Hejdå 17 år




Min syster flyttar som sagt imorgon, och imorgon är också min 18 års dag. Då ska jag såklart ha en tårta men jag ville att Miriam skulle få smaka av min födelsedagstårta också så vi tog av den ikväll samtidigt som vi i familjen spelade lite spel och tittade på TV för att umgås den sista kvällen hon är kvar hemma. Såklart har jag kladdkaka som tårta för det har jag alltid, och den godaste är alltid när Miriam bakar den, så hon bakade världens godaste kladdtårta till mig! För det blir ju kladdtårta när det är en tårta istället för kaka, hihi. Den var jättekladdig och god ^^
 
Update: Tänkte bara säga att det skulle vara arton ljus på den, men eftersom den var så kladdig gick det knappt att fästa ljusen så det fick bli bara ett. Så det blit en ett-års tårta till en artonåring :D

Världens finaste syster ♥

Min syster, som jag delat mina snart 18 år med flyttar imorgon till Frankrike. Det har jag vetat om länge och nu den senaste veckan har det varit en massa förberedelser och prat om det, men jag har inte riktigt tänkt på det förrän igårkväll då jag kom på att idag är faktiskt sista dagen hon bor hemma. Jag kommer träffa henne imorgon också fram till ungefär elva-halv tolv tiden innan hon går igenom säkerhetskontrollen på Kastrup, men idag är sista hela dagen hemma. Hon kommer bo där i 10 månader och jobba som au pair, vilket säkert kommer vara helt fantastiskt och jättekul för henne. Dock vet vi inte när vi kommer träffas nästa gång eftersom hon antagligen kommer hem över jul, men då är jag hos Luke, så det beror på när hon flyger hem och när jag flyger till England. Förhoppningsvis hinner vi träffas i alla fall en dag. Annars blir det när jag, mamma och pappa åker ner och hälsar på henne för det ska vi göra, men vi vet inte när. Vi har inte planerat det än så vi har ingen aning. Många har syskon som flyttar hemifrån men hon är mitt enda syskon och jag har vuxit upp med henne, haft henne vid mig hela livet. Och imorgon flyttar hon hemifrån. Som sagt, jag har vetat om det länge men inte riktigt tänkt på det, att nu är det verkligen sista tiden hon är kvar här. Det är faktiskt hela sjukt, jag kommer nog inte riktigt inse att hon är borta förrän hon varit borta ett tag heller. Men vi ses ju igen, det är ju inte så att det är sista gången vi ser varandra, och hon kunde flytta ännu längre bort, till andra sidan jorden. Frankrike är ju relativt nära om man ser det globalt. Men det är ju ändå inte samma sak som att ha henne i rummet bredvid vilket jag haft hela mitt liv. Jag kommer sakna henne helt otroligt mycket, hon är världens finaste syster ♥

Jag vill hjälpa andra

Framtiden, vad kommer hända med mig då? Framtiden är helt oförutsägbar och jag kan vara precis vart som helst i världen och precis vad som helst kan ha hänt mig om 5, 15, eller 50 år. Även om jag har drömmar och mål, en massa planer osv så vet jag egentligen inte om något av det kommer hända. Kanske något mycket bättre än vad jag förväntat mig och planerat, eller något mycket sämre. Livet har ju sina upp och ner gångar också, så jag kommer förmodligen vara med om både bättre och sämre saker än jag hoppats på. Det tycker jag är kul, att framtiden är så oförutsägbar. Tänk er vad tråkigt att veta exakt vad som kommer hända resten av livet, utan en minsta rolig överraskning? Visst kommer det dåliga överraskningar också, men utan dem lär man sig aldrig uppskatta dem bra.
 
En av sakerna som jag tycker är som mest spännande med framtiden är vad det faktiskt blir av mig, alltså vilken karriär jag väljer och vad jag kommer jobba med. Kanske kommer jag jobba med flera olika saker under olika perioder i livet, det är mycket möjligt, att variera sig och inte vara fast i samma jobb hela livet vore ju kul. Å andra sidan kanske jag får ett jättespännande, kul och varierande jobb som gör att jag jobbar med samma sak hela livet. Vem vet, det får vi se i framtiden. Och även om jag kan utbilda om mig och välja ett nytt jobb och ny karriär senare i livet så måste ju någonting bli den första, och jag vill välja så rätt som möjligt första gången så jag inte känner direkt att jag vill byta. Det gör mig verkligen jättestressad eftersom jag har inte lång tid kvar av gymnasiet innan jag måste bestämma mig för vad jag vill plugga vidare till på högskola/universitet efter studenten. För jag har bestämt mig för att jag inte ska ta ett sabbatsår utan jag vill plugga vidare direkt. Men vad ska jag välja? Det finns så mycket som verkar kul, men vilken av dem borde jag välja?
 
Jag har haft flera olika planer, drömmar och idéer om min framtid och dem ändras hela tiden. Jag har velat bli flera hundramiljoner olika saker men de saker jag vart som mest intresserad av har jag kommit fram till en sak med - jag vill hjälpa andra. Jag har funderat på kurator för att jag vill hjälpa andra att må bättre och finnas där för dem (och för att psykologi är intressant). Jag har funderat på dietist för jag vill kunna hjälpa andra till ett hälsosammare liv (och för att kost och hälsa är intressant). Jag har funderat på jurist där jag kan rikta in mig på familjerätt och sen arbeta med familjers rättigheter för jag vill hjälpa dem (och för att människors rättigheter är intressant). Jag har funderat på att bli en sån som sitter på banken och hjälper folk med deras ekonomiska problem (däremot INTE för att ekonomi är intressant, haha). Och nu, vad jag just nu är mest inne på är att på något vis jobba inom någon organisation som t.ex. Världens Barn, Röda Korset eller liknande för att kunna hjälpa utsatta människor. Dock har jag absolut ingen som helst aning om vad man behöver för utbildning eller erfarenheter för att bli anställd i någon sådan organisation. Men det beror säkert på vad jag isåfall skulle jobba med inom den organisationen, men det är just det som är grejen, jag vet inte! Allt jag vet är att jag vill hjälpa andra. På något vis.
 
Jag är absolut ingen fantastisk människa som hittar en massa lösningar på allt och är superbra på att finnas där för andra eller hjälpa andra på något vis. Jag tycker ärligt talat jag är rätt dålig på det. Men jag skulle faktiskt kunna säga att det är det jag “brinner” för. Ni vet, när man säger att man brinner för sång, bilar, mode, fysik, dans eller vad som helst. Jag mår bra av att veta att jag gör nytta för andra människor. Exakt på vilket sätt vet jag inte, och så kanske det är. Jag kanske kommer jobba med alla sakerna jag nämnde fast under olika perioder i mitt liv eftersom jag inte är mer intresserad av någon av dem, utan lika mycket. Men vad jag vet är att jag vill hjälpa andra. Så det är helt enkelt vad jag har som mål oavsett vad det blir av mig, att finnas där och hjälpa andra, det är vad jag vill.

Vitlöksrullader



Gjorde vitlöksrullader med potatis till familjen som middag ikväll, rättså gott faktiskt. Dock har jag inte känt någon hunger överhuvudtaget på hela dagen, jätteirriterande nu när jag försöker gå upp i vikt. Igår gick jag faktiskt ner igen, å andra sidan kan jag inte förvänta mig att det bara kommer gå spikrakt upp. Det blir väl lite ups & downs men jag tycker verkligen inte om det. Menmen, nu ska jag Skypa med min efterlängtade Luke. Ha det bra!

Marie 18 år! ♥



IB Diploma Ceremony



Nu har jag nyss varit på IB Diploma Ceremony, en "ceremoni" för de IB eleverna på Katte i Lund som tog studenten i våras med lärare, elever och familj. Min syster tog ju studenten då, så vid fem for jag och mamma hemifrån för att hämta upp pappa på jobbet, och sen vidare till Katedralskolan. Det började med mingel och välkomstdrink, sen hölls den stora "ceremonin" i aulan där dem höll tal, några sjöng osv. Alla eleverna som var där fick komma fram och få en blomma och olika stipendier delades ut. Många har ju flyttat, börjat plugga någon annan stans eller liknande, så därför var ju inte exakt alla elever där men väldigt många ändå. Nu är det klart och jag är i bilen påväg mot Maries 18-års fest, tagga!

Jag får gå i skolan!

Skolavslutningen då jag var glad att slippa skolan. Nu är jag glad att jag får vara där!
 
Jag vet vad ni tänker, hur kan man vara glad för det? Haha, det undrar jag också. Men i nuläget blir jag jätteglad för det. Jag har ju pga anorexian varit sjukskriven från skolan och ska vara det i några veckor till, efter det kommer jag bli inlagd på sjukhuset. Dem har bland annat pratat om att jag kanske ska ta uppehåll från mina studier och ta igen det senare, eller så tar jag uppehåll hela detta året och får ta studenten nästa år. Aldrig i livet! Speciellt inte ta studenten nästa år, jag SKA ta studenten i år! Dem menar att om behandlingen tar lång tid så kommer jag missa mycket i skolan och då blir det för mycket att ta igen så det är bättre att göra allt nästa år i skolan som vanligt. Det tänker jag absolut inte göra! Och jag vill absolut inte behöva ta uppehåll från skolan nu heller, då får jag så mycket att ta igen senare. Men idag var vi på BUP igen, och mina värden har gått upp. Dock går det väldigt långsamt så dem vill fortfarande ha in mig på sjukhuset, men, vad jag fick veta idag var att från och med tisdag nästa vecka får jag gå i skolan igen! Dock har jag tillåtelse att gå hem om jag känner att jag inte orkar så jag har en sjukskrivning på 50% som jag själv kan välja när jag vill använda, så behöver jag bara gå på de lektioner som känns nödvändiga. Dessutom fick jag veta att när jag är inlagd på sjukhuset (för jag ska fortfarande bli inlagd, bara inte än) så kommer jag kunna göra skolarbeten via datorn på sjukhuset så jag inte hamnar jättelångt efter, och ibland kan jag få permission och gå på vissa lektioner så slipper jag missa allt.
 
Dock är det som ett test på mig eftersom mina värden gått upp, så dem ska prova låta mig gå i skolan och se om jag hanterar det. För om mina värden inte går upp eller ändras på något positivt vis så måste jag stanna hemma från skolan helt och hållet igen. Plus att dem kanske lägger in mig på sjukhuset ännu tidigare. Men jag ska definitivt se till att jag fortsätter gå upp i vikt, även om det är jobbigt. Och det är bra att veta att jag får gå hem om jag skulle känna att det är jobbigt, men det tror jag knappast. Visst är skolan tråkig ibland, men jag satsar på höga och bra betyg plus att jag får träffa mina vänner istället för att sitta hemma och dega, så jag är hur glad som helst!

Sötsug

Sötsug är jättejobbigt, det vet nog alla. "Den förbjudna maten", eller vissa kallar inte ens det mat för dem tycker att det inte är samma sak. För mig är allting ätbart mat, sen kan man dela in det i olika kategorier. Och just det där med att dela in mat i kategorier är så himla lätt. Det kan vara grönsaker, fisk, spannmål, kött osv. Eller så kan det vara nyttigt och onyttigt. Eller rätt fett, fel fett, rätt kolhydrater, fel kolhydrater osv. Man kan egentligen vara hur kreativ som helst när det gäller att dela in mat, eller "ätbara saker" i kategorier, en del gör man medvetet och en del gör man omedvetet. Det är svårt att se all mat precis likadant, för vi blir ju ständigt påverkade av median som säger åt oss vad som är rätt och fel. Delar man inte upp maten efter hur bra den är kan det vara så enkelt som "gott eller äckligt". Hur maten delas in och vad som ingår i varje kategori är olika från person till person.
 
Men just det här med onyttiga saker, som också betyder väldigt olika saker från person till person är ju det som räknas som otillåtet. Vissa tycker bröd är otillåtet, andra tycker kakor, någon annan tycker frukt, eller mjölk. Eller alltihop. För vissa människor är nästan allt otillåtet, för vissa är nästan allt tillåtet. För mig är det mestadels saker med mycket socker i, fett är faktiskt inte lika skrämmande för mig som socker är. Det är ju tvärtom för vissa. Men hursomhelst har i princip varje människa en rad saker som inte anses rätt att äta och den listan kan vara väldigt olika lång. För mig har den listan varit vääääldigt låååång den senaste tiden, eftersom jag steg för steg förbjudit mig själv från olika saker i syftet att gå ner i vikt. Och där hamnade jag ju i anorexia, vilket inte direkt var meningen med att förbjuda saker. Meningen var att bli hälsosammare, men jag blev tusen gånger ohälsosammare.
 
