Julmarknad



Nu sitter jag med en kopp välling och försöker värma upp mig igen efter att ha varit ute på julmarknad och sett lite av ett luciatåg. Vällingen är dels för att det är gott, och dels för att jag verkligen måste gå upp i vikt tills imorgon, så hela dagen har jag försökt ta lite extra saker här & där. Förra veckan gick jag ju ner 0.6 kg vilket personalen inte blev så glada över, men okej, det kan hända nån gång. Men fortsätter jag gå ner i vikt kommer dom antingen ge mig näringsdrycker, ta bort permissioner, ha mig inlagd ännu längre eller något annat. Helt ärligt, ja, jag blir egentligen glad nu när jag äntligen går ner i vikt igen. Det är jobbigt att gå upp i vikt hela tiden, och dessutom tvingas till det. Precis som det vore för vem som helst. När jag var normalviktig och gick upp några kilon mådde jag inte alls lika dåligt över det som nu. Så att jag är underviktig och "behöver" gå upp i vikt är inget som hjälper. Därför kan jag verkligen inte låta bli att bli så himla glad när jag ser att jag gått ner i vikt, igen! Inte lika mycket som förra veckan, 0.3 kg denna gången. Men samtidigt blir jag så himla stressad av tanken på att om vågen visar någon viktminskning imorgon på vägningen på sjukhuset kommer det bara betyda negativa saker. Hemma känns det bara bra, men jag vet att det bara blir värre på sjukhuset om jag fortsätter gå ner i vikt så bara jag gått upp lite grann, kanske 0.1 eller något så är det nog. Bara dom inte märker att jag går ner i vikt... Jag blir både glad, stressad och förvånad när jag går ner i vikt.

Men, nog pratat om det nu. Jag har fixat lite julklappar, bakat, städat och tagit det lugnt hela dagen. Öppnade första luckan i min chokladkalender eftersom den första är imorgon, men då är jag tillbaka på sjukhuset och får inte ha något som går att äta på rummet så jag tar det på permissionerna. Jag gjorde också lunchen idag och råkade koka potatisarna för mycket så några sprack... Handlade också och det gick väl... sådär. Tanken var att jag skulle handla snabbt men jag fastnar så lätt vid att läsa vartenda innehållsförteckning på varje förpackning så det tog nästan 1,5 timme när det annars kunde tagit kanske 15-20 minuter. Vet inte om jag gjort så mycket framsteg när det gäller kaloriräkning egentligen... Skillnaden är väl att jag inte skriver ner det längre, men räkna gör jag nog lika mycket.

Att passa in någonstans

Och när jag var sådär smal, som i somras, så passade jag ju in utseendemässigt också.
 
Det finns en del mer privata anledningar som gör att jag ibland längtar tillbaka till när jag åt som minst och var som smalast. Men det tänker jag inte berätta på bloggen, för som sagt, det är privat. Även om jag berättar mycket på bloggen har jag såklart privata saker också som jag aldrig skriver här. Men en sak som får mig att faktiskt, riktigt mycket, tycka om det här med att jag har anorexi är att jag känner att jag passar in någon stans.
 
Missförstå inte, JAG TYCKER INTE OM ATT JAG HAR ANOREXI. Jag önskar att det aldrig hänt mig. Men, jag fick inte bara för mig att försöka svälta ihjäl mig utan anledning. Anledningen till det är för privat för bloggen, men när jag väl fick veta att mina försök med att svälta ihjäl mig ledde till att jag fick anorexi blev det till viss del en positiv sak för mig. Jag har alltid känt att jag är annorlunda, inte passar in, det finns alltid något som folk inte tycker om med mig. Jag duger aldrig för något och är mycket sämre än alla andra på alla möjliga vis. Gång efter gång, med läkare, psykolog, kurator, personal på avdelning eller andra personer jag träffat angående anorexin har jag fått höra att mina tankar, känslor eller symptom är väldigt typiska för någon med anorexi. Jag tänker eller känner inte alls annorlunda än någon annan anorektiker, utan enligt dom är jag som många patienter de träffat tidigare.
 
Alla vill ju vara unika, annorlunda, stå ut från mängden osv. Men på rätt sätt. På ett sätt man känner att man står ut från mängden på ett bra sätt, inte på ett dåligt. Jag har alltid känt att jag inte passar in och är annorlunda, men på ett dåligt sätt. Så när jag, precis som jag alltid gjort, sitter och bara berättar rakt av hur jag tänker och mår och får höra att det är helt vanliga tankar och känslor som för andra med anorexi blir jag faktiskt glad. Naturligtvis skulle jag MYCKET hellre känna att jag passar in med "vanliga" människor rent allmänt, men det gör jag aldrig. Att jag i alla fall hittat en grupp människor där jag inte är annorlunda på något vis känns faktiskt riktigt bra när jag tänker på det. Jag är kanske inte världens freak ändå, för det finns ju tydligen många som tänker och känner precis som jag. Även om den "gruppen" människor jag känner att jag faktiskt passar in hos är en väldigt liten del av alla människor så är det skönt att inte känna sig ensam. Och veta att många andra förstår precis vad jag menar, för dom känner likadant. Jag vet att det låter konstigt, men när jag aldrig känt att jag passar in och plötsligt gör jag det, så känns det bra. Det gör lite att jag inte riktigt vill lämna det helt och hållet, för jag har ju äntligen hittat någonstans där jag inte känner mig annorlunda. Och tydligen är det med anorektiker.

Julpynt & julbak

Idag var första dagen jag fick något i julstrumpan, yay! Haha, är det fler än jag som brukar ha julstrumpa? Nästan ingen av mina kompisar har det men jag har det varje år för jag tycker det är en sån mysig julkänsla att vakna upp med någon liten sak i julstrumpan varje morgon. ^^ Nu blir det dock inte varje morgon, bara när jag är hemma på permissioner. Samma sak med chokladkalendern som jag köpte idag. Jag får ju inte ha mat eller dricka på rummet själv så chokladkalendern får vara hemma och så får jag ta några stycken på samma gång istället. Ush fy vad jag hatar sjukhuset ännu mer nu, det förstör hela julkänslan och det är det absolut bästa som finns för mig. Älskar julen jättemycket.
 
Men idag har jag i alla fall vart hemma på permission som tur är. Jag och mamma gjorde lite knäck och några fler marsipanbollar, sen har vi pyntat lite, bytt gardiner och kuddar, och sist tog vi in plastgranen som jag fick pynta precis hur jag ville för en gångs skull. Vi kommer köpa en riktig julgran lite närmare jul, för annars barrar den bara så det inte finns något kvar på julafton, därför har vi plastgranen inne ett tag. Det kändes inte alls som "årets julgranspyntning" för det var inget bråk med Miriam, min syster. Haha, hon har ju flyttat hemifrån och vi bråkar ALLTID om hur granen ska se ut! Hon vill att den bara ska ha några få kulor, helst inget glitter, bara en möjligtvis två färger och spira. Jag är raka motsatsen. Jag vill ha värsta piff & puff granen där granen knappt syns av alla kulor, glitter och annat pynt i alla möjliga färger och en stjärna på toppen.
 
