otroligt mycket, men det ska aldrig bli ett tvång igen. Jag ska träna för att må bra. Som jag alltid gjort, det blev bara lite fel ett tag... Nuförtiden har jag oftast energi till det, men jag tränar ändå inte varje dag, för jag känner helt enkelt inte för det. Precis som förr, jag tränade när jag kände för det. Det är nog någon vecka sen jag tränade sist men imorse hade jag massor av energi och tränade lite. Jumping jacks, sit ups och sånt. Men bara kort. Jag ska inte träna för mycket när jag måste gå upp i vikt men lite träning mår man bara bra av, och jag blev på så himla bra humör efter bara lite träning imorse. Precis som det ska vara! Längtar verkligen till jag kan börja träna mer på riktigt igen, men ALDRIG mer än jag vill.

Plus och minus med sjukhuset

Sjukhuset har varit en av de värsta sakerna som hänt mig. Jag vet inte om jag någonsin mått så dåligt förr. Den värsta tiden i mitt liv har jag alltid sagt att var 2011-2012, när jag gick i åttan och nian. Men om jag mådde sämre då, eller denna sommaren och hösten vet jag inte. Det har nog varit ungefär lika. Jag mådde mycket bättre 2013 och sommaren 2014 gick allt neråt igen. Av olika anledningar, denna sommaren har det varit anorexin, 2011-2012 var det i princip hela mitt liv som var kaos. Då fanns det flera olika anledningar till att jag mådde dåligt, nu i somras och höstas har det bara funnits en, anorexin. Ändå är dem likvärdiga, det visar ju hur mycket en sjukdom kan påverka. Hela livet är kaos = en enstaka sjukdom. Hursomhelst, sjukhuset har varit riktigt hemskt. Jag var verkligen på botten i somras och innan jag lades in, jag trodde inte man kunde man kunde må sämre. Men jodå, när jag lades in blev det ännu värre. Men nu har jag äntligen börjat må bättre, jag mår fortfarande dåligt, det ska jag inte ljuga om. Men tusen gånger bättre än när jag lades in. Jag kunde inte se något positivt med sjukhuset alls, men nu kan jag se att dom verkligen hjälpt mig sjukt mycket och det är jag så otroligt glad över. Samtidigt som sjukhuset verkligen räddat mig, annars hade jag nog svultit ihjäl mig själv, så finns det flera saker jag tycker har varit helt fel.
 

Att äta, naturligtvis. Klart dom hjälpt mig att börja äta igen, det är ju det som är själva meningen med inläggningen. Det har blivit en hel del bråk ibland då jag betett mig väldigt dåligt mot personalen som försökt få mig äta upp maten men jag vägrar, men vad annars ska dom göra? Dom kan ju inte bara låta mig strunta i maten, det är ju ändå det som fått mig börja äta tillslut.

Att äta med andra. Att äta själv och att äta med andra har inte alls varit samma sak för mig. Under ganska lång tid har jag inte kunnat äta med andra människor omkring mig, jag får panik eller ångest, börjar skaka, kan inte tugga maten eller äta normalt. Att sitta i skolmatsalen var riktigt hemskt, det var därför jag blev sämre igen så fort jag kom tillbaka till skolan. Att äta samma mängd mat ensam gick bra, bara inte någon annan var där. Därför åt jag ofta ensam på mitt rum istället för vid matbordet med familjen, jag kunde inte ha folk omkring mig. Att ständigt tvingas äta tillsammans med andra och dessutom veta att personalen som sitter bredvid mig iakttar vartenda rörelse har varit riktigt jobbigt, men tillslut har det hjälpt mig. Nu spelar det ingen roll om jag är ensam eller inte, eller jo, det är ju trevligare att ha sällskap, ellerhur?

Självmordstankarna, det beror till stor del på maten. Med en massa näringsbrist, brist på i princip alla ämnen i kroppen blir man lätt deprimerad och kan få bland annat självmordstankar. När man får i sig rätt ämnen igen börjar man må bättre. Men, många i personalen här har också uppmuntrat mig och fått mig att tänka på de saker i livet jag aldrig vill gå miste om. Att jag måste kämpa för det och då måste jag leva, döden är inte den enda utvägen. Det är fler saker som fått mig att inse det, mina underbara vänner och familj, och världens absolut bästa pojkvän. Men även dem här på sjukhuset har faktiskt hjälpt mig bli av med dom tankarna. Jag mår fortfarande dåligt, det ska jag inte ljuga om. Men jag vill inte dö, istället vill jag kämpa för att få leva livet igen. Jag kämpar uppåt inte neråt.
 

Väntetiden. Jag har stått i kö sen i augusti till ätstörningsavdelningen, och fortfarande inte kommit in! Att vänta flera månder när man är sjuk i anorexi går inte, man kan bli så mycket sämre på så himla kort tid. Det är såklart inte deras fel, men det borde finnas betydligt mer platser. Vården rent allmänt har alldeles för lite vårdplatser oavsett vad det gäller för sjukdom eller problem, hallå politiker? Vad gör ni om dagarna?

Psykisk hjälp, den har verkligen sugit. Jag har frågat massor av gånger efter psykolog, men svaret jag fått är att jag är för underviktig för att få någon hjälp. Att jag måste gå upp i vikt och må bättre innan jag kan få den hjälpen. Ingen har någonsin förklarat för mig t.ex. varför maten är så viktig, hur jag blir av med ångesten och hur jag ska bli av med självmordstankarna. Själv anser jag att man aldrig kan må för dåligt för att få hjälp, det är ju då man behöver den som mest! Visst har jag lyckats ändå, utan den hjälpen, men hade jag fått hjälpen från början hade det gått betydligt snabbare och lättare. Istället lämnar dom en ensam. Visste ni att 50 % av alla dödsfall i anorexi beror på självmord av depression? Jättehemskt. Hade vården satsat mer på den psykiska hjälpen hade ju dödsfallen minskat med hela 50%, något dom borde fundera lite över...

Att bli behandlad som en sjukdom, inte som en person MED en sjukdom. Som att säga "Hej, jag är Anorexia", istället för "Hej, jag har Anorexia". Som att jag inte har några egna åsikter, val eller någonting. Som att jag bara är en sjukdom och inte får ha någon kontroll över mitt egna liv alls. Man tas ifrån all sin frihet. Det har fått mig att må mycket sämre eftersom det känns som att vara en fängelsefånge. Även nu när jag klarar att äta maten och mår bättre rent allmänt, så är fortfarande känslan av att jag inte är en riktig person kvar, de ser mig som en sjukdom.