Nu när jag kämpar med att bli frisk lär jag mig steg för steg mer om mat och kost, jag har läst på hur mycket som helst själv. Lånat böcker och googlat, frågat personer och doktorerna och läkarna jag träffat har berättat en del för mig. Jag har nog aldrig varit så påläst när det gäller mat, men det är för att jag vill verkligen bli frisk, men jag vill inte göra det på fel sätt. Överallt får jag olika besked på vad som är rätt och fel och det gäller lite att gissa mig till vad jag tror på att är rätt. För gör jag något som jag anser är fel kommer ångesten och är helt oövervinnlig. Därför vill jag veta att vad jag gör är rätt, så jag inte bara går upp i vikt till normalvikt och sen har jag gett kroppen helt fel näring. Vad jag tror på är att man ska äta varierat, jag ska inte bara äta fisk, inte bara äta kött, inte bara äta pasta, inte bara äta vegetariskt, inte bara äta frukt, inte bara äta kakor. Jag ska äta allt.
 
Och det gör jag, jag har väldigt varierade måltider som jag försöker lära mig äta för att bli frisk från anorexian. Men utöver de vanliga måltiderna om dagarna har jag ett sånt otroligt sötsug, t.ex. när jag ska äta mellanmål så vill jag ha något nyttigt men det enda jag kan tänka på är kladdkaka. Då försöker jag allt jag kan att komma på något annat jag hellre vill ha som vore ett bättre alternativ, men det går inte. Jag blir inte nöjd förrän jag fått min kladdkaka. Ofta när jag väl låter mig äta dessa "förbjudna" saker händer det att jag bara fortsätter äta, att jag trycker i mig mer och mer tills jag verkligen får ont i magen. Ja - det har hänt flera gånger. Jag kan helt enkelt inte stoppa mig, och det ger mig riktigt stor ångest för jag är så himla rädd för att hetsäta. Jag mår så dåligt över att jag åt jättemycket kladdkaka, istället för jättemycket av lunchen eller middagen. Eller att jag åt så mycket överhuvudtaget. Detta är något jag haft ganska mycket problem med ett tag, för nu när jag börjat äta mer så ökar min hunger och mitt sötsug har ökat något så otroligt vilket gör att jag bara trycker i mig mat när jag väl låter mig äta det. Och det får mig att må ännu sämre, eftersom rädslan över att börja hetsäta allt för ofta skrämmer mig något så otroligt.
 
Nu har jag bestämt mig för att jag får äta det, jag får äta precis vad jag vill. De vanliga måltiderna måste naturligtvis vara riktig mat men som mellanmål får jag äta vad jag vill, bara inte för mycket. Och det har funkat hur bra som helst de senaste dagarna, för när jag lägger upp en bit kladdkaka och tänker "egentligen får jag inte äta det" och äter, så bara fortsätter jag. Lägger jag upp en bit och tänker "det här förtjänar jag", så räcker den biten. Att jag äter onyttigt nu gör egentligen inte så mycket eftersom det hjälper mig bara att gå upp i vikt ännu lite snabbare, men det ger mig en så outhärdlig ångest och får mig att vilja sluta äta igen eftersom jag ätit för mycket. Men tillåter jag mig att äta det så håller jag mig till små mängder, jag får alltså i mig det "förbjudna" men känner ingen ångest. Jag känner mig bara jättenöjd över det goda jag nyss ätit. Förr, när jag inte hade någon ätstörning kunde jag också må väldigt dåligt över att ha ätit t.ex. för mycket kladdkaka. Men det var aldrig på samma nivå som det är nu, för då var jag frisk. Nuförtiden kan jag drabbas av så otroligt stora ångestattacker att jag MÅSTE verkligen hitta en lösning för att undvika dem, annars kommer jag aldrig kunna lära mig att äta mer och bli frisk. Och att ha det ständiga sötsuget som ger mig sån ångest funkar inte.
 
Alla människor har nog sötsug nån gång, vissa har nästan aldrig det medan andra har det konstant. När jag var frisk tyckte jag att jag hade sötsug ofta som var svårt att stå emot, och när jag svälte mig själv med att försöka äta så lite som möjligt hade jag också mycket sötsug men det är först nu, efter att jag svultit mig själv och börjar äta mer igen som jag har helt galet mycket sötsug. Seriöst, jag har aldrig haft så mycket sötsug som jag har nu. Doktorn har sagt att det beror på hur undernärd min kropp är och att dem akuta sötsugen kommer försvinna efterhand som jag äter mer, så det hoppas jag dem gör. Men som det är nu har jag dem ständigt och vad jag bestämt mig för är att helt enkelt tillåta det, hur ska jag annars bli frisk? Desto mer jag förbjuder mig att äta, desto längre är jag kvar i ohälsosamma tankar om mat. Så nu är det fritt fram för all mat och alla sötsaker för mig (i normal mängd), wohoo ! :D

Middag & bowling


Äppelpaj & PH

Hejhej, här sitter jag med en bit äppelpaj och ska se Paradise Hotel för det blev inte igår. Har ont i magen också för jag tog en bit choklad och tänkte inte på att den såklart innehåller laktos... Men hursomhelst, efter att vi varit på vuxenätstörningen for vi in en snabbis på Nova där jag köpte presenter till några fina vänner som fyller år snart, sen har jag ägnat dagen åt att lite olika saker. Gick ut på en jättehärlig skogspromenad också, men bara en väldigt kort eftersom jag ska försöka att inte röra på mig för mycket eftersom jag blir ständigt tillsagd att jag rör på mig för mycket. Jag måste vara väldigt stilla och vila mycket för att jag ska gå upp i vikt och bli frisk från denna *** anorexian.
 
Och på tal om det, jag känner mig jättenöjd med besöket på vuxenätstörningen! Det var en doktor som ställde tusentals frågor och satt och pratade med mig väldigt länge om olika saker, och sen kollade hon olika värden. Mitt blodtryck har i alla fall gått upp! Sen fick jag också veta att jag t.ex. har B-vitaminsbrist och att min sköldkörtel har någon varning där det kunde stå typ "lågt", "allvarligt lågt" eller "mycket allvarligt lågt" och mitt var tydligen på "mycket allvarligt lågt". Ojdå... Sen är det såklart det här med sjukhuset igen, som vanligt vill dem lägga in mig. Och vet ni vad, jag börjar faktiskt ge upp lite smått. Det är ständigt tjat om sjukhuset och att jag tydligen är nära på att dö osv osv, och det som bestämdes idag var att jag kommer vara hemma i cirka en månad, sen kommer jag läggas in på sjukhuset på vuxenavdelningen. Jag vägrar fortfarande till 100% att läggas in på barn avdelningen via BUP, men nu kommer jag få vara hemma ett tag och efter det läggas in på vuxenavdelningen som verkar tusen gånger bättre. Jag har ju kämpat allt jag kan för att bli frisk hemifrån och få slippa sjukhuset, men det verkar seriöst inte som att jag slipper undan, och bara jag slipper barnavdelningen och får komma in på vuxenavdelningen så OKEJ. Men först kommer jag vara hemma i någon månad, jag kommer alltså inte gå i skolan. Sen får vi se hur det blir med sjukhuset.
 
Men jag är nöjd trots allt, eftersom det kändes tusen gånger bättre än BUP. Att bli frisk från anorexia är inget som är kul att gå igenom direkt, så även om det fortfarande innebär sjukhuset för mig så tycker jag det verkar himla mycket bättre. Och det var en jättegullig tant som doktor, haha, henne tyckte jag om. Hon verkade mycket kunnigare om själva sjukdomen än dem på BUP och hennes tips och idéer verkar mycket vettigare och bättre. När tiden närmar sig sjukhusinläggning kommer jag förmodligen få ångest och kanske vägra det igen, men som det ser ut nu så accepterar jag det. Bara jag blir frisk så snabbt som möjligt, det är allt jag vill! Nu ikväll ska jag och familjen först ut och äta och sedan bowla tillsammans vilket ska bli jättekul, ser himla mycket fram emot kvällen!

Vuxenätstörningen

Hejhej, är påväg till Lund till vuxenätstörningen nu. Har haft hjälp av BUP men eftersom jag snart fyller 18 (på måndag!!) har det vart en massa prat om att flytta över mig till vuxenätstörningen istället för BUP, och nu blev det så. Har ingen aning vilka personer jag ska träffa eller någonting, men jag är ändå ganska positiv till dem eftersom jag inte tyckt om BUP särskilt mycket så finns det en chans att dem här är mycket bättre. Kanske inte, men vi kan ju hoppas. Vi hörs!

Picnik



Var ute med mamma och Miriam och gick en runda i skogen och sen satte vi oss nere vid sjön och hade lite picnik och spelade uno. Det var lite geggigt i skogen men det var ändå jättehärligt. När jag kom hem tog jag en bit äppelpaj för jag hade så himla stort sötsug, åh så gott det var. Resten av dagen har jag skypat med Luke, tittat på TV, spelat spel osv. Jag får ju inte gå i skolan så därför är jag hemma, tycker det både är tråkigt och skönt. Nu ikväll är det idol igen och Paradise Hotel, så vi hörs senare, kram

Motivation från cheerleadingen

Hallo hallo, hur är det med er? Med mig är det ganska bra. Jag sitter mest och väntar och försöker fördriva tiden med att titta på TV innan jag ska ta ta tåget till Malmö. Har varit i Malmö tidigare idag också, 8.30, ush vad tidigt. Men eftersom jag bara hade en lektion idag så lyckades jag övertala mina föräldrar om att låta mig gå. Jag kommer tycka att jag var helt sjuk i huvudet när jag väl är frisk och får gå i skolan igen, men det är bara för att jag inte får nu som jag så gärna vill. Anledningen att jag inte får gå i skolan är eftersom jag egentligen ska vara inlagd på sjukhus, och om jag inte är på sjukhus så måste jag vara hemma och vila. Dem anser att det är för ansträngande för mig att vara i skolan när "min kropp är så svag och undernärd" som dem anser den vara. Jovisst, det är jag, men själv tycker jag inte där är några problem med att gå i skolan. Men det är väl bara att göra som doktorn säger... Men som sagt, eftersom jag bara hade en lektion fick jag gå på den, yay!
 
Ikväll ska jag alltså tillbaka till Malmö för att åka till cheerleadingen. Jag kommer inte träna, eftersom jag har också träningsförbud pga av den dumma anorexian. Men jag har några lappar som ska lämnas till mina tränare och sen tror jag att jag stannar kvar en stund på träningen och tittar på och sånt. Kul att få träffa alla människor och bara vara där. Och få lite motivation till att bli frisk, cheerleadingen gör mig så glad och att se när alla andra tränar och att veta att jag får också vara med, bara jag blir frisk, gör mig jättemotiverad till att fortsätta kämpa. Så dit ska jag ikväll, och få massor med inspiration och motivation! Gud vad jag saknar cheerleadingen ♥

Sommaren 2013 vs 2014

Förra sommaren var bland de bästa tiderna i mitt liv. Seriöst, jag överdriver inte. Jag blir så glad när jag tänker på sommaren 2013, den var perfekt. Jag badade mycket, jag umgicks mycket med mina vänner, jag var i Turkiet, jag fick mitt första jobb och tjänade lite pengar, jag var hyfsat nöjd med min kropp, jag tränade och åt så jag mådde bra, jag umgicks mycket med min familj och åkte till havet många gånger, träffade släkt, jag hade världens finaste pojkvän här hos mig, och jag hade världens bästa vecka i Stockholm med världens finaste kille. Stockholm var helt klart höjdpunkten på sommaren, den veckan är en av dom finaste minnena jag har för den var så himla perfekt. Klart jag hade dåliga dagar när allt inte var på topp och mitt liv var absolut inte perfekt, men så bra det kan bli i alla fall. Jag var hur nöjd som helst, och till denna sommaren, 2014, hade jag som mål att uppnå en likabra sommar igen. Jag var hur taggad som helst på ett nytt och härligt sommarlov!
 
Denna sommaren blev inte alls som tänkt, sjukdomen har tagit upp i princip all tid. Det började såklart innan sommaren, men konsekvenserna av den blev värre och värre och tillslut fick jag min diagnos på anorexia nervosa. Denna sommaren har jag varit i England i tre veckor, jobbat, umgåtts med vänner och familj, badat och vart vid havet, träffat släkt och varit i Stockholm. Jag har jättemånga jättefina minnen från denna sommaren, men mycket av min tid har gått åt till att jag varit så himla trött, och haft ångest, panik och tvångstankar. Jag var inte 100% nöjd med min kropp förra sommaren, men tillräckligt för att kunna visa mig i bikini utan att bry mig. Nu blir jag bara mer och mer osäker med min kropp för var dag som går, visst jag kan visa mig i bikini men jag är långt ifrån lika självsäker som jag var då. Jag har varit så trött och mått så dåligt väldigt mycket av tiden, pga att jag haft dessa tankar i mitt huvud om att jag inte ska äta och gå ner i vikt. Och gå ner i vikt har jag gjort, jag väger cirka 15 kg mindre denna sommaren än vad jag gjorde förra. Stockholmsveckan var ändå höjdpunkten denna sommaren med, jag hade en jättebra tid där, men långt ifrån hur det var förra sommaren. Det blev inte riktigt lika bra i år...
 