Resten av dagen har jag gjort en massa olika skolarbeten, för som sagt, nu har jag helt plötsligt läxor igen. Har faktiskt fått en hel del gjort vilket känns bra, samtidigt som jag känner ännu mer prestationsångest nu än vanligt eftersom jag varit borta från skolan så länge så lärarna förväntar sig säkert jättebra arbeten och sånt av mig. Får väl hoppas att det blir bra också men jag vet inte... Men vi hörs senare, hejdå ♥

Fredag

Jag hade en väldigt dålig natt men det behöver ju inte påverka resten av dagen, för idag har varit en superbra dag! Åt frukost, hade morgonsamling och sen kroppskännedom. Direkt efter kroppskännedomen fick jag äntligen lämna sjukhuset och åka till skolan, tänk att skolan kan bli så himla rolig bara för att man knappt får gå där. Det är bland det roligaste jag gör just nu, att åka till skolan. Vi hade bara en lektion, media, och eftersom alla andra jobbat med någon reklamfilm ett tag så kunde jag inte hoppa in i någon grupp utan fick andra uppgifter att göra. Efter det åt vi lunch och sen gick jag och fikade med Ida, Marie och Sofia på Starbucks. Jag tog en varm choklad som var sååå god. Det var hur längesen som helst som jag drack en helt vanlig varm choklad utan att tillägga en massa saker som "Ta lättmjölk" eller "Utan grädde". Och det var jättegott.
 
Sen tog jag tåget direkt hem för jag har permission över helgen och inte långt därefter kom Amanda och lite senare även Patricia. Det var så längesen vi träffades alla tre samtidigt, vår lilla trio. ♥ Nu har jag gjort lite läxor OMG OMG OMG. Jag har läxor för en gångs skull, jag är typ helt excited hahah, vi får väl se hur länge glädjen över att göra läxor håller i sig. När jag vant mig vid skolarbete igen kommer jag inte vilja ha något mer, men som det är nu blir jag jätteglad över att få läxor hahah...
 
Kram på er ♥

Spexfotot & lite annat

Klass/spexfotot där vi var ninjas. Fick hem bilderna för nån vecka sen tror jag, hoppas skolkatalogen kommer snart. ^^
 
 
Nu sitter jag här igen och tänker på att jag vill tillbaka till hur allt var i somras. Då jag var som smalast, åt knappt nånting, orkade ingenting. Orkade inte ens tänka på hur dåligt jag mådde. Det låter dumt, jag vet. Men jag slutade ju inte äta för ingen anledning, klart att jag fick ut något bra av det som gjorde att det blev så. Och det är just det, dom bra sakerna jag fick ut av att inte äta försvinner nu. Och det är det jag vill ha tillbaka. Jag vill inte vara utan det jag fick då. Jag vet hur störigt det är med folk som skriver att något är fel men inte vad som är fel, men jag tycker det känns lite för privat för att skriva just vad det är på bloggen. Men jag hatar när jag tänker såhär. Jag vill aldrig ha det så igen, men då förlorar jag något som betyder så otroligt mycket för mig och jag vet inte om jag klarar mig utan det. Oavsett hur drastiskt det låter så skulle jag hellre ha anorexi hela mitt liv för att ha kvar det bra jag fick då, än att vara frisk och leva utan det. Det måste väl gå att både vara frisk och inte förlora det, men det verkar ju inte så.
 
Men det är bara nu ikväll, annars har jag mått jättebra under hela dagen. På förmiddagen hände inget särskilt mer än att jag träffade sjukgymnasten en stund, men efter lunch fick jag åka till skolan. Var bara på en lektion men jag tycker det är så himla kul att komma dit, bara glömma allt som hänt och ha det som vanligt. Precis så som en vanlig vardag ska se ut, inte som en dag på sjukhuset.
 
Imorgon får jag åka till skolan igen och sen hem över helgen, längtar! ♥

Öppenvård eller dagvård snart???

Har träffat både psykologen och kuratorn idag. Kuratorn innan lunch där vi pratade ganska mycket om familjen men lite annat också. Hon sa att jag sätter väldigt bra ord på mina känslor, och nja, jag vet inte om jag ska hålla med om det. Jag tycker jag sätter för många ord, men inte bra, haha... Jag vet att jag har ganska lätt att babbla på om hur jag känner och mår, men jag tycker aldrig det riktigt förklarar på ett bra sätt. Bara en massa babbel där jag försöker sätta ord på det som faktiskt uttrycker hur jag känner. Men vissa har ju svårt att få ur sig ett enda ord alls om hur de mår, så på så sätt är jag väl "bra" på det. För börjar jag väl prata om mina känslor så håller jag aldrig tyst igen, haha
 
Egentligen vill jag inte skriva det här på bloggen förrän jag vet att det faktiskt kommer hända, men jag blev så glad så jag VIIIILLL berätta! I måndags på läkarsamtalet frågade läkaren mig om jag skulle vilja börja vara hemma lite mer. Eeeh JA??? Han sa dock inte att det kommer bli så, men han kan ju inte ha frågat utan att han faktiskt funderat på det också. Sen sa han att han ska kolla över hur han ska ändra vården för mig eftersom han tycker att jag ska "fortsätta vidare", och då måste han väl syfta på sin fråga om att vara hemma mer? Och idag, när jag pratade med psykologen så sa hon att jag snart är redo för "nästa steg", och då menade hon antingen dagvård eller öppenvård. För er som inte fattar så betyder det att jag inte kommer vara inlagd längre. Däremot kommer jag fortfarande komma på besök och sånt men att jag kan bo hemma som vanligt ändå. Jag blev så himla glad! :D Så jag kände mig bara tvungen att skriva något för jag vill härifrån så sjukt mycket och nu har jag hört mer än en gång att jag ska vidare till "nästa steg" som dom säger. Iiiih, hoppas det händer snart! Dom verkar ju fundera på det i alla fall. ^^

Studentmössan beställd!


Miriams student i våras. ^^

Mamma & pappa var här innan middagen och jag fick min studentmössa beställd, för som det ser ut nu så kommer jag ta studenten i vår trots allt. Men ha rester kvar till hösten, tur att jag slipper gå om ett helt år iallafall. Jag tog allt i silver och med rosa sten. Jag var ganska säker på att jag skulle ha en med guld och blått band för samhällsprogrammet, men jag tyckte silver var så fint. Om alla andra i klassen har blått vill jag också ha det, men skulle jag se någon annan i en annan färg hade jag ångrat mig att jag inte tog silver. Och egentligen är jag ju lite udda som inte gått i klassen som vanligt, så varför kan inte min studentmössa vara lite udda också? Men jag tror inte det blir så udda, det är säkert många som kör sin egen stil istället. Jag är iallafall nöjd med min rosa & silvriga mössa. ^^

Q/A

Fick lite frågor i en kommentar så här kommer svaren. ^^
 
Vad är din favorit mat?
Jag vet inte riktigt faktiskt, jag ändrar hela tiden. Kanske spaghetti & köttfärssås, räkor eller köttbullar. Vet inte, men det är några saker jag gillar.
 
Vad för sorts musik lyssnar du på? Har du en favorit artist, favoritband?
Jag har ingen speciell artist som jag gillar extra mycket, och jag lyssnar på all musik förutom dansband. Men mest gillar jag nog house.
 