Glass





Vicka på foten

Hejhej! ^^ Sov lite bättre inatt förutom att jag väcktes av ett larm mitt i natten. Det händer lite då och då, om det är någon allvarligt sjuk någonstans i huset så går ett larm igång och personal från alla avdelningar springer dit. Lite jobbigt när det går igång mitt i natten men någon kan faktiskt vara döende så jag vill inte klaga, larmet går bara igång om det verkligen är allvarligt. Idag är jag också på femman, ätstörningsavdelningen och ikväll efter middagen ska jag flyttas tillbaka till tvåan igen. KANSKE. Fick veta att det kanske blir en annan avdelning, igen! Då blir jag riktigt sur. Jag har stått i kö sen augusti till ätstörningsavdelningen men lades in tidigare på en annan avdelning för dem tyckte det var för akut, då kom jag till sjuan. Där vantrivdes jag verkligen och fick ingen hjälp överhuvudtaget. Då flyttades jag till tvåan och där har jag faktiskt trivts väldigt bra. Det är sjukt drygt att vara på sjukhus oavsett, men har verkligen tyckt om personalen och där har jag fått hjälp. Det är ju det som är meningen med att vara inlagd, att få hjälp. Därför vägrar jag flyttas till ännu en annan avdelning som kanske är lika dålig som sjuan. Nej, antingen stannar jag här, eller så får jag komma tillbaka till tvåan. Dock sa dom att det förmodligen blir tvåan, men det KAN bli någon annan. Så vi får hålla tummarna.
 
När jag kom hit till femman i fredags tyckte jag inte alls om det. Det är helt annorlunda, såklart eftersom detta inte är en allmän avdelning utan en specialiserad på just ätstörningar. Så saker och ting ser annorlunda ut och är mycket strängare. Jag får inte ens ha en egen vattenflaska för dom ska hålla koll på EXAKT allt jag äter och dricker. Tycker det är skitdrygt eftersom jag brukar alltid ha en vattenflaska bredvid mig och dricka lite då och då under dagen. Men, trots allt nytt så tror jag faktiskt jag skulle kunna trivas helt okej här. Jag kommer ju få ännu mer hjälp här än på tvåan, och personalen kommer jag förmodligen lära känna lika bra som dom på tvåan när jag varit här ett tag. Men ikväll flyttas jag hursomhelst till någon annan avdelning igen, och det är egentligen ganska drygt. Vården är riktigt dålig rent allmänt, det finns alldeles för lite vårdplatser i hela Sverige och pga det måste jag flyttas runt hela tiden. Det är väldigt störande.
 
Dessutom är dom såklart strängare med maten här och sen jag kom hit har jag ätit upp hela portionerna varje gång. Det vill jag egentligen inte göra eftersom jag äter betydligt mer nu än jag gjorde för något år sen då jag inte hade några problem med maten. Men samtidigt vill jag verkligen gå upp i vikt snabbt och få komma hem igen, så det är lika bra jag fortsätter försöka äta upp allt, även om jag blir obehagligt mätt efter varje måltid. Däremot är dom överdrivet stränga med rörelser. Man ska ju inte förbränna någon energi alls, och vid frukosten imorse satt jag och vickade på foten. Då höll en i personalen kvar mig för att säga till mig att jag får absolut inte sitta och röra på mig sådär mycket, vicka på foten är för mycket rörelse. Seriöst...? Menmen, Patricia var här igårkväll också och det var jättekul, men jag var så sjukt trött som vanligt så jag låg och halvsov, haha... Ni får ha en bra dag allihop, kramkram ♥

Som ett dagisbarn

Var tvungen att radera bilden.
 
Precis som jag hade på förra avdelningen har jag 30 minuters vila i dagrummet efter huvudmålen. I början hade jag en timme, men när jag kom över 14 i BMI ändrades det till 30 minuter. Skillnaden här är väl att alla andra också sitter här nu, för här har alla någon ätstörning så det är samma sak för alla. Alla har ju inte anorexia, vissa har ju tex bulimia eller något annat, men det är ändå samma. Och jag har nyss ätit min lunch så jag sitter och tittar på TV. Dem har en stor matsal där man lägger upp sin egen portion och ska kunna äta på egen hand, och en liten där man får portioner upplagda och personalen iakttar en jättenoga. När man är "duktig nog" får man äta med de andra i stora matsalen. Känns så himla barnsligt tycker jag. Som ett dagis, man ska vara tillräckligt duktig för att äta själv i den stora. Hur löjligt låter inte det? Jag förstår ju hur dom tänker, men ändå. Känns som att bli behandlad som ett dagisbarn. Jag måste sitta i den lilla matsalen än så länge iallafall. Herregud vad dom iakttar minsta lilla rörelse man gör...

Amelies 20 års middag




Ätstörningsavdelningen

Detta kanske blev mitt sista mellanmål på tvåan :O
 
För er som inte vet så har jag stått i kö till inläggning på ätstörningsavdelningen sen i augusti, men eftersom det finns så få platser är det jättelång väntetid. Tanken var ju att jag skulle vänta tills där fanns plats, men vikten gick för långsamt upp hemma och när jag gick ner två kilo på fyra dagar tyckte dem att jag behövde läggas in akut och skickade mig till akuten där jag lades in för ganska exakt 5 veckor sen. Då fanns det såklart fortfarande inte plats så jag lades in på en allmänpsykiatrisk avdelning där jag skulle vara så länge, tills det fanns en plats på rätt avdelning. I någon vecka var jag där, sen flyttades jag till en annan allmänpsykiatrisk avdelning som hade mer kunskap om ätstörningar, och det är där jag har varit den mesta tiden. Det är där jag haft Maria och Elisabet som kontaktpersoner som jag kommer sakna, det är där jag fått hjälp med maten. På första avdelningen fick jag knappt hjälp med någonting och vantrivdes verkligen. Men den mesta av tiden har jag varit på en bra avdelning, men egentligen fel. Jag ska ju vara på ätstörningsavdelningen, inte på en allmän psykiatrisk.
 
Strax efter två kom Maria och berättade att jag skulle flyttas till ätstörningsavdelningen under helgen, klockan tre skulle vi gå dit så jag behövde börja packa. Jag ska vara här över helgen, men antagligen flyttas tillbaka igen på måndag. Allt detta flyttande beror på brist på vårdplatser, vården borde verkligen förbättras på alla sätt. Både för patienter och de anställda. Hursomhelst, jag blev jättestressad och Maria hjälpte mig packa. Ni anar inte hur mycket packning jag hade, haha! Jag har ju varit så uttråkad och bett mamma & pappa ta med det & det & det. Nu när allt packas ihop är det ju hur mycket som helst! Men så blir det väl när man har stannat ett tag, man bosätter sig mer och mer.
 