Nu är sommarlovet över, egentligen är sommaren inte riktigt över förrän september börjar men skolan & vardagen är igång och det är inget sommarväder alls ute. Så nu är det hösten som väntar, hur mysigt som helst ju. Men det känns synd att det känns som jag gått miste om en riktigt fin och bra sommar, precis som förra året, om jag bara inte hade varit sjuk. I början visste jag såklart inte att det var en sjukdom som lurade, men jag har ändå mått så dåligt och haft så mycket ångest att sommaren har mest försvunnit bort i dagar där jag sitter utan någon ork att göra någonting (för om man inte äter får man ju ingen energi), ständiga tankar om min vikt och utseende och som sagt - ångesten. Nästa sommar är jag frisk igen, så nästa sommar ska bli ännu bättre, ännu bättre än 2013! Då ska jag ta igen allt jag missade denna sommaren och må så himla bra igen. Men vet ni vad, det ska jag göra redan nu. Jag ska inte låta anorexian förstöra min höst också, för nu ska jag bli frisk, och jag ska ha jättehärlig och bra höst att se fram emot!

Sofia 18 år

Hejhej, förlåt att jag är så dålig på att uppdatera. Men jag mår inte så bra just nu, ångesten och tvångstankarna tar upp all tid och jag är trött hela tiden. Jag har lyckats gå upp lite i vikt de senaste dagarna vilket är bra, men jag har inte mått bättre för det. Det är ständigt prat om inläggning på sjukhus och oro om varför mina värden går ner, och jag kan inte hantera ångesten jag får. Men ingen kan väl hantera ångest, det är väl lite det som är grejen...
 
Igårkväll hade jag i alla fall en jättetrevlig kväll. Sofia fyllde 18 så hon firades och det var jättekul. Middagen var himla god men hallonmoussetårtan var den bästa, åh så god den var. Hade bara tänkt smaka lite smått på tårtan för jag klarar inte att äta hur mycket som helst och middagen åt jag rätt mycket av, men nejnej den for ner direkt! Haha, så gott det var. Ett stort grattis till Sofia! ♥♥♥

Trött

Hejsan, har vart väldigt trött hela dagen. Jag har varit hemma från skolan för jag får ju inte lov att gå i skolan, jag får inte vara hemma heller egentligen. Doktorn vill verkligen ha in mig på sjukhuset, och nu börjar mina föräldrar bli ännu strängare med det och säger att dem snart låter doktorn lägga in mig mot min vilja ändå. Jag har verkligen kämpat med maten idag och har faktiskt fått i mig ganska bra med mat men det är ju ångesten som är så jobbig, och alla tvångstankar. Det är ju det som gör att jag inte kan "bara börja äta". För det är inte att "bara äta", det är så himla mycket runt om som jag inte kan hantera. Det är ju därför jag är sjuk, för jag kan inte "bara äta", och att mina värden går ner istället för upp oroar mig väldigt mycket. Jag vill bli frisk, jag vill vara den glada och lyckliga Ida nu, jag vill inte vara fast i det här. Mamma och pappa verkar se sjukhuset som den enda lösningen, och dem kanske har rätt ändå. Men jag vill verkligen inte, jag vill verkligen lyckas bli frisk här hemma. Men det är så otroligt svårt. Hade Amanda här en kort stund idag som gjorde mig himla mycket gladare, älskar alla fina vänner jag har ♥

Sjukhusinläggning - NEJ!

Idag var jag ledig från skolan hela dagen för jag skulle vara på BUP. Vi for ganska tidigt på morgonen för mamma hade ett ärende i Lund på morgonen, och efter det satte vi oss på Espresso House. Jag hade inte tänkt ta något men blev så sugen på en varm choklad när jag såg dem, och jag fick smaka av mamma's scones som ju var hur god som helst. Efter det hämtade vi pappa och for vidare till BUP där vi träffade doktorn och psykologen. Mitt blodtryck och min puls har gått ner, och jag har inte ökat tillräckligt i vikt. Det har ju gått väldigt mycket upp och ner, och i början av att jag försökte äta mer så gick jag ner i vikt istället för upp. För en normal viktuppgång ska jag ha gått upp minst 0.5-1 kg på en vecka, men jag har gått upp 0.3 kg på fem veckor. Och därför, hade dem bestämt att jag ska läggas in på sjukhuset, nu. Jag fick så sjukt mycket ångest, nästan panik när dem sa det och mina föräldrar till och med började överväga att låta dem lägga in mig. NEJ, JAG VÄGRAR. Jag kan gå upp i vikt hemma, snabbare om dem kräver det. Bara jag slipper inläggning, sjukhuset är verkligen det värsta jag kan föreställa mig hända mig. Jag gjorde allt jag kunde för att dem skulle säga att jag slipper sjukhuset, men det funkar inte längre att ge mig "en sista chans" eftersom det är precis det jag haft. Egentligen skulle jag ju blivit inlagd för flera veckor sen men vi har fått "en sista chans" gång efter gång. Tillslut fick jag bara gå med på allt dem sa för att låta mig vara hemma. 
 
Så ja, jag är hemma. Men jag var tvungen att gå med på att äta galet mycket större portioner, att äta alla måltider, inte dricka vatten vid måltiderna utan det måste vara t.ex. mjölk eller saft, inte röra på mig inom en timme efter varje måltid, inte gå på promenader längre än 15 minuter, inte gå på toa inom en timme efter varje måltid, låta mina föräldrar lägga upp mina portioner och alltid kontrollera exakt hur mycket jag äter, inte äta fisk på en vecka och inte gå i skolan. Plus lite till... Dem tyckte att mina föräldrar kan inte vara mina behandlare, dem ska vara mina föräldrar. Därför ska jag läggas in på sjukhus och få en behandlare som trycker i mig maten och gör mig "frisk", men nej. Mina föräldrar ska inte vara mina behandlare, det är dem inte, men dem kan lika gärna kontrollera mina portioner som någon på sjukhuset kan. Och som tur är tyckte mamma det också, hon vill också helst ha mig hemma, dock har jag lovat att följa alla dessa saker nu och gör jag inte det så läggs jag in helt mot min vilja ändå. Det här med att inte gå på toa inom en timme tycker jag är helt onödigt, behöver jag gå på toa så går jag på toa, även om det är direkt efter maten. Och att sitta stilla efter varje måltid, gud vad tråkigt!
 
Men det värsta tycker jag är att dem har förbjudit mig att gå i skolan för dem anser att "min kropp är inte stark nog" och "det är för mycket fysisk aktivitet och ansträngning när din kropp är i så dåligt skick". Jag gick i skolan igår, det gick jättebra. Herregud, så dålig är jag inte. Jag fattar att jag måste gå upp mer är 0.3 kg på fem veckor, och jag har ingen aning hur mina värden har gått ner istället för upp. Jag har ju ätit... Inte supermycket, nej, men jag har ätit. Då borde värdena gå upp. Då sa dem att det spelar ingen roll hur stark jag känner mig, för går mina värden ner så är min kropp ändå för svag och jag borde inte vara hemma om värdena går ner, jag borde ligga på sjukhus. Jovisst, det är väl sant men jag förstår inte hur jag inte alls har några problem med att gå i skolan och ändå tycker dem att jag är för svag. Jag känner väl själv om jag är för svag... Men, jag hade helt enkelt inläggning på sjukhuset eller stanna hemma från skolan, och då väljer jag helt klart att få stanna hemma. Dom var väldigt kritiska till att låta mig åka hem men eftersom mamma och pappa sa att dem klarar av det så sa dem okej. Ush, jag vet att dem bara vill hjälpa mig, men jag känner verkligen hat för BUP... Jag VÄGRAR sjukhus.
 
Vi lämnade av pappa på sitt jobb igen och innan vi körde hem for vi och åt på Wok Kitchen där jag lyckades trycka i mig ett helt kycklingspett med ris och jordnötssås. Shiiit, det är jättemycket mat för mig. Men jag ska bevisa att jag kan äta nu, att jag kan gå upp i vikt snabbare än såhär. Så det är väl bara att jag trycker i mig maten tills jag spyr upp den igen eller något, vad annars kan jag göra liksom...

Morgonpromenad

Drog på mig en himla massa kläder för att inte frysa, det hjälpte inte så mycket. Men jag gick ut ändå, för jag ville verkligen. Jag har ju träningsförbud och får absolut inte röra på mig mycket, knappt överhuvudtaget. Jag förstår ju själv att det är att för att jag inte får överanstränga kroppen nu när den är så förstörd, så jag får inte köra en massa hårda träningspass osv, men jag vill! Jag älskar att träna, jag vill bara träna, träna, träna och få röra på mig. Så fort jag får kommer jag börja träna direkt. Men, som det är nu är det bara promenader. Inte så långa heller, dock blir dem oftast mycket längre än vad jag egentligen får. Men jag mår så himla bra av att få komma ut och röra på mig att jag vill aldrig sluta gå när jag väl börjat. Idag blev det dock inte så långt, för det var kallt, men en härlig runda ändå. Anledningen att jag var ute såhär tidigt var för att jag vaknade vid fem imorse och kunde inte somna om, gick upp och åt frukost, tittade lite på Paradise Hotel och sen gick jag ut.
 
Det här med att äta går verkligen upp och ner, riktigt mycket. Ibland mår jag hur bra som helst, äter och är jätteglad. Fokuserar bara på att bli frisk och är jättenöjd. Sen plötsligt kommer ångesten igen och drar ner mig, det enda jag kan tänka på är hur tjock och äcklig jag är som måste gå ner i vikt, sluta äta. Jag är på jättedåligt humör, beter mig skitdåligt mot alla runtom mig, äter inget och är otroligt rädd. Jag är egentligen aldrig riktigt arg eller sur över något även fast det verkar som det eftersom jag beter mig som det, utan jag är rädd. Jag blir jätterädd för mig själv och för sjukdomen när jag beter mig så, och jag är egentligen jätterädd för att gå ner i vikt och förstöra min kropp ännu mer. Ändå gör jag det, varför? Jag blir rädd över att jag inte kan styra mig själv. För några dagar sen var allt på topp och jag mådde jättebra, dem senaste dagarna har jag mått hur dåligt som helst. Middagen igår var kaos, men från och med lite senare på kvällen igår, efter att jag pratat med mamma, så har jag mått superbra igen. Jag vaknade onödigt tidigt, men frukosten var inget problem alls. Åt jordgubbsyoghurt med müsli och ett digestivekex med mjukost helt utan problem. Är fortfarande på jättebra humör och hur taggad på dagen som helst! Ni får ha det bäst, puss ♥

Tjockiskväll


Ojoj vad mätt jag är, och har ont i magen för det innehöll såklart laktos... Mamma och jag pratade om sjukhuset, maten, doktorn osv, och hon fick mig på så galet mycket bättre humör. Jag är så glad att jag har min fina mamma som stöttar mig så mycket. Jag har knappt ätit någonting vid frukost, lunch eller middag idag och nästan bara mått dåligt, men hon fick mig att vilja äta. Dock lite för mycket... Tog både chips, digestivekex med ost, en bit choklad OCH chokladmuffin. Herregud... Det är inte såhär jag ska göra, jag ska ära riktig mat vid dom riktiga måltiderna, men vad gör det att jag tjockar mig lite extra nu? Gud så gott det var hihi . Borde nog inte väga mig ikväll för om jag gått upp något får jag så lätt ångest, så jag ska försöka att inte göra det, men förmodligen gör jag det ändå för jag får ångest av att inte väga mig heller. Men, jag har iallafall haft en riktig tjockiskväll, gud vad jag saknat sånna!

Första skoldagen

Imorse ringde doktorn och ville att jag och mamma skulle komma in för att ta några tester, men mamma kunde inte för hon skulle iväg med min syster på en grej idag. Istället tog jag ett tidigare tåg till skolan för att gå till skolsköterskan och ta testerna. I telefonsamtalet imorse sa doktorn även att dem vill lägga in mig på sjukhuset. Vi träffas igen på torsdag och pratar om det då, men dem är ganska säkra på att dem vill lägga in mig. Det känns sjukt hemskt... Jag vet att jag kanske inte kommer få lov att gå i skolan förrän jag är friskare, och har varit jätterädd för att dem ska sjukskriva mig från skolan mot min vilja. För jag VILL gå i skolan, jag vill inte sitta hemma hela dagarna och sen få jättemycket att ta igen. Visst är skolan tråkig ibland, men det är ännu värre att sitta hemma och må dåligt och sen ha en massa att ta igen, än att få vara i skolan och träffa sina vänner. Men nu vill dem lägga in mig också, igen. För att mina värden har inte gått upp, vissa har t.om. gått ner. Mitt blodtryck har bland annat gått ner. Det känns sjukt jobbigt att tänka på för sjukhuset är något av det värsta jag kan tänka mig. Sitter MYCKET hellre hemma och har det tråkigt. Det har gjort att jag varit på ganska dåligt humör hela dagen, för jag är så rädd och orolig för hur det ska bli. Ush, jag hatar det här. Jag vill bli frisk. Varför går det inte?
 