Hur ser ditt rum ut sjukhuset? Är nyfiken hehe.
Får inte lägga upp bild på det, tyvärr. :/

Favorit djur?
Katt helt klart.

Varm choklad eller näringsdryck?

Jag har nog världens godaste "medicin" just nu. ^^
 

Vill både upp & ner i vikt

 
Hejhej. Var nyss ute i regnet och gick en runda. Trodde mina skor var vattentäta men det var dom inte. Innan jag gick ut lämnade jag tillbaka några böcker jag haft på mitt rum från sjukhusets bibliotek ett tag delvis för ett skolarbete, och delvis för min egen skull. Dem handlar om ätstörningar på olika sätt och det är faktsikt jättebra att läsa och lära sig om det själv, det har i alla fall hjälpt mig en del. Innan det hade jag kontaktgrupp, innan det frukost & morgonsamling, och innan det vägning. Dagen baklänges såhär långt.
 
(Skrev om sjukhuset som jag var tvungen att radera)
 
Jag kan inte låta bli att känna mig lite glad över att ha gått ner i vikt, även om jag vet att det är dåligt. Egentligen vill jag komma upp till en normal, hälsosam vikt. Men samtidigt önskar jag ibland att jag fortfarande var så smal som i somras, om inte ännu smalare. Att ständigt tvingas gå upp i vikt på ett sjukhus är jobbigt så när jag plötsligt går ner i vikt utan att egentligen ha försökt, utan snarare försökt gå upp för att komma härifrån så blir jag faktiskt glad. Jag känner samma känsla av att jag lyckats uppnå mitt mål med viktnedgång som jag kände gång efter gång i våras/somras då jag gjorde allt för att väga så lite som möjligt och bli så smal som möjligt. Nu gör jag inte det, jag vill som sagt gå upp i vikt men samtidigt vill jag gå ner. Känns skönt att inte BARA rusa upp i vikt hela tiden, det kan gärna gå lite långsammare så jag hinner acceptera den nya vikten och känna mig nöjd med det.

Permission ♥


Permission ♥

Mer julbak





Hallongrottor, gräddkola och glasyr på pepparkakorna. Det har vi gjort idag, än så länge. Och mer än så blir det nog inte för om en stund kommer Patricia och sen måste jag sorgligt nog tillbaka till fängelset (sjukhuset). Men vi har ju fått en hel del gjort denna helgen. Och gott har det blivit. Älskar julbaket varje år 💞

Pepparkaksdagen







Och lite marsipan. Vi fortsatte med julbaket idag och hade tänkt göra pepparkakshus och sen vanliga pepparkakor, så det blir en liten pepparkaksdag. Vi började med huset och att pynta runt omkring det. Mamma visste inte att hon hade köpt blått ljus, hon trodde det var vanligt, haha, men jag tyckte det blev fint med blått. Sen gjorde vi dom vanliga pepparkakorna där nästan alla på alla plåtar växte ihop... Men det är ju bara att dela på dem. När vi var klara med det tyckte vi att vi kunde göra något mer idag, så vi gjorde marsipanbollar. Jag har inte tyckt om marsipan innan men smakade en, och det var ju gott! Smaken ändras ibland. Får se om det blir något imorgon annars fortsätter vi nästa helg igen.

Det här med julbak har jag varit lite nervös för. Det är inte själva bakandet som är problemet, utan att man småäter och provsmakar så mycket. Det blir inget regelbundet ätande med mellanmål exakt 15.00 osv som jag alltid har nu på sjukhuset, och jag får så lätt ångest av att inte äta regelbundet. Men julbaket är en av de bästa sakerna på året för mig så jag vill inte förstöra det med att vara rädd för att provsmaka eller att det blir lite småätande här & där. Men vet ni vad? Både igår och idag har det faktiskt gått jättebra! Lunch och middag har varit som vanligt men mellanmålen har blivit småätande av julbaket istället, vilket jag faktiskt inte alls mått dåligt för. Det är inget jag kommer fortsätta med för jag mår mycket bättre av regelbundenhet men att det händer någon gång för att det faktiskt är en av (mina iaf) bästa stunder på året - JULBAK så känns det helt okej. Faktiskt väldigt skönt att bara äta utan att tänka.

Däremot hände en annan sak vid middagen ikväll. Vi skulle ha fisk och jag vill alltid ha den lagad i ugn men tänkte att jag ska komma över det här med att steka maten och låta mamma steka fisken istället. Det är ju faktiskt gott med stekt, jag kan bara inte låta bli att vara rädd för matfettet man steker i... Men jag lät mamma steka. Men när jag kom in i köket såg jag att hon börjat steka med margarin. Jag fick sån ångest och skrek och grät och tog bort stekpannan och sa att jag inte kan äta det där. Mamma vet om att om något ska stekas åt mig måste det vara i olja, annars får jag panik eller ångest, men hon hade glömt och råkat ta margarin istället. Hon ångrade sig jättemycket, sa förlåt, torkade av stekpannan och stekte den fisken i olja istället. Men det är inget hon ska säga förlåt för. Visst, hon glömde, men det är ju jag som måste ändras. Det är jag som måste lära mig äta maten oavsett hur den är tillagad, inte hon som ständigt ska behöva tänka på vad som ger mig ångest eller inte. Men jag kan ju inte hjälpa att jag får sån ångest över det, det är jättesvårt men för mig var det stort att bara låta henne steka istället för att ta det i ugnen. Nästa gång får jag väl försöka klara det med margarin också. Men, jag har iallafall klarat av att småäta oregelbundet och att låta mamma steka fisken överhuvudtaget så lite framsteg är det ju. Man får se det positiva istället för det negativa.

Lussebullsbakning





Idag började jag och mamma med julbaket. Varje år brukar jag, mamma och min syster ha en hel dag då vi bara julbakar och julpyntar, vilket oftast är vid första advent, alltså nästa helg. Men i år är ju inte min syster hemma så det blir bara jag och mamma, och eftersom jag inte alltid är hemma nuförtiden tyckte både jag och mamma att vi kunde börja någon vecka tidigare. Så ikväll gjorde vi massor av goda, vanliga lussebullar och några kanellussebullar. Det var Felicia och Nicki som berättade att dom hade gjort det, dvs kanelbullar fast med saffransdegen och jag ville prova detsamma. Hur gott som helst!

Första dagen i skolan på 10 veckor

Ush vad det är kallt. Jag gillar vinter och kyla men utan snö finns det ingen mening med det, då är det bara jobbigt. Det blir ingen mysig vinterkänsla då, bara kallt. Men snön kommer väl förhoppningsvis snart. Eller så blir det en dryg "varm" vinter, dvs lååång höst istället. Så nu sitter jag på mitt rum i ett täcke med mössa och tjocka strumpor på mig, för jag är fortfarande kall. Jag kom nyss tillbaka från min första dag i skolan på 10 veckor, omg. Det är verkligen jättelänge. Jag var ganska nervös över att komma tillbaka till skolan så på ett sätt ville jag inte dit, men samtidigt ville jag jättegärna. Men jag träffade mina kompisar innan lektionen började så jag inte behövde komma dit själv första gången i alla fall.
 