Jag har knappt varit här men det verkar väldigt annorlunda. Dem kollade igenom mina väskor och tog en del saker t.ex. min vattenflaska. Dom ska ha koll på exakt allt jag äter och dricker, det vet jag, men jag får inte ens dricka lite vatten utan att säga till... Sen visade dom runt mig och sen gick dem igenom en massa olika saker. Maten och tiderna ser helt annorlunda ut här, får väl se om det är bättre eller sämre. Och alla regler som är så himla mycket strängare. Men detta är ju en ätstörningsavdelning, en avdelning specialiserad på det jag ska få hjälp med. Det var ju inte den förra. Så antagligen är det väl bättre för mig att vara här. Men jag började tycka om en hel del personer i personalen på förra avdelningen, har man varit där ett tag lär man ju känna folk tillslut. Så jag saknar lite att vara där... Just nu verkar det nästan bara läskigt att vara här, det är så annorlunda och jag kommer definitivt inte kunna "fuska" på något vis som hade varit lättare på förra avdelningen, haha . Men, även om det känns läskigt får jag hoppas det är bättre här. Det är ju meningen att dom ska vara specialister, medan förra avdelningen var bara ett gäng trevliga människor.

Detta *** kaloriräknande

Det kanske är sådär livet är menat för mig? ↑↑↑
 
Nej, nu gick det ner igen... Som jag sagt ett flertal gånger, det går väldigt mycket upp och ner. Dem senaste dagarna har jag mått hur bra som helst, maten känns knappt alls jobbig och personalen har berömt mig för de tycker jag klarar allt så mycket bättre nu. Det har känts jätteskönt och jag har varit så lycklig över att nästan allt har känts positivt. Igår fick jag träffa doktorn där jag bland annat frågade om permission för Amelie's fest ikväll, hon lät mig få permission för att jag lyckats så bra den senaste tiden. Annars vill dom helst inte man ska på fester eller något sånt på permissioner, dem vill bara att man ska hem och ta det lite lungt. Det vill jag också göra, sjukt mycket, men klart att jag vill få göra lite roliga saker också. Så denna veckans permission ville jag använda till Amelie's fest, och det fick jag!
 
Det första jag tänkte var "Vad skönt, då kan jag äta så lite som möjligt. Jag kan ta det med minst kalorier i, eller så äter jag inget. Det finns ju ingen som tvingar mig äta där, äntligen kan jag styra själv igen." När jag insåg vad jag satt och tänkte på blev jag jättebesviken på mig själv. För jag vill bli frisk mer än något annat, och som jag skrev för någon dag sen så tänker jag inte längre att jag ska sluta äta så fort jag kommer ut. För det vill jag inte. Men så fort jag faktiskt får komma ut och bestämma själv, då börjar jag tänka likadant igen... Jag planerade ju helt seriöst att äta så lite som möjligt när jag "äntligen har chansen att göra det igen". Jag är så besviken på mig själv för att jag lyder dessa tankar och låter mig övertalas.
 
Jag minns ju hur det blev på Ida's fest för några veckor sen där jag fick permission. Jag hade så otroligt mycket ångest över maten och vågade inte t.ex. ta sås eller chips för jag blev så rädd när jag tänkte på kalorierna. På sjukhuset måste jag ju, men där var det ingen som tvingade mig. Därför såg jag chansen att undvika några kalorier där, och det gjorde jag. Jag vågade knappt dricka upp drickan jag hade för jag visste inte kalorierna, vilket resulterade i att jag var törstig hela kvällen men vågade inte dricka någonting. Ikväll ska jag äntligen få komma ut och göra något roligt, inte bara hem. Jag vill inte att ångesten och tankarna ska stoppa mig från att ha kul, men jag är så himla rädd att de kommer göra det. Jag är faktiskt ganska nervös inför ikväll, för att jag är så rädd för att jag inte ska kunna slappna av och ha kul.
 
Det gör mig samtidigt jätterädd för hur det blir när jag tillslut får komma ut från sjukhuset helt och hållet. Då jag bor hemma igen. För just nu mår jag hur bra som helst och allt går jättebra, men så fort jag får chansen lyssnar jag på anorexidemonen igen. Jag blir så besviken på mig själv för att jag är så "svag", för jag vill aldrig mer lyssna på anorexidemonen. Ändå gör jag det. När jag är här på sjukhuset går som sagt allt jättebra och jag mår bra, men tänk så får jag bara återfall igen? Jag trodde jag skulle klara att åka hem idag, men så fort jag får lite permission faller jag tillbaka igen. Hur ska jag då veta när jag är redo att åka hem och klara mig på egen hand? Det kommer jag inte märka förrän jag är hemma, om jag egentligen var redo eller inte. Jag kan ju inte behöva ha någon som vaktar mig för resten av livet, det går ju inte. Jag måste bli av med anorexidemonen. Å andra sidan, jag vet att det kan ta flera år att bli frisk från anorexi, så egentligen är det väl inget konstigt att jag inte klarar det redan nu. Men det känns så besvikande att jag helt seriöst trodde jag var redo att åka hem, men nej. Jag är nog fortfarande precis lika sjuk, bara det att vikten har gått upp.

Den här fina fyller 19 år idag

HAPPY BIRTHDAY ♥

Tur att jag slipper sjukhuskläder


Gymnasiearbete


Hej, denna dagen har varit väldigt bra. Jag började jobba med gymnasiearbetet igårkväll igen som jag inte gjort på ett tag. Jag har ju fått veta att jag inte får göra några skoluppgifter alls, men gymnasiearbetet kan jag göra. Idag fick jag veta att om jag kommer igång med detta och lärarna ser att jag gör ett bra jobb kommer dom skicka fler uppgifter till mig, dem har inte skickat något för de inte velat pressa mig. Dock känner jag mig inte alls pressad av det, snarare tvärtom, jag blir jättestressad av att inte få något gjort. Och, som det är nu är jag 100% sjukskriven från skolan, men när jag är på t.ex. 50% så måste dom helt enkelt hjälpa mig komma ikapp och då kanske jag kan göra allt i år, ta studenten som vanligt och slippa det nästa år!Dock är det inte säkert för det beror ju på hur saker och ting går, men jag blev hur glad som helst för nu har jag iallafall en chans så det finns hopp! Gymnasiearbetet är nästan det enda jag gjort hela dagen och jag har faktiskt kommit en bra bit (för att precis ha börjat med det igen).

Höstfärger

Jag var nyss ute och gick en runda med min KP Maria. Det var jättehärligt och helt perfekt väder. Lite svalt och skönt men inte för kallt, och löven har fått sina fina höstfärger och en del av dem ligger på marken. Jag ser ju inget annat än sjukhuset varje dag, går jag ut på innergården är sjukhusets höga gråa betongväggar runt om mig så jag kan bara se himlen. Det är jättehärligt att komma ut och se något annat än bara ett grått sjukhus. Och Maria är så gullig, jag är glad över att ha henne som KP. Vissa i personalen är ju bara sura och jobbiga men Maria är jättegullig. Igår vägdes jag förresten, som jag aldrig skrev något om. Jag hade gått upp ganska mycket igen vilket bara gör mig glad. Ingen ångest, så skönt. Exakt vilken vikt jag ska ligga på i slutet vet jag inte men jag har ju en del kvar så jag blir glad över att ha gått upp i vikt, dessutom ganska snabbt för jag har börjat bli halvt som ett matvrak igen haha... Jag äter mer och mer av portionerna och massor av mina små kakor och kex. Fortfarande inte hela portionerna men ändå. Nu är det snart mellanmål, vi hörs!