Skolan började klockan ett, med ganska blandade känslor. För som sagt, skolan är tråkig och jobbig många gånger men jag vet ju inte hur mycket jag faktiskt kommer få vara där så jag är jätteglad över minsta lilla tid jag får vara i skolan nu. Vi hade bara en lektion där våra mentorer gick igenom schemat och andra saker, sen tog jag tåget till Hyllie för att åka med Miriam och mamma i bilen hem igen. Hyrbilen faktiskt, för vår egna bil är på lagning. En del saker blev förstörda när det var inbrott i bilen för några veckor sen, så den är på lagning ett tag nu. När jag kom hem tänkte jag blogga men jag orkade inte skriva om någonting så jag har suttit och spelat spel i flera timmar bara för att få mina tankar på något annat än anorexian och sjukhuset. Middagen var jättejobbig, inte ett dugg hungrig. Det har vart samma hela dagen, jag har inte känt den minsta lilla hunger idag, och det gör det himla mycket svårare att äta. Jag saknar att vara hungrig... Men, ikväll är det idol igen, och Paradise Hotel. Så jag har väl lite att distrahera mina tankar med ikväll även om det inte går att sluta tänka på, jag är så sjukt rädd för att bli inlagd. Jag kan inte tänka mig något värre för stunden.

Inspiration

We ♥ it

Sista dagen på sommarlovet

Godmorgon! Idag är det sista dagen på sommarlovet, i alla fall för mig. Alla börjar väl vid lite olika tider. Denna dagen borde man spendera ute och njuta av det vackra vädret och bara göra somriga saker för att ta vara på sommarens sista tid, och den sista tiden man har som fri från skolan. Men nej, här är det kallt och regnigt. Ush. Antagligen hade jag inte gjort så mycket även om det vore fint väder, men nu får jag inga skuldkänslor över att jag  inte åker iväg på världens äventyr, så kan man se det. ^^ Idag måste jag ändå till Eslöv, för BUP vill ha nya prover på olika saker. Tror det var blodprov och EKG, men inte helt säker. Jag tycker verkligen inte om blodprov, så jag ser inte alls fram emot det. Vi ska åka om en stund, orkar inte fixa mig med smink eller något särskilt idag så jag väntar mest bara på mamma.
 
Vaknade för första gången med lite hunger på väldigt länge. Jag är aldrig hungrig vid frukost. Nästan aldrig under dagen heller, men frukosten är värst. Det är mest bara ett tvång att trycka i mig något på morgonen, vilket aldrig blir särskilt mycket. Idag fick jag dock i mig mackan utan problem, bara en liten macka såklart men ändå. Kan bero på att jag knappt åt något av middagen igårkväll så jag ska inte se det som någon lösning, men det var betydligt lättare att äta när jag faktiskt kunde känna lite hunger. Men vi får höras senare, ciao ♥

Mattillåtet


Sitter och läser i den här boken "Mattillåtet", jag tycker den är jättebra. Den hjälper mig faktiskt väldigt mycket. Jag får nästan alltid en mycket mer positiv inställning till mat efter att jag läst en bit i denna, jag får förklarat varför jag behöver maten och hur jag ska göra detta på rätt sätt. Med "detta" menar jag att bli frisk. Dessutom tas det upp väldigt många exempel på vad andra med anorexia sagt, om hur de tänker och känner, vilket jag känner igen mig i väldigt mycket och det känns på något vid skönt att veta att jag inte är ensam om att tänka eller känna som jag gör. Rekommenderar definitivt alla som har någon form av ätstörning att läsa den, den hjälper väldigt bra. Men nog med bokreklam nu... Jag tänkte bara titta in och säga hej, har dock inget annat att säga än att jag sitter och läser i boken så det gjorde inget att jag babblade på lite om den. Men vi hörs imorgon igen, hoppas ni haft en fin dag trots det tråkiga vädret, puss
 
 

En ond cirkel av röster

När jag först fick min diagnos om anorexia nervosa kunde jag inte tro det, så sjukt overkligt att det skulle hända mig. Klart att jaginte är sjuk, jag har gått ner i vikt och äter lite mindre, men jag är inte sjuk. Absolut inte i anorexia. Men efter att jag fått "smälta" det ett tag började jag inse hur det faktiskt stämmer ändå, jag är nog sjuk. Om jag blir frisk så blir jag av med alla de andra problemen jag inte förstår hur jag fått, för dom är kopplade till anorexian. Jag började försöka äta mer och det var jättesvårt, aldrig trodde jag det skulle vara så svårt. Det är väl bara att börja äta igen? Nej... Och istället för att gå upp i vikt gick jag ner, trots att jag åt mer. Det kändes hopplöst. När jag äntligen kunde förstå att jag är sjuk och ville bli frisk så gick det inte. Vikten höll sig nere ett tag och för några dagar sen fick jag äntligen syn på en viktuppgång, det var när jag vägdes hos läkaren. Väldigt lite, men jag hade lyckats gå upp i vikt. Jag blev jätteglad över att jag äntligen är på rätt väg.
 
Men sen fortsatte det, långsamt, men ändå uppåt. Mer och mer började jag drabbas av panik när jag insåg att jag inte längre har kontroll över min vikt, det går bara upp och upp hela tiden utan att jag kan stoppa det. Ända sättet att stoppa det är att sluta äta igen, men ska jag verkligen gå tillbaka till det? Jag vill ju bli frisk. Egentligen ska min vikt gå upp, egentligen vet jag att det är bra när jag ser plus på vågen, jag har en himla massa kilon att gå upp och att dem börjar komma är ett positivt tecken. Det går inte snabbt heller, viktuppgången går väldigt långsamt, men det händer. Och hela tiden blir jag mer och mer stressad över tanken på att jag bara går upp i vikt helt okontrollerat, tänk om det bara fortsätter och aldrig slutar? Då kommer jag snart gå upp till övervikt istället! Hur ska jag egentligen veta att min vikt kommer stanna när den är på normalvikt? Det gjorde att anorexiamonstret som styr mig inifrån blev starkare igen och de senaste dagarna har jag nästan bara haft tankar på att äta så lite som möjligt och förbränna så många kalorier som möjligt så dem kalorier jag nyss åt förbränns, så att jag inte går upp i vikt. Gärna ner, igen.
 
Det är ett sjukt tänkande, bokstavligen. Jag vet det. Jag vet att jag inte tänker friska tankar när jag tänker så, men dem friska tankarna är så svåra att lita på när anorexiamonstret blir så starkt och jag hör alla dessa röster i huvudet som säger åt mig att jag väger för mycket, jag får absolut inte gå över "den" vikten, om jag inte äter exakt rätt mat borde jag inte äta alls, jag borde inte heller äta mycket av "rätt" mat, bara väldigt lite så jag inte blir vrålhungrig, förresten så borde jag inte vara hungrig alls för en person som väger så mycket som jag ska inte äta, och jag får bara tjockare mage om jag äter men mindre muskler så jag borde träna för att få muskler och inte äta för att inte bli tjock. Jag hatar rösterna jag hör i mitt huvud, detta är vad dem säger åt mig. Att träna för att få muskler men inte äta, det funkar ju inte! Men jag kan inte styra när jag hör dessa röster i mitt huvud, jag vill bli av med dem och kunna bli frisk. Kunna vara glad över varje framsteg jag ser på vågen, inte få panik. Igår hade jag gått ner igen, bara lite grann, men ändå. Bara för att rösterna var så starka igår och gav mig sån ångest att jag knappt åt, och dem är inte mindre starka idag.
 
Jag vill bara bli frisk. När jag blir frisk kommer rösterna försvinna, det vet jag. Det är vad alla säger, att man måste kämpa emot rösterna som styr en inifrån och vinna över dem. Det gör jag, men sen kommer dem tillbaka. Det är bara en ond cirkel. Jag får inte gå ner i vikt igen, jag måste äta. JAG VILL ÄTA, JAG VILL BLI FRISK. Men att ständigt höra röster i sitt huvud som bara trycker ner mig och tvingar mig att gå ner i vikt gör det verkligen svårt, det är ju nästan så jag börjar tro på spöken när jag hör dessa röster... Var kommer dem ifrån, och hur kan dem styra mig så?

Familjekväll


En massa Marabou choklad och en kväll framför TV:n, hur mysigt som helst ju. Vet dock inte hur mycket choklad jag kommer få i mig, jag är både väldigt mätt och dem innehåller ju laktos. Tänker ta lite te iallafall, så nu ska vi ha en mysig familjekväll framför TV:n med någon bra film, hörs senare :)

Ale Stenar

Hejhej, sitter inlindad i en filt för det är så himla kallt. Har nyss ätit lite efter att vi kom hem. Idag var nämligen jag vid Ale Stenar med hela familjen, som en familjeutflykt vi tänkt göra för Miriam innan hon flyttar till Frankrike. Miriam ville till Ale Stenar så vi åkte dit, sen var det tänkt att vi skulle bada på något fint ställe en liten stund också, men det var inte riktigt väder för det. Det blåste en himla massa och var lite kallt, det börjar definitivt gå mot höst nu. Jättekallt är det inte än, men ganska kyligt har det ändå varit idag, kanske till viss del pga blåsten men ändå. Efter vi varit där for vi till Café Annorlunda och åt fika, dem har en kakbuffé där man får ta hur mycket kakor och bullar man vill. Tyckte inte riktigt där var någon god kaka vilket var synd, men bullen var jättegod. Den hade nån konstig kräm i sig som jag tyckte om. På hemvägen stannade vi till i Hörby och köpte hem godis för att ha en mysig filmkväll, än har vi inte bestämt film men det får vi väl se sen. Puss och kram ♥

Onödigt

Fick den här kommentaren inatt, och jag vill bara säga att sånnahär kommentarer är riktigt onödiga. Tror du som skrev kommentaren att jag är nöjd med min kropp? Nej, det är ju därför jag har sjukdomen anorexia. Och den är inte så himla lätt att bara ta sig ur och bara börja äta utan problem. Det går lättare för vissa och svårare för vissa, jag hoppas verkligen det går lite lättare för mig för jag har faktiskt börjat öka lite smått i vikt redan nu, men man vet aldrig. Det går väldigt mycket upp och ner, ena dagen vill jag äta och andra dagen vägrar jag och har bara ångest till 100%. Jag vet att jag ser hemsk ut, jag la inte upp bilderna för att visa en kropp jag är nöjd med, jag la upp bilderna för att visa en kropp jag inte är nöjd med och vill bli av med. Jag vet att jag ser hemsk ut, det är inget du behöver berätta för mig. Och dessutom anonymt, vågar du inte ens visa vem du är som så gärna vill berätta hur ful jag är? Du borde åtminstånde stå för dina egna åsikter om du tvunget ska säga dem, men en sån åsikt behöver du faktiskt inte säga alls. Tycker du någon är fin är det en jättetrevlig kommentar att ge, men att berätta hur ful någon är, är bara onödigt. Oavsett om jag håller med dig om att min kropp inte ser bra ut är det sjukt onödigt att säga det, och dessutom anonymt.

Q/A

hej, hur gjorde du din header, vilket program använde du?
Jag använde Paint och PhotoScape. Haha, komplicerade program. Jag la på lite effekter och sånt i PhotoScape men t.ex. texten gjorde jag i Paint. Jag hade säkert kunna göra det mycket mer komplicerat med bättre program men så enkelt gjorde jag det! :)

Malmöfestivalen

Idag åkte jag och mamma in till Malmöfestivalen och gick runt lite och tittade. Vi gick också in i lite andra affärer och gick en sväng till triangeln. Den bästa delen av dagen var helt klart när vi köpte mochies! Har ni hört om mochis? En liten jättesöt glass som kommit till Sverige i flera olika smaker av ett företag som heter bubbies. Vi köpte fem stycken för att prova - mango, choklad & vanilj, körsbär, jordgubbe och blåbär. Jag tyckte nog körsbär eller mango var godast, men dom alla var sjukt goda! Vi tänkte köpa med hos några hem också för man kunde göra det, men sen kom vi på att dom förmodligen kommer smälta tills vi här hemma och då blir dem inte bra. Så det gjorde vi inte, men dem var supergoda så jag rekommenderar er att testa dem om ni åker till Malmöfestivalen någon av dagarna. ^^ Dem finns på Gustav Adolf.