Tur att jag fick komma just idag eftersom det var sista lektionen med vår psykologilärare som sen ska vara mammaledig och jag tycker hon är en bra lärare så jag hoppas nästa blir lika bra. Psykologin var alltså första lektionen, sen åt vi lunch, media och sist svenska. Jag försökte att inte tänka så mycket på lunchen som jag alltid gör, men det gick inte. Här på sjukhuset går det oftast väldigt bra att bara glömma och äta utan problem, men när jag är någon annan stans, måste ta ansvaret själv och tänka själv - då kommer problemet. För då har jag "chansen" att äta mindre eller inte alls. Jag kan ju göra som jag vill. Och det är ganska blandade känslor, jag både vill och inte vill äta. På sjukhuset MÅSTE jag äta, men när jag får bestämma själv, vilken röst ska jag lyssna på då? Det är då den andra rösten blir starkare igen eftersom det finns ingen annan som stoppar den, bara jag själv, och det gör allting mycket svårare. Men jag la upp en helt normal portion som jag tyckte att jag borde kunna äta, men när jag väl skulle äta såg jag bara maten som siffror. Alltså som kalorier, fett, socker, fibrer osv. Hur mycket av vardera det innehåller och hur mycket man går upp i vikt av det och det och det. Men jag övertalade mig själv att äta ändå, för jag vet att jag kan inte gå tillbaka till hur det var innan inläggningen. Jag kan inte leva på ett sjukhus hela mitt liv, jag måste kunna äta själv. Jag behöver väl bara öva lite på det.
 
I princip alla filmsidor är blockade av sjukhusets internet, så t.ex. swefilmer funkar inte. Men jag fick en sida av Victoria på cheerleadingen som jag ska prova och isåfall se någon film nu, annars har jag ju TV3 play som äntligen börjat funka! Puss & kraaam ♥ 

Lite mat & jag

Utöver dessa saker så är jag ju lite halvt livrädd för att äta, tänk när jag bara kunde trycka i mig en pizza sådär... 
  • Jag tycker mer om att dricka ur sugrör än vanligt, därför dricker jag nästan alltid ur ett sugrör när jag är hemma och så ofta annars också som det går.
  • Jag kan värma maten i mikron flera gånger under samma måltid, kanske 5-6 gånger utan att överdriva. Det är för att jag tycker nästan alltid att maten är för kall, jag vill att den ska vara varm, riktigt varm. Tyvärr värmer jag ofta maten alldeles för mycket så jag har ont i tungan av att jag bränt mig efter nästan varje måltid...
  • Jag gillar grön äpplen mer än röda, men förr har jag alltid gillat röda mer.
  • Mjölk är min favoritdricka
  • Quorn är bland det äckligaste jag ätit, tur att jag inte är vegeterian!
  • Jag gillar varm choklad mest utan något till, typ grädde, marshmallows eller något annat. Bara helt plain varm choklad är godast.
  • Jag dricker varken te eller kaffe, möjligtvis te någon gång men för det mesta är det lika äckligt som kaffe.
  • Jag älskar sås
  • Jag vill äta på så små tallrikar som möjligt, för annars känns det som att det är mycket mer mat även om det egentligen är lika mycket på den lilla eller stora tallriken.
 
 
 
 
 

Skola imorgon?


Gjorde en ful namnskylt till min dörr. Tanken var att den skulle bli fin, och det är ju tanken som räknas.

Hallo hallooo, det blev cheerleading igår, yay! Var jättekul att komma dit och titta på, blev så himla taggad och längtar verkligen tills jag får träna själv också. Dem ska ju till Tyskland och tävla snart, jag vill meeed :'( Menmen, jag går väl vara med till våren. Igårkväll fick jag också veta att Felicia och Nicki inte är kvar på avdelningen, nu kommer det bli skittråkigt här igen. Det finns ju andra kul människor men ändå, kul för dom att slippa detta stället men jag vill ha kvar dom haha...

Idag har jag suttit i pysselrummet nästan hela tiden och gjort julkort och smycken. Var ute på utevistelse på morgonen också, och nu på eftermiddagen har jag haft bildterapi dör jag höll på med gips. Precis som förra veckan är dom sena med rond beskeden så jag vet inte än hur det blir med mina permissioner, men jag har ansökt om helgen och igår hade jag samtal med en massa människor där jag fick veta att jag kan söka permission och få gå i skolan lite då & då! Blev hur glad som helst! Vet ju inte än hur det blir men jag ansökte om imorgon, så vi får se. Samtalet igår var med kuratorn, läkaren, underläkaren, min kontaktperson och mamma och pappa för att prata om hur saker och ting ser ut hemma. Tyckte det var lite drygt men egentligen är det bra att vi har sånna samtal.

Vet ni vad? TV3 play har inte funkat på heeela tiden jag vart inlagd så jag har gett upp och slutat följa Paradise Hotel, har tänkt att jag får kolla igen allt när jag blivit utskriven. Men, nu plötsligt funkar det! Kollade både igår och förrigår, så nu ska jag kolla lite till innan mellanmålet. Jag är ju typ 30 avsnitt efter haha omg... Jag är på avsnitt 14 nu, har lite att kolla på...

En ännu sämre natt

Hoppas jag mår bättre ikväll och kan åka till cheerleadingen!
 
Godmorgon ♥ Har ni sovit gott? Det har inte jag. Som jag skrev igår hade jag väldigt ont i magen och mådde illa också, det fortsatte hela kvällen och det tog ett tag att somna. Sen vaknade jag vid ett av att det hade blivit tusen gånger värre och det kändes som jag skulle spy när som helst, så tillslut var jag tvungen att gå upp.
 
(Skrev om sjukhuset som jag var tvungen att radera)
 
Hoppas ni andra mår lite bättre och får en fin dag, kram ♥

Ont i magen

Bild från sjukhuset som jag var tvungen att radera

Ajjjjj min mage! Vad har hänt? Jag har haft ont i magen i några dagar nu, mer eller mindre, men det försvinner aldrig. Just nu gör det jätteont. Utöver ont i magen har det inte heller varit så bra under dagen. Kvällen igår blev kaos och sov knappt på natten så jag har varit ganska nere och trött. Skulle egentligen träffat Patricia under eftermiddagen men det blev inte. Och nu är jag tillbaka på avdelningen igen.
 
Eftersom jag är sällan hemma och förhoppningsvis inte hemma över jul så tyckte mamma att vi börjar med julpynt och julbak redan nästa helg istället för nästa igen, annars gör vi alltid det vid första advent. Men för mig är julen den bästa tiden på året så jag hade lätt kunnat börja julpynta i juni om jag fått bestämma själv. Varje år brukar jag och min syster julbaka och julpynta och mamma hjälper till lite grann (och pappa kollar hockey på TV:n haha), men nu bor ju inte min syster hemma så det blir jag och mamma i år. Men säkert minst lika mysigt, åh vad jag längtar till julen!

Nytt från Väla

♥ Tröja - H&M ♥ Jeans - BikBok 
 
Halsband - Glitter
 
Tröja - Cubus  Jeans - BikBok 
 
♥ Kofta - Cubus 
 
T-shirt - Stadium  Jeans - BikBok 
 
♥ Tröja - Cubus 
 
Oj, vilken kvalité... Jag borde verkligen skaffa en riktig fotokamera. Men nu får det vara som det är, jag är ingen superfotograf ändå så vad ska jag med en superkamera till?