Allt i livet händer av en anledning, eller?

Allt i livet händer av en anledning. Eller? Egentligen vore det ganska tråkigt om allt och allas liv var förbestämda och planerade. Ingenting händer spontant och ingenting kan man styra själv. Man vill ju styra sitt eget liv och själv välja vilken väg man vill gå och hur ens liv ska se ut. Att man bygger upp sitt liv så som man vill ha det. Friheten att själv välja sitt eget liv. Då vore det tråkigt om allt redan var bestämt och oavsett vad man egentligen vill. Men det är fint att tro på. Tycker jag. Det är uppmuntrande att tänka på när något dåligt händer. För ni ska inte missförstå detta inlägget, jag tror på att allt händer av en anledning. Att allt i livet har en mening, annars blir ju livet meningslöst.
 
Men jag tror på att man själv väljer precis hur man vill att sitt liv ska se ut, vissa saker kan vara svåra att få men kämpar man tillräckligt går allt att nå. Går det däremot inte som man tänkt sig så tror jag att det finns en anledning till det, att det egentligen är bättre att man inte lyckades med det man försökte göra. För efter något dåligt kommer alltid något bra, och ofta mycket bättre än det man först tänkt sig. Det är bara svårt att inse just i den stunden, då det inte gick som man tänkt sig. Då är det bra att tro på att allt har en mening, tills man tillslut inser det positiva man fick ut av något negativt. Och om det aldrig händer något dåligt uppskattar man ju aldrig dom bra sakerna, så efter något dåligt kommer alltid något bra. Oftast något mycket bättre.

Gymnasiet nästa år?

Jag är så arg just nu. Från den första dagen jag lades in, som var den 10 september frågade jag direkt "Hur ska det bli med skolan?". Det tog ett tag innan jag fick veta att jag får göra precis hur mycket skolarbete jag vill, bara jag själv känner att jag orkar. Då pratade jag med skolan om att få uppgifter skickade till mig och det jag måste vara på lektionerna för kan jag göra i vår. Men, då har dom bara sagt att dom inte vill pressa mig och har därför inte skickat några uppgifter alls till mig. Jag känner en betydligt större press om jag skjuter fram allting än om jag gör det nu. Men dem har vägrat ge mig uppgifter. Då har jag pratat med dem här på sjukhuset och fått klart från personalen och ätstörningsdoktorn att jag får göra precis hur mycket jag vill, men som sagt, bara jag orkar. Då skulle skolan ha ett möte och planera vad jag kan göra för uppgifter vilket dom tagit jääättelång tid på sig med. Nu, idag, fick jag veta att det enda jag får göra är gymnasiearbetet. Alla andra ämnen tycker dom jag ska läsa nästa år.
 
Jag har varit arg över att det tagit sån tid, halva terminen har ju gått! Och isåfall hade jag kunnat byta skola till en skola som kan skicka uppgifter till mig medan jag är inlagd, och som jag sen kan gå till när jag får lov igen. Men nu har det ju gått halva terminen så det kommer ta ganska lång tid att byta skola och komma igång med det, om det ens finns någon skola som kan göra det. Men om min skola nu anser att jag verkligen inte kan göra något annat än gymnasiearbetet, då kunde dom ju sagt det mycket tidigare! Det har ju tagit halva terminen för dom att säga "Nej, du kan bara göra gymnasiearbetet". Om dom anser att jag hursomhelst måste läsa alla andra ämnen nästa år kan jag ju lika bra göra allt nästa år. Å andra sidan kan det ju vara skönt att ha gymnasiearbetet gjort, men ändå.
 
Jag vill verkligen inte gå gymnasiet nästa år, jag vill iväg och leva mitt eget liv efter studenten i vår. Jag vill inte vara fast i gymnasiet ett helt år till bara för jag fick ***** anorexi. Däremot har jag börjat inse att det blir svårt att göra alla ämnen till i vår, och har ställt in mig på att jag förmodligen kommer läsa något på komvux nästa år. Det vill jag inte heller men det finns inget att göra åt saken. Men nu har jag i princip fått veta att jag måste vänta ett helt år med gymnasiet. Om dom åtminstone sagt det BETYDLIGT tidigare hade jag kanske haft tid på mig att hitta en annan skola men nu har det gått så lång tid så det blir nog bara ännu krångligare om jag ska byta skola mitt i det här också. Så ja, jag är helt enkelt arg för att dom sagt att dom sagt att dom ska kolla över vad jag kan göra för ämnen, sen tagit halva terminen på sig med det, och först NU säger dom att jag måste göra allt nästa år.
 
Det känns helt sjukt drygt. Jag vet inte ens om jag känner för att försöka med skolan längre. Det kanske är lika bra att jag bara skiter i skolan för detta året och gör det nästa år. Även om jag verkligen inte vill. Men jag är så trött på det här nu. Det finns så många andra som varit inlagda på sjukhuset men kunnat göra skolarbeten därifrån och sen fortsätta när man kommer tillbaka. Sen finns det också dom som måste göra som mig, vänta ett helt år. Men jag trodde aldrig, aldrig någonsin att anorexin skulle påverka mitt liv så mycket. Jag har fortfarande svårt att inse att jag har anorexi överhuvudtaget så det är ganska svårt att acceptera allt negativt jag får ut av det. Dessutom sa syon att det inte är säkert att jag kan gå kvar på Malmö Latin nästa år, isåfall måste jag hitta en ny skola. Vet inte ens om jag vill gå kvar på Malmö Latin för jag blev så sur nu, haha, men vi får väl se. Vissa hade säkert tyckt det varit jätteskönt att slippa skolan nu, men för mig är skolan och att få bra betyg jätteviktigt så det här känns verkligen skitdrygt för mig. Plus att jag hatar att skjuta fram saker, har jag något att göra vill jag få det gjort direkt. Att flytta fram skolan ett helt år funkar inte för mig.
 
Jag är både arg och ledsen för att allt går så dåligt för mig just nu. Men å andra sidan, jag har aldrig varit en perfektionst. Livet måste inte vara perfekt, så jag får väl bara ta det som det är. Även om jag hatar det.