Rösten i mitt huvud

 
Tänkte blogga igårkväll, men orkade inte. Jag mådde inte alls bra. Somnade tidigt och sov hela natten, skönt att jag får sova för en gångs skull i alla fall. Kan hoppas jag har mer energi idag, för jag ska träffa Amanda senare och ikväll har jag tänkt åka på cheerleadingen, inte för att träna, utan bara för att få vara med. Igår träffade jag Felicia en kort stund innan hon skulle iväg och jobba, och resten av eftermiddagen låg jag i sängen tills det var middag då jag skulle göra broccolisoppa, men det gick riktigt dåligt så jag slängde allt och ville inte äta. Men det gick mamma absolut inte med på så jag tog lite yoghurt med flingor och bär, men bara lite. Sen kom Hanna och det var jättekul att få prata om allt som hänt medan vi inte träffats, när hon hade gått försökt jag hitta på något att göra, t.ex. blogga, men jag hade absolut ingen ork till någonting så det blev sängen.
 
Anledningen att jag var så trött hela dagen var pga den där *** rösten i mitt huvud. Jag hade inte sovit så mycket så jag var lite trött av den anledningen också, men jag kände hela dagen hur jag bara ville träna och röra på mig så mycket som möjligt, men jag orkade inte tänka. Det är så himla mycket tankar i huvudet på en och samma gång, det gör att jag inte kan koncentrera mig överhuvudtaget, jag orkade inte ens läsa eller titta på en film. Jag orkade heller inte lyssna på musik, då blir det ännu något som låter och håller på. Jag var ute och gick och ville bara fortsätta gå hur långt som helst, men jag orkade inte fokusera på var jag gick eller om någon bil kom körandes när jag gick över vägen. Det är jättekonstigt, vet inte hur jag ska förklara det, men ni kanske förstår. Jag är inte ett dugg trött i kroppen men min hjärna känns så överansträngd av allt tänkande att jag inte orkar någonting. Ush, jag tycker verkligen inte om det. Plus att rösten jag hör i mitt huvud säger åt mig att inte äta och gå ner i i vikt, därför gick det inte så bra med maten igår... Åt inte så mycket.

Att läsa om anorexia nervosa

Från weheartit.
 
Det är riktigt skrämmande. Att sitta och läsa en massa om sjukdomen anorexia nervosa och känna igen mig själv i vartenda lilla detalj dem beskriver. Det får mig att inse ännu mer att jag verkligen har drabbats av sjukdomen, och jag har haft jättesvårt att inse det. Jag vill inte tro på att jag är så allvarligt sjuk som dom säger, det känns helt overkligt. Och att läsa om allt som händer med en både psykiskt och fysiskt och känna igen mig själv i allt gör mig riktigt rädd, det är som att dem skriver om mig. Det tog faktiskt riktigt lång tid innan jag hittade en enda liten sak som inte stämmer in på mig, eller som jag inte vet om det hänt mig. Annars stämmer verkligen allt. Och att efter det läsa om hur kroppen skadas och att en del av skadorna är kvar för livet, speciellt om man drabbas av dem under tonårstiden.
 
En del saker ät lättande att läsa. T.ex. har jag hittat hur mycket som helst om "the anorexic voice" (ja, jag har läst både på svenska och engelska), och det är precis som jag skrivit om på bloggen om rösten inom mig, eller "anorexiamonstret" som jag kallar det. Något som verkligen skrämmer mig är att dem flesta som haft den rösten inom sig har kvar den för resten av livet, men dem lär sig hantera den och säga emot. Det känns väldigt jobbigt att veta att jag kanske aldrig blir av med den här dumma rösten som styr mig och mina tankar, men om man kan lära sig hantera den och leva med den så ska jag också göra det. Andra människor som haft någon form av ätstörning och tagit sig ifrån det är otroligt inspirerande för mig, jag ser verkligen upp till dem. För jag trodde aldrig någonsin att det skulle vara såhär svårt att ta sig ifrån denna sjukdom, och kan dom, så kan jag! Det är väldigt lättande att prata med andra som upplevt samma sak eller läsa om andra som gjort det, och det gör mig alltid mer motiverad till att bli frisk när jag hör eller läser om hur folk blivit friska. Sån otrolig inspiration.
 
Men det mesta jag läser känns jättejobbigt. Allt stämmer ju in på mig och det är verklighet, det är ingen mardröm utan jag sitter verkligen och läser om en livsfarlig sjukdom som har drabbat mig. Det får mig att inse allvaret och verkligen vilja bli frisk för att slippa allt det här, men samtidigt väldigt ledsen över att inse att en del av skadorna kanske aldrig går att reparera, både fysiska och psykiska. Men jag ska inte se det negativa, det positiva är att jag kan bli frisk, om jag verkligen kämpar. Och det gör jag, det ska jag fortsätta göra.

BUP

Idag var jag, mamma och pappa på BUP för att träffa en sjuksköterska och en psykolog. Vi skulle ha fått en psykolog redan första veckan (dvs 3 veckor sen) men dem har varit försenade. Först gjorde sjuksköterskan en liten koll på mig för att se om något utvecklats. Min puls har tydligen blivit lägre, blodtrycket är fortfarande lika lågt, men jag har gått upp i vikt! Dock bara 0.1 kg, men det är något i alla fall. Jag har ju försökt allt jag kan att börja äta mer, men istället gått NER i vikt. Det gör att det känns väldigt hopplöst att ens försöka, men nu, nu kommer äntligen något positivt resultat från allt jag kämpat. Jag vet inte hur min puls har gått ner, men en liten viktökning åtminstånde. Efter kollen satt vi allihop i ett rum och pratade om hur saker och ting har gått hemma, hur vi ska fortsätta osv. Jag tyckte verkligen inte om psykologen... Alla andra gånger jag varit där har varit hemska, jobbiga och stressiga. Det är alltid så himla tröttsamt att åka dit, men idag var jag pigg & glad och hade mycket energi. Men herregud vad psykologen gjorde mig på dåligt humör. Jag känner ju äntligen att jag har riktigt stark motivation till att kämpa och vilja bli frisk, men hon ville ändra på jättemycket här hemma, massor av saker som jag inte alls går med på. Som tur var förstod mamma mig när jag pratade med henne i bilen påväg hem, även om hon gärna vill följa vad psykologen sagt. Jag vet inte hur mycket mina föräldrar kommer att ändra på nu efter vad psykologen sa, men mamma förstår mig åtminstånde med det mesta, och det känns jättebra. Som tur är har jag blivit på bättre humör igen, så dagen har ändå varit bra! Men jag ser absolut inte fram emot att träffa den psykologen igen.

Frukost

Sitter och äter frukost nu, så gott. Har varit vaken sen cirka ett/två inatt, kunde absolut inte somna om och gick upp vid tre och tog en bit choklad, la mig en kort stund och gick sen upp. Det är så himla drygt att ligga vaken i sängen flera timmar på natten, jag orkade inte göra det igen. Jag får sova på dagen en stund istället om jag behöver det. Jag förstår inte varför jag inte sover, det är väldigt drygt. Men hursomhelst så sitter jag som sagt och äter frukost nu, det blev havregrynsgröt där jag blandade i lite hallon och chiafrön, och toppade med kanel och hallon. Bara en liten portion förstås, mer får jag inte i mig. Portionerna måste ökas såklart men jag känner inte att jag klarar av det än, jag fokuserar på att bara få i mig något överhuvudtaget. Det är otroligt svårt det med, jag trodde verkligen inte att det skulle vara så svårt att börja äta igen som det är. Men jag ska kämpa, det ska jag.
 
Vissa dagar går bättre och vissa går sämre, men igår var en riktigt bra dag när det gäller maten. Åt frukost, lunch och middag, samt två små (väldigt små) mellanmål. Ångesten var dock ändå där, men jag lyckades övervinna den ganska bra. Sånna dagar vill jag ha igen! Mötet igår med mina cheerleading tränare betydde otroligt mycket för mig. Jag trodde det skulle kännas lite bättre efter att ha pratat med dem, men herregud vad de motiverade mig! Jag vet ju nu att jag har verkligen inte förlorat cheerleadingen, jag kan hoppa in när som helst, börja i steg så jag inte överanstränger mig och dem kan sätta in mig i programmet när som helst utan problem. Så desto fortare jag blir frisk, desto fortare får jag vara med på mer tills jag tillslut kan träna precis som vanligt. Tidigare kände jag mig ganska stressad för det kändes som det var allt eller inget, men nu kan jag ta det i min takt så att jag mår bra och blir frisk lättare. Jag blev hur glad som helst och känner verkligen att NU ska jag bli frisk, jag har något att kämpa för som jag verkligen, verkligen vill. Jag ska inte förlora cheerleadingen, jag ska inte förlora vikt, jag ska inte förlora skolan, jag ska inte förlora någonting. Jag ska bli kämpa & bli frisk! ♥

Möten om min anorexia

Vår uppvisningen med Atria/Vega. 
 
Dagen har varit väldigt bra. Ganska kort efter förra inlägget fick jag ångest över hur mycket jag hade ätit, ångesten verkar aldrig försvinna. Det kommer den att göra tillslut, det vet jag, om jag fortsätter kämpa kommer jag en dag att bli frisk från den här dumma anorexian och då kommer jag kunna äta utan att få ångest. Men jag är inte där än. Hursomhelst så tog jag och mamma bilen in till skolan i Malmö för att ha ett möte vid fyra med skolsköterskan, rektorn och min mentor angående min anorexi. Vi vet inget än, eftersom doktorn bedömmer mig dag för dag. Men det kan hända att jag inte får gå i skolan alls, att jag går halva dagar, eller att jag går helt som vanligt. Det beror på hur jag känner mig, hur sjuk doktorn anser mig vara, vad alla värden visar osv. Och det kan skilja sig stort från idag och om en vecka, både positivt och negativt så därför kommer jag inte veta förrän just den dagen hur det blir. Men, skolan ville ändå gärna träffa oss och prata om hur saker och ting ska vara för att jag ska må så bra som möjligt och bli frisk så fort som möjligt. Vissa saker kändes lite jobbigt att ta upp men i stort sett tyckte jag att vi bestämde bra saker av det vi kan bestämma, och är ändå nöjd med hur det blev.
 
Efter det mötet skulle vi på ett annat möte, nämligen med mina cheerleading tränare. Träningarna börjar idag och jag vill mer än allt annat vara med på träningarna, men jag har ju totalt träningsförbud från doktorn. Jag älskar cheerleadingen så himla mycket och denna terminen är det nytt lag, men några av mina underbara kompisar från förra laget kom med i samma som mig, plus att det är ett tävlingslag. Jag har ju varit i träningslag tidigare men äntligen kommer jag få tävla! Eller? För med mitt träningsförbud kommer jag inte kunna träna och lära mig något, inte vara med i programmet och inte få tävla. Men jag vill inte ge upp hela cheerleadingen bara för att jag mår dåligt NU, eftersom längre fram i höst kommer jag åtminstånde må tillräckligt bra för att träna, även om jag inte är 100% frisk psykiskt. Så vi pratade med tränarna och dem var jätteförstående och hade jättebra svar eftersom dem har tränat folk med anorexia tidigare. Jag fick bland annat veta att jag kan vara borta hur många träningar som helst nu i början men ändå få hoppa in i programmet och vara med och tävla, jag kan också bara vara med i vissa delar så jag inte överanstränger mig. Både i programmet och på träningarna. Vi snackade om en massa saker som ska hjälpa mig för att jag inte ska träna och förstöra min kropp, men samtidigt få vara en del av laget. Det känns jättebra, dem gjorde mig så himla motiverad till att bli frisk nu, jag vill verkligen vara med på cheerleadingen! Det mötet kändes jättebra, jag känner mig jättelycklig just nu. ^^ Jag har inte förlorat cheerleadingen, jag måste bara kämpa för den och det ska jag!

Spaghetti Bolognese

Herregud, så mätt jag är! Jag gjorde spaghetti bolognese till lunch, stod ganska länge och fixade med köttfärssåsen. Blandade i en massa olika kryddor, krossade tomater och chilisås. Jag har haft kanel i köttfärssen tidigare men ville prova hur det blir med ännu mer, så jag kryddade rejält med kanel men också väldigt mycket chili för att göra den lite starkare. Gud så gott! Haha, tyckte kanelen gjorde den så himla mycket bättre. Kommer nog ha kanel i vartenda köttfärs jag gör nu framöver. Och inte bara det, jag åt allt på tallriken! Det har jag självklart gjort tidigare, men mycket mindre portioner (dvs knappt någonting), men nu har jag ju lovat att öka portionerna om jag vill slippa sjukhuset. Igår gick inte det så bra... Men idag till lunch åt jag allt. Och det är jag jättestolt över att jag lyckades göra! Som jag sa igår, idag är en ny dag och då tar jag nya tag! Dock vet jag inte hur jag ska få i mig både mellanmål, middag + en kvällsmacka som doktorn kräver att jag äter, nu när jag är så mätt... Det kommer säkert bli tufft men jag kan åtminstånde vara stolt över lunchen.