Väla

Hejhej, kom hem för någon timme sen. Vid nio imorse åkte jag på permission och for direkt till Väla med mamma och pappa. Mamma var så himla snäll och köpte en massa fina saker till mig, tack mamma! ♥♥♥ Jag fick tre par jeans, fyra tröjor, en kofta och några smycken. Ett av smyckena, ett halsband, ska jag använda nu direkt men dom andra smyckena var ganska juliga så jag sa att hon kan lägga dom i min julstrumpa när december kommer. Haha, någon annan som också brukar ha julstrumpa? Jag har det varje år, det är ju jättekul med små överraskningar där i! Även om det inte alltid är något så speciellt så är det ju jättekul och så himla mysig julkänsla. Bilder på kläderna kommer kanske sen, om jag känner för att ta bild på det. Annars uppdaterar jag väl så fort jag har något nytt att berätta, hejdå sötisar ♥

SkipBo



Fick sitta i stora matsalen vid både frukost, lunch och middag idag. Hoppas jag får fortsätta göra det, men man vet ju aldrig. Vid frukosten råkade jag hälla ut halva muslin på golvet, haha fail... Direkt efter frukost hade vi basal kroppskännedom och sen satt jag i pysselrummet tillsammans med Felicia och Hedvig fram till strax innan lunch då jag gick ut på mina 20 minuters utevistelse och gick en runda. På eftermiddagen har jag pysslat ännu lite till och spelat SkipBo med Felicia. Har aldrig spelat SkipBo förr innan jag blev inlagd men herregud vad kul det är! Världens bästa kortspel helt klart. Jag hade också samtal med Emilia, min sjuksköterska och Skypade med Luke innan middagen. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Felicia har åkt hem på permission så jag får fördriva tiden själv på något sätt, kanske spela lite spel eller titta på en film. Imorgon direkt efter frukost åker jag på permission och då bär det av till Väla för shopping!

Starbucks fika



Hade permission från 13.30-17.00 idag, så jag kom tillbaka för några minuter sen. Jag tog tåget till Malmö där jag fikade med Ida, Marie och Sofia på Starbucks. Så himla längesen jag gjorde det och herregud vad jag vill komma tillbaka till skolan och träffa dom varje dag igen. Men när jag träffade kuratorn igår sa hon att när jag är på BMI 17 kommer jag få börja gå på vissa lektioner i skolan, inte alla men några stycken. Sen blir det mer efter hand. Och jag är inte jättelångt ifrån 17 nu så förhoppningsvis blir det snart!

Himla mysigt att dom börjat med julsaker nu, jag längtar till julen sååå mycket. Jag provade en av deras "julspecial" eller vad man ska kalla det, varm choklad med caramel & honung. Ärligt talat var den inte jättegod, vanlig är godare. Men tog också en brownie som var supergod. Nästa gång får jag försöka få en längre permission, men det var hur kul som helst att jag iallafall fick komma iväg och träffa dom. Att fika med dom var också en rätt stor grej för mig för jag brukade försöka undvika att fika med kompisar eftersom jag ville inte ha i mig en massa feta kaloririka saker... Och jag ska aldrig säga nej till att träffa kompisar på grund av lite kalorier eller fett, aldrig igen. Ska i alla fall försöka. Mer än så kan jag ju inte göra, och idag funkade det superbra! Visst, jag satt och tänkte en hel del på att jag inte "borde" äta det där, och undrade hur mycket det innehöll osv, men jag åt det ändå. Det är ändå framsteg. Nu ska jag nog måla lite fram tills middagen, inte alls hungrig nu ju, men så får det väl vara. Ha det bra sötisar <3

Utevistelse med Felicia








Ingen kan lösa andras problem

Jag kan inte lösa alla andras problem när jag själv inte mår bra. Oavsett hur egoistiskt det låter, men så är det. Jag vill så gärna finnas där för alla och få alla att må bra. Som jag sagt tidigare så vill jag bli psykolog, möjligen kurator. För jag vill hjälpa andra. Jag vill känna att jag gör skillnad och får folk i min omgivning att må bra. Som folk har drömmar om att bli en världskänd artist så är min dröm att få hjälpa andra människor att må bra på olika sätt. Men som det är nu, så kan jag inte. Oavsett hur mycket jag försöker, det blir bara fel. För jag mår själv inte bra, jag måste lösa mina egna problem innan jag tar på mig någon annans.
 
Men jag menar inte att jag kan lösa andras problem, utan HJÄLPA andra att lösa sina problem. Det är samma för mig. Ingen kan lösa mina problem, det kan bara jag själv göra. Utan stöd från min familj och vänner kommer jag aldrig klara det själv, jag behöver dom. Mer än något annat. Men det är inte dom som löser mina problem. Det kan bara jag göra. För oavsett hur mycket stöd och hjälp jag får från andra så kommer ingen kunna lösa mina problem om inte jag försöker själv. Jag behöver stödet för att orka kämpa, men kampen måste jag ta själv.
 
Samma är det med andra. Även om jag skulle mått bra hade jag inte kunnat lösa någon annans problem, men däremot kunna stötta och hjälpa dem på vägen. Men som det är nu blir det nästan bara fel när jag försöker hjälpa andra, jag vet inte hur jag ska göra. Jag känner mig tvingad att låtsas må bra för att andra ska må bra. Men tyvärr, jag kan inte göra det. Jag kan inte låtsas må bra när jag inte gör det. I alla fall inte hela tiden. Det får mig att må så sjukt dåligt att veta att folk i min omgivning behöver stöd och jag kan inte göra någonting, en av anledningarna till att folk i min omgivning inte mår bra är att jag inte mår bra. Hade jag mått bra hade dem mått bättre. Därför känner jag mig tvingad att låtsas må bra för att få andra att må bra, men det går inte.

Julkort

Vägning imorse, har gått upp exakt ett kilo sen förra veckan. Nu får det ta stopp snart tycker jag... Egentligen inte, men jag har inte vägt såhär mycket sen i mars. Då tyckte jag det var lite för jag gick ner & ner i vikt, nu tycker jag det är mycket för jag går upp & upp i vikt. I förmiddags var det kontaktgrupp och efter lunch for jag och Angelica bort till lasarettet för jag skulle på en undersökning för benskörhet och sånt. För det är lätt att få i sig för lite kalcium om man äter för lite och då skadas ju skelettet, men det är mest om man varit underviktig väldigt länge så förmodligen är det inga problem för mig. Men jag skulle ändå dit. Lite senare har jag varit med Nicki i pysselrummet och pappa kom en kort stund innan middagen. Nu sitter jag i sängen och kollar på en film. Fick nyss mina kvällsmediciner och en av dom är så goood! Haha, jag önskar jag hade behövt ännu mer av den bara för den smakar så gott. Medicin ska ju vara äckligt?