En liten blomkål

Jag, min syster och min kusin Uno som fyllde 10 år idag. GRATTIS! ♥
 
(Skrev om sjukhuset)
 
Det är fortfarande svårt och tankarna är där hela tiden. Jag vaknar av mardrömmar som på något vis handlar om mat nästan varje natt. Men, jag skulle ändå säga att jag äntligen märker någon skillnad. På rätt håll. För som sagt, jag satt och tänkte på den där blomkålen hur länge som helst. Men ändå åt jag den. Det hade jag inte kunnat göra förr. Jag vill inte behöva tänka på det överhuvudtaget, en liten blomkål ska inte vara en så stor grej. Så även om tankarna fortfarande är där och stör så kan jag ändå äta upp maten utan att veta exakt allt och utan att få överdrivet mycket ångest. Ångest får jag, men som sagt, lite mindre. Det gäller vikten också. I början fick jag nästan panik av att jag skulle vägas och ångest som fick mig att vilja dö när jag såg hur mycket jag gått upp. Förra veckan hade jag gått upp 1½ kilo, ja, det är ganska mycket att gå upp på en vecka... Men jag blev bara glad. Jag kunde gå med på att gå upp några kilon men aldrig ens i närheten av en hälsosam vikt, nu vill jag bara gå upp i vikt hela tiden så jag kommer till en hälsosam vikt. Och sen stanna där såklart, varken gå upp eller ner från det. Så att jag äntligen kan se viktuppgången som något positivt känns jätteskönt. Jag vill inte vara underviktig längre.
 
(Om sjukhuset här också)

Vardaglig frihet

Var tvungen att radera bilden.

Jag tror inte det är så många som förstår, för jag hade inte gjort det. Eller jo, förstå att det känns jobbigt, men förmodligen inte HUR. För när jag själv tänker på det låter det inte så farligt, lite tråkigt men ingen stor grej, därför förstår jag att dem jag berättat hur jag känner för inte förstår hur det kan vara en så stor grej för mig. Innan jag lades in har jag aldrig tänkt på vilken frihet man verkligen har en helt vanlig dag. Jag kan gå var jag vill, göra vad jag vill. Även om det kanske inte anses "passande" så KAN jag. Här kan jag inte göra någonting. Det känns verkligen som att jag inte har någon som helst kontroll över mitt egna liv längre, det är bara dem, personalen, som styr och kontrollerar allt jag gör.
 
Dörrarna är låsta, dem kollar igenom alla väskor, tar flera av mina grejer och låser in, låser mitt rum efter frukost, lunch och middag så jag inte kan gå in, kommer in på rummet då och då bara för att, låser in duschslangen så jag måste be om att få den för att få duscha, sitter bredvid mig och tittar varje gång jag äter, skriver ner exakt vad jag ätit. Jag hade en helt underbar dröm inatt. Jag drömde att jag vaknade på mitt rum, gick ner till köket och började göra frukost. Helt automatiskt började jag göra samma frukost som här på sjukhuset utan att ens tänka på att jag faktiskt kunde ta precis vad jag vill. När jag skulle ta bröd blev jag helt chockad, jag insåg att jag kunde själv VÄLJA vilket bröd jag ville ha. Och om brödet inte fanns kunde jag bara gå till ICA och köpa det jag ville ha istället. Jag behövde inte ens äta bröd till frukost, jag kunde ju ta precis vad jag ville! Jag kan äta ägg även om det inte är söndag, jag kan ta blåbärsyoghurt istället för vanlig, jag kan äta All Bran istället för müsli, jag kan till och med äta kladdkaka, bacon, knäckebröd eller vad som helst! Jag måste inte tvungetvis äta mackor och yoghurt till frukost. Jag behövde inte ens äta frukost just DÅ, jag kan titta på TV i nån halvtimme tills jag blir hungrig och äta då istället. Jag kunde äta vad jag ville, när jag ville. Det kändes jättekonstigt, jag var ju helt fri. Men... Det jag just beskrivit är en helt vanlig vardag. Men det var något jättestort för mig när jag insåg att jag kan SJÄLV faktiskt VÄLJA vad jag vill göra. För jag är en egen människa som kan göra egna val i livet, t.ex. vad jag vill äta för bröd eller om jag vill äta bröd över huvudtaget, så är det inte här.
 
Sen vaknade jag och då var drömmen inte lika underbar längre, för det var ju bara en dröm... Jag har verkligen aldrig tänkt på hur fri man är tidigare, men sen jag lades in har jag längtat tillbaka till den friheten exakt hela tiden. Det finns folk som lever under mycket strängare regler och lever ännu mer kontrollerat av andra, jämfört med dem är detta ingenting. Och jag kan nog inte förstå hur jobbigt det är förrän jag själv levt så kontrollerat. Och jag tycker själv att detta låter väldigt överdrivet. Jovisst, jag har inte så mycket egna val här på sjukhuset men nån stor grej låter det inte som. Däremot känns det så. Jag låter som en drama queen och då får jag göra det, men jag kommer uppskatta vartenda lilla sekund av vardaglig frihet jag får när jag släpps ut härifrån. FÖR DÅ KAN JAG VÄLJA BRÖD SJÄLV.

3 tabletter

Hejhej, väntar på att mamma ska komma och under tiden har jag målat om mina naglar. Jag tänkte att dom skulle bli svarta och gröna, men sen ångrade jag mig och tog rött bara för det skulle se lite juligare ut. Jag älskar verkligen julen och december. Imorse började jag med att få extra kalcium, fluor och vitamin som doktorn sa igår. Tre äckliga tabletter, men dom behövs väl. Senare idag kommer också Amanda. Men vi ses, hejdå <3

Vardaglig frihet

Tänk om jag kunde VÄLJA frukost, och äta den när och var jag vill utan någon som stirrar och skriver ner allt.
 
(Skrev om sjukhuset men var tvungen att radera)

En månad

Nu har jag varit på sjukhuset i exakt en månad. Den 10 september lades jag in, och nu är det 10 oktober. Herregud, jag har varit helt borta från omvärlden i en månad. Eller det känns så i alla fall, jag kan inte göra någonting, inte åka någonstans, inte se någonting. Bara sjukhuset. Nu får jag ju äntligen ta permissioner men det är max en gång i veckan, så jag är inlåst här den mesta tiden ändå. Och även om jag får permissioner är jag fortfarande på ett sjukhus, jag kan fortfarande inte leva ett helt vanligt fritt liv där hemma, i skolan, med kompisar och överallt. Jag har aldrig förr tänkt på vilken frihet man faktiskt har. Jag är i alla fall glad att det kommit en ny patient som heter Magdalena, eller hon kom för några dagar sen, och hon är i ganska precis samma situation som mig. Hon fick också tvångsvård för anorexi och vet hur det är, det känns bra att det finns någon mer här i ungefär samma situation. Dessutom motiverar hon mig eller vad man ska säga, hon brukar lyckas bättre än mig vid maten och då vill jag göra likadant.
 
När jag lades in trodde jag det skulle bli cirka fem dagar, inte mer än så. Nu har det gått en månad, och vad jag har fått veta är en normal inläggningstid för anorexi 3-5 månader. Vilket betyder att jag kan säkert ha ett par månader kvar... Jag har i alla fall tvångsvård till den 14 januari, men det betyder inte att jag är inlagd till dess. Jag kan flyttas till dagvården ändå. Men ingen vill svara på hur lång tid de tror jag har kvar, de säger bara att det är helt individuellt beroende på hur det går och hur jag mår. Så jag kan säkert skrivas ut tidigare, men det kan också bli senare. Vem vet.
 