Imorgon tar jag nya tag

Inspiration från Weheartit
 
Dagen har inte varit så bra, väldigt ångestfylld och mycket tröttsam. Den började bra, men det vände snabbt. Sitter i sängen och har försökt läsa i en bok, men jag kan inte koncentrera mig på vad det står. "Koncentrationssvårigheter" - jag förstår nog vad doktorn menar. Vill helst sova egentligen, men herregud klockan är tjugo över åtta, jag kan inte lägga mig redan. Fast är man trött så är man förstås... Det här inlägget låter jättedeppigt, dagen har varit väldigt deppig, men nu är jag mest bara trött. Imorgon tar jag nya tag och försöker igen, det är okej att inte alltid lyckas. Men det betyder inte att jag aldrig kommer lyckas, för ingenting är omöjligt. Vi hörs imorgon igen, då jag tar nya tag. Jag ska försöka om och om igen tills jag lyckas, jag ger aldrig upp!

Hejsan hoppsan

 
 

Vad föll jag för hos Luke?

Vad föll jag för hos Luke? Det finns så många killar i världen att välja mellan, varför skulle det vara just honom? Kanske för att han föll för mig? Nej, så var det inte. Det var jag som berättade för honom att jag hade känslor för honom innan han gjorde det för mig, så hur skulle jag veta att han kände likadant? Hur skulle jag veta att jag kommer få honom bara för att jag berättar hur jag känner? Det visste jag inte. Jag tog chansen, och berättade vad jag kände.
 
Jag tror på att man kan bli kär i nästan vem som helst, att det bara händer och att man inte kan styra det. Jag tror på att kärleken är så mäktig att man kan älska en person bara för att det är just den personen. Kanske för att första intrycket var så ovanligt bra, kanske för att man träffas under exakt rätt tidpunkt i livet, eller kanske för att det där "lilla extra" som inte riktigt går att förklara verkligen finns. Jag har inga stora krav på hur en kille ska vara för att han ska kunna bli min pojkvän, för jag vill inte ha en förutbestämd pojkvän hela mitt liv som jag redan vet allt om och väntar på att han ska dyka upp. Jag gillar tanken på att det är oförutsägbart, att inte veta vilka äventyr och upplevelser jag kommer få vara med om beroende på vilken kille jag faller för. Att inte veta vilka egenskaper, intressen och talanger den killen jag blir intresserad av har. Men jag har självklart önskemål om hur min perfekta drömkille skulle vara. Och jag föll för Luke, så varför gjorde jag det?
 
Vid första meddelandet han skickade till mig kunde jag naturligtvis inte veta vilken fantastisk kille han var, men jag tyckte han verkade snäll och gullig och fortsatte prata med honom. Jag märkte direkt att vi hade saker gemensamt som en del intressen och vi delade samma åsikter om allt vi pratade om. Men också att han var väldigt intressant för han hade så många nya tankar och sätt att se på saker som jag aldrig gjort tidigare. Och att det fanns så mycket som var olika, som att vi var varandras största motsatser men med tillräckligt många likheter för att passa perfekt ihop. Som två pusselbitar. Det finns två parallela sidor som har varandras motsatta mönster men är dem inte exakt lika på millimetern så passar dem inte ihop. Det var det som gjorde mig intresserad av honom, och att vi kunde prata hur länge som helst utan att tröttna på varann.
 
Så är det fortfarande, men nu har jag upptäckt så himla mycket mer med honom, som bevisar att chansen jag tog när jag berättade för honom hur jag kände var bland det bästa jag gjort i mitt liv. Jag älskar att han vill så mycket. Han vill resa, uppleva saker, hjälpa människor, utbilda sig högt, och så himla mycket. Han har jättemånga mål i livet och han är inte ett dugg rädd för utmaningar. Jag älskar också att han är så otroligt romantisk. Han låter helt seriöst som en poet ibland när han försöker säga något gulligt, romantiskt till mig. Han hatar det själv eftersom han tycker det låter som att han googlat fram romantiska meningar och övat in dem men egentligen kommer dem rakt från hjärtat. Och han behöver inte oroa sig, jag ser att han menar vad han säger, han är bara otroligt skicklig på att få det att låta professionellt skrivet. Han är också så himla påhittig och är jätteduktig på att komma på romantiska överraskningar, stora eller små.
 
En annan sak är att han är så otroligt omtänksam och vill hjälpa andra så mycket. Han vill åka till krig och hjälpa dem utsatta, han vill adoptera barn med t.ex. funktionshinder eller något annat som verkligen behöver föräldrar, och han vill hjälpa alla i sin omgivning att må bra. Han har en otroligt bra förmåga att få folk att må bra och är en jättebra lyssnare, jag vet heller verkligen ingen som ger bättre råd än vad han gör. Det har hänt flera gånger att jag haft stora beslut eller haft så himla mycket ångest över något, och att han verkligen lyssnar bra och visar hur mycket han bryr sig hjälper jättebra, men han har nästan alltid en lösning på problemet också. Många gånger kan jag vara väldigt skeptisk till vad han säger, men inte en enda, det är sant, inte en enda gång har hans lösningar gått fel! Och jag älskar att han inte ger upp förrän han löst ett problem.
 
Vi har exakt tillräckligt många gemensamma intressen, egenskaper och åsikter för att samtidigt kunna vara så olika. Vi har faktiskt haft väldigt lika uppväxter samtidigt som våra liv varit (och är) helt olika. Vi har båda varit med om väldigt liknande stora händelser i våra liv, samtidigt som allt annat är väldigt olika. Så vi har mycket att lära från varann och mycket att dela. Men det viktigaste av allt är att Luke gör mig så otroligt lycklig. Han får mig att känna mig älskad och betydelsefull, och han ger mig alltid ny kraft när allt känns hopplöst. Han gör mig lyckligare än någon annan gör, därför kommer han alltid ha en plats i mitt hjärta, för han är den finaste jag vet. ♥

Marknad

Kände egentligen inte alls för att gå ut och göra nånting tidigare men hängde ändå med mamma ut på marknaden som är uppe på torget över helgen. Där kanske finns något kul att köpa, och jo det fanns det, speciellt ett par tights som jag faktiskt funderar på om jag ska gå tillbaka och köpa imorgon, men vi får se. Jag är inte så mycket för marknader egentligen, men när det finns en så nära mig är det lika bra att gå och kolla lite för visst finns det fina och kul saker att köpa. Jag lyckades ju fynda en jättefin klocka och ett halsband när jag var i Foxton Locks i England på marknad med Luke. Men idag blev inget köpt, och vi får se om jag känner för att gå dit imorgon. Ni får ha det bra, puss! :*

Kontrollbehov

Jag sitter och skakar, jag kan inte sluta. Mamma har gömt vågen. Hon såg den på golvet på mitt rum imorse, tog den och gick ut. Doktorn har förbjudit mig att väga mig själv när jag är hemma, och jag säger bara "okej" och nickar som att jag håller med, men det är en lögn. Det känns inte alls okej. Jag känner verkligen behov av att ha kontroll över min vikt, oavsett om den går upp eller ner. Jag måste veta, jag måste veta vad jag väger. När jag insåg att vågen inte stod på sin vanliga plats i badrummet kändes det nästan som jag fick panik... Mamma har gömt den. Hur ska jag nu ha koll på min vikt? Jag sprang runt överallt och letade men kände bara mer och mer hur ångesten tar över, jag kan knappt sluta skaka. Jag ville skriva i min dagbok men bokstäverna går inte att läsa, jag kan inte skriva när jag skakar så mycket. Jag skakar fortfarande men försöker lugna ner mig. Medicinen hjälper inte ett dugg, jag känner absolut ingen mindre ångest. Nu är det snart lunch, och vi ska äta piroger, som jag tycker är jättegott. Jag hade definitivt tänkt äta, jag såg faktiskt fram emot lunchen. Men så fort jag märkte att vågen var borta och insåg att jag inte kommer ha någon kontroll över min vikt längre vände allt. Jag måste ha kontroll, men jag får inte.

Vad som helst för att slippa sjukhuset...

Imorse ringde doktorn och eftersom jag inte gått upp något i vikt, jag har gått ner i vikt, så ville hon lägga in mig på sjukhuset. Nu. Idag. Så jag fick skynda mig med att packa en liten väska för vi skulle dit direkt. Det kändes jättejobbigt för jag vill verkligen inte in på sjukhuset och jag har verkligen försökt, men ändå lyckas jag inte gå upp i vikt och nu måste jag läggas in. Väl där gjorde hon alla tester på mig igen och satt sen och pratade med mig och mina föräldrar om hur det gått där hemma. Jag berättade om hur otroligt mycket jag försöker och att jag verkligen vill bli frisk, men det att det är riktigt, riktigt svårt. Vi pratade ganska länge men tillslut sa hon att eftersom jag försökt så mycket att verkligen äta mer trots min ångest, så kan jag försöka vara hemma ett tag till om jag går med på att öka portionerna eftersom dem är jättesmå, öka fettet i maten och ta min medicin. Jag får dock inte öka portionerna för snabbt för att min kropp har vant sig vid så lite näring och isåfall kommer jag bara spy upp maten, men jag måste börja öka dem lite smått. Det känns skitjobbigt att öka portionerna eftersom det känns verkligen inte som att min kropp vant sig vid de portionerna jag äter nu, hur ska jag då kunna öka dem? Men jag måste, för om jag tar min medicin som jag ska, ökar portionerna och ökar fettet så slipper jag sjukhuset i alla fall för denna gången. Och jag gör vad som helst för att slippa sjukhuset!
 
Det känns sjukt härligt att jag får slippa sjukhuset för att hon tyckte att jag har försökt tillräckligt bra, även om det inte gett något resultat. Dock måste jag "sköta mig" med allt här hemma för annars åker jag in. Jag känner verkligen inte att jag kommer klara detta utan medicinen (medicinen minskar ångesten) för ångesten över maten klarar jag inte av... Vill verkligen inte ta medicinen, den är så äcklig och jag blir så trött. Men jag måste ha mindre ångest om jag ska äta mer. Efter vi hade varit där for vi och åt lunch på Wok Kitchen även fast jag inte var ett dugg hungrig, och jag blev jättemätt men mamma sa att jag måste äta lite mer för att öka portionerna, så jag tryckte i mig en kycklingbit till och lite ris bara för att visa att jag verkligen ska försöka. Nu är det snart middag och jag är fortfarande supermätt, så jag måste nog ta medicinen om jag ska orka äta något... Jag fick också några nya saker av mamma efter vi hade ätit bara för att jag försöker så mycket med maten, tack mamma. ♥

Ångest inför imorgon

Träffade mina superfina vänner Amanda & Patricia idag, jag var dock jättetrött eftersom jag tagit den dumma, äckliga medicinen, men jag var så himla glad att ha dem här. Vi satt och pratade en massa, har saknat dem så mycket. ♥
 
Jag sitter och funderar en hel del på hur det blir imorgon, en hel del... Jag har verkligen ångest, jag vill inte in på sjukhuset. Egentligen ville doktorn lägga in mig på sjukhuset i måndags för det är "livsfarligt läge" som hon sa. Jag förstår att jag är sjuk, men så farligt är det väl inte? Det skrämmer mig verkligen, varje gång vi pratar med doktorn får jag höra om hur illa det är med mig, att vi sökte hjälp så sent så min kropp har blivit jätteförstörd osv. Det får jag höra om & om igen, men jag kan bara inte förstå att det skulle vara SÅ illa, SÅ smal och underviktig är jag inte. Det finns folk som är tusen gånger smalare än mig. Jag har förstått att jag är sjuk men jag kan inte förstå hur doktorn tycker att jag är så allvarligt sjuk. En lättare anorexia, ja, men enligt doktorn har jag ju en jätteallvarlig anorexia. Det kan jag inte förstå. Hade det varit så allvarligt så hade jag varit supersmal nu, och det är jag ju inte. Smal, men inte supersmal.
 
Men jag blev ju inte inlagd i måndags eftersom vi hade varit på semester och inte riktigt haft någon chans att försöka hålla oss till ett matschema osv, så vi fick ju till i onsdags (igår) på oss. Mamma sa att jag skött mig bra och jag slapp sjukhus, för den gången, istället sa doktorn att om jag inte gått upp något i vikt till på fredag morgon så åker jag in ändå. Jag vägdes alltså efter lunch i onsdags och imorgon på morgonen ska jag ha kommit över den vikten, om den än bara är 0.1 kg. Men, jag vägde mig nyss för att veta hur jag ligger till, jag har gått ner... Hur kan jag gå ner i vikt? Jag kämpar verkligen allt jag kan med maten! Jag åt en glass tidigare idag och jag åt allt på tallriken till middag, rostbiff med potatis, brunsås och lingonsylt. Det var jättegott så jag fick i mig allt men nu väger jag ändå mindre... Har tänkt att jag måste äta något fettigt ikväll innan jag lägger mig så att jag går upp i vikt, för jag VÄGRAR åka in på sjukhuset. JAG VILL INTE. Har tänkt att jag ska äta kladdkaka med grädde, men det är så svårt nu när jag sitter här och är hur mätt som helst. Jag var så stolt över middagen, sen visar ändå vågen minus... Det känns seriöst riktigt hopplöst. Jag försöker verkligen att inte ge upp, det blir ju bara värre då. Men det skulle kännas bra med lite framsteg istället.