Ångrar vad jag publicerar

Ibland ångrar jag vad jag publicerar på min blogg. Jag har min blogg för jag gillar att skriva, både om onödiga saker i vardagen och djuuupa inlägg om mina tankar och känslor. En del saker är nog sånt jag egentligen inte borde dela med mig av, men jag tänker inte på det. Jag tänker aldrig riktigt på vad jag publicerar. Jag har berättat tidigare att jag tycker om att skriva men inte att läsa. Det är väl det, jag bara skriver mina tankar och känslor rakt ut och sen publicerar jag. Utan att läsa igenom, tänka på om jag faktiskt vill att folk ska läsa det eller inte.
 
Jag skriver dagbok, där behöver jag inte tänka alls. Ibland tänker jag innan jag publicerar ett inlägg men det är sällan. Oftast när jag publicerar ett inlägg så vill jag att det ska publiceras, jag vill att någon ska läsa det. Jag använder bloggen lite som en kurator eller en kompis kan man säga, när jag behöver prata av mig och jag inte vet vem jag ska vända mig till så blir det bloggen. Dagboken funkar jättebra, men det är ingen annan som ser vad jag skriver där. På bloggen vet jag att folk kommer läsa. Det känns bra att ha någon som lyssnar, och när jag bara sitter och skriver för mig själv blir det inte samma som att sitta face to face med någon och försöka förklara hur man mår. Det är bara att skriva och plötsligt skickar någon ett facebook meddelande eller skriver en kommentar.
 
Många inlägg om min anorexi ångrar jag att jag publicerat. Jag ångrar egentligen att jag berättade om min anorexi överhuvudtaget. För själv vill jag inte inse det, jag vägrar. Jag VET om det, men jag vill inte tänka på det som att det är min verklighet. Jag tänker på det som att jag lever i en fantasivärld, en dålig fantasivärld. Typ en mardröm. Just nu känner jag att jag önskar att ingen visste om det, att alla bara fick fortsätta undra. För folk frågade, massor. Vad skulle jag svara? "Nä, jag trollade bort 20 kg, det beror inte på att jag äter lite. Absolut inte." Dessutom bloggar jag om mitt liv, det skulle vara lite svårt att blogga om mitt liv utan att berätta att jag har anorexi. Men jag vill egentligen inte att alla ska veta, jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden och ändra på allt. Jag vill inte vara "anorektikern", och att det är det alla tänker på när dem tänker mig. Jag vill vara IDA, inte "hon med anorexi". Det känns lite som att jag skrikit ut "HALLÅ ALLIHOPA, TITTA PÅ MIG! JAG HAR ANOREXI, KOLLA HIT!". För jag skriver och publicerar, sen ångrar jag mig.
 
Jag vill inte att alla ska veta, och ångrar vad jag publicerar på bloggen. Vad gör jag då? Jo, jag går in på bloggen och skriver ännu ett inlägg om mina tankar och känslor. Ännu ett bevis på att jag verkligen inte tänker innan jag publicerar.

Sjukhuset igen


Proppmätt. Omg. Men, man vänjer ju sig efter hand vid att äta mer eller äta mindre och jag är inte lika mätt som jag brukade vara heja tiden förr. Det är ganska skönt, det blir iallafall inte lika jobbigt att äta då. Som ni nog förstår är jag tillbaka på sjukhuset igen, var hemma hela dagen och kom tillbaka till middagen. Under dagen har jag tittat lite på TV, handlat, gått en promenad och stickat. Jag brukar aaaldrig sticka. Började på en stickning när jag var nio som jag fortfarande inte är klar med, den ligger i någon låda i mitt rum. Men jag började på en ny igår som antagligen blir en halsduk om den någonsin blir färdig. Eller så har den samma hemska öde som min förra stickning = år efter år i en byrålåda. Klockan tre började ishocket matchen med Sverige-Finland och samtidigt hade vi lite farsdag firande. Bilden på tavlan är en ny tavla som mamma köpte hem, tyckte den var så fin så jag ville ta en bild. Nästa permission blir antagligen på torsdag, om den permissionen godkänns. Så nu blir det ett par dagar till här, men det var jättehärligt med en helgspermission! Ha det så bra allihop, kram <3

2 dagars permission



Igår var jag på sjukhuset till halv fyra, sen fick jag åka hem på permission. Påväg hem körde jag & mamma och handlade där jag skulle klara en av mina delmål, att handla utan att räkna kalorier. Angelica, min KP, tyckte att mamma skulle ta halva listan och jag halva. Sen bestämma en tid på hur lång tid det får ta, 15 minuter blev det. Och jag klarade det, men inte mamma haha... Fast det var för hon inte hittade några saker. Jag kunde inte låta bli att läsa på brödet men jag kunde ändå bestämma mig ganska snabbt, så lite framsteg är det ju. På kvällen hade jag mitt andra delmål som gick helt perfekt, att låta mamma överraska med maten. Hon gjorde någon jättegod köttfärs & aubergine grej, typ som en lasagne fast inte riktigt. Gott var det i alla fall!

Att vakna imorse var helt underbart, I MITT EGET RUM. Kommer bli mer & mer av det nu för jag får fler permissioner, sååå härligt! Under förmiddagen gjorde jag inget särskilt och på eftermiddagen kom min saknade Patricia. <3 Vid halv 6 gick jag, mamma & pappa till Jernkällaren för att äta middag. Tog panerade scampi med ris och Rhode Island sås, älskar den såsen. Nu sitter jag hemma igen i vardagsrummet och ska få sova hemma inatt också. Behöver inte vara tillbaka förrän till middagen kl 18 imorgon, tummen upp för det!

Dagbok

Under dagen har jag jobbat väldigt mycket med gymnasiearbetet och på eftermiddagen hade jag samtal med mina kontaktpersoner Emilia och Angelica. Vi pratade bland annat om mina delmål för veckan och vad jag ska göra på permissionen till helgen. Jag har två mål jag ska försöka klara av denna helgen på permissionen.

Handla med mamma, eftersom jag tidigare inte kunnat låta mamma och pappa handla eftersom dom inte kollar kalorierna. Därför har jag fått gå och handla åt mamma och pappa för dem orkar inte med hur sur jag blir när dom handlar fel, och sen står jag i affären i evigheter och läser på alla förpackningar och jämför. Jag kan inte bara köpa något utan att veta kalorierna. Därför ska mamma vara med så jag lär mig sluta med det någon gång, kanske tänka ekonomiskt istället och ta det billigaste, eller det som ser godast ut. Inte alltid det med minst kalorier.

Låta mamma överraska med en måltid. Jag har mer och mer känt att jag måste ha kontroll över ALLT och vägrat äta maten som mamma lagat. Jag måste laga den själv, för hur ska jag annars veta hur mycket olja hon stekte i, om det finns grädde i såsen eller något annat? Därför lagade jag nästan alltid maten själv förr, för jag kunde inte äta mat jag inte hade någon kontroll över. Jag har lärt mig låta mamma laga maten, men att jag ändå är i köket och att jag sagt åt henne vad hon ska göra. Nu ska jag inte veta alls vad det är för mat förrän den står på bordet och då ska jag äta det. Utan att veta någonting.