Träffade nyss doktorn från ätstörningsavdelningen och pratade om en massa saker. T.ex. om jag kan flyttas till dagvården eller inte, men han tyckte jag skulle stanna på sluten vård ett tag till. Jag ska tydligen få en massa vitamintillskott och något med kalcium för skelettet för det blir lätt för svagt. Vi får se hur saker och ting blir, han sa i alla fall att inom de närmsta veckorna kanske jag flyttas till avdelning fem istället. Precis innan det var jag nere på LCT för att ta blodprover eftersom det inte gick i onsdags. Det var hemskt, som vanligt, men denna gången gick det i alla fall. Dem tejpade fast nålen i armen för att det inte skulle trilla ur när jag rörde på mig, haha :D

Måla

Oj vad regnet öser ner, tur att jag är inomhus. Vissa tycker ju om regn eller ännu mer oväder, men jag tycker inte ens om duggregn. Snö däremot, jag vill ha snö & december nu. Bad mamma köpa lite pepparkakor som hon har med när hon kommer i eftermiddag bara för att få lite julkänsla, haha, jag är helt galen i julen.
 
Bloggande inte igår, så vad har jag gjort? Jag har målat. Först målade jag om mina naglar, sen satt jag i dagrummet nästan hela dagen och målade. Dem tog blodprover igår igen, som inte funkade, igen. Jag drack jättemycket vatten innan för att det skulle gå lättare men nä, det är fortfarande omöjligt att ta blodprover på mig. Lite senare på dagen hörde jag personalen prata i personalrummet om hur svårt det var att sticka mig, haha, dem visste inte att jag kunde höra dom. Imorse målade jag om mina naglar igen, det jag tänkt göra funkade inte så jag fick måla om ännu en gång och göra något nytt. Nu är dom svarta med glitter. Sen gick jag ut i dagrummet och målade lite till. Nu tröttnade jag på att måla hela tiden så jag är på mitt rum och ska kolla film tills det är lunch. Hoppas det dröjer lääänge tills dess, för jag är inte alls hungrig och då blir det bara jobbigt att äta. Önskar jag vore hemma och kunde äta när jag ville. Hoppas ni alla får en bra dag trots det tråkiga vädret ;*

Permission

Igår fick jag veta att jag äntligen kan ta ut permissioner och ville direkt ha en såklart, så jag frågade om att få åka hem en några timmar idag men dem kunde inte svara mig förrän dem pratat med doktorn. Jag får max ta en permission i veckan och det får inte vara något där jag rör på mig mycket eller så, och det måste vara något där jag kan hålla mig till matschemat. Jag hoppades på att det skulle vara mer än så, nu måste jag vänta en hel vecka till innan jag ens kan fråga om en till permission och dessutom kan jag inte åka iväg och göra vad som helst för något kul, det måste vara något luuuungt. Det känns ganska tråkigt men jag är jätteglad att jag åtminstone kan få NÅGON permission även om det är få och jag egentligen inte gör något speciellt. Jag vill så gärna iväg och göra roliga saker också, men som första permission ville jag bara få komma hem. Jag saknar att vara hemma så otroligt mycket, och jag saknar min katt mer än någonsin. ♥
 
På hemvägen stannade vi och köpte en glass, mumsmums. Och där hemma bara flög tiden förbi. Jag hade permission från 3-19.30 och trots att jag knappt gjorde någonting gick det så fort. Jag har ju inte varit hemma på så länge och vill vara hemma mycket mer. Jag packade ner lite filmer och annat att ta med tillbaka till sjukhuset, mamma gjorde jättegod spaghetti & köttfärssås till middag och resten av tiden var jag bara med min katt Tuss. Jag har en till katt också men hon var inte inne så hon träffade jag aldrig. Åt lite godis som jag har i en låda på rummet och resten slängde jag, för annars kommer det bara ligga där och ruttna eftersom jag aldrig är hemma och hinner äta upp det nu. Jag vill ju inte mitt rum ska börja stinka gammalt godis...
 
Önskar att jag kunde ta med mig Tuss hit. Eller ännu bättre, jag kunde stanna hemma hos honom. Åh vadjag saknar att vara hemma. Sitta hemma och göra ingenting är mycket bättre än att sitta på sjukhuset och göra ingenting. För även om man inte gör något så har man sitt EGET LIV, här behandlas man som en fånge i ett fängelse. Ush fy, jag ska ta mig härifrån så snabbt jag kan. Hoppas alla ni andra också haft en bra dag ♥

Blommor och ballonger




Innan middagen kom Amelie och hade med sig ett kort från hela cheerleading laget och blommor och ballonger. Blev så himla glad, nu är jag ännu mer taggad på att bli frisk och få komma tillbaka till cheerleadingen och träna igen! Gud vad jag saknar det. Har fått en vas till blommorna så nu sitter dom fint bredvid min säng. ^^ Ni får ha det så bra, pusspuss :*

Permissioner!!! ♥

Nu är jag helt galet glad, FÖR JAG KAN FÅ PERMISSIONER!!! :D
 
(Skrev om sjukhuset men var tvungen att radera)

Risifrutti

Var tvungen att radera bilden.

Hejhej, nu ska jag snart lägga mig och sova. Jag sov knappt någonting förra natten och är jättetrött så jag behöver sova nu. Dessutom kommer dom väcka mig vid 6 så jag vill hinna sova lite innan det. Jag väcks klockan 6 varje dag för att de ska ta blodtryck och puls men imorgon ska jag vägas också. Jag är precis lika nervös som jag var förra gången, för jag både vill och inte vill ha gått upp mycket i vikt. Men faktiskt så är jag lite mer positiv till att gå upp i vikt denna veckan, jag vill verkligen härifrån och då måste jag upp i vikt.
 