Crispy Rolls

Igårkväll var ingen höjdare direkt. Jag fick världens utbrott, vägrade äta och det enda jag kunde få i mig var en chokladdryck. Jag ville inte ha någon medicin mamma ville verkligen att jag skulle ta den så det gjorde jag. Den är jätteäcklig, smakar mint och jag tycker inte om mint. Jag Skypade med Luke en stund efter det men det gick knappt för jag var så trött, medicinen jag tar har som "biverkning" att göra mig trött. Sen somnade jag, sov hela natten och vaknade minst lika trött. Det är väl bra att jag får sova istället för att ligga vaken hela nätterna men ush vad jag hatar den medicinen. Morgonen har än så länge inte varit så mycket bättre än igårkväll, jag var inte ett dugg hungrig för frukost och fick kämpa allt jag kunde för att få i mig ett glas mjölk. För en liten stund sen fick jag dock lite söstug efter choklad och tog lite av världens godaste choklad, Crispy Rolls från Milky Way, jag vill egentligen ha mer choklad men det är det enda jag kan få i mig. Jag får sån ångest efter bara en tugga.
 
Mamma säger att jag borde nog åka in till sjukhuset imorgon när doktorn ringer igen, hon säger hela tiden att jag mår för dåligt för att vara hemma. Men nej, jag vill inte. Jag kan klara det här hemma! Jag lyckades ju äta iförrgår trots all ångest, även om gårdagen och denna morgonen inte gått så bra. Det kanske går bra ibland, och dåligt ibland. Det skulle säkert vara likadant på sjukhuset, varför kan jag inte bara vara hemma då istället? Samtidigt förstår jag om mina föräldrar tycker det är för svårt att "ta hand om mig", för jag är inte den roligaste att vara runt när jag får ångest över maten... 
 

Räknar ner till fredag istället...

Det blev inget sjukhus, och det känns otroligt skönt. Hon sa att jag måste äta betydligt mer fett än vad jag gjort, men annars har jag försökt bra. Jag blev hur glad som helst, men sen sa hon att om jag inte gått upp i vikt tills på fredag morgon så kommer jag läggas in ändå. För då kan det finnas någon anledning till att jag inte går upp i vikt, t.ex. sköldkörteln som jag berättat om, att den har blivit för förstörd. Eller något annat. Och det gör mig jätte... stressad? Stressad kanske inte är rätt ord, eller jo, stressad, och ledsen, och orolig, och rädd. Helt nere. En himla massa tankar igen. Eftersom senast så åt jag ju mer, men gick ner i vikt. Och jag har fortfarande inte gått upp i vikt, det oroar mig. Och att då veta att jag oavsett hur mycket jag äter så är det något annat fel på mig så jag kommer ändå läggas in känns jätte stressigt/tråkigt/läskigt/skrämmande/hopplöst. Det dumma monstret säger åt mig att jag kommer ändå inte gå upp i vikt så jag kan lika gärna sluta äta igen. Men den rösten ska jag inte lyssna på, jag ska lyssna på mina föräldrars röster som uppmuntrar mig till att äta och gör mig frisk. Men det är så svårt, så otroligt svårt när jag hör den där rösten i mitt huvud som övertalar mig att inte äta. Så doktorn gjorde mig först jätteglad, sen förstörde hon mitt glada humör ändå, nu är mitt huvud bara fyllt med tusen olika tankar igen och jag hoppas verkligen att jag har gått upp i vikt tills på fredag morgon.
 
Vi åkte i alla fall och badade, i Eslöv, där åt jag en glass också som jag fick himla mycket ångest över efteråt. Men jag åt den. Vi hade nyss middag där mamma gjorde våfflor men våfflorna gav mig sån ångest så jag tog lite som var kvar av sushin istället. Asså herregud... Jag måste ju äta ofantligt stora portioner om jag ska gå upp i vikt, eller det verkar ju så. Jag ska gå upp i vikt från idag, till fredag morgon. Jag gick ner i vikt på 1½ vecka när jag åt mer. Jag gick dock ner i vikt långsammare än tidigare, men jag gick fortfarande ner. Herregud, detta känns jättesvårt att klara av, men jag ska. Jag ska klara det, för jag vill verkligen inte bli inlagd, jag ska klara det.

Såhär ser jag ut! ♥

Topp ♥ Jane Norman
Kjol ♥ Nelly.com
Flip flop ♥ Ingen aning
Klocka ♥ Present från Farmor
Ring ♥ Cocoo

Sovmorgon

               
Godmorgon! ♥
 
Gud vad skönt att få sova ut lite. Inatt sov jag jättebra, förutom att jag vaknade en gång och hade kramp i benet. Dethänder jätteofta. Men annars har jag sovit jättegott inatt. Gick upp vid åtta och åt en halv persika och drack ett halvt glas mjölk. Sen gick jag och la mig igen och somnade om. Så mysigt. Nu har jag druckit lite mer än en halv smoothie, varför blir allt halvt haha? Vaknade definitivt på rätt sida idag, känner mig superpigg och livet känns så härligt av någon anledning. Jag hoppas verkligen inte telefonsamtalet klockan ett förstör min annars väldigt fina dag. Klockan ett ringer ju doktorn och om hon tycker det, så åker jag in på sjukhuset. Jag tycker faktiskt att det har gått bra. Det har varit himla svårt och jag har haft sån ångest, men, det viktiga just nu är bara att jag äter, oavsett hur mycket eller vad det är. Och det har jag gjort! Så om doktorn (hoppas, hoppas, hoppas...) anser att jag gjort som jag ska kan jag slippa sjukhuset. Då har jag och min familj planerat att åka och bada, och då kan jag få inviga min nya bikini! Hoppas verkligen inte doktorn förstör min dag, men jag ska inte tänka på det så mycket förrän hon faktiskt ringer, jag får bara hoppas att vad hon säger är något bra. Kram på er ♥

Sushi

Just nu är ångesten ganska stark efter middagen, så jag ska försöka ignorera den genom prata om resten av dagen. Dagen blev bättre, och ätandet har faktiskt gått väldigt bra idag förutom i förmiddags. Men det har jag redan berättat om. Jag hade egentligen tänkt hitta på något roligt idag, ut och göra något, träffa kompisar, men jag har verkligen inte haft någon ork till det. Inte så konstigt, jag sov ju inget förra natten. Istället har jag gått runt och kollat lite i affärer efter något sött hårspänne eftersom i princip alla jag har är sönder, men hittade inget bra. Vid lunch for jag och pappa till en liten restaurang i Hörby som heter Konnichiwa Sushi och köpte hem sushi till lunch. Åh, så gott det var. Förutom en dippsås som var så stark att jag började gråta, haha! Inte för att jag var ledsen såklart, utan för att ögonen började rinna av hur starkt det var. Jag var inte alls beredd på det och tog en stor klick av dippsåsen och vips satt jag där och grät och fyllde på vattenglas efter vattenglas, mamma tyckte det var jätteroligt och satt och skrattade åt mig, haha... Dessutom, så kan jag stolt berätta att jag rörde inte gaffeln en enda gång utan jag åt bara med pinnarna! Tro nu inte att jag är bra på att äta med pinnar, jag fick såklart hjälpa till med fingrarna när det trillade av ibland, men inte jättemycket faktiskt. Jag blev lite förvånad över hur bra det faktiskt gick för mig att äta med pinnar. ^^
 
Senare på eftermiddagen har jag druckit en av dem som doktorn kallar näringsdrycker, en med chokladsmak, som var god. Jag drack en igår som var jätteäcklig, för av någon anledning, som jag skrev imorse, smakar jättemånga saker äckligt och det gör det ännu svårare att äta. Kvällsmaten gjorde jag, där jag gjorde äggnudlar med kyckling och Pad Thai sås. Mamma tyckte tvungetvis att vi skulle ha maten vid sex, jag ville vänta tills för jag var inte det minsta hungrig, men gjorde som hon sa. Och jag åt, det var väldigt gott faktiskt (inte för att vara ego... :P), men så fort jag ätit upp kom ångesten över hur mätt jag var. Eftersom jag var mätt redan när jag började äta blev jag ju jättemätt efteråt, och nu gör jag allt jag kan för att ignorera den men ush vilket dåligt humör jag blev på när ångesten kom...
 
Jag hoppas jag har gått upp något i vikt till ikväll. Något jag fått veta under besöken är att min sköldkörtel har väldigt lågt värde, det betyder att om den får för lågt värde pga att jag inte ätit som jag ska så kommer kroppen sluta ta upp näringen den får. Dvs, om den blir för förstörd så KAN jag inte gå upp i vikt, eftersom kroppen inte tar upp den näring den får. Dem sa att det var väldigt lågt, men att den borde inte vara så pass förstörd än. Det som får mig att oroa mig över den är att jag ätit MER under veckan jag var i Stockholm, men jag gick NER i vikt. och igår åt jag också mer än jag brukar, men jag ändrade inte i vikt överhuvudtaget. Det kanske bara går långsamt, jag tror faktiskt det. Jag tror jag kommer börja gå upp i vikt om jag bara fortsätter, men det är klart att jag blir lite orolig över hur jag kan gå ner i vikt när jag äter mer...

Mitt blodtryck

Godmorgon ♥
 
Jag hoppas verkligen resten av dagen blir bättre, för den har inte börjat så bra. Jag sov en halvtimme inatt, resten av natten har jag bara legat vaken i sängen utan att kunna sova. Och nyss skulle jag äta äppelpaj med vaniljsås, men det var inte alls gott. Precis som kladdkakan igår, och chokladdrycken vi köpte. Varför är inget gott? Det blir ju jättemycket svårare att äta om inget smakar gott heller. För det är faktiskt väldigt allvarligt nu, jag tar det verkligen seriöst. En sak jag fick veta av doktorn igår var att mitt blodtryck är livsfarligt lågt, det är så pass lågt att om jag inte äter så kommer mitt hjärta att stanna ganska snart. Det låter jätteöverdrivet, men det var en otrolig chock att höra det igår. Mitt hjärta är seriöst nära på att stanna helt. Det var bland annat därför dem inte ville att jag skulle åka hem igår, dem vill ha mig på sjukhuset för dem sa att det är "livsfarligt läge". Dom där maskinerna som ska känna av blodtrycken funkade inte på mig, för min hjärta pumpar ut alldeles för lite blod som det är nu, så att dem kunde inte känna av min puls. Den var för svag. Så var det på förra besöket med, men det är tydligen ännu värre nu, doktorn var jättenoga med hur livsfarligt det är att mitt hjärta pumpar så lite blod för stunden och det jag måste göra är att äta. Så det ska jag, oavsett hur jobbigt det är, för jag ska klara det här. Jag ska inte bli inlagd på sjukhus, för JAG VILL INTE. Jag kan klara det själv. Jag vet att jag kan om jag bara tror på mig själv, jag ska bevisa att jag är stark nog att klara detta endast med hjälp av mig själv och mina föräldrar. Och det är inget att vänta med, det ska ske nu, annars åker jag till sjukhuset imorgon. Men det kommer jag inte göra, jag har min sista chans nu, jag SKA klara det.

Ni är så fina ♥

Hejsan mina söta läsare! Hoppas det är bra med er. Hoppas det är bra med er. Jag sitter här och är jättetrött, har så mycket tankar i huvudet just nu. Att ha anorexia är så mycket mer än bara att inte kunna äta. Jag har verkligen försökt ikväll. Åt inte allt på tallriken, för det går verkligen inte, men jag åt. Biff med potatis till kvällsmat, och sen ska jag ta små mellanmål under dagen också. Ett av dem ska vara på kvällen efter middag, och egentligen kan dem vara mycket nyttigare, men jag känner mycket hellre för att tröstäta nu. Så jag tog en bit kladdkaka, det var jätteäckligt. Hur kan kladdkakan vara äcklig? Så jag tog bara en tugga och spottade ut det. Jag kände nästan för att ge upp då, inte ens världens godaste kaka smakar gott. Men sen tänkte jag att jag vill verkligen inte ge upp, så jag tog en varm choklad med grädde, massor av grädde. Den fick jag i mig i alla fall. Men den var faktiskt inte supergod den heller. Varför kan inte maten åtminstånde smaka gott? Jaja, det är en ny dag imorgon och då är det allvar. Då ska jag fortsätta verkligen försöka, men alla dom här tankarna gör mig helt slut. Ush, jag vill inte att något av det här ska hända, men nu gör det det. Det är bara att ta sig igenom det, oavsett hur jobbigt det är. Jag vill bli frisk. Jag ska bli frisk, för jag kan om jag vill.
 