Jag vet inte vilket som blir svårast faktiskt. Kanske handlingen, för kaloriräkningen har nog varit en av dem största problemen för mig. Att räkna kalorier är aldrig en bra idé, man blir så lätt beroende och det går så lätt för långt. Jag kunde inte äta någonting utan att veta det exakta antalet kalorier, och tillslut blev jag så trött på allt räknande att jag inte orkade räkna. Då åt jag ingenting, för jag kunde inte äta utan att veta kalorierna. Så att räkna kalorier ledde till att jag åt ännu mindre för man tröttnar tillslut på allt räknande. Jag har varit tvungen att få "överraskningsmat" och inte laga maten själv flera gånger nu på sjukhuset, men jag tycker ändå det känns jobbigt att försöka lita på att mamma inte ger mig värsta feta kaloribomben och lurar i mig den. Men hyfsat bra klarar jag att äta andras lagade mat nu, har varit på restauranger också ju. Men att handla utan att räkna... Det ska jag klara av imorgon, vi får väl se hur det går.
 
Efter samtalet med Emilia och Angelica fick jag en dagbok som jag ska skriva ner lite vad som helst i som dom kommer läsa och prata med mig om på nya samtal. T.ex. vad jag ätit, hur jag mådde innan eller efter, om det var svårt, gick lätt, andra tankar osv. T.ex. kaloriräkningen. Så efter mellanmålet satt jag med Nicki i pysselrummet och gjorde en lite finare fram och baksida än ett vanligt tråkigt kollegieblock. Skrev lite i den om dagen, bland annat om juice. Juice har jag alltid jättemycket problem med att dricka, tycker alltid det är jobbigt vid frukosten då jag måste dricka minst ett glas juice. Pappa var här innan middagen också. Nu ska jag kolla på film så vi hörs senare, adios amigos!

Fly från verkligheten

Jag försöker bara låtsas som att ingenting någonsin hänt. Att sitta och tänka "Jag har fått anorexi, har varit tvångsinlagd på sjukhus hela hösten och kommer vara det ett bra tag till, kan inte träna, träffa min pojkvän eller gå i skolan" är bara jättejobbigt. Visst måste jag tänka den tanken ibland, för det är ju verkligheten. Att komma undan från verkligheten går inte. Men att glömma bort den ibland funkar. Jag vet om allt som hänt och händer, kanske saker som kommer att hända i framtiden som jag inte vill inse, men jag försöker att inte tänka så mycket på det. Ibland går det och ibland går det inte.
 
Jag vill bara tillbaka till allt som det var innan. Träffa kompisar, träna cheerleading, gå i skolan, åka till England. Och kunna träna hemma utan att någon säger åt mig att jag inte får träna... Det kommer jag komma tillbaka till någon gång. Men då är det inte lika lätt att glömma bort verkligheten, vad som faktiskt hänt. Alla människor jag inte träffat eller väldigt sällan kommer tänka på och kanske påpeka allt, det har jag redan råkat ut för några gånger. T.ex. kommentarer om att jag gått upp i vikt. "Men oj vad stor du blivit nu, du har ju alltid varit så liten!", "Nu syns det verkligen att du äter", eller till och med kommentarer som egentligen bara låter positiva som "Du har mycket mer utstrålning nu" låter negativt i mina öron. Oavsett vad eller hur folk säger det hör jag bara "Vad tjock du har blivit!". Jag kan inte låta bli att jämföra mig med dom andra tjejerna på avdelningen, alla är ju smalare än mig. Eller dem flesta i alla fall. Vad är jag ens här för, om jag är så tjock? Jag kan se att dem behöver det, men det är orättvist att dom kan vara så smala men inte jag.
 
Också hur jag äter är väldigt annorlunda. Jag försöker allt jag kan med att hålla mig till sjukhusets fasta tider, äta den mängd dom rekommenderar och äta rätt mat. Jag äter betydligt mer än tidigare, men att höra "Oj vad mycket du äter nu" får mig bara att vilja äta mindre igen. Även om jag äter väldigt mycket, varför ska folk påpeka det när dem vet att jag egentligen har sjukt svårt att äta? Lyckas jag äta bra och bara får höra att jag äter jättemycket får jag ångest och vill inte äta igen.
 
Jag är riktigt nervös över att komma tillbaka till skolan. Jag har ingen aning om när det sker, men när det gör det kommer jag knappt våga gå dit. Eller det känns så i alla fall. Ingen kanske tänker minsta tanke på det, eller så kommer alla uppmärksamma hur mycket jag gått upp i vikt. Det känns som att alla kommer tänka "Oj, vad tjock Ida har blivit nu, hon kan ju inte ha anorexi". För det första ligger anorexin i det psykiska, bara för att min kropp mår bra fysiskt betyder det inte att JAG mår bra. Jag kan t.ex. fortfarande inte äta en del mat utan att börja skaka och gråta. Och så kommer det förmodligen vara ett bra tag framöver, trots att jag SER frisk ut. Det känns faktiskt värre att se frisk ut när jag är sjuk, än att både se sjuk ut och vara sjuk. Jag vill inte se frisk ut förrän jag faktiskt är det. 

Bildterapi

Hejhej, kom nyss tillbaka från bildterapin. Det var första gången för mig och då tyckte "ledaren" eller vad man kallar honom, att jag skulle göra en mindfulness övning där man blundar och målar ett mönster, sen fyller i med vattenfärg. Så det gjorde jag. Senare kommer jag kunna göra en massa andra saker på bildterapin men det var vad jag gjorde idag, och det var rätt kul. Jag tycker om att färglägga saker, men det var flera år sen jag använde vattenfärg sist. I förmiddags satt jag med Veronika och Felicia i pysselrummet och gjorde ett fars dag kort och en namnskylt. Alla andra har så fina namnskyltar vid matbordet men jag har bara en liten post-it lapp som personalen skrivit med bläck på, haha, men det är för att jag är ny här. Men nu har jag fixat en!
 
Pratade också med psykologen precis innan lunch, vi gick bara igenom en massa olika orsaker som kan ha lett till min anorexi. Pratade lite smått om alla olika delar som kan ha påverkat mig, eftersom det är förmodligen inte bara EN sak som plötsligt gjorde mig sjuk, utan en massa olika delar. Hon sa att vi ska ha vissa möten där vi pratar om just en sak för att fokusera på bara det, och sen olika samtal tillsammans med mina föräldrar för att få familjeterapi osv. Idag ska psykologen träffa min mamma ensam också, för att få hennes syn på allt. Och, hon sa en annan jättebra sak. Hon sa att vi ska tillsammans med läkaren börja planera en individuell studieplan för mig så att jag kan börja göra vissa ämnen i skolan och kunna gå i skolan lite då & då. Exakt vad och hur mycket vet jag inte, men något i alla fall! Det känns jättebra. Antagligen kommer jag ha "rester" som jag får göra nästa år, men kanske inte ett helt nytt skolår och göra om precis allt.
 
Om någon halvtimme är det mellanmål och sen ska jag ha läkarsamtal tillsammans med mina kontaktpersoner då de har sagt att de ska lägga upp en behandlingsplan för mig. Hoppas det inte blir något läskigt, hehe... Fick min permission beviljad också, så jag får komma hem i helgen! Yay! ^^

Q/A

Vilka olika bröd får gäng välja mellan å så?
Får inte svara :'(
 
Å va finns tex på frukost?
Får inte svaraaaaa. :(

Ett liv helt utan mat

"Food does not control you", jo tyvärr... Det dumma är att det gör det ju.
 