Men dagen då, den har inte varit så bra. Det kanske märktes med tanke på inlägget jag skrev tidigare om ångesten. Jag åt en gigantisk frukost och sen knappt någonting vid varken lunch eller middag. Det var först nu på kvällen jag kände mig lite småhungrig och fick någon aptit igen, då tog jag en risifrutti. Brukar aldrig äta risifrutti annars, det var flera år sen, men nu när jag legat inne på sjukhuset har jag börjat äta massor av det. I förmiddags hade jag mamma här och på kvällen kom min saknade Patricia ♥ Efter att hon åkt och jag ätit min risifrutti har jag suttit på Skype hela kvällen med världens finaste Luke. ♥ Nu är det som sagt dags för sängen, ush vad trött jag är. STOR GODNATT KRAM 

Om bara ångesten inte fanns

Om bara ångesten inte fanns hade det varit så mycket lättare. Men det är väl självklart, ångesten är ju en ganska stor del av varför det finns ett problem från början. Jag kan inte äta hela portionerna de ger mig för dem är alldeles för stora. Men jag vill inget hellre än att komma härifrån, och imorgon ska jag vägas igen. Även om jag inte tycker om att höra att jag har gått upp en massa i vikt så vet jag att det betyder att det är närmare till att äntligen skrivas ut, och kanske snart permissioner? Därför försöker jag allt jag kan med att äta lite extra efter jag är mätt och verkligen försöka få i mig så mycket som möjligt. Inte alltid men t.ex. på frukosten imorse gjorde jag det. Och det går verkligen inte... Jo, rent fysiskt går det såklart att trycka i mig all mat och sen är det klart. Men efter jag ätit mig så mätt så det bokstavligen känns som jag ska sprängas får jag så sjukt mycket ångest som jag verkligen inte kan hantera.
 
(Skrev om sjukhuset men var tvungen att radera)

Kanelbullens dag

Idag är det kanelbullens dag, och det får man absolut inte missa! Kanelbullar är ju helt underbart goda. Pappa var här under förmiddagen men har åkt igen, och han hade med sig en kanelbulle till mig. De brukar alltid ha fika på helger så det kan säkert hända att jag får en kanelbulle här på sjukhuset senare, men man vet aldrig eftersom dom strikt följer det exakta matschemat jag ska gå efter. Ibland får jag inte ta någon fika bara för det inte står på matschemat, och därför ville jag försäkra mig om att jag skulle få en kanelbulle nu när det faktiskt är kanelbullens dag. Får jag en till så gör väl det inget, haha :) Amelie kommer kanske senare i eftermiddag men annars har jag som vanligt inget planerat. Det börjar bli väldigt drygt att inte ha något planerat mer än MAT varje dag. Men förhoppningsvis kan jag snart börja få permissioner och hitta på kul saker, måste bara komma till BMI 15.

Godmorgon, jag har målat om mina naglar


Demonen i mina mardrömmar

Det var veckan jag var i Stockholm i somras, i juli, som jag första gången drömde om honom. Jag drömde att jag gick på stan med mamma, och en bit ifrån satt en gammal man som alla tyckte synd om. Han var gammal, satt i rullstol och var blind. Hans ögon var helt vita och saknade både iris och pupill, alla tyckte om honom och tyckte han var jättetrevlig. Men när jag tittade på honom vände han på huvudet och såg mig rakt i ögonen. Hur kunde han se mig? Han var ju blind! Men trots att han saknade både iris och pupill kunde jag se att han inte alls var blind, det såg bara ut som det, han såg mig rakt i ögonen. Precis i den stunden insåg jag vem han var, anorexin. Han var demonen som funnits inom mig så länge. Jag tvekade inte en sekund, det var som att jag kände igen honom trots att jag aldrig sett honom tidigare. Men så fort jag såg hans blick på mig, som för alla andra var helt blind, visste jag att det var han. Folk som ritar sina känslor på papper och försöker ge en bild av deras rädslor eller annat, om jag skulle rita på papper hur anorexi demonen ser ut för mig skulle jag rita honom.
 
Alla andra trodde han var blind och snäll, det var bara jag som kunde se att han egentligen kunde se, och att han inte alls var så snäll som han såg ut. Plötsligt började någon kraft dra mig mot honom och jag började skrika efter mamma men desto högre jag skrek desto mer försvann min röst tills jag blev helt stum. Sen vaknar jag. Den drömmen har återkommit flera gånger sen dess, och ibland på olika sätt där den blinda mannen varit med. Det är lite så, alla ser en utsida men vet inte vad som egentligen finns på insidan. Mannen såg blind och jättetrevlig ut för alla andra, men bara jag kunde se insidan av honom. Och när jag försökte berätta det för andra försvann min röst. Jag blir jätterädd varje gång jag drömmer om honom och önskar att jag aldrig kommer se en gammal blind man i en rullstol som liknar honom, för jag kommer ju bli helt livrädd bara för jag haft dessa drömmarna...
 
Inatt drömde jag om honom igen, men på ett annat sätt. Jag drömde att jag skulle hämta en filt men då la någon handen på mig och sa "Jag är här". Då vaknade jag direkt och insåg att det var en dröm. Men det kändes fortfarande som att någon stod bakom mig så jag försökte vända på mig bara för att få bekräftat att ingen stod där, men jag kunde inte. Jag var som helt förlamad och fick bara ligga och vänta en stund tills jag kunde vända på mig för att se att ingen stod där. Jag vet att det händer folk ibland, man vaknar och kan inte röra på sig. Hur kan det hända egentligen? Det är i alla fall jätteobehagligt och hoppas att jag slutar drömma om den här mannen, demonen. Men vem vet, vi får väl se hur länge jag har kvar en massa mardrömmar om honom.

Huvudvärk

Har jättemycket huvudvärk, ska kanske gå och fråga efter en huvudvärkstablett om det inte försvinner snart. Jag får inte ha några egna på rummet eftersom man inte får ta tabletter hur som helst. Dom vill hålla koll på det. Men vi får se, det kanske går över. Dagen har inte varit den bästa, ganska mycket sämre än dom flesta faktiskt. Men något positivt var ju att när mamma var här hade hon med en present till mig från mina grannar! Det var en ansiktskräm som luktade jättegott, så himla gulligt av dom. En annan positiv sak var att jag, som vanligt, åt skorpor med marmelad som mellanmål. Jag har ätit skorpor nån gång innan men inte tyckt det var något speciellt, för kanske 1-2 veckor sen gjorde en sköterska två skorpor med smör och marmelad till mig som mellanmål och det var sååå gott. Nu vill jag äta det nästan varje dag till mellanmål, haha, älskar det. Nu är det snart kvällsfika men då tar jag nog en risifrutti istället, en med saffranssmak. Risifrutti med saffran är också helt otroligt gott. Tur att jag börjar tycka om smaker i maten igen, jag har länge tyckt att till och med mat som jag alltid älskat inte smakat bra. Men nu börjar jag faktiskt GILLA att äta igen, för maten smakar något. Det känns inte bara som en klump kalorier och fett rakt ner i magen som jag får ångest av. Jo, jag får fortfarande ångest ibland men jag kan i alla fall tycka att maten smakar bra.

Bli frisk eller inte?