Jag vill också säga tack för att det finns så himla många fina människor. Jag har fått så otroligt fina kommentarer, meddelanden på facebook, sms och annat från olika personer. Både folk jag känner, halvkänner eller inte känner alls. Det är jättestöttande och jag blir så himla glad. Tack så jättemycket för allt fint ni säger till mig, ni anar inte hur glad jag blir ♥

48 timmar

48 timmar. Jag har 48 timmar på mig nu. Jag vill inte bli inlagd, jag vill inte. Jag vill kunna bevisa att jag är starkare än så. Jag vill inte behöva tvångsmatas och spendera min sista tid av sommarlovet på ett sjukhus. Jag vill inte vara på ett sjukhus överhuvudtaget. Jag vill inte att mina föräldrar ska behöva ta ledigt från jobbet för "vård av barn" för att jag ska äta. Jag vill inte. Jag vill verkligen inte.
 
Vid tolv for jag, mamma och pappa till BUP i Lund för att träffa läkare angående min anorexia. Det var en annan läkare denna gången. Jag tänkte att det värsta är nog över nu, att få beskedet om min anorexia förra gången var jättejobbigt. Men det är över nu, jag fick veta en massa saker som kommer hända eller kan hända förra gången. Så det borde inte vara så jobbigt denna gången. Men jo, det var det. Orkar inte gå in i detalj på vad som hände och vad som sades, men det var jättejobbigt. Det allra jobbigaste var att jag har min absolut sista chans nu. Egentligen, så undersökte och vägde dem mig idag, för att avgöra om jag ska läggas in på sjukhus eller inte. För på förra besöket sa dem att om det inte blir bättre så blir jag inlagd vid nästa besök, dvs idag. Jag vet inte vad alla frågor och prover innebar och betydde, en hel del fick jag förklarat men det är onödigt att ta upp i bloggen. Men, jag har inte gått upp i vikt sen senast. Jag har gått ner i vikt. Läkaren ville lägga in mig på sjukhus, idag.
 
Jag är jättebesviken på mig själv. Att jag inte lyckats bättre. När jag fick beskedet om anorexian blev det en jättechock till mig och det tog ett bra tag innan jag kunde smälta det och förstå själv att jag är sjuk, och hur sjuk. Men jag tänkte att jag ska göra allt jag kan för att bli bättre, för jag vill inte vara sjuk. Och det har jag, men som jag sagt, det är jättesvårt. Verkligen jättesvårt, jag trodde aldrig någonsin att jag skulle drabbas av anorexia, och jag trodde aldrig någonsin att det skulle vara så svårt att bli av med den. Mamma berättade att vi varit i Stockholm i princip hela tiden och det är jättesvårt att hitta rätt restauranger och hålla ett exakt matschema när man är på semester, men läkaren tyckte att vi har faktiskt haft några (få) dagar hemma där jag borde kunnat gå upp i vikt. Men, hon sa att vi har en sista chans om vi verkligen vill försöka, vi har 48 timmar på oss. På onsdag klockan ett ringer hon igen till mina föräldrar för att se om jag ätit som jag ska och lyckats gå upp något i vikt. Och om jag helt enkelt beter mig som jag ska, alltså om jag är villig att äta. För visst, jag kanske äter, men är jag för mycket problem så är jag ändå för sjuk. Så, om jag inte lyckas bli bättre förrän på onsdag klockan ett, då kommer jag läggas in på sjukhus.
 
Det får mig att må jättedåligt att det inte bara är jag som får det tungt och jobbigt nu, utan det blir minst lika tungt och jobbigt för mina föräldrar. Det är DEM som får ansvaret, det sa läkaren. Det är mina föräldrar som har ansvaret för att jag ska bli bättre, och om dem inte klarar det eller inte orkar med det så läggs jag in direkt. Egentligen skulle jag bli inlagd redan idag, jag blev jättechockad, det hade jag absolut inte väntat mig. Men vi fick en absolut sista chans, vilket jag är jätteglad över att jag fick. Åtminstånde. Jag fick en medicin också, som jag ska ta före varje måltid. Ush jag vill inte ta mediciner... Men dem ska väl hjälpa, så jag ska se det på det viset. Efter besöket for vi direkt och köpte några drycker som läkaren sa att jag borde dricka som mellanmål. Jag fick också några choklad, hihi, mums. En positiv sak, är att läkaren sa att jag borde jättegärna äta t.ex. tårtor, kakor och sånt nu. Det är ju himla onyttigt om jag ska sitta och trycka i mig sånt, men lite glad blir jag ju över att en läkare ber mig äta kakor! Haha, så vi har köpt en kladdkaka också, åh så gott. Jag borde tänka på att njuta av maten nu. Men det är jättesvårt.
 
48 timmar. Jag har 48 timmar på mig nu. Jag vill inte bli inlagd, jag vill inte. Jag vill kunna bevisa att jag är starkare än så. Jag vill inte behöva tvångsmatas och spendera min sista tid av sommarlovet på ett sjukhus. Jag vill inte vara på ett sjukhus överhuvudtaget. Jag vill inte att mina föräldrar ska behöva ta ledigt från jobbet för "vård av barn" för att jag ska äta. Jag vill inte. Jag vill verkligen inte. Jag ska klara det.

Stockholmsköpen

Tröja  Monki
 
 Bikini • Bik Bok

Och en present till Luke från Urban Outfitters som jag inte kommer lägga upp för då kanske han ser, hihi. Jag hade faktiskt planerat att shoppa jättemycket, men det blev bara dem här sakerna. Det är förstås bra för då har jag kvar pengarna till en annan gång!

Frapino i solskenet

Men herregud vad det ska vara varmt! Det har varit jättevarmt, jättelänge nu. Men jag klagar absolut inte, för jag tycker det är jättehärligt att Sverige faktiskt får lite sommar - när det är sommar. Ibland kommer värmen i slutet våren medan man fortfarande sitter inne i skolan på lektioner, eller precis efter på hösten. Nu är den här hela tiden! Dock var det en himla läskig storm inatt, i alla fall hos mig. Någon annan som vaknade? Jag lyckades somnade om igen i alla fall. Men det är bättre att dåligt väder kommer under natten tycker jag, även om man vaknar, för då kan man fortfarande göra saker under dagen.
 
Och denna soliga dagen har jag spenderat med Sofia, mestadels nere vid kanalen i Malmö och druckit härlig kall Frapino från EH. Vi träffades vid ett och köpte varsin, det var faktiskt första gången för mig. Jag har aldrig druckit Frapino tidigare men jag tänkte att jag kan prova en, så jag tog en med jordgubb & mynta. Den var helt okej god, det kanske skulle vart en annan smak eller så tycker jag bara inte om Frapino så jättemycket. Men jag drack den ändå för det behövdes i värmen. Vi hade jättemycket att prata om för vi har inte träffats på så himla länge då vi båda varit bortresta i olika omgångar. Efter att vi suttit vid kanalen gick vi runt på Triangeln ett tag för det är stängt nästan överallt i stan nu när det är söndag. Hemma lagade jag kvällsmat till familjen och det blev en wok med couscous, grönsaker och rostade mandlar. Har Skypat med min lilla Lukie Cutie också, puss på er :*

Paella och film





Jag hjälpte mamma göra middagen där vi gjorde en jättegod paella med kyckling, ris, räkor, musslor och grönsaker. Det blev riktigt gott! Jag skulle gärna äta mer, men jag var inte ens hungrig när jag började äta så jag får verkligen inte ner mer nu. Egentligen ville jag inte äta nu heller eftersom jag inte var ett dugg hungrig, men jag åt ingen lunch och jag vill inte göra det svårare för mina föräldrar som försöker så hårt med att hjälpa mig att äta. Jag känner att jag gör dem besvikna och jag vill verkligen inte det. Jag vill inte att mina problem ska gå ut över dem, men i det här läget så gör det ju det... Nu sitter jag och mamma och ser på The Host och efter det har jag tänkt sova för jag är sjukt trött. Jag sov ju knappt förra natten och har varit vaken sen fyra/fem. Hoppas alla ni andra haft en superfin dag, kramkram

Inbrott i bilen

Hej på er. Har ni sovit gott? Det har inte jag. Varför? Varför vaknar jag så mycket nästan varje natt? Ibland sover jag bra, men oftast inte. Jag gick upp halv sju och gick ut och gick en runda för jag orkar inte ligga kvar i sängen när jag ändå inte kan sova. Nu har jag nyss ätit frukost och myst lite med min katt. Det är skönt att vara hemma men samtidigt så himla synd, nu är det bara två veckor kvar sen börjar skolan. Ush... Är inte alls skolsugen. Men så är det, lovet tar ju slut nån gång.
 
Igår hade vi himla mycket otur när vi kom till stationen med tåget. Jag, mamma och Miriam väntade med väskorna medan pappa skulle hämta bilen på långtidsparkeringen och köra bort den till oss. Vi stod och väntade ett tag innan han ringde mamma och berättade att någon gjort inbrott i bilen och försökt rycka av ratten, inte stulit men tömt batteriet så bilen går inte att starta, stökat runt en himla massa och stulit GPS:en och ett bensinkort. Kul... Så dem fick ringa polisen, bärgningsfirma, spärra bensinkortet osv osv. Jag och Miriam trodde vi skulle ta tåget hem den sista biten men mamma ringde våra grannar som faktiskt kom i båda sina bilar istället för bara en, och hämtade oss för det blir lättare med väskorna. När bärgningsfirman kom såg dem att det var en kabel som gått av när dem ryckt ut ratten och när dem satte tillbaka kabeln så gick bilen igång igen. Vilken tur! Det kunde ju varit värre. Kortet är ju också spärrat nu men man vet förstås inte hur mycket dom tankat för, och det går ju att köpa en ny GPS. Vi har inte märkt något annat stulet eller sönder men det hoppas vi att vi inte gör heller. ^^ Det blev inte jättesent ändå som tur var, vi var hemma vid cirka halv 11. Så det är bara att se det positivt, det kunde varit mycket värre, men det är lite drygt ändå, det tog ju ändå cirka två timmar extra.

Hejdå Stockholm!




Nu är jag påväg hem igen efter en vecka i Stockholm. Ska både bli skönt men samtidigt väldigt synd, Stockholm är ju en så himla underbar stad att man vill aldrig lämna den! Men jag kommer ju tillbaka. Imorse packade vi färdigt det sista och lämnade sedan lägenheten vid tio-tiden och tog oss in till Centralstationen för att låsa in väskorna så vi slipper släpa runt med dom på stan. Sen for vi bort till Östermalm och jag köpte en liten födelsedagspresent till Luke på Urban Outfitters, det är visserligen över två månader kvar men när jag hittar något är det lika bra att köpa. Förresten så har jag och Luke varit tillsammans i ett år och åtta månader idag!
 
Vid tolv var vi på söder för Miriam ville in i någon retro affär där, och sen åkte vi tillbaka till Centralstationen och gick i affärerna som finns där tills vi skulle upp på perrongen och nu har tåget kört i någon kvart. Fyra timmar kvar... Jaja, jag har min dator, tidningar och musik. ^^

Q/A

Har du kommit i kontakt med vården och får hjälp av dem?
Ja, det har jag. Alldeles nyss, det är därför jag vet att jag har anorexia, annars trodde jag aldrig någonsin att det var så allvarligt. Jag visste att jag hade problem med att äta och gick ner i vikt hela tiden, men jag trodde aldrig det var något allvarligt. Jag trodde jag kunde sluta när jag vill, börja äta mer när jag tycker jag är tillräckligt smal osv. Men det inser jag ju nu att jag inte kan... Mamma tog mig till en läkare förra veckan där jag fick veta att jag har anorexi, vi var också på en vårdcentral och tog fler prover, och nu är jag på semester i Stockholm men på måndag ska jag till en sköterska igen och sen ska dem starta allt. Så det har jag, men det har bara precis börjat. Jag är glad att jag får hjälp, samtidigt är jag lite orolig över vad som kommer hända på dem här mötena osv, för läkarbesöket var jättejobbigt...
 
Hur mycket väger du?
Förlåt men jag vill inte säga det på bloggen. Av två anledningar. Både för att jag vet om att det är underviktigt och ohälsosamt så jag vill inte att någon annan ska läsa min vikt och få för sig att det är bra. Och för att det som jag kallar "monstret inom mig" eller "anorexiamonstret" säger åt mig att det är för tjockt och för mycket, så det är något jag borde skämmas över för jag borde väga mindre. Ja, det är faktiskt sant. Det var just det jag försökte förklara i inlägget "anorexiamonstret", hur jag har två tankar i huvudet på en gång och det är jättesvårt att bara lyssna på den ena. Och att lyssna på rätt. Att lyssna på rätt röst är verkligen sjukt svårt. Men som sagt, jag vill inte berätta det här i bloggen av olika anledningar, men jag kan säga att jag sammanlagt gått ner 11-12 kg sen jag började med att sluta äta.

RSS 2.0