Man ska äta si och så. Såhär mycket eller såhär lite. Man ska äta det, och inte det, och bara lite grann av det här. Hur mycket här "lite grann" då? Man ska tillåta sig äta vad som helst när som helst men plötsligt är det för mycket och man får inte äta det & det & det & det. Det ska vara si och så mycket fett, exakt såhär mycket kolhydrater och det m-å-s-t-e vara mat från heeela matcirkeln annars har man ätit "fel". Man ska äta på en viss tid, tugga tillräckligt men inte för mycket. Helst av allt skulle jag vilja att mat inte behövdes alls. Det medför bara problem. Man måste tänka så himla noggrant på exakt vad man äter, när och hur. Att aldrig någonsin ens behöva tänka på mat vore jättebra. Ett liv helt utan mat vore perfekt. Den som vill äta kan äta, för visst kan det vara trevligt med lite god mat och sånt. Men att behöva koncentrera sig så himla mycket på det gör det bara jobbigt. Man måste ju äta exaaakt rätt på alla sätt, annars gör man fel.
 
Dessutom tycker jag, som jag nämnt tidigare, att mättnad känns obehagligt. Som att vara förgiftad. Inte helt vrålhungrig, men lite småhungrig känns mysigt. Mat är så onödigt. Det är gott, men medför bara problem. Dom som vill äta kan ju äta, och dom som inte vill kan få slippa utan att det ska påverka en fysiskt och psykiskt. Och skulle man vara en person som bara vill vräka i sig hela tiden utan att det påverkar något vore det ju bra. Jag levde ju ett liv nästan helt utan mat tidigare, och jag dog ju inte. Bara det inte hade påverkat så mycket fysiskt och psykiskt så hade det varit bra, som sagt, ett liv helt utan mat vore perfekt.

Kontaktgrupp

Här på femman har dom olika aktiviteter under veckan som ingår i behandlingen, så var det ju inte på tvåan eftersom tvåan var en allmänpsykiatrisk avdelning där alla har olika problem. Men det här är ju en specialiserad ätstörningsavdelning så alla kör samma sak, eller det mesta i alla fall. En del saker måste man ha ett visst BMI för osv, så imorgon ska jag prata med mina kontaktpersoner om vilka aktiviteter jag ska delta i. Det finns t.ex. matlagning, bildterapi, social träning, mindfulness, kroppskännedom osv. Basal kropppskännedom har jag ju redan provat på med sjukgymnasten på tvåan, men det är inte säker jag får göra det här, vi får se.
 
Hursomhelst så var jag i alla fall med i en kontaktgrupp idag som vi hade nu på morgonen. Alla ska berätta hur veckan har gått, vad som varit bra och dåligt, hur dom mått, delmål för nästa vecka och kanske tips på olika strategier för att t.ex. bli av med ångesten eller gå emot sjukdomen på något vis. Jag visste inte riktigt om jag ville säga särskilt mycket, för jag vill inte berätta vilka saker jag tycker jag har problem med eftersom personalen då kommer tänka på dessa saker mer och göra det jobbigare. Jobbigare på ett sätt som ska hjälpa mig såklart, om jag inte berättar någonting kan jag inte få någon hjälp. Så jag borde berätta för annars kommer jag aldrig få den hjälp jag ska ha, men samtidigt vågar jag inte riktigt. Vill bara låtsas att allt är perfekt och går bra. Men alla andra var så öppna och berättade jättemycket vilket gjorde att jag också gjorde det, jag berättade mycket mer än jag trodde jag skulle berätta. Och det kändes faktiskt bra, plus att det var bra att lyssna på hur alla andra kände och mådde, deras tankar och hur dom gör. Man lämnar också in ansökan om permissioner för veckan, så jag ska försöka få permission till helgen. Hoppas det går. Resten av dagen har jag ingenting planerat så jag får väl försöka roa mig med lite olika saker, dagarna kan bli så långtråkiga här.

Äta & måla


Gjorde min namnskylt lite gladare med smiley och hjärta :P

Hejsan svejsan! Så brukar jag aldrig säga, haha... Pappa var nyss här och hälsade på en stund, och snart är det middag. Jag har varit riktigt trött idag för jag sov inte alls bra inatt heller. Jag brukade sova bra vissa nätter och dåligt vissa, men nu sover jag nästan bara dåligt. Vet inte varför. Men det blir väl bättre igen någon gång. Egentligen har jag absolut ingenting att säga, jag har bara ingenting att göra så jag tänkte uppdatera lite. Om vad? Jag har ju inget att säga. Har ätit, målat, ätit, målat hela dagen. Har aldrig målat så mycket som jag gjort nu när jag varit inlagd, det är ett bra sätt att fördriva tiden. Ni får ha det så bra, puss & kram :*

Måla naglarna

Hade en bild från sjukhuset som jag var tvungen att radera.
 
Jag har aldrig tyckt om att måla naglarna. Seriöst, aldrig. Det är jättefint och det skulle vara kul att alltid ha jättefina fixade naglar. Men, jag kan verkligen inte måla naglara. Det blir hur kladdigt och konstigt som helst, kan knappt måla med en och samma färg på en nagel utan att det kommer utanför och blir ojämt. Förr målade jag naglarna kanske två gånger om året, tog aldrig bort det utan lät det sitta kvar i flera månader tills det bara var små prickar av färg kvar. Inte för att jag inte villa ha fina naglar, utan för att jag verkligen inte kunde måla dem och jag brydde mig inte särskilt mycket heller. Min syster har alltid tyckt om att måla naglarna men i våras började både mamma och min syster måla naglarna ännu mer och de ville ha någon att måla på, så jag ställde upp. Efter det började jag också bli intresserad av det och försökte själv igen flera gånger, och nu har jag börjat måla om naglarna kanske 2-4 gånger i veckan. Det är ju jättekul! Mamma och min syster smittade av sitt intresse på mig, haha... Ingen aning om varför jag egentligen skriver ett blogginlägg om detta. Men jag kom att tänka på hur mycket man kan ändra sig, från att inte alls brytt mig ett dugg till att göra det nästan varje dag. Dock är jag fortfarande lika dålig på det men jag gör det ändå för det är kul! ^^

Första nattpermissionen



Nu ska jag bara packa med lite saker jag ska ha med mig tillbaka till sjukhuset och sen är det dags att åka. Det har varit helt underbart skönt att ha nattpermission och få glömma bort att jag är inlagd på sjukhus för ett tag, bara leva som vanligt. Tyvärr sov jag ändå inte bra inatt, haha, jag tänkte "Jag kommer sova jättebra i min egna säng inatt", men nä... Det är som vanligt, jag brukar vakna flera gånger om natten och inatt var inget undantag trots att jag fick sova hemma. Men det är ju inte bara att sova som är så himla bra med nattpermission, bara att få leva helt vanligt igen, precis som förr. Och som sagt, glömma bort sjukhuset ännu lite mer än när det "bara" är dagpermission. Igår berättade jag vad jag gjorde, och idag har jag träffat Hanna. Ska försöka få nattpermission nästa vecka också, så vi får hålla tummarna för det! ^^

RSS 2.0