 
På något vis vill jag inte bli av med anorexin. Det är någon sorts trygghet med att ha den. Den gör att jag har kontroll, kontroll över min vikt, vad jag äter, hur mycket jag tränar osv. Men det är just det som jag måste bli av med för att bli frisk, kontrollen. Har jag inte kontroll över exakt hur många kalorier jag fått i mig blir sjukdomen arg. Inte jag, för jag vill bli frisk, och vad spelar det för roll hur mycket kalorier det var i mackan jag nyss åt? Men anorexin som är som en demon blir rasande eftersom den inte längre har någon kontroll. Att kontrollera så jag inte rusat upp i vikt av den där mackan går inte heller att kontrollera, för jag har ingen våg här och måste vänta tills på måndag med att vägas. Allt handlar om kontroll, demonen vill ha kontroll över ALLT. Själv är jag en ganska slarvig person som inte tycker allt måste vara perfekt hela tiden, men sen jag lät demonen komma in i mitt liv har jag blivit mer och mer som en perfektionist. Allt måste vara perfekt, jag måste ha kontroll över allt.
 
Men att ha all den kontrollen och låta demonen styra mig gör mig sjuk, och det är så himla svårt att förklara. Tänk efter, hur lätt är det att förklara för någon att en demon har tagit över dig? Det är klart att ingen demon har tagit över mig, men det är precis så det känns. Mer exakt kan jag inte förklara det. Därför har jag hållt alla dessa tankar med demonen för mig själv ganska länge, inte vågat öppna mig för någon. Jag vet att det är så för många med anorexi, man låter ju helt galen och därför är det inte så lätt att prata om. Den första jag berättade för var Luke, och sen min syster. Det var jättejobbigt med båda två men samtidigt en sån lättnad att någon äntligen vet om hur jag mår, att det känns som jag blir styrd av en demon och måste ha kontroll. Jag hade dessa tankar, demonen, i mitt huvud ganska länge innan vikten började förändras. Då syntes ingenting, så ingen kunde ana att jag var sjuk. Inte jag heller. Jag trodde bara jag hade blivit galen.
 
Att jag sedan började rasa i vikt och det gick bara snabbare och snabbare gjorde att folk såg, och även om jag inte erkände kände jag en lättnad över att folk började bry sig då de märkte att jag inte mådde bra. Då behöver jag inte berätta det själv, för det är för jobbigt, folk kan se det med egna ögon. Men nu, när jag börjat gå upp lite i vikt har folk börjat säga att det syns att jag mår bättre, att jag ser friskare ut. Men själv känner jag mig inte ett dugg friskare, demonen är precis lika stark som förr även om vikten går upp. Att då få höra att jag ser ut att må bra känns bara ännu jobbigare, för mig låter det inte som "Vad kul att du mår bättre!", för mig låter det som "Du mår lika dåligt men du ser bättre ut, då är det inget viktigt längre" och tillbaka till att vara helt ensam med det när ingen förstår. För folk förstår om jag är jätteunderviktig, folk förstår inte om jag ser ut att må bra. Jag vill inte gå tillbaka till hur det var förr, då jag höll allt för mig själv. Det är bland annat därför jag delar med mig av det på bloggen, för då behöver jag inte hålla allt för mig själv. Så att höra någon säga att jag ser frisk ut är inget positivt, det får mig att tänka "Nu måste jag gå ner i vikt igen, så dom förstår".
 
Det är säkert sjukdomen, demonen som får mig att tänka så. För själv vill jag gå upp i vikt, jag vill verkligen bli frisk. Men jag kan inte låta bli att samtidigt vilja ha kvar den, för när ingen annan finns där och förstår hur jag känner och mår, då finns anorexin, den hemska demonen där och förstår. Det är klart att den förstår, för det är den som får mig att tänka och bete mig som jag gör. Men att förklara för andra människor är jättesvårt. Därför vill jag ha kvar den enda som kan förstå att hur jag mår inte sitter i min vikt. Jag kan bli överviktig och vara jättesvårt sjuk i anorexi, men ingen annan förstår för jag ser ju inte alls anorektisk ut. Anorexin är det värsta som hänt mig och jag vill mer än något annat bli av med den. Men eftersom den är den enda som förstår mig när jag mår dåligt vill jag inte bli av med den. Det låter helt galet, och ja, det är det. Det är ju en sjukdom, då är det galet. Men det är så det är. Det är jätteförvirrande att kunna se skillnaden på MINA tankar och på ANOREXINS. För ibland kan jag inte skilja på dem även om dem säger helt motsatta saker.

Att äta tillsammans

 
Firade mina & Luke's 1 år och 10 månader med en delicatoboll, mums ♥
 
Jag har så svårt att äta med andra. Varför? Jag vet inte. För jag skäms, jag skäms över att en så himla enkel och vardaglig grej som att äta är jättesvårt för mig. Hur kan det vara ett så stort problem? Det är ju bara att äta, alla behöver mat och det är inget konstigt med det. Men ändå har jag så himla svårt att klara av det. Trots att det är så enkelt. Jag har inte haft några problem alls med att äta tillsammans med andra tidigare, det gör man ju hela tiden. Äter middag med familjen, lunch i skolan, går på restaurang med kompisar, tar en fika med farmor osv. Och det är ganska mysigt att umgås samtidigt som man mumsar på något gott. Men eftersom jag inte bara kan äta hur som helst, det flyger runt tusen tankar i huvudet på en och samma gång och röster som skriker åt mig vad jag ska äta och inte äta. Därför vill jag äta ensam, där jag kan i lugn och ro äta hur mycket eller lite jag vill och försöka vinna över rösterna.
 
Men när folk är omkring mig blir jag stressad, det händer att jag börjar skaka och måste gå ifrån för jag klarar inte att sitta kvar. Ångesten kommer. Och jag tänker alltid, om jag inte äter någonting tycker alla jag är dum i huvudet. När jag är så underviktig måste jag äta. Men om jag äter för mycket blir folk förvånade och slänger ut nån dum kommentar som "Oj vad mycket du äter nu, titta, du kan ju!" Ja, det är väl helt självklart att jag kan äta. Jag vet hur man äter. Det jag inte vet är hur jag ska vinna över ångesten och varken äta för mycket eller för lite. Och att någon säger att jag äter mycket ger mig bara mer ångest då jag känner att det blev alldeles för mycket, jag måste äta mindre. Även om personen menade mycket jämfört med vad jag tidigare gjort så får det mig bara att vilja äta mindre när folk påpekar hur "duktig" jag är som äter. Det känns lite som att folk pratar med mig som om jag vore ett småbarn och säger att jag är duktig som äter. Herregud, jag är 18 år, du kan prata med mig som en vanlig person. Jag har inget emot uppmuntrande kommentarer men man kan ju tänka lite på hur det låter först.
 
(Skrev om sjukhuset men var tvungen att radera)

1 år och 10 månader

Idag har jag varit tillsammans i 1 år och 10 månader med världens absolut finaste person. Och mer ska det bli. Det är så jobbigt att vi knappt kan träffas, det var jättelänge sen sist och vi vet inte när nästa gång blir. Nu ligger jag på sjukhus vilket gör det ännu svårare att träffas, och jag har heller absolut ingen aning om när jag kommer ut så vi kan inte planera något. Jag saknar honom så otroligt mycket, världens finaste ♥

RSS 2.0